Riktigt frälst – del 2

Första delen av denna studie finner du om du klickar här.

Jag väljer att skriva andra delen i en separat blogpost. Det blir för svårt att hitta den om jag bara lägger till i den första delen.

Jag utgick från Jesu liknelse om Såningsmannen. Du kan läsa följande citat i den föregående bloggposten. Matt. 13:3-16, Markus 4:2-17 och Lukas 8:4-15

Första delen avslutades med följande:

Såningsmannen, vem det nu må vara, är det inget fel på i liknelsen.

Utsädet är “Guds Ord” och således av bästa kvalitet, helt perfekt.

Det som återstår att analysera är alltså vad som karakteriserar:

  1. Vägkants-människor
  2. Stengrunds-människor
  3. Tistel- och ogräs-människor
  4. Den goda jordens människor

Och där stannade jag i avvaktan av eventuella kommentarer.

Nu skall jag ge min egen tolkning av liknelsen.

1. Jag börjar med vägkantens människor eftersom det är lättast att förstå.

Du har säkert haft erfarenheten av människor som var totalt ointresserade när du försökte vittna för dem. Eller som totalt missade vad du talade om. Kanske människor som inte kunde (eller ville) behålla fokus på samtalsämnet utan snabbt hoppade vidare till irrelevanta bisaker.

Människor som bytte samtalsämne varje gång du närmade dej en slutsats, eller människor som totalt missförstod vad det handlade om.

Jag skall ge ett exempel från egen erfarenhet.

En mycket god vän, en ex kollega jag spenderat många timmar varje dag med på min arbetsplats, känner mycket väl till att jag är en troende kristen.

En gång när vi talade om hur livet kan förändras mycket snabbt och man kan drabbas av olyckor eller ond bråd död, försökte jag poängtera hur viktigt det är att göra rätt val i livet innan något sådant händer. Jag syftade naturligtvis på frälsningen och evigt liv, valet att bli en troende kristen.

Min vän svarade nästan genast att han redan hade valt. Det lät ju positivt, men när han berättade vad det handlade om blev jag mållös.

Han hade låtit ställa upp ett kontrakt som sade att han ville ha euthanasi om han kom i en situation där han inte längre själv kunde kommunicera.

Det är inte min sak att veta om denne gode vän är en vägkantsmänniska, men visst verkar det helt omöjligt att nå många med evangelii budskap.

Det går in genom ena örat och ut genom det andra.

2. Nästa kategori som är lätt att förstå är tistelmänniskorna.

Jag citerar Markus beskrivning: Det är de som har hört ordet, men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt.

Denna kategori kan vi alla lätt förstå eftersom alla av oss har frestats många gånger att prioritera vår tid och våra resurser fel.

Det finns ett talesätt som säger: En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Och en del fortsätter med: Tre gånger är en attityd och fyra gånger är en personlighet.

Låt oss ta ett exempel. Något kan hända som gör att du känner dej bitter. Om du inte kan lämna det och gå vidare kan du fastna i det och bli “förbitrrad”. Efter en tid färgar det hela din personlighet och du blir en bitter människa. Solen har då gått ned över din vrede.

På samma sätt kan världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär gå från tillfälligheter, över vana och attityd, till personlighet. Och då har man fastnat och behöver bli befriad och frälst. Bara Sanningen gör fri.

3. Den goda jormånens människor.

Den kategorin törs jag inte försöka karaktärisera.

Bara Herren vet vem som klassar där.

4. Jordmånen med stenbumlingar.

Här tror jag faktiskt att det kan handla om olika slags handikapp och skador. Det kan vara resultat av mobbing, misshandel, missbruk och dylikt, men även medfödda handikapp.

Jag skall försöka motivera detta.

En mycket god jord där man sår ett bra utsäde löper alltid risken att få tistlar och nässlor, men det finns ingen risk att det utvecklas stenbumlingar i den åkern. Finns de inte där från början så kommer de inte dit automatiskt.

Stenarna finns innan sådden men tistlaran kommer efter sådden. På vissa håll i Sverige ser man åkrar som har stenmurar runt om. Idoga åkermän (och kvinnor) har under årens lopp tagit alla stenbumlingar som de bokstavligen “stötte på” och staplat upp dessa runt om åkern.

Sedan är det ju tyvärr även så att tistlar och nässlor växer utmärkt bra i mager stengrund. Det är således inget som hindrar att stengrundens människor även får tistlar i åkern.

Vad blir då slutsatsen av allt detta?

Ja, Jesus säger själv: Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. (Joh. 6:44)

Om alltså vägkantens människor hörsammar denna kallelse så hör de Åkermannen till. Och denne Åkerman, eller Såningsman, bryr sig om åkern. Om han får, så kommer han att ta hand om stenbumlingar och ränsa ut nässlor så att åkern till slut blir både stenfri och bördig.

Den som har tagit steget bort från vägkanten, in i åkern, har något att se fram emot. Herren själv fortsätter sitt verk så länge vi inte säger stopp.

I en annan bild sade Jesus följande: Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. (Joh. 10:26-28)

Riktigt frälst handlar om “redan nu och ännu icke”!

/Kjell

4 thoughts on “Riktigt frälst – del 2”

  1. Jag läste för några dagar sedan något som jag gjorde mig förbryllad. Det som jag läste var ungefär att avlidna som kommit till himmeln fortsätter att göra samma saker som på jorden, de fortsätter att be för oss andra. Därför är RKK:s lära om att Maria ber för oss inte något anmärkningsvärt eller något problem för protestanter.

    Ett annat påstående som jag läste på samma sida är att Maria är viktig, därför att utan Maria ingen Jesus.

    Det sist nämnda tycker jag är logiskt kullerbytta. Om inte Maria inte hade accepterat att föda Jesus så antar jag att någon annan gjort Gud till viljes. Skulle Maria vara så viktig att det skulle omkull kasta Guds plan? Den andra invändningen som jag har är att Jesus fanns till innan Maria fanns till. Kanske inte namnet Jesus men han är ju omnämnd på många ställen t ex i inledningen till Johannes Evangelium “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

    Felet som blir i dessa diskussioner är att Maria till viss del nervärderas. Det hon gjorde var fantastiskt, men det gör inte henne till Guds moder i mina ögon.

    Hamnar man i diskussioner med RKK så påpekar de likheterna mellan KK och Luther. Själv anser jag mig inte vara Lutheran. Jag anser att Baptismen hämtade församlingsmodelen från NT snarare än från Luther. Därför behöver jag inte försvara Luther eller diskuteras hans förtjänster eller brister. Är det fel att resonera så?


    Kanske lite felplacerat men jag tyckte att det passade in på “Riktigt frälst… Eller”.

    De flesta känner nog igen citaten ovan. Anledningen till jag inte citera exakt eller anger källan är att jag tycker det är ovidkommande vem som skrev vad. Bättre att ha en diskussion kring sakfrågan än att göra den personlig.

        (Reply)

  2. “Ett annat påstående som jag läste på samma sida är att Maria är viktig, därför att utan Maria ingen Jesus. ”

    Hade inte Maria funnits eller valt att avböja “erbjudandet” hade det gått till någon annan. Kanske till “jungfru Priscilla” eller någon annan. Nu är ju allt förutsett, även vem som skulle bli “redskapet” för tidernas stlrsta händelse – inkarnationen. Man kan, utan att lägga för mycket i uttrycket, säga att Maria var förutbestämd att bli Guds moder.

    Alla kallade kan omvänt ersättas. Även utvalda. Judas I ersattes med Mattias (eller med Paulus såsom jag ser det)

        (Reply)

  3. Fredrik,

    Luther hade några svagheter som placerar honom på lämplig nivå, dvs syndare bland syndare. I själva verket gällde detta även apostlarna, men, de hade fått sin undervisning av Jesus själv, förutom att de var ögonvittnen, och deras vittnesbörd står över alla andras eftersom Jesus uttryckligen erkänner just deras vittnesbörd som grund för tron.

    Jag har själv kritiserat Luther i vissa stycken, men framförallt med det uttyckliga syftet att motverka avguderi. Men, det betyder inte att Luthers gärning är ovidkommande, för han (mfl) gjorde någonting oerhört stort och viktigt då han verkade för en återgång till biblisk lära.

    Vad som är biblisk lära må senare ha uppstått minst sagt delade meningar om, men den massiva kristendomsfientlighet som vuxit sig stark, särskilt sedan upplysningen, har börjat ge resultat – många visar öppet förakt även för det som reformatorerna (åter)upptäckte, ofta pga av ren okunnighet som av nödvändighet också följer av att allt större delar av kristenheten ser ner på vad reformatorerna faktiskt åstadkom.

    Dessutom finns en övertro på hur fördärvade alla är (eller rättere, har varit) inom den institutionella kyrkan. Fortfarande gäller att gränsen inte går där. Det är bara att se efter på allt vansinne som pågår även i frikyrkorna idag.

    Och som jag antydde, okunnighet om faktisk historisk tillämpning, leder till allt vidlyftigare avfärdanden av det mesta som man lärt och hållit fast vid genom kyrkohistorien.

    Notera att vi alla är “mindre kunniga” om vi inte som enskilda faktiskt forskat för att kompensera vad den allmänna kyrkan glömt för länge sedan. Solen skulle ju “förmörkas”, dvs insikterna fördunklas, vilket de tenderar att göra över tid.

    Jag vill ge ett exempel på saker som behandlats godtyckligt och med många hårda ord (åt båda hållen) även om jag förstår att man verkligen önskat försvara sanningen. Det jag vill citera kan vara kontroversiellt, det förstår jag, men notera att det är fråga om ett stycke historisk fakta av typen som inte brukar gå viralt precis:

    Kyrkofadern Cyprianus (biskop av Kartago, d. 258) skriver (med sextiofem andra biskopar bakom sig) till Fidus ca år 252 (Brev 64, 2,1-2):

    “As far as concerns the case of infants, you expressed your view that they ought not to be baptised within the second or third day of their birth; rather, the ancient law on circumcision ought to be respected and you therefore concluded that the newly-born should not be baptised and sanctified before the eighth day.
    Our Council adopted an entirely different conclusion. No one agreed with your opinion on the matter; instead, without exception we all formed the judgment that it is not right to deny the mercy and grace of God to any man that is born. But seeing that the Lord says in His own Gospel: ‘The Son of man has come not to destroy the souls of men but to save them’, we must do everything we possibly can to prevent the destruction of any soul.”
    (G. W. Clarke, The Letters of St. Cyprian of Carthage, III, 1986 [Ancient Christian Writers 46], s. 110 och 304-305)

    Kopierat ur en “hemlig grupp” på FB så inledande texten på Svenska kan jag inte uppge källa på.

    Notera årtalet för när detta sägs. Mer behöver inte sägas för att de flesta skall inse att det alltid är att föredra att unvika att andliga strider blir alltför överhettade. Det som kan framstå som tvetydigt i Bibeln var solklart på den tid saken gällde, men med tiden som glöms även det solklara bort. Så är det bara.

    Jag växte upp med undervisningen om att vi är syndare, med konkreta synder och dragningar till det onda, och att blott av nåd tillräknas vi rättfärdighet, genom tron. Dvs den saken har inte ändrat sedan Abraham.

    // Rolf Lampa

        (Reply)

  4. Fredrik,

    Av någon anledning är kapitelindelningen i Bibeln mycket olyckligt vald i ett antal viktiga texter.

    Hebreerbrevets elfte kapitel brukar kallas trons epistel och av någon anledning har dess avslutning hamnat i det tolfte kapitlets första fyra verser. Jag skall citera Hebr. 12:1-4:

    När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.

    Jag citerar texten för att det är den text som RKK brukar använda för att stödja sin lära om att de döda “heliga” är aktivt engagerade för dem som lever här på jorden.

    Men läs nu texten noggrannt, förutom den kursiverade biten, så ser du att den är en stark och konkret uppmaning till var och en av oss att hålla ut i tron och omvändelsen/helgelsen.

    Den kursiverade biten syftar tillbaka på kapitel 11 och därför skall jag citera Heb 11:39-40

    Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.

    Hela elfte kapitlet beskriver troshjältar och bland dem finns det många som vi skulle säga att det gick ordentligt galet för. Hela poängen är att de inte gav upp. De höll ut i tro fastän de inte fick se uppfyllelsen i sin egen tid. Denna sky av trogna vittnen, vars hjältedåd har upptecknats i Skrifterna är vår förebild. De var trogna intill döden. Glöm inte att ordet “vittne” heter μάρτυς “martus” i texten står det bokstavligen μαρτυρων “martyron”. Ordet betyder martyr, bevis och vittne(sbörd).

    Man leds helt fel om man tänker på människor som sitter och bevittnar oss. Detta är inte textens betydelse.

    Tänk sedan på Jesu ord i Lukas 16:19 till kapitlets slut. Den fattige Lasarus vilar i Abrahams sköte. Orden i översättningarna varierar eftersom vi inte har åhörarnas sinnebilder. Vanligtvis brukar vi säga att platsen hos Abraham är paradiset och att den rike mannen befann sig helt annan del av dödsriket. Budskapet i denna berättelse är att det finns en dubbel utgång, men huvudbudskapet är att förutsäga att Jesu egen uppståndelse från de döda inte skulle ändra trom hos dem som inte lyssnar på Mose och profeterna.

    Texten antyder att både Lasarus och den rike mannen är medvetna om sin egen situation men medan Lasarus vilar och får tröst så är det den rike mannen som försöker uppmana Abraham att göra något för sina fem bröder. Tekniskt sett ber han således för sina fem bröder.

    Abraham svarar kort och resolut att allt som behöver göras redan är gjort. Bröderna har tillgång till all nödvändig kunskap. Det är bara deras trohet till Mose och profeterna som fattas. Alltså tillbaka till samma budskap som i Hebr. 12:1-4.

    Många texter talar om att “uppväckas” från de döda. Framför allt Johannes talar om att “uppstå på den yttersta dagen”. Men inte bara Johannes talar om uppståndelsen från de döda. En viktig text finns i 1 Tess 4:16 Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först,

    De som är “döda i Kristus” är de som vilar vid Abrahams sida i Paradiset i väntan på uppståndelsen vid Jesu återkomst. Där finner vi rövaren från korset och Lasarus och alla som var Kristustrogna innan de dog. Joh. 3:18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.

    Jag tar som avslutning ännu en text som talar om de trognas “vila” i avvaktan på uppståndelsen. Hebr. 4:1-6

    Låt oss därför med fruktan se till att ingen av er visar sig bli efter på vägen, när nu ett löfte att komma in i hans vila står kvar. Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det. Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger: Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila, och det fastän hans verk stod färdiga sedan världens grund blev lagd. Ty på stället om den sjunde dagen säger han: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. På det här stället säger han: De skall aldrig komma in i min vila. Det står alltså fast att somliga går in i vilan och att de som först fick höra evangeliet predikas inte kom in för sin olydnads skull.

    Maria är i Abrahams sköte och vilar där i salighet till den yttersta dagen.

    RKK’s alla hittepå att hon jobbar hårt och ser till att både Fadern och Sonen håller sina löften är inget annat än villolära som har avsikten att leda oss in i spiritismens förbannelser.

    Den “Maria” som RKK har hittat på är inte Bibelns Maria, Jesu moder, den högt benådade som “alla släkten därefter prisar salig”, eller med grundtextens ord “ιδου γαρ απο του νυν μακαριουσιν με πασαι αι γενεαι” eller ordagrannt “för se, från och med nu kommer alla generationer att tycka att att jag blev övermåttan välsignad”. (Lukas 1:48)

    Ingen minsta antydan om tillbedjan av Maria i denna eller andra texter. Tillrättavisning för dem som på osunda sätt förärar Maria finns. Kolla Lukas 11:27-28.

    /Kjell

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *