Pastorer

Det är inte så ofta nu för tiden jag tittar in hos Dagen, för de flesta artiklarna är “låsta” och kan bara läsas med abonnemang. Tyvärr ser jag nu, dagen efter, att även denna artikel nu har låsts.

Men när jag tittade in fann jag en artikel som berättar att Pingst utreder varför deras pastorer slutar.

Vi vill veta varför det är så men också vilka faktorer som gör att pastorer stannar kvar i församlingstjänst, säger Marcus Ardenfors, föreståndare i Pingst Jönköping.

I artikeln finns en faktaruta om “Pingst i Sverige”.

Pingströrelsen och pingstpastorer
Pingströrelsen i Sverige består av 436 församlingar.

I församlingarna finns 505 föreståndare och pastorer med olika uppgifter, till exempel ungdomspastor, musikpastor, familjepastor, barnpastor.

Av dessa är 203 kvinnor.

Totalt finns 87 695 medlemmar i landets pingstförsamlingar.

Jag vet inte hur det ser ut nu för tiden i den stora “kyrkan” på Rörstrandsgatan i Stockholm, men när jag var tonåring var det en jättestor möteslokal med både första och andra läktare.

Nere i salen fanns det massor av stolar. Den centrala delen brukade kallas “gumhavet” av somliga. Där satt vanligtvis de äldre systrarna. Från läktaren såg man i stort sett bara deras förpliktade hattar.

Lokalen var helt tydligt indelad så att det fanns en del för mötesbesökare och en del för dem som hade hand om “uppträdandet”.

På salnivån fanns det en plattform med bland annat en dopgrav. Den nivån användes bara när det var så kallade församlingsmöten där bara medlemmar var närvarande, eller när det var dop eller t.ex. julfirande med uppträdande av barn.

På samma nivå som den första läktaren fanns den så kallade “gubbhyllan”. Där satt äldstebröder (och gissa om de var gamla gubbar), utposternas pastorer och den som skulle predika. Alla i passande rangordning.

Bakom dessa, och en nivå högre fanns strängmusiken och flygeln och andra instrument samt musikanterna. Orgel och flygel som bemannades av kända professionella musikanter. Lennart Jernestrand spelade och Einar Ekberg sjöng. Lewi Pethrus (född Pethrus Lewi Johansson), Willis Säwe och andra pingstproffs talade vanligtvis men ibland fanns det talare som på ett eller annat sätt gjort sig kända på pingströrelsens världsscen.

Jag var för ung för att upskatta LP’s predikningar. Willis Säwes predikningar var intressanta för han bollade skickligt med ord. Inte sällan sade han samma sak tre gånger. Först med akademiskt korrekta termer, sedan på normalsvenska och till sist på folkligt språk. Säwe var Pethrus efterträdare och sedan kom Karl-Erik Heinerborg som var färglös i jämförelse med sina föregångare och nog fick ett svårt jobb att lappa ihop en församling som så länge hade regerats av beundrade maktmänniskor.

Pingstproffsen utgjorde en separat kategori och även deras barn hörde till eliten i församlingen. Willis Säwe, var morfar till Åsa M. Waldau som kallar sig Kristi brud.

Jag minns den dagen när Willis Säwe var ledsen. Hans son hade störtat tillsammans med några andra när han flög ett privat Cessna-plan. Församlingens tonårsflickor visade stort intresse för församlingspamparnas söner.

Ingen hade på den tiden hört talas om “ungdomspastor, musikpastor, familjepastor, barnpastor” och inte heller om “kvinnliga pastorer”. Däremot fanns det flera evangelister, både män och kvinnor, unga och äldre som var begåvade med talanger att rikta sig till, och uppskattas av ungdomar, musiker, familjer och barn.

“Pingst” undersöker just nu varför “pastorer” slutar. Kan det kanske vara så enkelt att svaret finns i Bibeln?

1 Petr. 5:1-7
De äldste som är bland er förmanar jag, som också är en av de äldste och ett vittne till Kristi lidanden, och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: Var herdar för Guds hjord som är hos er och ha akt på den, inte av tvång utan av fri vilja*, inte heller av skamlig vinningslystnad utan av hängivenhet, inte heller såsom herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. 

Och när Överherden uppenbaras, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar. 

Likaså ska ni yngre underordna er de äldre. Ja, ni ska alla underordna* er varandra och klä er i ödmjukhet. För Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.  Så ödmjuka er nu under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja er när tiden är inne. 

Kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er. 

Det är inte oviktigt att detta skrevs just av Petrus. Petrus fick sitt uppdrag att vara en herde – alltså pastor – direkt från den uppståndne Jesus.
 
Joh. 21:15-17
När de nu hade ätit, sa Jesus till Simon Petrus: Simon, Jonas son, älskar du mig mer än dessa? Han sa till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sa till honom: Föd mina lamm. 

Han frågade igen för andra gången: Simon, Jonas son, älskar du mig? Han sa till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sa till honom: Var en herde för mina får. 

För tredje gången frågade han honom: Simon, Jonas son, har du mig kär? Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången sa till honom: Har du mig kär? Och han svarade honom: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär. Jesus sa till honom: Föd mina får. 

Not: Jesus använde ordet “agape” de första två gångerna. Petrus svarade med ordet “filos” alla tre gångerna. Jesus använde också ordet “filos” den tredje gången. En herde i biblisk betydelse är en person som ser till att fåren får mat och vård och som skyddar dem.
 
Lägg nu ihop informationen i dessa två texter. Församlingens äldste får uppdraget att vara herdar. Så nu måste vi ta reda på hur man blir äldste.

Paulus brev till Titus 1:5-11
Därför lämnade jag dig kvar på Kreta, för att du skulle ordna det som ännu fattades och i varje stad tillsätta äldste såsom jag befallde dig

Den som är fläckfri, en enda hustrus man, och har trofasta barn som inte kan beskyllas för ett utsvävande liv eller för olydnad. För en församlingsledare måste vara fläckfri som en Guds förvaltare, inte egenkär, inte snar till vrede, inte drinkare, inte våldsam, inte ha begär efter orätt vinning, utan vara gästvänlig och älska det som är gott, vara förnuftig, rättfärdig, helig, självbehärskad och hålla sig till det trofasta ordet såsom han har blivit lärd för att han ska kunna både förmana genom den sunda läran och överbevisa dem som säger emot.

För särskilt bland de omskurna finns det också många trotsiga, pratkvarnar och bedragare, som man måste tysta munnen på. De förvillar hela familjer och lär för skamlig vinnings skull ut sådant som de inte borde. 

Och så tar vi även förmaningarna i Kapitel 3 i Paulus första brev till Timoteus.
 
1 Tim. 3:1-13
Det är ett ord att lita på: Om någon strävar efter en församlingsledares tjänst, så är det en god uppgift han önskar sig. 

En församlingsledare ska vara oklanderlig, en enda hustrus man, nykter, förståndig, ordentlig, gästfri, en god lärare, inte drinkare, inte våldsam, inte sniken på orätt vinning,* utan mild, inte stridslysten, fri från penningbegär. Han bör väl förestå sitt eget hus, hålla sina barn i lydnad med all värdighet. För om någon inte kan förestå sitt eget hus, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? 

Han ska inte vara nyomvänd, för att han inte ska bli uppblåst av stolthet och falla under djävulens dom. Han måste också ha ett gott vittnesbörd av dem som står utanför så att han inte kommer i vanrykte och fastnar i djävulens snara. 

Församlingstjänarna ska på samma sätt uppträda allvarligt och värdigt, inte tala med kluven tunga, inte vara benägna att dricka mycket vin, inte vara lystna på pengar. De ska äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men också de ska först prövas. Sedan kan de tjäna, om de är utan anmärkning. 

Deras hustrur ska på samma sätt uppträda allvarligt och värdigt, inte förtala någon, utan vara nyktra och trogna i allt. En församlingstjänare ska vara en enda hustrus man, hålla god ordning på sina barn och på sitt eget hus. För de som har tjänat väl vinner en aktad ställning och stor frimodighet i tron på Kristus Jesus. 

Lägg nu framför allt märke till att det talas om “äldste”, “församlings-föreståndare”, “pastorer” och “församlingstjänare” som nästan synonyma begrepp.

Skillnaderna mellan församlingsföreståndare och församlingstjänare tycks framför allt vara att församlingsföreståndarna måste vara äldste i den betydelsen att de har tillräckligt med bevisad erfarenhet att hålla sig till det trofasta ordet för att kunna både förmana genom den sunda läran och överbevisa dem som säger emot. De kan således uppträda som lärare. Dessutom måste de ha bevisat att de kan förestå ett hus med relativt vuxna barn, där barnen sköter sig. Ordet “äldste” betyder “gammal man”. Någon specifik åldersgräns meddelas inte, men vem som helst kan förstå att de inte kan vara mycket yngre än 40 år.

I dåtida judisk tradition ansågs en lärare yngre än 50 år inte vara klar för sin uppgift. Det framgår bland annat av följande text ur Joh. 8:57 Då sa judarna till honom: Du är inte femtio år än, och du har sett Abraham? 

1 Tim. 4:12-16 Låt ingen förakta din ungdom, utan var ett föredöme för de troende i ord, i uppförande, i kärlek, i ande*, i tro, i renhet. Fortsätt att läsa högt ur Skriften, förmana och undervisa tills jag kommer. Försumma inte den nådegåva som är i dig, och som du fick genom profetia när de äldste lade händerna på dig. Tänk på detta, lev i detta, så att dina framsteg blir tydliga för alla. Ge akt på dig själv och på läran. Håll troget ut med det, för när du gör det, frälser du både dig själv och dem som hör dig.

Paulus hänvisar till Timoteus ”ungdomlighet.” Vi ser för oss en ”ungdom” som någon i tonåren. Timoteus var dock ledaren för kyrkan i Efesos, som måste ha varit ganska stor. Ledde en tonåring en kyrka av denna storlek?

Den grekiska termen för “ungdom” är neote. I deras kultur kunde man kallas en “ungdom” tills man var fyrtio år gammal.

Enligt Irenaeus: “Trettio är den första etappen i en ung mans ålder och sträcker sig till fyrtio, som alla kommer att erkänna.”

Earle kommenterar, “Ordet för ‘ungdom’ är neotēs. Det användes för vuxna militärer ända till det 40:onde året.”

Paulus valde Timoteus på sin andra missionärsresa (Apostlagärningarna 16: 1). Första brevet till Timoteus skrevs fjorton år senare.

Enligt katolsk tradition var Timoteus 16 år när han fick den nådegåva som Paulus hänvisar till. Om det stämmer att Timoteus var sexton år gammal, när Paulus först arbetade med honom, skulle han vara minst trettio vid denna tidpunkt. Han kan dock ha varit betydligt äldre, dock inte ännu 40 år.

Paulus gav antagligen detta bud, eftersom äldre män ansågs vara klokare än män yngre än 40, och han ville uppmuntra Timoteus att utföra sin tjänst som församlingstjänare på väg att bli församlingsledare och äldste.

Där har vi en biblisk förebild i hur man blir “Pastor”. Det börjar med att man utväljs och väljer ett livsmål. Sedan börjar man som lärling och efter många år tillsammans med äldste blir man till slut själv en äldste. Förkovrad i sund lära och tro och med tillräcklig livserfarenhet. Väl rotad i Guds ord. Skickad att försvara och bevara tron.

Hur många sådana pastorer finns det i dag? Hur många ungdomspastorer kvalifierar? Hur många musikpastorer, familjepastorer, barnpastorer? Och så till den mest kontroversiella frågan? Hur många kvinnliga pastorer kvalifierar? Utom kanske de som är “bara en kvinnas man och har egna barn”…… Skämt åsido, det går helt enkelt inte ihop.

Då uppstår frågan om allt blir bra om vi bara har 50+ manliga pastorer. Och svaret är helt klart ett rungande “NEJ!”. Ålder och kön räcker inte, det krävs mer än det.

Det finns ytterligare en sak jag vill belysa. I Dagens artikel står det bland annat:

Många uttrycker att de haft en visshet från Gud att de skulle vara på en särskild plats och tjäna församlingen där. Den sortens visshet ser jag både bland de pastorer som slutat och de som stannat kvar i tjänst.

Det är också en anledning till att det ibland blir jobbigt och pastorn väljer att sluta, menar han.

I det läget säger flera pastorer jag intervjuat att frågor som “tog jag fel på Guds röst?” och “vem är jag nu?” blir aktuella men också svåra att bearbeta, förklarar Thomas Henning.

Det fanns tre saker som behövdes för att man skulle räknas som “riktigt ordentligt frälst” i pingströrelsen. Man skulle ha datum för omvändelsen, gärna med tidpunkt och plats. Man skulle ha datum för dopet och man skulle ha datum och gärna tid för första gången man talade i tungor, för då (och inte förr) var man frälst på riktigt.

Men det fanns ett kryphål för dem som inte fick tungotalets gåva och inte ville fejka tungotal. Det handlade om att ha en kallelse. Knappast möjligt att hamna i samma klass som Moses, Daniel och Paulus, men en kallelse som ledde till att man kunde beundras skulle det vara.

Det är inte bara pastorer som sedan undrar om “de tog fel få Guds röst”. Och den undran ser vi även av sådana som fick en äkta kallelse. Johannes döparen satt i fängelse och började tvivla. Han sände lärjungarna för att fråga Jesus om han verkligen var den som skulle komma.

Det blir ingen slutkläm eller fyndig slutsats på denna artikel. Bara en modlös suck att vi har kommit så långt bort från biblisk församlingsverksamhet.

10 thoughts on “Pastorer”

  1. Ah! Ett av mina favoritämnen: Ordningen i församlingen. Tack.

    Att det finns någonting som heter musikpastor inom pingstförsamlingen visste jag inte.

    Vet någon här vad det är för en roll?

    Jag tänker att musiken med sång och instrument ligger hos alla att deltaga med och att det inte är en specifik uppgift för pastorn .

    Helt klart är det en fördel om en ledare kan vara lite musikalisk men knappast heller där ett krav.

    Minns en “rolig” annons jag läste i en äldre tidskrift från EFS där en mindre församling sökte en ny pastor. Där nämndes som ett krav att han skulle kunna sjunga och spela. På ett sätt kan man förstå att den ofta lilla EFS församlingen ville ha en ledare som klarade det mesta eftersom man inte kunde anställa fler än en person men visst var det även i det lilla sammanhanget galet att lägga fram ett sådant krav. Alltid finns det någon i församlingen som kan ta upp första tonen när psalmen ska inledas.

        (Reply)

  2. “Pingströrelsen i Sverige består av 436 församlingar.I församlingarna finns 505 föreståndare och pastorer med olika uppgifter…/klipp/….Av dessa är 203 kvinnor.

    505 minus 203 = 302 män som ska vara herdar för 436 församlingar.

        (Reply)

  3. Ulrika4,

    Nej, jag tror att det skall läsas såhär. 505 – 436 = 69 församlingar av vilka en del har mer än en ledare. I de 505 församlingarna kan en eller flera av ledarna vara en kvinna.

    Frågan är väl varför man över huvud taget rapporterar om könsfördelningen. Könsrollsfanater tycker förmodligen att det är ojämt fördelat.

    Det har ju blivit tabu i vår tid att våga påstå att det finns två kön och att de är olika både på utsidan och insidan. (Det jag skriver här inom parentes är off topic. I Staten New York finns en lagstiftning som räknar upp 31 olika kön man måste erkänna och respektera. Om man inte gör det riskerar man att förlora rätten att ha ett företag eller en förening och man kan bötfällas miljoner kronor för det trauma man har förorsakat de stackars personer som inte hör till de båda kön som Gud skapade.)

    Det är nog som vanligt med journalister att man bara slänger ner ett antal siffror för att det skall verka som om man har gjort grundlig reserach.

    För de flesta läsare spelar det ingen roll eftersom 60% är mer eller mindre “innumerate” sifferblinda.

    Högst 20% av läsarna bryr sig om siffrorna och försöker förstå hur dessa relaterar till artikeln och varandra.

        (Reply)

  4. Kjell,

    Jag tror man kan läsa siffrorna från flera håll och få ut grundläggande saker från dem. Ju fler kvinnor på fel plats desto mindre plats för fler män att dela arbetsbördan på blir det. Tänker att även pingstsamfundet har begränsad ekonomi och inte kan kompensera en felaktigt placerad kvinna med ytterligare en man som antälld. Å andra sidan tror jag tyvärr att de inte ser de verkliga anledningarna till problemen utan tror att allt är i sin ordning med en kvinna i herderollen som dessutom kanske både är ung och småbarnsmamma. I dagenartikeln talar de kallade om sina upplevelser kring kallelsen. När upplevelser tillåts stå över vad Paulus predikar om församlingsordningen kan man glömma sin upplevelse. Är jag kvinna och upplever en kallelse att vara pastor över en hel församling så upplever jag fel helt enkelt. Man kan önska saker ibland om man tex ser en herde agera fel att man finge ta över rollen men önskningar är önskningar och inte rätt för den delen. Rätt i det läget är att byta ut den herden till en man som begriper. O vice versa.

    En god tolkning av den höga andelen kvinnor som ledare är att församlingarna har en hög andel barn och ungdomar men i vilket fall lider det brist på män i pastorsledet. Är arbetsbördan för stor på barn och ungdomsledarna kan man avveckla rollen “musikpastorer” då de inte finns i den Paulusiska församlingsmodellen.

    Idag hör man ungdomar säga “Jag vet inte vem jag är” och i sina högst seriösa fösök att förstå det kommer unga män till studentbalen i klänningar och unga flickor i kostym med slips. Som ni förstår handlar det inte om kläder här. Nu får vi äta upp den identitetslöshet som “genusfrågorna” i landet fört med sej senaste deceniet. Vågar församlingarna gå före och byta trenden? Vågar församlingsmedlemmarna ta bladen från sina munnar och börja säga som det är? Samhället kommer inte stödja ungdomarna som undrar. Några av de som bytte kön i sin ungdom och idag är vuxna har gått ut i media och berättat om hur de djupt ångrar sitt byte. Det är av stort värde att de berättar men det räcker inte. Ungdomarna behöver få veta av Gud vilken syn Gud har på dem. Där blir man älskad som man är i hans perspektiv. Man eller kvinna blir man hos Gud älskad för den man är-på riktigt.

    Som uppvuxen i en feministfamilj har det varit omvälvande att läsa om könsrollerna i bibeln men det går att vända om. Rent praktiskt går det till så att man börjar lägga ner sin egna prestige. När ränderna i zebran börjar blekna ser man sej om efter den plats man är ämnad för och börjar rätta in sej i ledet. Som “mellanchef” här hemma blir man ju aldrig någon inaktiv liten figur. Jag tycker att det räcker och blir över.

    Vad ser du mer av siffrorna?

        (Reply)

  5. Ulrika4,

    Låt oss glömma siffrorna.

    En pastorsfamilj, enligt bibliskt mönster, med pappa pastor/äldstebroder, mamma diakonissa och barnen i de övre tonåren som föredömen är till mycket välsignelse.

    I en sådan familj täcks behovet av kvinnlig pastor, ungdomspastor, barnpastor och kanske till och med musikpastor.

    En yngre, hyrd pastor, anställd på kvalifikationen “teologisk examen” kan aldrig fylla denna roll.

    Men visst kan han under årens lopp bli en äkta pastor/äldstebroder med hustru och nästan vuxna barn.

    En god, bibeltrogen lärare som har fått gåvan att meddela sanningar ur Guds ord skall man inte belasta med en massa administrativa och organisatoriska uppgifter.

    Det är ju tydligt för var och en som vill se att uppgifterna är många och att det behövs helhjärtade medlemmar som får gåvan att ta hand om dessa uppgifter.

    Församlingen bör fungera som en organism där alla “kroppsdelarna” behövs. En församling som blir en organisation fungerar helt enkelt inte efter biblisk modell.

    Besvikna och halvhjärtade knegare och halvintresserad publik blir då lätt resultatet.

        (Reply)

  6. Ulrika4,

    Förutom i Paulus föreskrifter brukar ordet “äldste” användas i pluralis.

    Paulus och Barnabas var på missionsresa. De kom till staden Ikonium och predikade så att många kom till tro. Det står att de stannade där en längre tid. Det blev bråk med judar som inte ville tro på evangelium och dessa judar försökte mörda Paulus. Därefter fortsatte Paulus och Barnabas att gå runt i flera städer i området och fortsätta att predika. Berättelsen avslutas med Apg. 14:23 Och när de hade utvalt äldste åt dem för varje församling, och hade bett under fasta, överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på. 

    Församlingen i Jerusalem var stor. Redan första dagen utökades den med 3000 medlemmar. De troendes skara ökade hela tiden och i slutet på 5:te kapitlet får vi veta att “Och de (Petrus och de andra apostlarna) upphörde inte att varje dag i templet och i varje hus undervisa och predika evangelium om Jesus Kristus.” I kapitel 6 får vi veta att de utsåg 7 “hjälpapostlar”. Specifikt om Filippus får vi reda på att han fortsatte sin evangelisation i flera av Israels städer. Missionerande till andra folk förekom ännu inte.

    Sedan får Saul vara med om sitt möte med Herren och han får uppgiften att bli hedningarnas apostel. Paulus berättar själv:

    Gal. 1:13-19 Ni har ju hört om mitt liv förut i judendomen, att jag då oerhört mycket förföljde Guds församling och försökte utrota henne. Och jag gick längre i judendomen än många jämnåriga i mitt folk och ivrade ännu mer än de för mina fäders traditioner. Men då det behagade Gud*, som från min moders liv avskilde mig och kallade mig genom sin nåd, att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna, rådgjorde jag inte genast med kött och blod, inte heller for jag upp till Jerusalem till dem som var apostlar före mig, utan jag for bort till Arabien och vände sedan tillbaka till Damaskus. Sedan, efter tre år, for jag upp till Jerusalem för att lära känna Petrus*, och jag stannade hos honom i femton dagar. Men någon annan av apostlarna såg jag inte, utom Jakob, Herrens bror. 

    Vi talar alltså om minst 4 år efter pingstdagen. I Apostlagärningarna 10:de kapitel får Petrus vara med om en uppenbarelse så att han förstod att evangelium även skulle predikas för hedningar. Innan dess trodde judarna allmänt att hedningarna först måste bli proselyter innan de kunde bli frälsta. Vägen till att bli “kristen” ansågs således börja med att först bli proselyt, alltså en hedning som omvänt sig till judendomen.

    I kapitel 13 avskiljs Saulus, som även kallades Paulus, och Barnabas till att sprida evangelium utanför Israels gränser. I kapitel 15 får vi reda på att det blev bråk eftersom några judar opponerade sig och ville lära hedningarna att om de inte omskar sig kunde de inte bli frälsta.

    Apg. 15:2 Då uppstod det oenighet, och Paulus och Barnabas kom i en allvarlig dispyt med dem. De beslöt att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle resa upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem angående denna stridsfråga.

    Var kom då dessa äldste ifrån? Det står inget om att de tillsattes i församlingen i Jerusalem. Däremot talas det redan om översteprästerna och de skriftlärda och de äldste i evangelierna.

    Första texten i GT som jag just nu kan hitta om “äldste” finns i 2 Mos. 3:16 Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. 

    I 2 Mos. 28 avskiljs (ordineras) Aron och hans söner till att vara präster. I 3 Mos. 1:49-50 avskiljs Leviterna. Endast Levi stam ska du inte mönstra, och du ska inte räkna deras antal med Israels barn, utan du ska ge leviterna ansvar för vittnesbördets tabernakel med alla dess föremål och tillbehör. De ska bära tabernaklet och alla dess föremål och göra tjänst vid det. Runt omkring tabernaklet ska de ha sitt läger. 

    På Jesu tid fanns det gott om präster i Israel. Leviter var en hel stam. Skriftlärda var väl ungefär den tidens advokater och politiker. Och så fanns det äldste.

    Så kom pingstdagen och 3000 kom till tro och den närmaste tiden bara växte och växte församlingen. Det är rimligt att anta att även ett antal äldste lät döpa sig till Kristus. Troligen även flera Leviter. Det finns bara en levit nämnd vid namn, just Barnabas. Det är även rimligt att anta att de som var Israels äldste och blev Kristustroende fortsatte att vara äldste i församlingen i Jerusalem och troligen även församlingarna i andra städer i Israel.

    Så vitt jag vet finns det ingen beskrivning på hur de äldste tillsattes men att de på något sätt ordinerades är troligt. Det måste ha handlat om mer än bara ålder. Bekännelse, vittnesbörd, livsvandel och anseende torde ha utgjort kriterier. Alla män som tog sin tro på allvar och levde ett liv i helgelse kunde bli äldste.

    Här är då första delen av svaret på din fråga: Troligen fanns det många äldste i församlingen i Jerusalem.

    I hednaförsamlingarna fanns det ju ingen judisk tradition med äldste. Därför behövde de utväljas av apostlarna och deras medarbetare eftersom dessa väl kände till traditionen i Israel.

    I Paulus brev till Timoteus antyds det att de äldste kunde ha olika uppgifter i församlingen och att det även fanns anledning att belöna dem som gav mycket av sin tid till bibelstudie och undervisning. 1 Tim. 5:17-18 De äldste som sköter sin uppgift väl ska man anse värda dubbel heder, särskilt de som arbetar med ordet och undervisningen. För Skriften säger: Du ska inte binda för munnen på oxen som tröskar, och: Arbetaren är värd sin lön.

    Med många äldste i församlingen är det nog inte troligt att alla var anställda utan att det för de flesta handlade om en frivillig tjänst. Men liksom i Israel var avsikten att så många som möjligt skulle leva ett helgat liv och ta sin tro på alvar för att förr eller senare kunde medverka som äldste i församlingens arbetsuppgifter.

    2 Tim. 2:2 Och det som du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro åt pålitliga människor, som är dugliga att också undervisa andra. 

    Titus 1:5 Därför lämnade jag dig kvar på Kreta, för att du skulle ordna det som ännu fattades och i varje stad tillsätta äldste såsom jag befallde dig: 

    Jakob 5:14 Är någon bland er sjuk, ska han kalla till sig församlingens äldste och låta dem be över honom och smörja honom med olja i Herrens namn.

    Och här kommer då andra delen av svaret på din fråga:

    Om en församling fungerar enligt biblisk modell kan den nog få bli hur stor som helst. Flera äldste, ledare, lärare, tjänare, diakoner, diakonissor, evangelister kommer då att fungera i arbetet.

    Men om en församling består av en eller flera hyrda herdar och resten är “konsumenter” är det frågan om det över huvud taget kan fungera.

    PS. Lägg märke till att präster och skriftlärda inte figurerar i Nya Testamentets församlingar.

        (Reply)

  7. Kjell,

    Tack,

    Då intager jag tid för att begrunda detta.

    Uppvuxen i en svenskkyrklig tradition utan tal om äldste behöver jag tänka igenom denna bibliska “kunskapslucka” i mitt medvetande.

        (Reply)

  8. I Svenska Kyrkan får man inte längre visa att man anser att Guds ord, Bibeln, har högsta auktoritet.

    Präst i Luleå avkragas efter konfirmandundervisning

    Enligt information handlar det om en “kvinnlig präst”.

    Och fastän jag tror att prästernas yrke hör till Gamla Testamentet, och att pastorer och kyrkoherdar bör vara äldre män med stabila familjer, så måste jag ju ändå tacka Herren för en trogen tjänarinna oavsett vad hennes överordnade gav henne för titel.

    Kanske borde hon kallas profetissa? I alla fall profeterade hon ju.

        (Reply)

  9. Vill bara tillägga att det inte är min avsikt att säga att man skall kasta yxan i sjön om situationen inte är perfekt.

    Där den goda viljan finns att lyda Guds bud finns det alltid en väg till helande och upprättelse.

    Oavsett ålder, kön och socialstånd kan man vara till välsignelse och vara välsignad av Herren i den uppgift man fyller i gemenskapen.

    /Kjell

        (Reply)

    1

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *