Apostolisk Succession Katekesen

I de två föregående artiklarna har jag tagit upp Apostolisk Succession och Sola Scriptura (Skriften Allena).

I Apg. 1:15-26 läser vi om hur Mattias utses till “en av de tolv” som ersättning för Judas Iskariot.

I Apg. 6:1-7 läser vi om hur de 12 utser 7 “hjälp-apostlar (evangelister)” så att de själva helt kan använda sin tid “åt bönen och åt ordets tjänst“. Från Skriftens ord vet vi att Stefanus, en av de sju, gjorde tecken och under. Och den Filippus, som var en av de sju, kallas “evangelist” i Apg. 21:8

Nio av Paulus brev börjar med att han proklamerar att han är Apostel. I Gal. 1:1 står det att han, Paulus, är “utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda“.

Innan vi går vidare vill jag bara påpeka att ordet “ἀπόστολος” (apostolos) är synonymt med vårt moderna ord “ambassadör”. En ambassadör är en person som är utsänd av ett lands regering. Hans uppgift är att endast kommunicera exakt det hans uppdragsgivare ber honom att säga. Han får inte låta sin egen vilja eller egen agenda grumla till uppdragsgivarens budskap. Om han gör det, och om det upptäcks, kallas han hem från tjänsten och byts ut mot en uppföljare. Det är inte ambassadören som utser sin uppföljare. Uppföljaren utses av uppdragsgivaren.

I ordets “apostel” generella betydelse finns det massor av apostlar (utsända, ambassadörer, budbärare, sändebud). Men låt oss titta på följande vers ur 2 Kor 12:12  Det som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar. 

Sammanhanget handlar om att det finns “självutnämnda superapostlar” som lurar folket. Paulus ger därför ett signalement på “äkta Kristi Apostlar”.

Så vitt jag kan se finns det bara 20 sådana äkta Apostlar nämnda i Bibeln. Dessa 20 uppdelas dessutom i tre kategorier: De 12, de 7 och Paulus.

I sambandet kan det vara bra att understryka att de tre “pelarna” i församlingen i Jerusalem, Jakob, Kefas och Johannes, validerar Paulus vittnesbörd. Vi läser om det i Gal. 2:8-9 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna. Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna.  Petrus har dessutom bara gott att säga om Paulus i sina brev.

Om du inte redan har läst min artikel om Sola Scriptura ber jag dej göra det innan du läser vidare. Jag kommer nu att citera ur Katolska Kyrkans Katekes, ordagrannt som den finns tillgänglig på Den Romersk Katolska Kyrkans egen hemsida. Som bilaga har jag citerat ett längre stycke. Här kommer bara att citera valda paragrafer. (mina färger och stilsnitt)

Jag börjar därför med Paragraf 881 eftersom den återger RKK’s tolkning av Matteus 16. (fetstil har jag själv använt för att markera)

881 Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna; han satte honom till herde för hela sin hjord. ”Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.” Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar. Biskoparna fortsätter den under Petrus primat.

I min artikel om Sola Scriptura har jag grundligt bevisat med hjälp av Skriften Allena att RKK’s dogmatiska tolkning inte är korrekt. Enligt Skriften är Jesus klippan och hörnstenen på vilken apostlarna och profeterna har fått bygga Guds Församling.

882 Påven, biskop av Rom och Petrus efterträdare, ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. – ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

Fundera nu på detta! Jesus behöver en maktmänniska som “ställföreträdare” fastän Han själv sade att han sänder Den Helige Ande som just ställföreträdare. Är verkligen en biskop i Rom “hela kyrkans herde“? Hur väl stämmer det med resten av NT’s texter?

Nej! RKK predikar en annan Jesus och det leder till ett annat evangelium och det finns bara ett frälsande evangelium och en Frälsare. Bara en återlösare. Bara en medlare mellan Gud och människor.

883 ”Biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när det ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud.” Som sådant ”är det likaså innehavare av den högsta och fulla myndigheten i hela kyrkan. Denna myndighet kan dock endast utövas med den romerske biskopens samtycke”.

Om du inte reagerar mot denna högmodiga heresi kan du börja simma öber Tibern!

Läs nedan om hur man kan värva medlemmar genom att döpa spädbarn och genom att ge makt åt hierarkiska strukturer som är långt, långt, långt från vad Jesus stod och står för.

/Kjell

PS. Läs nu vad RKK faktiskt står för. Var inte okunnig! Nedan citerar jag rakt av från den bok som RKK ställer ÖVER Bibeln, nämligen Katekesen.

————————-

Paragraf 4: De kristtrogna – Hierarki, lekmän, de som på särskilt sätt vigt sitt liv åt Gud

871 ”De troende är människor som inlemmats i Kristus genom dopet, som upprättats som Guds folk och som därför – eftersom de på sitt särskilda sätt har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete – är kallade att inom sitt område fullgöra den sändning som Gud har anförtrott åt sin kyrka att fullgöra i världen.”

872 ”Mellan alla troende råder det på grund av deras pånyttfödelse i Kristus när det gäller deras värdighet och handlingsförmåga en verklig jämlikhet. I kraft av denna jämlikhet samarbetar alla för att bygga upp Kristi kropp i enlighet med den särskilda ställning och uppgift som var och en har fått.”

873 De skillnader som Kristus har velat upprätta mellan lemmarna i sin kropp tjänar dess enhet och uppdrag. ”I kyrkan är alla kallade att delta i uppdraget men uppgifterna är olika. Kristus gav apostlarna och deras efterträdare i ämbetet att i hans namn och med hans fullmakt lära, leda och helga. Men även lekmännen har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete och har därför sin egen uppgift i hela Gudsfolkets kallelse både i kyrkan och i världen.” Slutligen finns det ”sådana troende som tillhör antingen den ena eller den andra kategorin (hierarki eller lekmän) och som genom att lova att följa de evangeliska råden… är vigda åt Gud och på sitt eget sätt medverkar till kyrkans frälsande sändning”.

I. Kyrkans hierarkiska författning

Varför finns det ett kyrkligt ämbete?

874 Kristus är själv källan till ämbetet i kyrkan. Han har instiftat det, han har givit det auktoritet och uppdrag, inriktning och målsättning: För att leda och ständigt föröka Guds folk instiftade Herren Kristus i sin kyrka olika ämbeten som syftar till hela kroppens bästa. Ämbetsbärarna som är utrustade med helig fullmakt står i sina bröders tjänst så att alla som hör till Guds folk kan… uppnå frälsningen.

875 ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?” (Rom 10:14). Ingen, vare sig en enskild person eller en gemenskap, kan av sig själv förkunna evangeliet: ”Tron bygger på förkunnelsen” (Rom 10:17). Ingen kan ge sig själv uppdraget och sändningen att förkunna evangeliet. Herrens utsände talar och handlar inte med egen auktoritet, utan i kraft av Kristi myndighet; inte som medlem av församlingen, utan som den som talar till den i Kristi namn. Ingen kan ge sig själv nåden – den måste skänkas och erbjudas som gåva. Detta förutsätter nådens tjänare, som fått sin auktoritet och kraft av Kristus. Av honom får biskoparna och prästerna sändningen och uppdraget (den ”heliga makten”) att handla in persona Christi Capitis (i Kristi, Huvudets, person); diakonerna får kraft att tjäna Guds folk i liturgins, ordets och kärlekens diaconia (tjänst) i gemenskap med biskopen och hans presbyterium. Den tjänst i vilken Kristi sändebud genom Guds gåva gör och ger vad de inte kan göra och ge av sig själva kallar kyrkans tradition ett ”sakrament”. Kyrkans ämbete ges vidare i ett särskilt sakrament.

876 Nära förbunden med det kyrkliga ämbetets sakramentala natur är dess karaktär av tjänst. Ämbetsbärarna är verkligen ”Jesu Kristi tjänare”, eftersom de är fullständigt beroende av Kristus som ger uppdrag och sändning – som en avbild av Kristus som frivilligt för oss ”antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Eftersom ordet och nåden vars tjänare de är inte är deras egendom, utan tillhör Kristus som anförtrott det åt dem för de andra, gör de sig frivilligt till allas tjänare.

877 På samma sätt ligger det i det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har en kollegial prägel. Från början av sin verksamhet instiftade Jesus de tolv, ”fröet till det nya Israel och på samma gång början till den heliga hierarkin”. De utvaldes tillsammans och sändes också ut tillsammans, och deras broderliga enhet blir till tjänst för alla troendes broderliga gemenskap. Den blir liksom en reflex av och ett vittnesbörd om de gudomliga personernas gemenskap.[9] Därför gör varje biskop sin tjänst inom biskopskollegiets ram, i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterföljare och kollegiets huvud. Prästerna gör sin tjänst inom stiftets presbyterium, under ledning av sin biskop.

878 Slutligen hör det till det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har personlig prägel. Om Kristi tjänare handlar gemensamt, handlar de också på ett personligt sätt. Var och en blir personligen kallad: ”Du skall följa mig!” (Joh 21:22) för att inom den gemensamma sändningen vara ett personligt vittne som personligen bär ansvar inför den som ger uppdraget. Han handlar ”i hans person”, för personer: ”Jag döper dig i Faderns… namn”; ”Jag löser dig från dina synder…”.

879 Det sakramentala ämbetet i kyrkan är alltså en tjänst som utövas i Kristi namn. Den är både av kollegial och personlig art. Detta bekräftas av de band som består mellan biskopskollegiet och dess överhuvud, Petrus efterföljare och i förbindelsen mellan biskopens pastorala ansvar för sin lokalkyrka och biskopskollegiets gemensamma omsorg om världskyrkan. Biskopskollegiet och dess överhuvud, påven

880 Då Kristus kallade de tolv ”organiserade han dem som ett kollegium eller en fast krets och ställde den bland dem utvalde Petrus i spetsen för dem”. – ”På samma sätt är biskopen av Rom som Petrus efterträdare och biskoparna som apostlarnas efterträdare förbundna med varandra.”

881 Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna; han satte honom till herde för hela sin hjord. ”Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.” Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar. Biskoparna fortsätter den under Petrus primat.

882 Påven, biskop av Rom och Petrus efterträdare, ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. – ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

883 ”Biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när det ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud.” Som sådant ”är det likaså innehavare av den högsta och fulla myndigheten i hela kyrkan. Denna myndighet kan dock endast utövas med den romerske biskopens samtycke”.

884 ”Den högsta fullmakten, som detta kollegium innehar i hela kyrkan, utövas högtidligen i det ekumeniska konciliet.” – ”Ett ekumeniskt koncilium föreligger enbart om Petrus efterträdare förklarar det vara ett sådant eller åtminstone godtar det.”

885 ”Som sammansatt av många framställer kollegiet Gudsfolkets mångfald och universalitet, som församlat under ett huvud framställer det enheten i Kristi hjord.”

886 ”De enskilda biskoparna är å sin sida den synliga principen och grundvalen för enheten i sina lokalkyrkor.” Som sådana ”utövar de sitt herdeämbete över den del av Guds folk som anförtrotts åt dem”, varvid de får hjälp av präster och diakoner. Men som medlemmar av biskopskollegiet har var och en av dem del av omsorgen om alla kyrkor, som de främst utövar ”genom att styra sina egna kyrkor som en del av den universella kyrkan”. Därigenom ger de ”ett verksamt bidrag till godo för hela den mystiska kroppen som också är kyrkans kropp”. Denna omsorg skall särskilt gälla de fattiga, de förföljda för trons skull och missionärerna som arbetar över hela världen.

887 Lokalkyrkor som är grannar med varandra och har samma kultur bildar kyrkoprovinser eller mera vidsträckta enheter som kallas patriarkat eller regioner. Biskoparna i dessa enheter kan samlas till synoder eller provincialkoncilier. ”På samma sätt kan biskopskonferenserna i dag ge mycken och värdefull hjälp för att mer konkret förverkliga den kollegiala andan.”

Lärouppdraget

888 Biskoparna har, tillsammans med prästerna, sina medarbetare, ”som främsta uppgift att förkunna Guds evangelium för alla människor” – i enlighet med Herrens befallning. De är ”trons härolder som för nya lärjungar till Kristus. De är autentiska lärare” i den apostoliska tron, ”beklädda med Kristi auktoritet”.

889 För att hålla kyrkan fast vid den rena tron – så som denna tro har förmedlats av apostlarna – har Kristus, som är sanningen, velat ge sin kyrka del av sin egen ofelbarhet. Genom sitt ”övernaturliga trosmedvetande” håller Guds folk ”osvikligt fast vid tron”, under ledning av kyrkans levande läroämbete.

890 Läroämbetets uppdrag hänger nära ihop med att det nya förbund som Gud slutit med sitt folk i Kristus är definitivt; han måste beskydda det från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron. Läroämbetets herdeuppdrag är alltså avsett att vaka över att Guds folk förblir i den sanning som befriar. För att kyrkans herdar skall kunna fullgöra detta uppdrag har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva i tros- och moralfrågor. Denna särskilda nådegåva kan tas i anspråk på flera sätt:

891 ”Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande…. Också biskopskollegiet innehar den ofelbarhet som utlovats åt kyrkan, när det utövar det högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare”, framför allt på ett ekumeniskt koncilium. När kyrkan genom sitt högsta läroämbete framlägger något ”som man skall tro såsom uppenbarat av Gud” och som Kristi lära ”måste man hålla sig till sådana definitioner med trons lydnad”. Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss.

892 Apostlarnas efterträdare som i sin läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom, får också gudomligt bistånd då de utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ”slutgiltigt sätt” i utövandet av det ordinarie läroämbetet framlägger en lära som leder till bättre förståelse av uppenbarelsen när det gäller tron och moralen. Detta gäller också på ett särskilt sätt biskopen av Rom, som är hela kyrkans herde. Denna ordinarie läroframställning skall de troende samtycka till ”i en religiöst motiverad lydnad” som är en utvidgning av det samtycke man ger i tro, även om den skiljer sig från detta.

Views: 56