Ett virrvarr av uppfattningar, missuppfattningar och teorier
Ordet “helvete” är inte ett bra ord, men jag tänker använda det i början på denna artikel. Senare skall jag försöka sortera ut de bibliska begreppen. Jag börjar med att lista ett valt antal olika teorier:
- När man dör slutar man att existera, det finns varken himmel eller helvete eller Gud.
- När man dör hamnar man endera i himmelen (paradiset) eller helvetet (dödsriket).
- De som är döpta (med eller utan egen vilja) hamnar i skärselden när de dör.
- Skärselden är inte evig och slutlig, efter tillräcklig pina, straff och bot går man vidare till himmelen.
- Helvetet är inte evigt och slutligt, efter tillräcklig pina, straff och bot går man vidare till himmelen.
- Efter att man har förtärts av helvetets eld upphör man att existera.
- Guds domar är inte avsedda att straffa och förgöra utan att korrigera och hela.
- Det ord som översätts med ordet “evig” betyder egentligen bara tidsålder.
- Helvetet är en hednisk myt. En god Gud kan inte ha ett helvete.
- Det kan aldrig vara rätt att tortera någon till döds.
- Gud är både rättvis och kärleksfull. Han kommer säkert att döma och straffa rättfärdigt.
- Det finns faktiskt ogärningsmän som förtjänar att långsamt torteras till döds.
- Eld och svavel är bara symboler. Lidandet är andligt.
- Människans ande (eller själ) är evig. Därför är straffet evigt.
- Straffet är tidsbegränsat men det är definitivt så dess resultat är evigt.
- Mycket få blir frälsta. Vägen är bred som leder till helvetet.
- De allra flesta blir frälsta till slut efter skärseld eller tidsåldrar av korrektivt straff.
- Bara djävulen och hans änglar hamnar i helvetet.
- Till och med djävulen blir frälst till slut.
Min lista är ingalunda fullständig. Sedan finns det alla grader och möjligheter till kombination av ovanstående teorier. Lägg märke till att det finns teorier som motsäger varandra, och således utesluter varandra. Det betyder att minst en av dessa teorier är fel.
Till detta tillkommer den totala villervallan angående tider och stunder.
- Guds vrede kommer att bli utgjuten men de frälsta drabbas inte av den. För 1 Tess. 5:9 Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.
- Vi blir uppryckta före vedermödan för de frälsta drabbas inte av Guds vrede.
- Nej, nej och åter nej! Först kommer vedermödan (θλίψις “thlipsis”) och sedan Guds vredesdom (ὀργή “orge”). Det är två helt skilda saker. Vi blir uppryckta alldeles efter vedermödan.
- Varför måste vi varnas för Antikrist och hans villolärare om vi är hemma hos Herren då?
- Ack nej, det blir inget uppryckande. Vi kommer bara att snedryckas till Jerusalem.
- Domen och vreden kommer inte förrän efter tusenårsriket.
- Äsch, Bibeln talar varken om uppryckelse eller tusenårsrike.
- Men himmel och jord skall förgå. 2 Petr. 3:10 Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till.
- Inte skall himmel och jord förgå. När Jesus kommer tillbaka så förnyar han jorden så det blir paradis igen.
- Jag tror att de frälsta kommer att vara i himlen uder tusenårsriket.
- Jesus kommer att vara på jorden och det står att vi alltid skall vara tillsammans med honom.
- De frälsta, levande och döda uppstår och förvandlas när Jesus kommer tillbaka.
- Det blir ingen uppståndelse innan tusenårsriket är slut.
- Jesus kommer att skilja fåren från getterna när han kommer.
- Fåren och getterna skiljs inte före tusenårsriket.
- Det är bara helgon och martyrer som uppstår när Jesus kommer tillbaka.
Det får räcka. Båda dessa listor kan göras kilometerlånga för det finns nästan oändligt många teorier om vad som händer när tiden avslutas. Ja det finns till och med de som tror att tiden bara kommer att fortsätta evinnerligen.
Vilka ord används i Bibeln för att beskriva dessa saker?
Låt oss nu som följande steg i utredningen se vilka ord som används i Bibeln för att beskriva liv och död, rättfärdighet och synd, dom och straff.
Talas det om helvetet i Bibeln? Talade Jesus om helvetet? Detta är två kuggfrågor.
Den som påstår att Jesus aldrig använde ordet “helvete” har rätt för det är ett fornnordiskt ord. Dödsrikets gudinna “Hel“, i “hel” (dödsriket) tog hand om straff ,”viti“, för dem som hade skuld. Jämför: “Vid vite förbjudet!” som betyder att om man överträder förbudet blir man straffad.
Dödsriket finns omtalat i både gamla och nya testamentet. I GT kallas det שְׁאוֹל shaal eller שְׁאוֹל sheol och i NT ̔́ͅᾅδης hades och betyder platsen eller tillståndet av döda människors själar.
i 1 Kor. 15:55 står det ordagrannt Du död, var är din udd? Du dödsrike, var är din seger? Vi jämför med Upp. 20:14 Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden.
Begreppet “dödsriket” är inte utförligt beskrivet och olika aspekter (inte motsägelser) presenteras i bibelns böcker. Den kanske tydligaste beskrivningen finns i berättelsen om den rike mannen och Lasarus i Lukas 16:19-31. Ordet som används där är “hades” och berättelsens huvudpersoner hamnar båda i “hades”. Den fattige Lasarus får en plats vid Abrahams sida (sköte) och den rike mannen förpassas långt bort från Abraham, men han såg både Abraham och Lasarus. Att Lasarus hade det gott framgår av texten, men den rike mannen hade det inte gott för han ropade: “Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden.”
Vi får veta att det finns en stor gapande klyfta mellan dödsrikets två avdelningar, så att ingen kan gå till den andra sidan.
Vi får inte veta hur länge situationen pågick eller pågår.
Jag vill nämna ännu ett ord som har med saken att göra. Upp. 9:11 Som kung över sig har de avgrundens ängel, som på hebreiska kallas Abaddon och på grekiska Apollyon. Det handlar om ordet “abaddon” som i NT heter samma och är direkt transkriberat från hebreiskan.
Abaddon, från hebreiska אבדון (ābaddōn, “total förstörelse, avgrund”), från verbet אבד (ābad, “att vara förlorad, att förgås”).
Jag citerar från Wiktionary (engelskspåkig) om ett hebreiskt verb som beskriver något som kan sägas vara nära besläktat med “helvete”. Det beskriver hur det känns att vara i en helvetisk situation.
אָבַד • (avád) (pa’al construction, future יֹאבַד, imperative אבוד \ אֱבֹד, passive participle אָבוּד, passive counterpart נֶאֱבַד)
- be pressed
- go around in despair
- be lost, perish
- be beyond recognition
- to be given up
Så skriver Strong: אָבַד ‘âbad : A primitive root; properly to wander away, that is lose oneself; by implication to perish.
Som är härlett från: גָּוַע gâva‛ : A primitive root; to breathe out, that is, (by implication) expire: – die, be dead, give up the ghost, perish.
Nästa ord i sammanhanget är ordet “Gehenna”, Jag citerar Wikipedias svenska text om Gehenna.
Gehenna eller gehénna är i Nya Testamentets grekiska grundtext ett lånord från hebreiskan som anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Platsen kallas även Tofeth (Hebreiska: תופת, ha-tōpheth).
Ordet ”Gehenna” återfinns tolv gånger i de kristna grekiska skrifterna. Det används en gång av lärjungen Jakob och förekommer elva gånger i uttalanden som tillskrivs Jesus Kristus.
Några av Gamla Testamentets israelitiska kungar hade där enligt Andra Krönikeboken (28:3, 33:6) ägnat sig åt en hednisk kult för Molok som bland annat krävde barnoffer i eld (brända levande). Efter att det förbjöds av kungen Josia, blev dalen en avfallsplats där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades, och man eldade permanent för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen kom därefter att bli synonymt med en fruktansvärd ondska och namnet Gehenna användes som ett namn på helvetet, den plats som Gud förberett för djävulen och hans fallna änglar. I modern hebreiska används termen tofeth för att referera till förintelsen.
”Det har uppstått stor förvirring och mycket missförstånd på grund av att de tidiga bibelöversättarna har återgett hebreiskans Sheol och grekiskans Hades och Gehenna med ordet helvete. Den enkla translitterering av dessa ord som översättarna gjort i reviderade upplagor av Bibeln har inte räckt till för att märkbart reda ut denna förvirring och missuppfattning.”
Eftersom texten även nämner den plats (det tillstånd) som väntar djävulen och hans änglar blir det det sista “ordet” som beskriver “helvetet”. Det talas i Bibeln om en sjö av eld och svavel.
Eftersom jag är kemist vill jag berätta lite grand om svavel. Först anknyta till något du troligen har upplevt.
När jag var barn brukade man “lacka” julklappar. Man hade en röd stav som kunde brinna och smälta. Staven var gjord av harts och järnoxid (Falu rödfärg). Den höll man i lågan på ett ljus. Sedan gällde det att hålla den över den plats som skulle lackas. När staven brann droppade det smält “lack” och om man inte var försiktig kunde det hända att man fick smält lack någonstans på skinnet. Lacken fortsatte att var brännhet och kletig ganska länge så vad man än gjorde blev det ett smärtsamt brännsår. Den brinnande lacken hade en specifik, frän, inte helt oangenäm, lukt.
Svavel är ljusgult och brinner om man tänder på. Det brinner långsamt med en blek, ljusblå låga. Medan det brinner smälter det och samtidigt bildar röken svavelsyra när den kommer i kontakt med fukt (vatten). En droppe brinnande svavel fortsätter att brinna tills den har brunnit upp och helt blivit svavelsyre-rök. Den fortsätter att brinna om den faller på ditt skinn och den etsar sig allt djupare i skinnet och köttet. Svavelsyran irriterar luftvägarna och bränner i ögonen.
Detta är fakta om svavel. Det är inget bildspråk! Men om man känner till dessa fakta kan man förstå att Uppenbarelseboken använder brinnande svavel som sinnebild på en outhärdlig pina som man inte kan undkomma. Det handlar om en sjö av brinnande svavel. Ordet för sjö har bibetydelsen “gräns”. De som finns i sjön kan således inte springa upp på stranden. De sitter fast i het, rykande och brinnande svavel.
Jag har nu tagit upp de viktigaste orden som används i Bibeln för att beskriva det som har med död, dom och straff att göra.
Hur länge är evigt?
Innan jag försöker tolka bibeltexter måste vi reda ut begreppet “evigt”. Dels vad det betyder på svenska och dels vilka ord som används i Bibeln.
Svenska språket saknar, så vitt jag vet, möjligheten att skilja mellan “evig” i betydelsen av “utan början och utan slut” och “evig” i betydelsen “utan slut”. På engelska anges skillnaden med “eternal” och “everlasting”. Gud (läs Gudomen) är eternal, evig i betydelsen utan början och utan slut.
I Matt. 25:46 talas det om evigt liv och evigt straff. Det är tydligt att det här handlar om “everlasting”, alltså betydelsen utan slut. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv. Men även i engelskan har KJV en otydlighet. I KJV står det: And these shall go away into everlasting punishment: but the righteous into life eternal. I grekiskan används samma ord på båda ställena, αἰώνιος (aiōnios) jämför ordet “aeon”.
Ockultisterna, de som sysslar med “tarot-kort”, har ett kort som de kallar Aeon. Aion i grekisk mytologi, eller Eon i romersk mytologi, var (i synnerhet orfisk religion och senantik religion) en personifikation av evigheten och tiden.
På svenska säger vi eon, som betyder en väldigt lång tidsrymd. Eoner av tid brukar man ju säga. Den språkliga konstruktionen är en så kallad “tautologi” eller “pleonasm”. Det anger en lång icke mätbar tidsrymd som inte är “everlasting” evig. Viktigt att komma ihåg detta för denna lögn är nödvändig för både hinduismens lära om reinkarnation och Nirvana, och “helvetesförnekarnas” varianter på skärselden.
När vi har hunnit hit vill jag höja ett varningens finger. Det finns så otroligt mycket ockult smörja i lärorna om helvetet att man måste vara ytterst vaksam så att man inte säger något utöver det Skriften säger. Jag har dessa dagar bett Herren att leda mej och låta mina fötter stå på fast mark så att jag varken lägger till eller drar ifrån.
Innan jag avsultar den första delen om min analys av Bibelns budskap om “helvetet” vill jag berätta om de tidsbegrepp som används i Bibeln.
Jag tar hjälp av Strongs ordlista.
- G2540 καιρός (kairos) – ett ord som anger det vi skulle kalla “säsong”, en specifik tid kopplad till en specifik händelse eller tradition. Finns 86 ggr i NT.
- G5550 χρόνος (chronos ‘kronologi’) – ett ord som anger tidsföljder och tidslängder från 1 sekund till maximalt mätbart. Finns 53 ggr i NT.
- G104 ἀεί (aei) – ett ord som anger “for ever” alltså “everlasting” men även kan peka bakåt i betydelsen “alltid”. Finns 8 ggr i NT.
- G165 αἰών (aiōn) härlett från G104 – ett ospecifikt ord som kan betyda “evig = utan början och slut”, “evig = utan slut”, men tyvärr även “tidsålder utan definierat slut”. Finns 128 ggr i NT.
Nu vill jag ponera något som jag inte på något sätt kan stödja med bibeltexter.
Det finns absoluta uppenbarelser som presenteras i obetvistlig klartext i Bibeln. Inte ens dessa kan alla som kallar sig kristna vara ense om.
Sedan finns det uppenbarelser som har presenterats så knapphänt eller ospecifikt att det finns “utrymme” för miljoner tolkningar.
Jag tror att Herren har gjort detta med avsikten att avslöja vad som är vårt hjärtas innersta önskan.
PS. Fortsättningen finner du i Del 2
Views: 300
“I Matt. 25:46 talas det om evigt liv och evigt straff. Det är tydligt att det här handlar om “everlasting”, alltså betydelsen utan slut. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv. Men även i engelskan har KJV en otydlighet. I KJV står det: And these shall go away into everlasting punishment: but the righteous into life eternal.”
Kan man tolka det som så att det är beslutet att bli straffad till död och inte till livet i himlen som är evigt. Att det så att säga inte är plågan i svavelsjön som är evigt utan straffet. Att kroppen förtärs inom en tidsbegränsad tid i svavelsjön och straffet består för evigt utan återvändo. Tidigare har jag tänkt som så att det är kroppen som plågas för evigt i svavel, men kanske syftar det eviga här på beslutets giltighetstid?
Har inte läst del 2 ännu.
Ulrika (Reply)
Då får vi väl se om du kommer fram till någon slutsats när du har läst del 2.
Det är mycket att läsa fastän jag bara har citerat 10% av de texter som kan anföras.
Nyckeln till förståelsen är förtroendet för Herren. Den som litar på Herren och tacksamt anammar nådens evangelium får en totalt annan förståelse jämfört med en person som ser Gud som en hämndlysten despot som vill förbjuda oss allt som är roligt.
Kjell (Reply)
Kjell,
“en person som ser Gud som en hämndlysten despot som vill förbjuda oss allt som är roligt. ”
Det är ena diket. Andra diket är att se Gud som en Gud som tillåter allt man själv vill tro att han anser är roligt. Där ens egna kött blivit ens avgud, om man kan säga så.
Nu ska jag läsa del 2.
Ulrika (Reply)
Själafiendens mest använda taktik är att föreslå till synes motsatta alternativ i två diken (eller flera).
Sanningen är dock den att Den Tron består av villkorslöst förtroende utan krav och trohet vad det än må kosta.
Ingen av oss kan prestera det.
Därför bjuds vi både nåd och Den Helige Ande som hjälpare och tröstare och förmanare.
Kjell (Reply)
Ulrika skrev en fråga 2019-03-10 at 06:19.
Tycker inte jag har sett något svar på den?
Vänligen,
Anonym
Anonym (Reply)
Berndt började sin flik om “Himmel och Helvete” på sommaren 2017. Redan innan dess fanns det tecken på att han började propagera för läror som lutar åt allförsoning (universalism).
Sedan dess har jag funderat på att skriva om detta men jag ville vänta och se om det bara var en fas. Jag har ingen glädje i att konfrontera Berndt i public domain. Speciellt inte efter de onyttiga striderna om dopet. Berndt kräver att alla hans vänner skall “erkänna att spädbarnsbegjutelsen är ett fullt ut evangeliskt dop“.
Gång på gång har jag, och många andra som tror och anser att dopet är en bekännelsehandling, betygat att vi fullständigt respekterar barndöpta som i efterskott bekänner sig till sitt barndop. De flesta av oss känner tillgivna Kristustrogna bröder och systrar som har just denna bakgrund.
För den lilla bebisen, som redan hör Guds rike till och inte varken har syndat eller har någon som helst syndaskuld är begjutelsen en ritual som får sin betydelse efter barnets val till omvändelse. För bebisens föräldrar, faddrar, gudfar och gudmor kan det säkert ses som en bekännelseritual där de lovar att göra allt för att leda barnet fram till omvändelse och låta barnet växa upp i en kristustroende familj.
Bebisen varken kan eller behöver bekänna synd och omvända sig. Om de som har vårdnaden om barnet inte är “frälsta”, alltså kristustrogna med den ärliga önskan att leva på omvändelsens väg blir begjutelsen en meningslös ritual som till och med kan vara barnet till skada.
Synen på dopet medför konsekvenser för synen på sakrament (nådemedel), ecclesiologi (kyrkosyn), soteriologi (läran om frälsningen) och som yttersta konsekvens teologi (läran om Gud).
I Katolska kyrkan lär man att det finns 7 så kallade “sakrament”. Jag skrev en artikel om detta i December 2013 Det blir invecklat
Alla sakramenten har det gemensamt att det måste finnas en “vigd präst” (Apostolisk succession) som utför ritualerna.
Och alla ritualerna har det gemensamt att man kan genomgå dem utan omvändelse. Det är precis där som skon klämmer!
De som blev “barndöpta” har inget att sörja över eller frukta. De kan välja mellan att validera sitt barndop genom bekännelse och omvändelse. Om de känner sig manade till det kan de manifestera bekännelsen med ett bekännelsedop.
De som har låtit döpa sig på grund av grupptryck står inför samma val som de barndöpta. Till sist de som inte har låtit döpa sig har möjligheten att göra det så länge det heter i dag.
Jesus sade (Matt. 10:32) Den som bekänner mig inför människorna ska också jag bekänna inför min Far i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna ska också jag förneka inför min Far i himlen.
Det finns en hel del läror och rörelser som har den gemensamma nämnaren med RKK att den personliga omvändelsen och bekännelsen byts ut mot förtroendet för “speciella” människor och deras ritualer.
En trend inom “protestantismen” är alla dessa liberalteologiska och humanistiska församlingar och ministries där man inte talar om synd, omvändelse och tro. En annan trend som ser ut som motsatsen men egentligen bara är komplementär handlar om allt vi måste göra för att kvalificera och hjälpa Gud att bygga himmelriket på jorden.
Resultatet är att vi ständigt söker vishetsord och löften som ges av människor samtidigt som vi är rädda att varken våra gärningar eller så kallade “gudsmänniskors” ritualer säkerställer vår frälsning. Och därför oroar vi oss inför döden och dödsriket och fortsätter att försöka leva så att vi slipper den otrevliga sidan av dödsriket.
Den mödan och energin och tiden bör vi i stället använda att prisa Herren för den frälsande nåd som erbjuds oss och sedan vara vittnen om detta för nära och kära, vänner kollegor, grannar och bekanta.
Johannes skrev en utförligare version av det dubbla kärleksbudet i det fjärde kapitlet av sitt första brev.
Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss.
Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett.
Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.
Låt oss ägna mer tid och tanke åt Herren Jesus Kristus vår Frälsare och Hans Rike, än åt själafienden och hans domäner.
Det finns frälsning för alla som vill.
Kjell (Reply)
Kjell,
Tack för en lång och berikande undervisning i ditt svar!
(Jag kunde dock inte se något svar till Ulrikas undran i hennes inlägg som jag skrev om.)
Vänligen,
Anonym
Anonym (Reply)
Vem som vill är fri att svara.
Det helt unika med Kristustrogen, bibeltrogen kristendom är “sola scriptura” vilket i praktiken betyder att varenda troende uppmanas av Gud själv att pröva allt mot Hans ord.
Alltså att inte ha någon “guru”, eller vad det än må kallas, som föreskriver tolkningar.
I de båda artiklarna har jag citerat tillräckligt med texter för att var och en som läser dessa texter i sina fulla sammanhang skall kunna dra sina egna slutsatser.
Jag kommer således inte att vare sig spekulera eller föreslå tolkningar. Men om någon vill veta min personliga tolkning skall jag givetvis ge svar på direkta frågor.
Kjell (Reply)
Kjell,
Det var ett mycket sunt och bra svar av dig!
(Om du vill och tycker det känns lämpligt får du gärna ge din personliga uppfattning.)
Vänligen,
Anonym
Anonym (Reply)
Kjell,
I ditt förra inlägg stod det:
“… blir begjutelsen en meningslös ritual som till och med kan vara barnet till skada.”
Jag håller inte med om det.
Vänligen,
Anonym
Anonym (Reply)
Anonym,
Uppskattar och är glad över din önskan om uppföljning av min fråga.
Ibland fungerar jag dock lite som vår gamla bil här hemma, när jag går in i ett samtal. Den, bilen, kan behöva ett par tre inledande “misslyckade” startförsök innan motorn börjar fungera o ta oss en bit på vägen. Således var min inledande undran delvis ett sådant startförsök in i ett vägledande samtal. Ett sätt att komma igång. Därmed inte sagt att startförsöket inte var seriöst. För att komma igång får man ju vrida om nyckeln 🙂
En annan anledning att jag lätt släpper taget om frågan evig plåga eller evigt straff är att frågor om himmelen ger större mersmak. Om någon ändå vill svara på min undran blir jag glad över det också.
Guds välsignelse.
Ulrika (Reply)
Jag tror att det finns full frihet att ställa vilka frågor som helst. Men man måste komma ihåg att frågans, eller frågornas, formulering begränsar svarsmöjligheterna och kan även medverka till misstolkning av fakta.
Det är inget som helst fel på Ulrikas fråga. Men “frågan” är komplex och består av flera frågor som ponerar svar. Ett seriöst svar blir därför också komplext och således öppet för olika tolkningar. Ett simpelt “svar” på frågan skulle kunna vara “JA”. Men ett sådant svar är meningslöst.
Ett svar som jag tror vi ger alltför sällan är: “Jag vet inte.”
Ett bra, kort svar skulle kunna vara: “Jag vet inte, men jag litar på att Gud är både rättvis och kärleksfull.”
Mitt svar måste därför bestå av korta frågor som jag sedan besvarar.
1. Kan en god, rättfärdig och kärleksfull Gud ge samma straff till alla syndare oavsett brottets “storlek”.
Mitt svar blir en klart och tydligt “NEJ”. Men det svaret leder till ett antal följdfrågor.
Jag stannar där, fastän det vore enkelt att formulera ännu många följdfrågor till frågan nummer 1, och senare till fåga nummer två, etc.
Ja, det blir till och med nödvändigt att formulera följdfrågor till en del av följdfrågorna.
Därför stannar jag här med konstaterandet att vi tydligen inte törs lita på frälsningen. Varför skulle vi annars vara så otroligt fixerade på och intresserade i vad som händer om det misslyckas.
Kjell (Reply)
Kjell,
Tack för ditt svar.
Välsignelse önskar Anonym.
Anonym (Reply)
Då skall jag vittna om mina egna erfarenheter vad gäller de så kallade sakramenten.
Någon gång i mina tidiga tonår började mina klasskamrater tala om att “konfas”. Detta syftade på att “konfirmeras”. Jag visste inte vad detta var så jag frågade min Pappa.
Han berättade att det finns människor som döper sina bebisar. Det visste jag inte heller. Han berättade att de som blev barndöpta måste acceptera det och bekänna sin tro för att bli frälsta.
Med den kunskapen i bakhuvudet lyssnade jag på mina klasskamraters samtal om konfirmationen. Flickorna såg fram mot en vacker konfirmationsklänning, en fest och presenter för att fira konfirmationen.
Det fanns inte ens tillstymmelse till medvetande om behovet att bekänna synd och be om omvändelse och frälsning. Det vara snarare en sorts “rite of passage” alltså något nödvändigt för att betraktas som vuxen och sedan “leva som vuxen”, vilket vanligtvis betydde att man nu kunde synda som vuxen.
Lägg även märke till språkbruket. De skulle “konfirmeras”, alltså något som någon annan skulle göra med dem. Rätteligen borde de ju ha undervisats om att det var de själva som skulle konfirmera sin tro och sitt dop. Men i de allra flesta fall kom de ju från familjer som inte var omvända utan bara följde en tradition. (Konfirmera betyder bekräfta.)
Budskapet de fick från föräldrar, samlevnad och kyrkan var att allt nu stod väl till.
Kanske hände det sig sedan att de gjorde något som ledde till dåligt samvete. Kanske biktade de sig. Troligen fick de då rådet att gå till mässan och ta del av nattvarden så att deras synd blev förlåten.
Hur bra stämmer det med Bibelns ord?
Liknande, fast om möjligt ännu värre, situationer har jag bevittnat i Holland där de flesta endera är katoliker eller reformerta kalvinister.
Jag tror att Herrens dom över maktkyrkornas ledare blir hård. De har förfört väldigt många av hans “minsta”.
Kjell (Reply)
Kjell,
Jag tycker det är mycket viktigt att bekänna synd och be om omvändelse och frälsning.
Frid önskar Anonym
Anonym (Reply)
Det är ju bra, men inte hjälper det de många som lurats av maktkyrkornas falska läror.
Kjell (Reply)
Kjell,
Sven Reichmann har i tal eller skrift sagt något i stil med att han “kämpade” med helvetesläran i ca 4 års tid under en period på 1970-talet.
Med vänlig hälsning
Anonym
Anonym (Reply)
Kjell,
Om 1a,
I Upp 20 kan man läsa: “och var och en dömdes efter sina gärningar”
Dom i proportion till gärningen.
Vem dömer i den slutliga domen i Upp 20?
“Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem.”
Hur kan man göra med sin skuld?
Tror att Jesus ger vägledning om det i Matt 18:21 ff:
“Då gick Petrus fram och frågade Jesus: “Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: “Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas. Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.”
Således, När man bekänner sin skuld och vill göra rätt mot sin Herre förlåter han och glömmer skulden.
Ulrika (Reply)