Artificiell intelligens

Det är svårt att veta var man skall börja när man vill tala om eller skriva om begreppet “artificiell intelligens”. Det finns tre grundläggande orsaker till denna svårighet.

• För det första finns det ingen generell och täckande definition som alla är överens om.
• För det andra är avsikten och tolkningen av termen helt och hållet en funktion av den egna livsåskådningen.
• För det tredje finns det inget konsensus angående betydelsen av ord som själ, medvetande, kreativitet, uppfinningsförmåga (inventivitet), intelligens mm.

När jag var barn ansåg man att något som skilde människor från djuren var att människor använder redskap. Ett redskap, hur primitivt det än må vara, har egenskaper som ligger utanför en människas egen förmåga, eller åtminstone klarar ett arbete lättare, snabbare eller bättre än om man bara skulle använda händer och tänder och resten av kroppen.

Sedan visade det sig att allt från apor till kråkor använder “redskap”. Vanligen i form av pinnar och stenar. Alltså inte sågar, hammare, spikar, spadar, grävskopor, taljor, dammsugare, strykjärn, tvättmaskiner, bilar mm.

Ja, det finns en hel del mycket komplexa redskap som alla har det gemensamt att de måste hanteras av en levande varelse, vanligtvis en människa.

Ett intelligent redskap?

Nästa steg skall jag beskriva med hjälp av tvättmaskiner. Jag var 11 år gammal när mina föräldrar skaffade en tvättmaskin för första gången. Maskinen utförde något man kallade “program”. Man behövde bara koppla den till en vattenkran, hälla tvättmedel i en behållare, lägga i tvätten och trycka på knappen. Resten sköttes av maskinen. Vatten rann genom tvättmedelsbehållaren och ner bland tvätten. När det var tillräckligt började maskinen röra om i “tvättbadet”. Efter en tid pumpades det smutsiga tvättvattnet ut och allt började snurra så att tvättvattnet slungades ut från kläderna och pumpades ner i slasken. Sedan följde sköljning på liknande sätt och till sist centrifugering så att tvätten inte längre var drypande våt.

Vi stod vid maskinen, allihopa, hela familjen, och tittade på och förundrade oss varje gång en delprocess började eller slutade. Tvättmaskinens “hjärna” var ett så kallat Programverk. Jag skall inte beskriva det här. Wikipedia beskriver det bra.

Ett programverk består av en elektrisk motor, som via en reduktionsväxel driver en axel där olika utbuktningar (“kammar”) påverkar en eller flera strömbrytare. Motorn roterar med en konstant hastighet, och kamaxeln eller kamskivan roterar i sin tur vanligtvis långsamt. Kammarna på kamaxeln eller kamskivan styr strömbrytarna vid olika tillfällen. Arrangemanget med kammar och brytare möjliggör komplicerade sekvenser av öppning och stängning av brytarna, som kan styra olika elektriska komponenter i ett större system, exempelvis motorer, pumpar, ventiler, värmeslingor, signallampor med mera.

Intelligensen i systemet kom från konstruktören.

Han analyserade processen och gjorde kamskivorna så att funktionerna startade och stoppade i rätt ordningsföljd och pågick så länge det var avsett. Maskinen kunde inte tänka. Maskinen hade ingen egen intelligens. Maskinen bara utförde det som den intelligente konstruktören hade föreskrivit genom att utforma kamtimern och koppla den till maskinens aktiva delar.

Nästa steg i utvecklingen.

Ungefär vid samma tid började elektroniken spela en allt större roll. Radioapparater var ganska otympliga lådor med konstiga svagt glödande lampor (vakuumrör) inuti. Det fanns till och med bärbara radioapparater som hade mini-vakuumrör och drevs av batterier. Vanligtvis ett 90 volts batteri och ett “vanligt” batteri för glödströmmen. Det talades till och med om att man hade byggt en “elektronhjärna”. Jag saxar igen från Wikipedia och fyller i lite här och där.

John Mauchly, en fysikprofessor vid University of Pennsylvania konstruerade tillsammans med doktoranden Presper Eckert den decimala datorn Eniac på uppdrag av den amerikanska armén för beräkning av projektilbanor. Eniac, som börjat byggas 1943, stod färdig först 1946, när kriget som den var byggd för var över. Datorn, som var baserad på tusentals vakuumrör och reläer, skapade dock stort intresse inom forskarvärlden och utgjorde början på en explosionsartad utveckling. Eniac bestod av cirka 18 000 elektronrör och vägde ungefär 27 ton.

Det behövdes ett eget kraftverk för att förse denna första “riktiga” dator med ström. Och ändå var det inte en dator i den mening som vi ger det i dag. “Eniac” var konstruerad att utföra en viss typ av beräkningar. Till skillnad från tvättmaskinen ovan producerade Eniac inte mekaniskt arbete. Den matades med siffror och utförde beräkningar som sedan presenterades som siffror. Likheten med tvättmaskinen var att beräkningarna inte var generella utan låg fast i hur olika komponenter i Eniac hade kopplats till varandra. Otroligt mycket arbete krävdes för att ändra “programmet”.

Helt klart funkade varken bärbara radioapparater eller “elektronhjärnor” effektivt med vacuumrör så nästa steg blev transistorer. En transistorradio på den tiden hade ungefär samma status som en mobiltelefon i dag. Jag minns hur jag som 11 åring drömde om att få äga en transistorradio.

Det stora steget!

John von Neumann, som varit inblandad i eniacprojektet, insåg att i stället för att programmeras genom inställningar av reläer och kabeldragningar skulle datorprogram kunna lagras i datorns minne tillsammans med data. Baserat på detta skapade han designen för IAS-maskinen, som byggdes 1952.

Den första transistorbaserade datorn var TX-0, som utvecklades vid MITs Lincolnlaboratorium med inspiration från det tidigare MIT-projektet Whirlwind I från 1952. En av ingenjörerna vid laboratoriet, Kenneth Olsen, grundade DEC som 1961 började sälja PDP-1, en kommersiell minidator.

PDP-1 hade visserligen bara hälften av prestandan jämfört med IBM 7090, men den kostade också mindre än en tiondel så mycket. Den blev en stor succé och såldes i 50 exemplar. Efterföljaren PDP-8 som kom 1965 blev en ännu större succé och såldes i 50 000 exemplar.

Nästa stora steg!

Nästa stora framsteg kom 1958, då Robert Noyce uppfann den integrerade kretsen, vilken medförde ännu effektivare miniatyrisering. Integrerings-trenden fortsatte och vid 1980-talets början hade man nått vad som brukar kallas VLSI (Very Large Scale Integration, “mycket storskalig integrering”) med miljontals transistorer på ett integrerat kretskort. Detta gjorde att datorerna började bli tillräckligt små för att användas privat och detta gav upphov till hemdatortrenden. År 1977 släppte Commodore en 8-bitars dator (PET) och ungefär samtidigt släppte Apple sin Apple II. 1981 släppte IBM persondatorn IBM PC med en öppen standard för instickskort och andra komponenter.

(En oviktig parentes. 1977 byggde jag min första egna dator. En PET, Apple eller IBM var utom räckhåll på grund av priserna.) Läs gärna den intressanta Wikipedia artikeln om Datorn och dess historia.

Konsekvenserna!

Med den tillgängliga tekniken kunde man sluta att använda mekaniska programverk som i tvättmaskinen ovan. I stället hade man en liten låda med “minnen” där sekvenserna var programmerade och timern bestod av integrerade kretsar i stället för en synkronmotor med kugghjul.

Det viktiga här är att även den lådan var konstruerad av en konstruktör och funkade med hjälp av konstruktörens intelligens. Ingen “artificiell intelligens” utan bara den intelligens som konstruktören bidrog med.

En mycket nyttig utveckling som ledde till ökad flexibilitet och användningsområden. Man kunde nu använda sig av mikrofoner, ljusdetektorer och senare även digitala kameror för att styra “datorn”. Så kallade “sensorer” konstruerades. Sensorerna mätte temperatur, ljus, rörelse, vindhastighet, lufttryck, fuktighet och allt vad man kan tänka sig.

Sensorerna kopplades med datorerna som enligt konstruktörens instruktioner, han var nu programmerare, reagerade på data och styrde ventiler, motorer, lampor, högtalare, bildskärmar och andra utförande komponenter.

I takt med datorernas ökade kraft i form av minne och hastighet blev det möjligt att göra allt mer komplicerade “program” som efter behov utvecklades så att de kunde reagera på mer olika kombinationer av input (data från sensorerna) så att resultatet blev allt nyttigare och tillförlitligare.

Tekniskt förfinat, obegripligare för många, men fortfarande samma spelregler som ovan. Konstruktörer och programmerare samarbetade för att bygga in den intelligens de hade i apparatur och programmatur. Sensorerna, datorerna och apparaterna har och hade ingen egen intelligens.

Lite invändningar och konstateringar.

Invändning #1

Om jag söker något på internet med hjälp av Google och råkar stava ett ord fel så korrigerar Google min stavning och låter mej hitta det jag ville söka. Ingen människa sitter på Googles kontor och gör detta. Googles datorer gör det automatiskt. Det är väl intelligens som kan kallas artificiell?

Svar på invändning #1

Ja visst är det intelligens, men det är programmerarnas intelligens. De har samlat data på förekommande stavfel och de kan söka hela orböcker på millisekunder och hitta ord som nästan liknar din felstavning. Det datorer kan göra miljontals gånger säkrare och snabbare än människor är att jämföra data. Resultatet av datorernas jämförelser presenteras till programmerarnas algoritmer och ut kommer förslagen på korrektioner.

Om kombinationen av jämförelseresultaten inte finns med i listan av alternativ som programmerarna har genererat så blir resultatet noll. Och, viktigast av allt. Datorn har inget som helst medvetande angående förslagen. Därför händer det nu och då att förslagen är totalt onyttiga.

Men, programmeraren kan be dej att berätta om svaret var nyttigt eller ej. Han kombinerar då sin egen intelligens med din och tilldelar rutinen en poäng. Om rutinen blir godkännd kommer den oftare att användas och om den blir underkänd tillräckligt många gånger skrotas den.

Datorerna kan inte hitta på egna rutiner.

Invändning #2

Jag har sett hur en dator fick spela t.ex. dam med en professionell spelare. Först vann den professionelle spelaren varje gång men efter några timmar (eller dagar) vann datorn varje gång. Det är väl om något artificiell intelligens?

Svar på invändning #2

Jag börjar med ett exempel. Det finns ett sätt att alltid hitta ut ur en labyrint. Det blir inte den kortaste vägen men det för ofelbart till utgången. Man följer t.ex. högerväggen hela tiden. Man kommer på det sättet att förr eller senare komma fram till utgången. Försök det själv. Man kan göra det med en pennas streck i en tryckt labyrint.

Om man har ett ofelbart minne (som en dator) kan man registrera vilka bitar av vägen som var onyttiga och vilka som var nyttiga. Nästa gång väljer man bara de nyttiga bitarna och hittar då utgången på raken.

Ett damspel kan ses som en labyrint med den tillkommande svårigheten att motspelarens drag så att säga ändrar på labyrinten. Det blir alltså lika många olika labyrinter som motspelarens möjliga drag. Men det är inte viktigt för datorn kan lika lätt lösa en miljon labyrinter som en enkel labyrint.

Alla drag som var nyttiga registreras och alla drag som var onyttiga registreras. Efter tillräckligt många spel har datorn tillräckligt många alternativ i varje tänkbart läge som någon gång tidigare ledde till vinst. Datorn har då registrerat all drag och motdrag som leder till vinst.

Men rutinen som väljer och vrakar är skriven av en programmerare. Det är programmerarens intelligens och den professionelle spelarens intelligens som används av datorn. Datorns suveränitet ligger i att komma ihåg alla alternativ. Det kan varken programmeraren en den professionelle spelaren.

Vad är intelligens?

Wikipedias definition: Intelligens (av latin intellego, att förstå, begripa, inse, avgöra), mental förmåga; förmågan att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande. Till intelligensen räknas vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning.

En dator “förstår” ingenting, “begriper” ingenting, “inser” ingenting. Men visst verkar det som om en dator kan “avgöra”. Det är dock programmeraren som avgör. Han/hon har format de rutiner som datorn måste följa och inte kan avvika från.

Men om datorer inte kan planera, varför använder man då datorer med planerings-software? Svaret är att programmet, om det är välskrivet, hindrar användaren att göra motsägelser. Datorer är jättebra på att jämföra och de kommer ihåg allt. Men lägg märke till att om två olika personer använder samma dator och samma program så kommer deras planer ändå inte vara identiska och datorn har ingen som helst aning om vad den andre användaren har planerat när du använder programmet. Bara om ni tillsammans planerar och planen sparas i samma fil. Datorn kan inte avgöra vilken av de båda planerna som är bäst.

Ex nihilo nihil fit!

Ex nihilo är ett latinskt begrepp som betyder “ur intet”. Det förekommer som del i axiomet ex nihilo nihil fit, ur intet – kommer intet.

Alla vet att en flod har ett ursprung, en eller flera brunnar. Alla vet att varje verkan har en orsak. Kan man då bevisa denna maxim vetenskapligt? Nej, det kan man inte, men empiriskt vet alla att det stämmer. Det finns inga exempel, som kan verifieras, där något har uppstått ur intet.

Visserligen menar evolutionisterna att universum har uppstått ur intet, eller åtminstone är ett evigt kretslopp utan början. De har samma dilemma som skapelsetroende. När, var och hur uppstod skaparen?

Ärliga vetenskapsmän erkänner att allt har en orsak. Ur intet kommer ingenting!

Vad har nu detta med datorer att göra? Jo, resultatet av datorprogrammens jämförelser av data har ett ursprung, nämligen programmerarens rutiner. Skickligheten att följa rutinerna är resultatet av datorns och datorprogrammets brist på egen vilja.

Kognition

Kognition är en psykologisk term och kan kort förklaras som en samlingsterm för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information. I klassisk psykologi talas det om kognition, emotion och volition, alltså tänkande, känsla och vilja som de tre begrepp som styr psyket.

Utan tänkande, känsla och vilja finns det ingen intelligens. Datorer kan varken tänka, känna eller vilja. De utför befintliga rutiner på samma sätt som tvättmaskinen ovan, fast med mycket fler variationsmöjligheter beroende på de sensorer och data som matar programmet.

Datorn kan aldrig dra en slutsats i stil med “Jasså blev det så? Det var ju inget vidare. Låt mej avvika från rutinen nästa gång.”

Har du någon gång undrat varför både din dator, din surfplatta och din smartphone laddar hem “updates” på löpande band? Vem producerade dessa uppdates? Svar: programmerarna.

Kreativitet och uppfinningsförmåga (inventivitet)

Det råder ganska stor förvirring angående betydelsen av dessa båda ord. Många tycker att orden är synonymer. Många kallar uppfinningsförmåga (inventivitet) för kreativitet.

Ordet “kreativitet” kommer av engelskans “create” eller egentligen latinets “creatus”, alltså “att skapa”. Skapa betyder att vara orsak till en verkan som inte tidigare var möjlig eftersom dess förutsättningar inte existerade.

Det mesta av så kallade nya produkter vi ser handlar om uppfinningsförmåga (inventivitet), alltså förbättringar och förändringar av något som redan fanns. En surfplatta som man kan vika ihop så att den blir en smartphone är resultatet av uppfinningsförmåga (inventivitet), inte kreativitet.

Datorer med invecklade rutiner kan användas som verktyg för uppfinningsförmåga (inventivitet). Som exempel kan nämnas en “flight simulator” där piloter kan tränas att handla i situationer som annars skulle vara farliga.

Datorer kan aldrig användas som verktyg för kreativitet. Det finns ett latinskt uttryck som säger: “Deus ex machina” Det betyder “gud ur maskinen” och handlar om en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig.

Säkert har du hört ateister som säger att “männskorna har skapat gud(arna) och inte tvärs om”. I science fiction är det ett vanligt tema att maskinerna, alltså datoriserade robotar, plötsligen tar över kontrollen över mänskligheten. Detta är fantasi! Det som däremot kan hända är att att människor förlorar kontrollen över maskiner.

Faran med robotar

Faran med robotar ligger inte i deras sagoomspunna intelligens utan just i deras totala avsaknad av kognition och därför även intelligens. Faran med robotar ligger därför i ägarens, konstruktörens och användarens egna brister och uppsåt. Robotar kan varken vara onda eller goda. Låt oss ta några exempel.

Ett bra exempel är drönare, som även kallas obemannade luftfarkoster eller UAV (engelska Unmanned Aerial Vehicle), är ett samlingsnamn på motorförsedda luftfartyg utan pilot ombord som kan flyga autonomt eller fjärrstyras.

Låt oss anta att “piloten” sitter i ett skyddsrum i Texas och ser på skärmar det han skulle se om han satt i drönarens “styrhytt”. Han kan “flyga” vart han vill, ja rakt in i Islamic States hetaste områden, utan att behöva frukta för eget liv.

Låt oss vidare anta att drönaren har programmerats att flyga runt på måfå och “neutralisera” (ett modernt ord för avrätta) alla tvåbenta varelser i målområdet. Även att drönaren använder solenergi, både för att flyga och för att skjuta fienden med laservapen.

Till sist, låt oss anta att en av Allahs jihadister skjuter mot drönaren och faktiskt träffar just den komponent som möjliggör kontakt och påverkan från Texas.

Pilotens monitor slocknar. Knapparna på tangentbordet och spakarna på fjärrkontrollen funkar inte längre. Drönaren flyger fortfarande fram och tillbaka i målområdet och neutraliserar fiender. När till slut fienderna har decimerats tillräckligt så att de stackars människorna som hade sökt skydd i grottor kommer ut igen och vill uppsöka sina hem så fortsätter drönaren och “neutraliserar” även dessa, som inte är fiender.

Inte så svårt att hitta på sådana fantiserade exempel. Vitsen är att det går galet när intelligensen saknas. Datorer har ingen intelligens och kommer aldrig att ha det. Faran ligger inte i “artificial intelligens” utan just i intelligensens avsaknad.

Jag tror det var Roald Dahl som skrev en historia för ganska länge sedan om en gammal dam som fick en robot som skötte allt i huset och även skötte om henne. Det gick jättebra. Roboten skötte korrespondensen med myndigheterna, skötte inköp av mat, matlagning, städning och tantens hygien. Men sedan dog tanten. Roboten fortsatte sitt jobb. Lagade mat och tog bort resterna, kvitterade ut pension och betalade räkningar. Vi kan stanna där.

Faran med maskiner som agerar automatiskt är just att de saknar tänkande, känsla och vilja. Automatisera en bulldozer och en ångvält och risken finns att dessa maskiner kommer att riva ner och platta till ett helt bostadsområde.

Slutkläm

När humanism, ateism och evolutionism blev massornas “tro” reducerades människan till att vara en slags biologisk maskin. På den linjen arbetar fortfarande stora delar av vetenskapen. Med bioteknik, nanoteknik och robotisering hoppas man kunna göra reservdelar så att människor inte dör. “Visst inte skall ni dö, sade djävulen till Eva. Ni skall bli som gudar!”

Vi tvingas nu för tiden att utföra en hel del handlingar “online”. På andra sidan av “telefontråden” sitter det inte en människa utan en dator. Datorn förstår inte vad du säger. Enda reaktionen du får är att du kommer till “nästa sida” eller “nästa aktion från din sida”. Om det du vill säga eller veta inte finns med i rutinerna och databasen kan du vara säker på att resultatet blir otillfredställande. Orsaken är att datorer varken kan tänka, känna eller vilja.

Du har säkert flera gånger ombetts att fylla i en enkät under förevändningen att “våra kunders åsikter är mycket viktiga för oss“. Du fick ge poäng, mellan 1 och 10 på saker du tyckte var ganska irrelevanta, men du fick inte svara på en enda fråga om det du tyckte var viktigt. Precis så funkar kommunikationen med datorer.

Faran med 5G ligger inte i den elektromagnetiska strålningen. Faran ligger i det som kallas IoT (Internet of Things). Nätverken funkar med IP (Internet Protokoll). Länge var det IPV4 (Internet Protokoll Version 4) som gällde. Medspelarna på internet behöver en “internet adress”, på samma sätt som din telefon behöver ett telefonnummer för att funka. Med IPV4 finns det 4.2 miljarder unika nummer. Alltså inte tillräckligt för alla människor på jorden.

Problemet löstes med subnätverk. Din internetleverantör ger dej en privat adress som utan problem kan vara samma som min om jag har en annan leverantör. Men för att ha totalkoll måste allt ha en egen adress. Alla dina apparater, ja alla människor och alla deras apparater, plus överheten och dess trafikljus, bevakningskameror och allt annat, behöver en egen internet adress.

Därför introducerades IPV6 som bjuder på 274,942 miljarder adresser. Du kan nu tända lampor och dra för gardiner, sätta på TV’n och titta på bevakningskamerorna i ditt eget hus när du ligger på stranden till hotellet i Thailand. Bra va?

Eller varför inte inplantera ett litet chip så att du själv också har en IP-adress. Då slipper du köa i passkontroller på flygfälten. Du behöver inte ta med dej några kontanter, kreditkort eller körkort. Överheten vet var du är och vad du gör. Så länge du sköter dej enligt överhetens normer är det mycket praktiskt.

Jag förmodar att du redan har automatiserat betalningen av räkningar och inkasserandet av lön eller pension. Ett tekniskt “nirvana”! Du är ett med allt och alla. Ett världsvitt system, en slags världsvid robot.

Kom då ihåg att robotar saknar all intelligens, allt tänkande, all känsla och egen vilja. Det är ägaren och programmeraren som drar i spakarna.

För 30 år sedan satt de en människa, som hade dresserats till att förneka sin egen intelligens, allt tänkande, all känsla och sin egna vilja, vid spakarna på en krigstank på den Himmelska fridens torg (天安門廣場 / 天安门广场 Tiān’ānmén Guǎngchǎng, direktöversatt: “Torget vid Himmelska fridens port”)

Denna mänskliga robot krossade demonstrater under tankens larvfötter. Officiellt dödades några hundra demonstranter men skattningen ligger närmare 3000. Nästa gång kommer “neutraliserandet” av dissidenter att ske här och där, nu och då, till synes slumpvis och utan medias bevakning. Den världsomfattande roboten styrs då av en Kejsare som råder över ett världsvitt imperium.