För att bedöma vad som är normalt och neutralt måste man ha en referens. Alltså något att jämföra med.
Standardisering ledde till att man måste ha internationella möjligheter till jämförelse. I Paris fanns det länge en stav som var en meter lång. Den var gjord av 90% platina och 10% iridium. Super dyra “ädla” metaller och den bevarades i ett rum med konstant fuktighet och temperatur.
De som ville veta om deras egna mallar och mätmetoder stämde kunde hyra tid i Paris för att jämföra med “normal-metern”.
Detta var givetvis inte praktiskt och man definierade 1960 en meter som 1,650,763.73 våglängder av ett visst ljus producerat av Krypton 86. Sedan 1984 mäts det objektivt med en atom-klocka.
Vad det handlar om här är att man bara kan påstå sig ha en mätsticka eller ett måttband som visar “1 meter” om man kan bevisa att de stämmer med den internationellt godkända standarden.
På liknande sätt är alla fysiska storheter (det betyder de sorter man mäter med, meter, gram, sekund och så vidare) verifierbara mot standard definitioner och mallar.
Bara det som klassar mot normerna är normalt och därför neutralt. All vår vetenskap bygger på dessa gemensamt definierade normer. (Ordet norm kommer av “nomos” som betyder lag.) Utan dessa fastspikade normer skulle inget som helst samarbete kunna ske nationer mellan på teknisk och vetenskaplig nivå.
En viktig fråga dyker upp. Skulle man ha kunnat definiera en meter som något annat än det man hittade på år 1790, nämligen att en meter än en tio-millionste del av avståndet mellan ekvatorn och nordpolen längs en meridian som går genom Paris?
Ja, visst skulle man det, men man skulle inte ha varit fri att därefter att hitta på vad som helst för tidmätning och viktmätning, et. cetera, för alla fysiska storheter hänger nämligen ihop.
Alla naturvetenskapare är ense om detta, men sedan går det snett! Man tycks inte vilja förstå att storheterna hänger samman även på områden där man (ännu?) inte har brytt sig om att, eller lyckats, definiera sorterna.
När Gud skapade universum spikade han alla dessa samband. Han skapade naturlagarna – om vilka alla är ense om att de är konstanta och inte vare sig ändras eller utvecklas, och Han skapade även det som filosoferna kallar “naturlagen”, vilken även kallas “morallagen”. (Huruvida de är skrivna i hjärtat, och vad det i sådana fall betyder, lämnar jag åt sido här.)
När det handlar om “Tron” och “kristustrogenhet” blir det därför diskussioner.
Liberalteologin, subjektivismen vill kalla majoritetens åsikter för “norm”, men det betyder ju att det inte finns någon norm för när majoriteten går åt vänster blir det “neutralt” och när de går åt höger blir det “neutralt”.
Sverige och Frankrike och Japan, ja till och med Arabien, Iran, Nord-Korea och Israel kommer aldrig att vara oeniga om hur lång en meter är. Men av någon anledning menar dessa länder att det är helt okay att vara oense, ja i vissa stycken helt oense, fiender som vill mörda varandra, om vad morallagens standard säger.
När nyhetsmedia slutar att rapportera om rashat, döds-skjutningar, våldtäckter och så vidare har man i praktiken omdefinierat vad som är “normalt”. Man talar ibland om “the new normal“. Verkligen otäckt i kvadrat!
Den som har vuxit upp med metalldetektorer och väktare med portaler och skjutvapen kommer att utgå från att detta är det normala.
Den som allt från barnsben har sett militärer marchera till pampig musik vid festliga tillfällen kommer att storgilla sådant.
Barn utgår från att det som sker hemma är “normalt”.
Sanningen är den att inte en enda av oss är neutral och inte en enda av oss är opåverkad av den miljö vi vuxit upp i.
Jag citerar en informativ text från Nordiska Museets arkiv:
Varför äter vi kräftor, hur firade man jul förr och varifrån kommer den nya seden att uppvakta någon man gillar i mitten av februari? Är det någon skillnad mellan fastlagsbulle och semla och när börjar egentligen påsken? Vilken betydelse hade högtider som advent och valborgsfirande förr i tiden?
Seder och ritualer i samband med livets och årets högtider berör oss alla. De växlar med tid och plats och från familj till familj.
Oavsett hur och vad vi firar påverkas både familjelivet och arbetsåret och vi är alla traditionsbärare.
Högtidernas firande har sitt ursprung i religionen och i folktron och de har magisk, romantisk eller kommersiell anknytning. I sedernas natur ligger en ständig rörelse och omstöpning och de högtider vi firar i Sverige idag är av olika ålder och har inslag från många delar av världen.
Texten ger fakta om svenska traditioner, högtider och symboler. Det berättas om våra viktigaste seder och deras historia.
Det kanske inte är helt tydligt att det jag skriver här handlar om nationalism, men den som har rest i Sverige och hört dialekterna från Skåne till Vilhelmina, från Stockholm till Älvdalen, vet att det handlar om stora skillnader. Och trots det “känner” man sig i “utlandet” när man passerar gränsen västerut och befinner sig i Norge. Trots att norskan är enklare att förstå än en del svenska “dialekter”. (Jämför älvdalska, gutniska, jämtska och skånska, till exempel.)
Varför känns Norge som ett utland men Jämtland som Sverige?
Beror det på att husen har konstiga färger i Norge?
Beror det på att man inte känner igen varorna i snabbköpen?
Beror det på att pengarna ser annorlunda ut?
Frågan kvarstår. Vad är det att vara svensk?
Jag talar inte om att ha svensk nationalitet utan om att både känna sig och vara svensk.
På mitt första jobb efter avklarade studier hade jag en närmaste kollega som kom från Haiti. Min direkte chef kom från Finland och företagets president var en båtflykting från Estland. Alla tre hade (så vitt jag vet) svenskt medborgarskap. Alla tre hade “osvenska” familjenamn.
Mannen från Haiti var mörkbrun och talade svenska med ganska stark brytning, mixade med engelska och räknade på franska.
Mannen från Finland talade svenska med typisk finsk accent men behärskade språket till fullo. Han såg ut som vilken svensk som helst.
Mannen från Estland behärskade svenskan perfekt, kanske alltför perfekt, och såg inte annorlunda ut jämfört med “äkta” svenskar. Han talade utan någon specifik brytning, men inte med någon svensk dialekt heller.
Sedan dess har det mesta ändrats. Det finns massor av TV-kanaler. Matvanorna är annorlunda. Språket har ändrats och vissa ord har helt bytt betydelser. Musiken låter annorlunda. Lagar har strukits och andra har tillfogats. Avkristningen har fortskridit. För att bara nämna några exempel.
Frågan kvarstår således fortfarande. Vad är det att vara svensk?
/Kjell
Views: 47
Kolla in detta. Det handlar om nationalitet, immigration och integration, eller kanske just deras motsatser.
German court jails Sweden’s ‘laser man’ shooter for life
När jag läste detta kom jag ihåg en kille som “låg i lumpen” samtidigt som jag var tvingad att göra det. Killen var inte psykiskt stabil.
Det visade sig att hans mamma var från Norge och att killen i fråga var en produkt av en tysk soldat.
Mamman och han bodde dock i stockholmstrakten och han hade vuxit upp i Svergie. Mamman hade flyttat från Norge på grund av skammen.
Jag träffade mamman en gång. Det var en lugn, balancerad och angenäm person. Men sonen satt helt fast i det han ansåg vara ett skamligt förflutet.
Hur det sedan gick för honom vet jag inte. Troligen inget vidare.
/Kjell
Kjell (Reply)
Jag känner inte till något om Frida Park som skriver i Dagen. Men jag vill citera en liten bit som just har publicerats och som är relevant för denna artikel.
Sluta spela med människors liv
Man måste vara helt blind för att inte se att invandrarverket totalt saknar både kompetens och kapacitet. Troligen även motivation.
Detta är inget nytt. Det var så långt före massinvandringen.
De flesta av oss har väl någon gång i livet kommit i kläm mellan byråkratiska tjänstemän och lagstiftade regler som konflikterar mot varandra, allt medan man hindras vidta nödvändiga åtgärder.
Om man första gången får denna erfarenhet i ett “främmande” land kan det få livslånga konsekvenser i form av alienation.
Var dock lugn. Byråkrater finns i alla länder och statligt anställda byråkrater är den värsta sorten.
/Kjell
Kjell (Reply)
“Vad är det att vara svensk?”
Jamen då drar jag till med två varianter. Man är svensk om man har svenskt pass. Och man är svensk om man känner det i själ och hjärta även om man inte har papper på det.
Jag tänker inte så mycket på vem som är vad. Jag undrar mer hur det är att vara himmelrikisk. Hur man är där och vad man kan göra nu för att vara förberedd. Jag talar inte om gärningslära. Jag talar om att lära känna himmelrikets medborgarskap. Om det tex står att lögnare hamnar utanför porten är det klart att man tänker mycket kring vad som är lögn och sanning och så.
(Det är kanske lika bra att man slutar bestämma sig för att inte kommentera mer.)
Ulrika (Reply)
Ulrika skrev: “man är svensk om man känner det i själ och hjärta även om man inte har papper på det”
Det är väl den varianten jag syftar på här.
Det är ju tydligt att det måste finnas någonting, djupt där inne, som gör att man identifierar sig met ett visst folk och/eller en viss region i världen.
Det är inte oviktigt att förstå detta i tider av mass-migration och när det närmar sig ett val som helst säkert kommer att handla om flyktingar och invandring.
Att släppa in människor som aldrig känner sig “hemma” och vars barnbarn inte heller identifierar sig med Sverige, kan bara leda till stora problem.
Sedan nämner du “dubbel nationalitet” i formen av dels vara svensk och dels vara medborgare i “himmelriket”.
Muslimer är också dubbla medborgare. De kan bo i det de kallar “Dar al Harb” (krigets rike *) men de känner sig alltid som medborgare i “Dar al Islam” (Islams rike) och målet är att dessa förenas så att det blir “Dar al Salam” (fridsriket).
/Kjell
* Krigets rike består av alla land som inte har sharia och är helt islamiserade. Till exempel Sverige.
Kjell (Reply)
Ett litet tankeexperiment.
Tänk om min hustrus kenyanska föräldrar hade flyttat till Sverige och blivit svenska medborgare innan min hustru föddes. Hon skulle ha gått i svensk skola och fått en svensk utbildning. Givetvis skulle hon ha talat svenska och haft ett gott ordförråd.
Då skulle hon ändå både nu och då ha fått frågan: Var kommer du ifrån?
Skulle man då ha varit nöjd med svaret “Sollentuna”?
Ganska få, om ens någon, skulle ha betraktat henne som “äkta” svensk.
Namn och hudfärg skulle ha varit hennes viktigaste egenskaper för många.
Tänk om mina svenska föräldrar hade bosatt sig i Kenya och jag hade fötts där, vuxit upp där, gått på svenska skolan i Nairobi (fanns då men finns inte längre).
Jag skulle ha fått en någorlunda svensk utbildning och troligen inte ha haft mycket mer än ett acceptabelt svenskt ordförråd. Givetvis skulle jag ha klarat mej bra på både engelska och kiswahili. Engelska med de typiska kolonoala brytningarna och kiswahili utan annan än nairobiaccent.
Om jag sedan skulle ha flyttat till Sverige skulle jag mycket sällan ha fått frågan: Var kommer du ifrån?
Ganska få, om ens någon, skulle ha tvivlat på att jag var “äkta” svensk.
I mitt fall skulle namn och hudfärg ha varit “rätt”.
Men tänk nu om min hustru genom namnbyte eller giftermål skulle ha fått en genuint svenskt namn….
Jag skall berätta hur det då skulle gå, för jag känner nämligen en kenyansk man i Holland som talar holländska utan brytning, förutom den lokala dialekten. Han har ett europeiskt namn och har vuxit upp i Holland.
Han har berättat hur det går när han telefoniskt avtalar tid, till exempel för att söka ett jobb eller hyra en lägenhet.
När han sedan anländer blir första frågan: Vad gör du här?
Efter lite utbyte av information visar det sig att jobbet redan har getts åt någon som kom tidigare eller att det plötsligen blivit brist på lägenheter i det området.
Detta är fakta direkt ur livet.
Det är inte svårt att ge många flera exempel från verkligheten, men låt mej avsluta detta teoretiska experiment med följande fantasi.
Tänk om min hustru och jag, med bakgrunderna som jag fantiserade ihop härovan, skulle ha träffats i Sverige och tycke skulle ha uppstått. Efter vigseln hade hon då haft ett svenskt namn. Eventuella barn skulle även de ha haft helsvenska namn.
De skulle ha vuxit upp i Sverige med svenska vanor och traditioner hemma och det skulle bara finnas ett “fel” på dem. Hudfärgen!
Ett faktum, direkt ur livet, som jag kan vittna om av egen erfarenhet är att det finns gott om både afrikaner och europeaner som betraktar vårt äktenskap med argusögon.
De som anser att rasblandning är förkastligt ändrar inte uppfattning. De som misstänkte felaktiga motiv för äktenskapet mjuknar i bedömningen allteftersom decennierna rullar förbi och unionen håller.
Till sist vill jag citera ur en artikel om så kallade “tattare” i Metapedia. En varning är på sin plats angående “Metapedia”. Det presentera synnerligen subjektiva och värdeladdade åsikter där. Detta citat är dock grundat på fakta. Värdeladdningen som ligger i uttrycket “lösaktiga svenskar” återger hur man tyckte då.
Jag kan nog inte undgå att tänka att C. M. Bergstrand kommer att få det svårt när han står inför Herren och måste avlägga räkenskap för alla sina “tomma” (betyder lögnaktiga) ord.
Läs till sist om de så kallade Tattarkravallerna i Jönköping. Detta är verkligen otäckt och den onde ande som låg bakom detta är mycket aktiv just nu inför valet i Sverige.
/Kjell
Kjell (Reply)
Om du inte redan väl känner till detta ber jag dej enträget att läsa om Tattarkravallerna i Jönköping. Detta är verkligen otäckt och det skedde 1948, alltså inte så länge sedan.
När du sedan har läst om tattarkravallerna är det dags att läsa om antisemitismens historia i Sverige. Jag finner följande både lättläst och tillräckligt detaljerat utan att bli ytligt.
Judehatet kom före judarna .
Det finns en del mycket grova och gruvliga citat i den artikeln. Man blir lite skakis av att förstå hur nära i tiden, och nära i allmän opinion, detta ligger.
Ingen kristustrogen kan läsa detta utan att det vänder sig inombords.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Rekommenderas starkt..
Micke (Reply)