Rättvisa och nåd del 4

Detta får bli avslutningen på en miniserie om det man på fackspråk kallar Teodicéproblemet. De tre tidigare delarna finns här: Del 1, Del 2 och Del 3.

Frågan är således varför ondskan finns om Gud är allsmäktig och god. De allra flesta försöken till att besvara frågan brukar på ett eller annat sätt, mer eller mindre uppenbart, förklara att Gud i alla fall i vår tidsålder inte är så allsmäktig som han säger sig vara. Sedan finns det en massa flummiga försök till svar. Till exempel att vi inte förstår vad “god” betyder.

Jag skall här presentera några få bibeltexter som har med detta att göra och till sist försöka att kort formulera det jag själv tycker är “bästa” svaret.

Utan både sol och regn blir det ingen regnbåge!

Det finns en predikanthistoria om en kvinna som åkte till Afrika för att missionera. Det var innan det fanns riktiga vägar i Afrika så hon och hennes ägodelar fick använda sig av det enda transportmedel som kunde ta sig fram längs stigar, mellan taggiga buskar, över diken, floder och mellan stenar på savannen. Det var inte en resa utan strapatser och till sist gick det sista reservhjulet sönder på en vass sten. Många gånger hade kvinnan undrat om hon kanske hade misstagit sig på kallelsen. Och nu i den till synes hopplösa situationen blev det för mycket och hon utbrast: Gud, om det är såhär du behandlar dina vänner, inte undra på att du har så få!

Om det finns någon autentisk sanningshalt i historien är tvivelaktigt, men nog illustrerar den våra egna erfarenheter och tankar när livets allvar tränger sig på.


Varför händer detta mej?
Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta?


I Bibeln finns det 11 psalmer som sägs vara skrivna av Asaf. Det är psalmerna 73 till och med 83. Asaf brottades med orättvisan och ondskan i världen och Guds skenbara likgiltighet eller oförmåga att ingripa. Jag skall här bara citera några verser ur psalm 73. Läs gärna hela psalmen.

  • Jag var nära att snava med mina fötter, mina steg var nära att slinta, för jag greps av avund mot de högmodiga när jag såg de gudlösas framgång.

  • De är fria från plågor fram till sin död, deras kroppar är välnärda. De drabbas inte av mänsklig nöd, de plågas inte som andra människor. Därför är högmod deras halsband och våld den dräkt de sveper sig i.

  • De säger: “Hur skulle Gud kunna veta? Den Högste har väl ingen vetskap?” Sådana är de gudlösa, ständigt trygga med växande rikedom.

  • Du ställer dem på det hala, du störtar dem i fördärvet. Hur plötsligt ska de inte gå under! De förgås och får ett fruktansvärt slut.

  • När mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, jag var som ett djur inför dig.

  • Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära.

Jesus behandlar Asafs fråga i bergspredikan. Matt. 5:43-48 Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din fiende. Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. För om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte tullindrivare det också? Och om ni bara hälsar på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig.

Jesus säger alltså att det goda i skapelsen står till förfogande för både onda och goda och att detta är ett bevis för Guds fullkomlighet, alltså summan av hans allmakt och godhet.

Men då blir det svårt att förstå hur detta går ihop med utväljelse. Låt oss börja med texten i 5 Mos. 7:6-10 för du är ett heligt folk inför Herren din Gud. Dig av alla folk på jordens yta har Herren din Gud utvalt att vara hans egendomsfolk. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. Så ska du veta att endast Herren din Gud är Gud, den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled när man älskar honom och håller hans bud. Men den som hatar honom ska han vedergälla med undergång, ansikte mot ansikte. Han ska inte tveka när det gäller dem som hatar honom. Ansikte mot ansikte ska han vedergälla dem.

Här läser vi alltså om subjektiva val, om trofasthet, om att älska eller hata, och om personlig konfrontation. Och därför kombinerar vi detta med texten i Rom. 9:14-18 Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över. Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.

Nog är det väl intressant att Paulus vill visa att Gud är rättfärdig, alltså fullkomligt god och allsmäktig, och att Paulus tar ett exempel, och använder ord som (nästan?) får motsatt effekt på oss. Svårt att läsa detta utan att tycka att farao blev orättvist behandlad. Ingen föds ju av egen vilja och kanske blev farao utvald redan i moderlivet, precis som Paulus då, men till något ont i stället för något gott. Apg. 9:13-16 Ananias svarade: “Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.” Men Herren sade till honom: “Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn. Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.”

Och visst fick Paulus lära sig lida. Fil. 4:11-13 Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

Finns det då något sätt att försöka knyta ihop allt detta så att man åtminstone kan ana hur det hänger ihop? Ja, kanske.

Vi har ju blivit vana vid läran att det pågår en gigantisk kosmisk strid där Gud och satan är nästan lika starka och dagsläget utgörs av hur många som sluter upp med dem i striden. I “(o)trosförkunnelsen” skall man driva ut onda andar och bespotta djävlar för att hjälpa Gud att ha överläget. Guds allmakt räcker inte till om inte vi hjälper honom att segra över djävulen.

Detta är en vidrig villolära som kallas dualism. Det finns i den läran i princip två gudar som strider om makten. Judarna brukar säga att de som kallar sig kristna är polyteister, alltså har mer än en gud. De predikar Gud, satan, Jesus och ibland Maria. Låt oss därför av hela hjärtat förkasta dualismen.

Det finns en mycket bättre förklaringsmodell.

De flesta av oss har erfarenhet av att förälska sig i en annan människa, att utvälja honom/henne bland alla andra, att försöka vinna hans/hennes kärlek och om det lyckas att ha en relation som kännetecknas av förtroende och trohet.

För att resultatet och summan skall bli det önskade måste båda parterna vara fria att välja. Det måste således finnas alternativ.

Sedan måste båda parterna välja att vara trogna och ärliga och vilja lära känna varandra för att förälskelsen skall mogna till kärlek.

Och givetvis måste båda parterna vara ståndaktiga och hela livet förbli varandra trogna. Förtroende och trohet går hand i hand.

Makt, rikedom, goda gåvor, våld, tvång – inget sådant kan användas för att vinna någons personliga kärlek, trohet och tillgivenhet.

/Kjell

5 thoughts on “Rättvisa och nåd del 4”

  1. Idag när jag var på morgonpromenad med min hund fastnade mina tankar i några ord i Psaltarpsalm 23, nämligen vers 26: ”Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.” Precis som man kan undra hur Gud kan vara allsmäktig när det ser ut som det gör på jorden kan man också undra vad Guds nåd och godhet egentligen är. Numera innebär Guds godhet för mig att jag vet att en dag får jag gå in i evigheten och Herrens glädje, där alla tårar är torkade, ingen ondska, inga sjukdomar, ingen mobbning, inget slaveri, ingen människohandel, helt enkelt inget ont finns. Det är tack vare Guds nåd att jag kommer att nå fram till härlighetsmålet. Inte är jag felfri, fullkomlig och utan synd. Guds nåd är det att jag får förlåtelse när jag syndar och för varje dag som går blir jag mer och mer medveten om hur beroende jag är av Guds nåd och barmhärtighet.

    Några Bibelord som ger mig stöd för mina tankar:

    Klagovisorna 3:22-23: ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.”

    I Uppenbarelseboken näst sista kapitel verserna 3 och 4: ”Och jag hörde en stark röst från tronen: “Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”

    På vad sätt är Han rättvis? Matt 20:8-16 ”På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön, men börja med de sista och sluta med de första. De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. När sedan de första kom trodde de att de skulle få mer, men de fick också en denar. När de fick den, klagade de på husbonden och sade: De där som kom sist har arbetat en enda timme, och du har jämställt dem med oss som har stått ut med dagens slit och hetta. Han svarade en av dem: Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Var du inte överens med mig om en denar? Ta det som är ditt och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som jag gav dig. Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? Så ska de sista bli de första och de första bli de sista.” Han är rättvis, men för många är denna berättelse helt absurd. Jag hade tidigare svårt att förstå den rättvisa som beskrivs här. Likaså tyckte jag att orden i Matteus 13 och Markus 4 om att den som har skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Så orättvist! Nu har Herren fått mig att förstå dessa ord och mer av Herrens nåd och godhet.

    Sedan har vi det som du Kjell nämner om trofasthet. För att en relation ska hålla behöver båda parter vara trofasta mot varandra. I Luk 18:8 frågar sig Herren Jesus om han ska finna tro på jorden när han kommer. Att Han själv är trofast ser vi i 2 Tim 2:13: ”Är vi trolösa förblir han trofast, för han kan inte förneka sig själv.”

    Lite blandade tankar och bibelord som jag hoppas kan vara till glädje för någon.

        (Reply)

  2. Majlis,

    För att bara ta upp det där med vingårdsmannen. Alla som på något sätt har varit ansvarig i situationer där man har som uppgift att vara “rättvis” vet att millimeterrättvisa inte leder till vare sig tacksamhet eller gemenskap.

    Vi anser ju att vi har rätt att kräva att bli rättvist behandlade. Resultatet blir aldrig tacksamhet eller förnöjsamhet för vad det egentligen handlar om är makt.

    Låt oss se på det ur en lite annan synvinkel. Låt oss tänka oss att det verkligen fanns människor som kunde hålla alla lagens krav och därmed kvalificera för att “bo i Herrens hus evinnerligen”. Det skulle bli en himmel utan tacksamhet, förnöjsamhet och gemenskap.

    Rom. 3:20-24 Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd. Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. 

    Nu är ju texten tydlig att det inte finns någon som kan bli syndfri genom laggärningar. Det enda man kan uppnå är att inte lägga till mer synd. Ordet “ἀπολύτρωσις” (apolutrosis), engelska “ransom”, svenska “lösen”, talar om att bli fullständigt friköpt från fångenskap eller slaveri. Att bli befriad från en helt hopplös situation.

    Det är ju precis detta som avslöjar gärningslära för vad den är. Gärningslära är en blandning av förakt för Guds bud och prestation. Vi människor vill ju ha en rättvisa där alla våra goda gärningar läggs i en vågskål och de odugliga eller onda gärningarna i den andra vågskålen. Om då de goda gärningarna väger mer måste Sankt Petrus öppna himlens dörr för oss. Igen skulle det bli en himmel utan tacksamhet, förnöjsamhet och gemenskap.

    Jag återkommer till kärleksmodellen. Det är den enda vägen till en himmel som verkligen låter oss “bo i Herrens hus evinnerligen” med glädje, tacksamhet och gemenskap.

    /Kjell

        (Reply)

  3. Tack Kjell, och Majlis.
    Genom Allt flödar nåden.
    Och när bit för bit ‘skalas av’ oss, är det nåden som står kvar.
    Kära hälsningar, Ingela

        (Reply)

  4. Kjell,

    ja, det himmelriket som vi skulle nå genom vår “förträfflighet” är då inget jag vill vara i!

    /Majlis

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *