Vid Sykars brunn

Johannes evangelium är extra intressant eftersom det inte är “synoptiskt”, alltså inte är skrivet som en historisk kronologisk rapport. Johannes själv berättar följande:

Joh. 20:30-31 Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.

Joh. 21:25 Jesus gjorde också mycket annat. Om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen kunde rymma de böcker som då skulle skrivas.

Johannes önskan var att först och främst göra kännt att Jesus är Messias och Gud, och att låta oss lära känna denne Jesus så personligt som möjligt.

I det ljuset vill jag titta närmare på berättelsen om det som utspelade sig en gång när Jesus tog genvägen genom Samarien, när han var på väg från Judeen till Gallileen. Jag tänker inte citera, så du får själv läsa Johannes 4:1-43. Direkta citat nedan är blå.

Samarien hör till det område som i dag kallas Västbanken och som det bråkas ordentligt om. Det bråkades nog inte på Jesu tid, men folket som bodde där räknades inte som judar, och det fanns motsättningar.

Jag är inte tillräckligt bra på alla gamla kartor men Sykar torde ha legat nära det som i dag kallas Nablus, kanske var det till och med samma stad.
 
 
Sykar låg nära det jordstycke som Jakob hade gett åt sin son Josef och där fanns Jakobs brunn.

Vi talar om “brödrafolk” med gemensam historia och kvinnan visade att hon kände till historien när hon svarade Jesus: “Inte är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?

Att Jesus var i samspråk med en “icke-jude” och dessutom en kvinna hade lärjungarna inte förväntat sig. Deras reaktion var att “de blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne.”

Under samtalet säger Jesus till kvinnan: “Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.”

Innan detta hade Jesus sagt saker som skulle ha kunnat leda till att kvinnan gick sin väg och kände sig förnärmad, men det återkommer jag till.

Kvinnan ville visa att hon visst kände till både det ena och det andra och sade till honom: “Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus. När han kommer, skall han förkunna allt för oss.

(Inom parentes skulle man kunna skriva en hel del om denna text eftersom den innehåller både “Messias” och “Kristus” vilka båda betyder “Den Smorde” men på olika språk.)

Hur som helst, kvinnan hade en bra ide om vad som skulle hända. Hon trodde på samma Gud som judarna men hade inte drabbats av den judiska traditionens lärare och villolärare.

Jesus svar till henne är märkligt. Det är en av de mest direkta bekännelserna om vem han var (är): “Det Är Jag, den som talar med dig.”

I SFB har man kapitaliserat “Är” för att antyda att Jesus sade “Jag Är”. De talade med all säkerhet inte grekiska, och vi har ingen hebreisk grundtext. Hur nära Jesu svar var uttalandet av Guds namn vet vi inte, men troligen tillräckligt nära för att de som kände till Skrifterna skulle hajja till. Vanligtvis tog de upp stenar och ville döda honom när han sade sådant.

Men inte denna kvinna, hon lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: “Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias.”

Nu tänker jag komma tillbaka till ett par detaljer i texten som jag tror är viktiga.

Vi får reda på att Jesus var trött av vandringen, satte han sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen. Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: “Ge mig att dricka.” Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat.

Visst kan det ha varit en tillfällighet, men faktum är att när man hämtar vatten ur brunnar som ligger ganska långt från hemmet, och sedan bär en tung kruka hem, gör man det innan solen står som högst på himlen. De flesta gör det tidigt på morgonen eller när solen nästan gått ner och dagen svalkas. Då går man i grupp och samtalar om livet, skvallrar om varandra och har avspänd samvaro med varandra.

Kan det ha funnits någon speciell anledning att kvinnan valde att gå till brunnen klockan 12 på dagen? Ja, kanske, bara kanske, hade hon ingen lust att vara den man skvallarade om och såg snett på. Hon hade ju inte skött sig som hon borde och hade redan “förbrukat” (eller missbrukats av) fem män. Och hon var nu tillsammans med den sjätte som tydligen var någon annans make.

Speciellt populär kan hon inte ha varit. Troligen fick hon både nu och då höra att hon var en hora och en äktenskapsbryterska. Troligen fick hon en hel del skäll av andra kvinnor. Inget kul att gå till brunnen tillsammans med dessa.

Men, som sagt, nu lät hon sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: “Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias.”

Gick hon? Ja det står ju så, men jag kan tänka mej att hon halvsprang. Och det är väl märkligt att kvinnorna i staden, säkerligen redan hundratals gånger, hade “sagt henne allt som hon hade gjort”. Och det bara förorsakade att hon blev helt isolerad. Men nu när Jesus hade sagt det basunerade hon ut att han hade sagt det.

Och flera personer följde med henne ut ur staden och kom till Jesus.

Joh. 4:39-43 Många samariter från den staden kom till tro på honom genom kvinnans ord, då hon vittnade: “Han har sagt mig allt vad jag har gjort.” När samariterna kom till honom, bad de att han skulle stanna kvar hos dem, och han stannade där två dagar. Och många fler kom till tro på grund av hans ord, och de sade till kvinnan: “Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.” Efter dessa två dagar gick Jesus därifrån till Galileen.

Nu kan man ju spekulera både hit och dit om vilken roll Jesus hade, vilken roll kvinnan hade och vilken roll lärjungarna hade. Sådana spekulationer är ganska onyttiga.

Det vi vet är att kvinnan tog emot Jesu “dom”. Hon erkände att han talade sanning. Hennes reaktion var att känna igen Messias, Den Smorde förlossaren. Andra blev intresserade och bjöd Jesus att stanna. De lyssnade på honom och förstod från Jesu vittnesbörd att han verkligen är världens Frälsare.

Det är denna lärdom vi också kan ta emot. Det var Johannes avsikt när han berättade om denna händelse.

/Kjell

 

2 thoughts on “Vid Sykars brunn”

  1. Lars W,

    Visst får vi vara otroligt tacksamma över att han valde en uppenbar synderska för mötet och inte en utåt sett syndfri. Vi kan lätt föreställa oss hur det då skulle blivit.

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *