Meget er forskelligt

I dag på morgonen satt jag i min stilla tid och funderade på hur olika vi människor tänker angående umgänget med varandra.

Tankarna uppstod dels av erfarenheter från bloggar och samtalsfora där misstolkningar och personlig smak ofta leder till eskalerande strider där till slut alla anklagar motståndarna och försvarar de egna. De egna anses då alltid vara ödmjuka, eller åtminstone ärliga och sanningsenliga. Motståndarna anses syssla med osund retorik och uppträda hänsynslöst som egocentriska översittare.

Och det gamla ordstävet bevisar sig gång på gång sant!

“Männskligheten indelas i rättfärdiga och orättfärdiga.
Det är de rättfärdiga som har kriterierna.”

Tankarna triggades vidare av två artiklar i Dagen.

I en bokrecension citeras ett uttalande av författaren, före detta pastor: “Hon skriver om närheten som blir en befrielse för den ene och en tvångströja för den andre.”

Det handlar om hur olika “församlingsgemenskap” kan upplevas.

I en annan artikel undrar ett ungt par med två barn: Måste man vara kristen och perfekt?

Jag skall citera frågan. Svaret får du läsa i Dagens artikel:

Jag och min man är i 30-årsåldern och vi är båda ganska trötta just nu. Vi har två små barn, varav den ene har varit väldigt mycket sjuk. Vardagen är inte så romantisk. I tröttheten blir vi ganska spydiga mot varandra, men inser att vi helt enkelt får fokusera på att överleva en tid. Då blir man så trött på alla fina bilder som målas upp av hur man ska vara som kristen familj. Man ska inte bara klara det basala som alla andra, utan också ha andakter hemma, gärna med barnen, gå på församlingsläger och vara med i cellgrupper för familjer och dessutom ha ett hem som man gärna öppnar för människor som behöver en. Det här stressar mig och det känns så konstigt att kyrkan ger mig fler krav i stället för att göra mig starkare i den här lite tunga tiden av mitt liv. Hur ska jag tänka? Jag är så trött.

Och givetvis kom jag att tänka på Paulus brev till Korint, där han på ett tydligt sätt försöker undervisa “församlingen” att man inte är kallad att stöpa alla i samma form.

Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: “Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: “Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en.

Ja, Paulus, så borde det väl vara, men inte funkar det så i verkliga livet!

Vi har ögon-församlingar, mun-församlingar, och dylikt. Öron-församlingar tycks det dock inte finnas speciellt många.

Man kan sträva efter att samlas runt det som är gemensamt för alla. Resultatet blir att det gemensamma blir mindre och mindre för att till sist helt försvinna. Gemenskapen blir då inget mer än att sitta i ringen och ta varann i hand och tro att detta är äkta syskonkärlek.

Då har man bytt ut kärleken mot tolerans och gemenskapen är på sin höjd en social lek som ger deltagarna illusionen att vara tillsammans.

Det motsatta händer också. Man strävar efter att försöka förstå skillnaderna och försöker sedan förstå hur väl (eller illa) dessa stämmer med Guds ord. Inte sällan urartar detta till strider om både väsentliga och oväsentliga saker.

Frågan är då om det är möjligt att ha gemenskap med “skillnads-sökare”. Och många skulle säkert genast svara ett tydligt NEJ på den frågan. Jag tror att de har fel!

Socialismen, Kommunicmen, Marxismen är i princip samma sak fast olika grad av likriktande diktatur. Den teoretiska ledstjärnan är att allt blir bra bara man stöper alla i samma form. I praktiken blir det alltid som George Orwell formulerade det: “All are equal, but some are more equal than the others.” – “Alla är jämlika, men en del är jämlikare än resten.”

En sak är absolut säker. Vill man förstöra all gemenskap så skall man tvinga människor till likformighet och förbjuda alla med andra åsikter att säga vad de tänker. Kollektivism kan inte förenas med gemenskap. Alla själafiendens program innehåller uniformerade människor som styrs av egenmäktiga makthavare.

Men, hur går det då med individualisterna? Har vi inte bevisat i västvärlden att just individualismen leder till splittring? Kärleken har kallnat! Grannen kan ligga död i sitt kök i ett år utan att vi märker det.

Jag citerade något från en visa, eller var det ett poem, som hänger kvar från min barndom (ungdom?) och jag trodde det var norska. Kanske är det det, men jag fann det på danska. Om du kan läsa danska, läs då detta citat från: Mennesker er meget forskellige

For tales der ikke for lidt om, at vi mennesker ikke er ens, og at vi reagerer meget forskelligt? Det ville være en lettelse, har jeg en idé om, hvis flere var klar over, at der er flere typer mennesker. Godt nok er der mange fælles menneskelige træk, men der er også stor forskel på, hvordan man agerer i sociale sammenhænge, og måske på, hvordan man reagerer på livets forskellige udfordringer.

Kunne I skrive lidt mere om det? Jeg tror, der mangler viden på det felt, således at man måske kan tænke mere barmhjertigt om sig selv og måske også om andre. Vi er ikke ens hverken i tænkemåde, socialt behov eller i vores forhold til familie og venner.

Och jag undrar vad vi tror oss kunna vinna på att förneka skillnader, förbjuda skillnader, förklara skenhelighet för andlighet, demonisera urskiljningsförmåga, kort och gott vilja stöpa alla i samma form. Eller handlar det bara, “til syvende og sist” om att vara herre på täppan och vara den som bestämmer?

Du är hjärtligt välkommen att tycka precis vad du vill. Ja, det vill säga, om du samtidigt tillåter mej att tycka precis vad jag vill.

Vi kan vara hjärtliga vänner och njuta gemensamt tillsammans av en grillad lamm-kotlett, med passande snacks, dryck och stapelföda, när solen sjunker under horisonten och syrsorna börjar spela sin nattliga serenad.

Med helt olika “teologiska formler” kan vi båda vara tillsammans och känna tacksamhet. Det är inte vårt jobb att tvinga andra att ta på sig vår egen tvångströja. Gemenskapen blir bättre om vi båda (eller alla) bekänner oss till samma, och den ende, Medlaren och Frälsaren.

Kanske blir det bara väsentliga, frälsningsgrundande, sanningar kvar när Anden får göra sitt jobb.

Det allra värsta vi kan göra i dag är att förlora modet och bara resignerat sätta oss i ringen och ta varann i hand. Andlig död blir resultatet.

Herren lever och Han kommer åter “när ingen väntar sig det”.

Fundera lite grand på det. Menade Jesus verkligen att “ingen” betydde “inte en enda människa”?

/Kjell

Views: 50