Apostolisk Succession Katekesen

I de två föregående artiklarna har jag tagit upp Apostolisk Succession och Sola Scriptura (Skriften Allena).


1 Kor. 4:6 Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni ska lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger och inte skryta över den ene på den andres bekostnad.


I Apg. 1:15-26 läser vi om hur Mattias utses till “en av de tolv” som ersättning för Judas Iskariot.

I Apg. 6:1-7 läser vi om hur de 12 utser 7 “hjälp-apostlar (evangelister)” så att de själva helt kan använda sin tid “åt bönen och åt ordets tjänst“. Från Skriftens ord vet vi att Stefanus, en av de sju, gjorde tecken och under. Och den Filippus, som var en av de sju, kallas “evangelist” i Apg. 21:8

Nio av Paulus brev börjar med att han proklamerar att han är Apostel. I Gal. 1:1 står det att han, Paulus, är “utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda“.

Innan vi går vidare vill jag bara påpeka att ordet “ἀπόστολος” (apostolos) är synonymt med vårt moderna ord “ambassadör”. En ambassadör är en person som är utsänd av ett lands regering. Hans uppgift är att endast kommunicera exakt det hans uppdragsgivare ber honom att säga. Han får inte låta sin egen vilja eller egen agenda grumla till uppdragsgivarens budskap. Om han gör det, och om det upptäcks, kallas han hem från tjänsten och byts ut mot en uppföljare. Det är inte ambassadören som utser sin uppföljare. Uppföljaren utses av uppdragsgivaren.

I ordets “apostel” generella betydelse finns det massor av apostlar (utsända, ambassadörer, budbärare, sändebud). Men låt oss titta på följande vers ur 2 Kor 12:12  Det som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar. 

Sammanhanget handlar om att det finns “självutnämnda superapostlar” som lurar folket. Paulus ger därför ett signalement på “äkta Kristi Apostlar”.

Så vitt jag kan se finns det bara 20 sådana äkta Apostlar nämnda i Bibeln. Dessa 20 uppdelas dessutom i tre kategorier: De 12, de 7 och Paulus.

I sambandet kan det vara bra att understryka att de tre “pelarna” i församlingen i Jerusalem, Jakob, Kefas och Johannes, validerar Paulus vittnesbörd. Vi läser om det i Gal. 2:8-9 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna. Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna.  Petrus har dessutom bara gott att säga om Paulus i sina brev.

Om du inte redan har läst min artikel om Sola Scriptura ber jag dej göra det innan du läser vidare. Jag kommer nu att citera ur Katolska Kyrkans Katekes, ordagrannt som den finns tillgänglig på Den Romersk Katolska Kyrkans egen hemsida. Som bilaga har jag citerat ett längre stycke. Här kommer bara att citera valda paragrafer. (mina färger och stilsnitt)

Jag börjar därför med Paragraf 881 eftersom den återger RKK’s tolkning av Matteus 16. (fetstil har jag själv använt för att markera)

881 Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna; han satte honom till herde för hela sin hjord. ”Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.” Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar. Biskoparna fortsätter den under Petrus primat.

I min artikel om Sola Scriptura har jag grundligt bevisat med hjälp av Skriften Allena att RKK’s dogmatiska tolkning inte är korrekt. Enligt Skriften är Jesus klippan och hörnstenen på vilken apostlarna och profeterna har fått bygga Guds Församling.

882 Påven, biskop av Rom och Petrus efterträdare, ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. – ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

Fundera nu på detta! Jesus behöver en maktmänniska som “ställföreträdare” fastän Han själv sade att han sänder Den Helige Ande som just ställföreträdare. Är verkligen en biskop i Rom “hela kyrkans herde“? Hur väl stämmer det med resten av NT’s texter?

Nej! RKK predikar en annan Jesus och det leder till ett annat evangelium och det finns bara ett frälsande evangelium och en Frälsare. Bara en återlösare. Bara en medlare mellan Gud och människor.

883 ”Biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när det ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud.” Som sådant ”är det likaså innehavare av den högsta och fulla myndigheten i hela kyrkan. Denna myndighet kan dock endast utövas med den romerske biskopens samtycke”.

Om du inte reagerar mot denna högmodiga heresi kan du börja simma öber Tibern!

Läs nedan om hur man kan värva medlemmar genom att döpa spädbarn och genom att ge makt åt hierarkiska strukturer som är långt, långt, långt från vad Jesus stod och står för.

/Kjell

PS. Läs nu vad RKK faktiskt står för. Var inte okunnig! Nedan citerar jag rakt av från den bok som RKK ställer ÖVER Bibeln, nämligen Katekesen.

————————-

Paragraf 4: De kristtrogna – Hierarki, lekmän, de som på särskilt sätt vigt sitt liv åt Gud

871 ”De troende är människor som inlemmats i Kristus genom dopet, som upprättats som Guds folk och som därför – eftersom de på sitt särskilda sätt har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete – är kallade att inom sitt område fullgöra den sändning som Gud har anförtrott åt sin kyrka att fullgöra i världen.”

872 ”Mellan alla troende råder det på grund av deras pånyttfödelse i Kristus när det gäller deras värdighet och handlingsförmåga en verklig jämlikhet. I kraft av denna jämlikhet samarbetar alla för att bygga upp Kristi kropp i enlighet med den särskilda ställning och uppgift som var och en har fått.”

873 De skillnader som Kristus har velat upprätta mellan lemmarna i sin kropp tjänar dess enhet och uppdrag. ”I kyrkan är alla kallade att delta i uppdraget men uppgifterna är olika. Kristus gav apostlarna och deras efterträdare i ämbetet att i hans namn och med hans fullmakt lära, leda och helga. Men även lekmännen har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete och har därför sin egen uppgift i hela Gudsfolkets kallelse både i kyrkan och i världen.” Slutligen finns det ”sådana troende som tillhör antingen den ena eller den andra kategorin (hierarki eller lekmän) och som genom att lova att följa de evangeliska råden… är vigda åt Gud och på sitt eget sätt medverkar till kyrkans frälsande sändning”.

I. Kyrkans hierarkiska författning

Varför finns det ett kyrkligt ämbete?

874 Kristus är själv källan till ämbetet i kyrkan. Han har instiftat det, han har givit det auktoritet och uppdrag, inriktning och målsättning: För att leda och ständigt föröka Guds folk instiftade Herren Kristus i sin kyrka olika ämbeten som syftar till hela kroppens bästa. Ämbetsbärarna som är utrustade med helig fullmakt står i sina bröders tjänst så att alla som hör till Guds folk kan… uppnå frälsningen.

875 ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?” (Rom 10:14). Ingen, vare sig en enskild person eller en gemenskap, kan av sig själv förkunna evangeliet: ”Tron bygger på förkunnelsen” (Rom 10:17). Ingen kan ge sig själv uppdraget och sändningen att förkunna evangeliet. Herrens utsände talar och handlar inte med egen auktoritet, utan i kraft av Kristi myndighet; inte som medlem av församlingen, utan som den som talar till den i Kristi namn. Ingen kan ge sig själv nåden – den måste skänkas och erbjudas som gåva. Detta förutsätter nådens tjänare, som fått sin auktoritet och kraft av Kristus. Av honom får biskoparna och prästerna sändningen och uppdraget (den ”heliga makten”) att handla in persona Christi Capitis (i Kristi, Huvudets, person); diakonerna får kraft att tjäna Guds folk i liturgins, ordets och kärlekens diaconia (tjänst) i gemenskap med biskopen och hans presbyterium. Den tjänst i vilken Kristi sändebud genom Guds gåva gör och ger vad de inte kan göra och ge av sig själva kallar kyrkans tradition ett ”sakrament”. Kyrkans ämbete ges vidare i ett särskilt sakrament.

876 Nära förbunden med det kyrkliga ämbetets sakramentala natur är dess karaktär av tjänst. Ämbetsbärarna är verkligen ”Jesu Kristi tjänare”, eftersom de är fullständigt beroende av Kristus som ger uppdrag och sändning – som en avbild av Kristus som frivilligt för oss ”antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Eftersom ordet och nåden vars tjänare de är inte är deras egendom, utan tillhör Kristus som anförtrott det åt dem för de andra, gör de sig frivilligt till allas tjänare.

877 På samma sätt ligger det i det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har en kollegial prägel. Från början av sin verksamhet instiftade Jesus de tolv, ”fröet till det nya Israel och på samma gång början till den heliga hierarkin”. De utvaldes tillsammans och sändes också ut tillsammans, och deras broderliga enhet blir till tjänst för alla troendes broderliga gemenskap. Den blir liksom en reflex av och ett vittnesbörd om de gudomliga personernas gemenskap.[9] Därför gör varje biskop sin tjänst inom biskopskollegiets ram, i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterföljare och kollegiets huvud. Prästerna gör sin tjänst inom stiftets presbyterium, under ledning av sin biskop.

878 Slutligen hör det till det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har personlig prägel. Om Kristi tjänare handlar gemensamt, handlar de också på ett personligt sätt. Var och en blir personligen kallad: ”Du skall följa mig!” (Joh 21:22) för att inom den gemensamma sändningen vara ett personligt vittne som personligen bär ansvar inför den som ger uppdraget. Han handlar ”i hans person”, för personer: ”Jag döper dig i Faderns… namn”; ”Jag löser dig från dina synder…”.

879 Det sakramentala ämbetet i kyrkan är alltså en tjänst som utövas i Kristi namn. Den är både av kollegial och personlig art. Detta bekräftas av de band som består mellan biskopskollegiet och dess överhuvud, Petrus efterföljare och i förbindelsen mellan biskopens pastorala ansvar för sin lokalkyrka och biskopskollegiets gemensamma omsorg om världskyrkan. Biskopskollegiet och dess överhuvud, påven

880 Då Kristus kallade de tolv ”organiserade han dem som ett kollegium eller en fast krets och ställde den bland dem utvalde Petrus i spetsen för dem”. – ”På samma sätt är biskopen av Rom som Petrus efterträdare och biskoparna som apostlarnas efterträdare förbundna med varandra.”

881 Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna; han satte honom till herde för hela sin hjord. ”Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.” Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar. Biskoparna fortsätter den under Petrus primat.

882 Påven, biskop av Rom och Petrus efterträdare, ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. – ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

883 ”Biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när det ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud.” Som sådant ”är det likaså innehavare av den högsta och fulla myndigheten i hela kyrkan. Denna myndighet kan dock endast utövas med den romerske biskopens samtycke”.

884 ”Den högsta fullmakten, som detta kollegium innehar i hela kyrkan, utövas högtidligen i det ekumeniska konciliet.” – ”Ett ekumeniskt koncilium föreligger enbart om Petrus efterträdare förklarar det vara ett sådant eller åtminstone godtar det.”

885 ”Som sammansatt av många framställer kollegiet Gudsfolkets mångfald och universalitet, som församlat under ett huvud framställer det enheten i Kristi hjord.”

886 ”De enskilda biskoparna är å sin sida den synliga principen och grundvalen för enheten i sina lokalkyrkor.” Som sådana ”utövar de sitt herdeämbete över den del av Guds folk som anförtrotts åt dem”, varvid de får hjälp av präster och diakoner. Men som medlemmar av biskopskollegiet har var och en av dem del av omsorgen om alla kyrkor, som de främst utövar ”genom att styra sina egna kyrkor som en del av den universella kyrkan”. Därigenom ger de ”ett verksamt bidrag till godo för hela den mystiska kroppen som också är kyrkans kropp”. Denna omsorg skall särskilt gälla de fattiga, de förföljda för trons skull och missionärerna som arbetar över hela världen.

887 Lokalkyrkor som är grannar med varandra och har samma kultur bildar kyrkoprovinser eller mera vidsträckta enheter som kallas patriarkat eller regioner. Biskoparna i dessa enheter kan samlas till synoder eller provincialkoncilier. ”På samma sätt kan biskopskonferenserna i dag ge mycken och värdefull hjälp för att mer konkret förverkliga den kollegiala andan.”

Lärouppdraget

888 Biskoparna har, tillsammans med prästerna, sina medarbetare, ”som främsta uppgift att förkunna Guds evangelium för alla människor” – i enlighet med Herrens befallning. De är ”trons härolder som för nya lärjungar till Kristus. De är autentiska lärare” i den apostoliska tron, ”beklädda med Kristi auktoritet”.

889 För att hålla kyrkan fast vid den rena tron – så som denna tro har förmedlats av apostlarna – har Kristus, som är sanningen, velat ge sin kyrka del av sin egen ofelbarhet. Genom sitt ”övernaturliga trosmedvetande” håller Guds folk ”osvikligt fast vid tron”, under ledning av kyrkans levande läroämbete.

890 Läroämbetets uppdrag hänger nära ihop med att det nya förbund som Gud slutit med sitt folk i Kristus är definitivt; han måste beskydda det från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron. Läroämbetets herdeuppdrag är alltså avsett att vaka över att Guds folk förblir i den sanning som befriar. För att kyrkans herdar skall kunna fullgöra detta uppdrag har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva i tros- och moralfrågor. Denna särskilda nådegåva kan tas i anspråk på flera sätt:

891 ”Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande…. Också biskopskollegiet innehar den ofelbarhet som utlovats åt kyrkan, när det utövar det högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare”, framför allt på ett ekumeniskt koncilium. När kyrkan genom sitt högsta läroämbete framlägger något ”som man skall tro såsom uppenbarat av Gud” och som Kristi lära ”måste man hålla sig till sådana definitioner med trons lydnad”. Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss.

892 Apostlarnas efterträdare som i sin läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom, får också gudomligt bistånd då de utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ”slutgiltigt sätt” i utövandet av det ordinarie läroämbetet framlägger en lära som leder till bättre förståelse av uppenbarelsen när det gäller tron och moralen. Detta gäller också på ett särskilt sätt biskopen av Rom, som är hela kyrkans herde. Denna ordinarie läroframställning skall de troende samtycka till ”i en religiöst motiverad lydnad” som är en utvidgning av det samtycke man ger i tro, även om den skiljer sig från detta.

7 thoughts on “Apostolisk Succession Katekesen”

  1. Kommentarer i denna tråd är avsedda att handla om RKK’s Katekes. Jag skall börja med ett exempel.


    Paragraferna i katekesen hänger ihop och bygger på varandra. Man bör (måste) alltså läsa katekesens texter i sina sammanhang och förklara innebörden med hjälp av katekesen. Här skall jag ta upp formuleringar från §877. Jag citerar bara den bit jag kommenterar. För sammanhanget är det nyttigt att läsa även §875 och §876 tillsammans med hela §877.

    877 På samma sätt ligger det i det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har en kollegial prägel. Från början av sin verksamhet instiftade Jesus de tolv, ”fröet till det nya Israel och på samma gång början till den heliga hierarkin”. De utvaldes tillsammans och sändes också ut tillsammans, och deras broderliga enhet blir till tjänst för alla troendes broderliga gemenskap. Den blir liksom en reflex av och ett vittnesbörd om de gudomliga personernas gemenskap. Därför gör varje biskop sin tjänst inom biskopskollegiets ram, i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterföljare och kollegiets huvud. Prästerna gör sin tjänst inom stiftets presbyterium, under ledning av sin biskop.

    Abrahams, Isaks och Jakobs Gud brottades med Jakob en hel natt. Vi läser om denna egendomliga händelse i 1 Mos. 32:22-32. Det är Jakob som vittnar (vers 30) att det var Gud han brottades med. Hur som helst, jag tänker inte gå in på textens detaljer. Jag tar upp den på grund av vers 28 som låter så här: “Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.

    Jakob fick namet יִשְׂרָאֵל “jis-ra-el” som kan översättas “ha kraft som Gud, eller en gud” men även kan översättas med “som består inför Gud”.

    Israel gavs som namn åt Jakob, ett namn med betydelse och avsikt. (Namnet Jakob fick han ju för att han hade grabbat tag i Esaus häl när de föddes.) Namn i Bibeln är beskrivande och har både betydelse och avsikt.

    När vi talar om Israel så betyder det i första hand en historisk person.

    I samma text nämns för första gången “Israels barn” (vers 32) och i en senare text (1 Mos. 46:8) följer en ganska lång uppräkning som börjar såhär: “Detta är namnen på Israels barn, Jakob och hans söner, som kom till Egypten: Jakobs förstfödde var Ruben,

    Uppräkningen fortsätter Jakobs hustrur, barn och barnbarn. Den avslutas med: “De personer av Jakobs hus som kom till Egypten var sammanlagt sjuttio.

    Benämningen “Israels barn” skulle kanske med våra begrepp hellre kallas “Israel och hans biologiska släkt”. I 2 Mos. 1:7 läser vi: “Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.” Och i 2 Mos. 3:10 läser vi Herrens uppdrag till Moses: “Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.

    Vi har således nått fram till en situation där Gud kallar “Israels barn” för “mitt folk”. Ett annat ord för “folk” är “nation”. Gud erkände “Israels barn” eller avkomlingar och ingifta som en nation, ett folk, som senare i Bibeln kallas “Israel” eller “Guds Israel”.

    • När vi talar om Israel så betyder det i första hand en historisk person.
    • När vi talar om Israel så betyder det i andra hand ett folk, en nation, som beskrivs av Gud.

    Termen “Israels barn” finns 544 gånger i Bibeln. Av dessa finns 9 i Nya Testamentet i böckerna Matteus, Lukas, Apostlagärningarna, Romarbrevet, Andra Korinterbrevet och Uppenbarelseboken. (Namnet “Israel” och dess samman- fogningar och böjningsformer finns 2590 gånger i Bibeln.)

    Låt oss nu titta på texten i §877. Där talas det om “det nya Israel”: Från början av sin verksamhet instiftade Jesus de tolv, ”fröet till det nya Israel och på samma gång början till den heliga hierarkin”.

    Och låt oss jämföra med vad Bibeln har att säga om “det nya Israel”. Jag skall citera alla bibelns texter som talar om “det nya Israel”.

    Citatens början:
    —–
    Citatens slut.

    Det finns inte en enda text i Bibeln som talar om “det nya Israel”. Dessutom skulle detta betyda att Gud hade fel när han Gav Jakob namnet Israel som betyder att ha kraft som Gud och bestå inför Gud.

    Vad skulle då termen “det nya Israel” kunna betyda?

    Om “Guds Israel” är ett folk, så borde “det nya Israel” även det vara “ett folk”. Kom ihåg att Paulus varnade för osämja och splittring mellan judar och hednakristna.

    Vi läser Rom. 10:19 Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått? Först säger Mose: Jag ska väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd ska jag väcka er vrede. Och Rom. 11:1-2a Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.

    Paulus diskussion om judar och hedningar och deras roller i frälsningshistorien är alltför lång och komplicerad för att analysera här. Summan av hans anförande är att det bara finns ett Guds Israel och att kristustrogna hedningar får inlemmas som immigranter, eller som Paulus uttrycker det: “vilda olivkvistar som inympas i det äkta olivträdet”. Och Paulus varnade de vilda kvistarna och sade att de inte fick förhäva sig. Men det gjorde de ändå.

    Judarna kallades “Gudamördare”. Redan tidigt beslöt Joannes Chrysostomos att judarnas synagoga var “satans synagoga” (Upp. 2:9, och Upp. 3:9) Det var så ersättningsläran började. Augustinus hakade på och så uppstod grunden för den judeförföljelse som katolska kyrkan organiserade under påven Urbanus II 750 år senare.

    Vill man definiera en slags början på Den Romersk Katolska Kyrkan kan man kanske säga att den började när ”de inympade grenarna förhävde sig” (Rom. 11:18 och kontext). Eller så kan man säga att den formades när Konstantin (272-337) gjorde den till ett statsdepartement och manifesterade sig när Johannes Chrysostomos (347-407) och Augustinus (354–430) formade sina antisemitiska läror. Men inte förrän under Urbanus II (påve år 1088-1099) blev den vad den är i dag.

    Folket som inte är ett folk hade stiftat “det nya Israel”, ett okunnigt och illasinnat folk. Profetian i 5 Mos. 32:21 gick i uppfyllelse. “De har provocerat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede med sina tomma avgudar. Därför ska jag provocera dem med det som inte är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk ska jag väcka deras förtret.” Ordet i hebreiskan betyder dåraktigt, illasinnat och oheligt, och sannerligen bekräftar en betydelsefull del av RKK’s påvar, biskopar och präster detta i handel och vandel. Historien är full av mord, horeri, rofferi, lögner, intriger, perversitet ….

    Den så kallade ersättningsläran fick även följder för bibelöversättningar. Jag skall ta ett exempel.

    I Folkbibeln 2015 läser vi Gal. 6:14-16 För min del vill jag aldrig vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren, det viktiga är att vara en ny skapelse. Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, och över Guds Israel

    Men i Folkbibeln 1998 stod det fortfarande felöversatt i vers Gal. 6:16 Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel

    I felöversättningen utropas de hednakristna till “Guds Israel”. I den korrekta översättningen finns det både vilda och äkta olivkvistar.

    /Kjell

        (Reply)

  2. RKK’s skandaler minskar inte. De ökar.

    Nunnor som har rapporterat om sexmissbruk har tidigare tystats, men nu medger påven att det “förekommer”.

    Pope Francis confirms Catholic clergy members abused nuns

    Inom katolska kretsar förnekar man fortfarande att detta har något med celibat att göra, och givetvis även att maktstrukturerna i “kyrkan” skulle medverka till maktmissbruk.

    Stackars alla tonårsflickor som “vigde sina liv till kyrkan” för att sedan utnyttjas av präster och biskoppar och bli förbannade till helvetets eld om de inte teg.

        (Reply)

  3. PS,

    En artikel om detta finns nu även på svenska i DN. Artikeln är inte låst.

    Påven medger: Nunnor har utnyttjats som sexslavar

    Påven sade att hans föregångare påve Benedictus var tvungen att stänga ett helt kloster där nunnorna utnyttjades av präster som ”sexslavar”. Han sade att samfundet försöker komma till bukt med problemet, men att det fortfarande finns, skriver den Italienska tidningen Il Post.

    Och i Kenya rapporterar man Nuns ‘sex slaves’ scandal fresh blow to Catholic church

    Scaraffia said the clerical abuse of nuns was a global issue, but one particularly prevalent in Africa, Asia and Latin America.

    Reports of such abuse are known to have been made from Chile to the Democratic Republic of Congo, Italy, India, Kenya, Peru and the Ukraine.

        (Reply)

  4. Ett lite längre citat från Associated Press: After decades of silence, nuns talk about abuse by priests
     
    PRIESTLY ABUSE OF NUNS IS NOT A NEW PROBLEM
    Long before the most recent incidents, confidential reports into the problem focused on Africa and AIDS were prepared in the 1990s by members of religious orders for top church officials. In 1994, the late Sr. Maura O’Donohue wrote the most comprehensive study about a six-year, 23-nation survey, in which she learned of 29 nuns who had been impregnated in a single congregation.

    Nuns, she reported, were considered “safe” sexual partners for priests who feared they might be infected with HIV if they went to prostitutes or women in the general population.

    Four years later, in a report to top religious superiors and Vatican officials, Sr. Marie McDonald said harassment and rape of African sisters by priests is “allegedly common.” Sometimes, when a nun becomes pregnant, the priest insists on an abortion, the report said.

    The problem travelled when the sisters were sent to Rome for studies. They “frequently turn to seminarians and priests for help in writing essays. Sexual favors are sometimes the payment they have to make for such help,” the report said.

    The reports were never meant to be made public. The U.S. National Catholic Reporter put them online in 2001, exposing the depths of a scandal the church had long sought to keep under wraps. To date, the Vatican hasn’t said what, if anything, it ever did with the information.

     
    Vi får trösta oss med att det varken har med celibat eller makt att göra. 🙁 🙄 ❓ ❓ ❗

    Både celibatet och maktsystemet är gott enligt påve Franciskus. Han skulle “hellre dö” än avskaffa celibat-tvånget, har han nyligen sagt.

        (Reply)

  5. Här är en länk till en recension av en bok som hävdar att homosexualitet praktiseras av kanske 80% av kyrkans ledare i Vatikanstaten.

    Salacious new book says homosexuality is rampant at the Vatican

    Hur mycket som är fakta, och hur mycket som är rykten, får framtiden utvisa. Det är inte första gången detta påstås.

    Katolska kyrkans ständiga förnekande att celibatet har något med allt detta att göra luktar ungefär som tobaksindustrins historia av förnekande av rökandets hälsorisker.

    Se även Catholic Church sexual abuse cases

    Majoriteten av missbrukade barn inom katolska kyrkan är pojkar.

        (Reply)

  6. I Holländska nyheter vittnar en man vid namn Frans Schaars om sina upplevelser som 11-åring och om sina tankar angående toppmötet i Vatikanen. Jag ger länken fast jag inser att den inte är läsbar för bloggens läsare. Att inte ta upp celibatet är en missad möjlighet. Här följer en översättning av artikelns avslutande ord:

    Schaars blev sexuellt missbrukad på sextiotalet av två präster i en katolsk internatskola för pojkar i ‘s-Heerenberg. Han kallar dem pedo-paters. Med en av dem måste han regelbundet gå till kontoret. Det började med att titta på pornografiska bilder i prästens atlas. Schaars visste inte vad som hände med honom. “Jag visste inte vad homosexuella personer var, jag visste inte vad sex var, eller hur barn gjordes, jag var lika grön som gräs”, säger han.

    Besviken på toppmötet i Vatikanstaten är han inte. “Jag förväntade mig inte mer.” Men att det inte finns något uttryckligt sagt om celibatet kallar Schaars en “missad möjlighet”. Ändå är han mild. “Jag kan föreställa mig påvens dilemma, om du avskaffar celibatet, kommer du att avskaffa ett av katolska kyrkans primära värden, jag har ingen aning om vad som då skulle hända.”

    Schaars tycker att kyrkan huvudsakligen är inriktad på att behålla förtroende och auktoritet och har för liten hänsyn till de missbrukade. “Om man gör en summa av alla slutsatserna ser ser man att de vill förhindra att kyrkan blir ännu mer skadad, inte om skadorna som drabbade de missbrukade. Man ber Gud om förlåtelse, men inte de misshandlade människorna själva.”

    Citatet talar för sig självt, tycker jag. Katolska kyrkan har en historia där förment respekt för “gud” är det första budet och där den andra biten av det dubbla kärleksbudet handlar om makt över de människor man menar sig “frälsa”.

    Lukas 10:25-28 Sedan kom en laglärd fram för att pröva honom och frågade: “Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” Jesus sade till honom: “Vad står det skrivet i lagen? Hur läser du där?” Han svarade: ” Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade till honom: “Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.” 

    Om någon kan visa mej att man strukturellt på toppnivå, från fraters, präster och biskoppar har älskat kyrkans medlemmar “som sig själv” vore jag tacksam för fakta om detta. Att det sedan troligen har funnits individer som själva har valt att lyda det dubbla kärleksbudet är en annan sak.

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *