Rättvisa och nåd del 4

Detta får bli avslutningen på en miniserie om det man på fackspråk kallar Teodicéproblemet. De tre tidigare delarna finns här: Del 1, Del 2 och Del 3.

Frågan är således varför ondskan finns om Gud är allsmäktig och god. De allra flesta försöken till att besvara frågan brukar på ett eller annat sätt, mer eller mindre uppenbart, förklara att Gud i alla fall i vår tidsålder inte är så allsmäktig som han säger sig vara. Sedan finns det en massa flummiga försök till svar. Till exempel att vi inte förstår vad “god” betyder.

Jag skall här presentera några få bibeltexter som har med detta att göra och till sist försöka att kort formulera det jag själv tycker är “bästa” svaret.

Utan både sol och regn blir det ingen regnbåge!

Det finns en predikanthistoria om en kvinna som åkte till Afrika för att missionera. Det var innan det fanns riktiga vägar i Afrika så hon och hennes ägodelar fick använda sig av det enda transportmedel som kunde ta sig fram längs stigar, mellan taggiga buskar, över diken, floder och mellan stenar på savannen. Det var inte en resa utan strapatser och till sist gick det sista reservhjulet sönder på en vass sten. Många gånger hade kvinnan undrat om hon kanske hade misstagit sig på kallelsen. Och nu i den till synes hopplösa situationen blev det för mycket och hon utbrast: Gud, om det är såhär du behandlar dina vänner, inte undra på att du har så få!

Om det finns någon autentisk sanningshalt i historien är tvivelaktigt, men nog illustrerar den våra egna erfarenheter och tankar när livets allvar tränger sig på.

---

Varför händer detta mej?
Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta?

---

I Bibeln finns det 11 psalmer som sägs vara skrivna av Asaf. Det är psalmerna 73 till och med 83. Asaf brottades med orättvisan och ondskan i världen och Guds skenbara likgiltighet eller oförmåga att ingripa. Jag skall här bara citera några verser ur psalm 73. Läs gärna hela psalmen.

• Jag var nära att snava med mina fötter, mina steg var nära att slinta, för jag greps av avund mot de högmodiga när jag såg de gudlösas framgång.

• De är fria från plågor fram till sin död, deras kroppar är välnärda. De drabbas inte av mänsklig nöd, de plågas inte som andra människor. Därför är högmod deras halsband och våld den dräkt de sveper sig i.

• De säger: “Hur skulle Gud kunna veta? Den Högste har väl ingen vetskap?” Sådana är de gudlösa, ständigt trygga med växande rikedom.

• Du ställer dem på det hala, du störtar dem i fördärvet. Hur plötsligt ska de inte gå under! De förgås och får ett fruktansvärt slut.

• När mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, jag var som ett djur inför dig.

• Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära.

Jesus behandlar Asafs fråga i bergspredikan. Matt. 5:43-48 Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din fiende. Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. För om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte tullindrivare det också? Och om ni bara hälsar på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig.

Jesus säger alltså att det goda i skapelsen står till förfogande för både onda och goda och att detta är ett bevis för Guds fullkomlighet, alltså summan av hans allmakt och godhet.

Men då blir det svårt att förstå hur detta går ihop med utväljelse. Låt oss börja med texten i 5 Mos. 7:6-10 för du är ett heligt folk inför Herren din Gud. Dig av alla folk på jordens yta har Herren din Gud utvalt att vara hans egendomsfolk. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. Så ska du veta att endast Herren din Gud är Gud, den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled när man älskar honom och håller hans bud. Men den som hatar honom ska han vedergälla med undergång, ansikte mot ansikte. Han ska inte tveka när det gäller dem som hatar honom. Ansikte mot ansikte ska han vedergälla dem.

Här läser vi alltså om subjektiva val, om trofasthet, om att älska eller hata, och om personlig konfrontation. Och därför kombinerar vi detta med texten i Rom. 9:14-18 Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över. Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.

Nog är det väl intressant att Paulus vill visa att Gud är rättfärdig, alltså fullkomligt god och allsmäktig, och att Paulus tar ett exempel, och använder ord som (nästan?) får motsatt effekt på oss. Svårt att läsa detta utan att tycka att farao blev orättvist behandlad. Ingen föds ju av egen vilja och kanske blev farao utvald redan i moderlivet, precis som Paulus då, men till något ont i stället för något gott. Apg. 9:13-16 Ananias svarade: “Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.” Men Herren sade till honom: “Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn. Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.”

Och visst fick Paulus lära sig lida. Fil. 4:11-13 Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

Finns det då något sätt att försöka knyta ihop allt detta så att man åtminstone kan ana hur det hänger ihop? Ja, kanske.

Vi har ju blivit vana vid läran att det pågår en gigantisk kosmisk strid där Gud och satan är nästan lika starka och dagsläget utgörs av hur många som sluter upp med dem i striden. I “(o)trosförkunnelsen” skall man driva ut onda andar och bespotta djävlar för att hjälpa Gud att ha överläget. Guds allmakt räcker inte till om inte vi hjälper honom att segra över djävulen.

Detta är en vidrig villolära som kallas dualism. Det finns i den läran i princip två gudar som strider om makten. Judarna brukar säga att de som kallar sig kristna är polyteister, alltså har mer än en gud. De predikar Gud, satan, Jesus och ibland Maria. Låt oss därför av hela hjärtat förkasta dualismen.

Det finns en mycket bättre förklaringsmodell.

De flesta av oss har erfarenhet av att förälska sig i en annan människa, att utvälja honom/henne bland alla andra, att försöka vinna hans/hennes kärlek och om det lyckas att ha en relation som kännetecknas av förtroende och trohet.

För att resultatet och summan skall bli det önskade måste båda parterna vara fria att välja. Det måste således finnas alternativ.

Sedan måste båda parterna välja att vara trogna och ärliga och vilja lära känna varandra för att förälskelsen skall mogna till kärlek.

Och givetvis måste båda parterna vara ståndaktiga och hela livet förbli varandra trogna. Förtroende och trohet går hand i hand.

Makt, rikedom, goda gåvor, våld, tvång – inget sådant kan användas för att vinna någons personliga kärlek, trohet och tillgivenhet.

/Kjell

Views: 63