Samarbete var, hur och när?

Hur stort avkall är du beredd att göra på det du anser vara heliga sanningar, bara för att kunna ha gemenskap och samarbete med oliktänkande. På vilka områden kan man samarbeta och på vilka områden är det omöjligt utan att förneka sin tro?

Gudinnor och New Age, österns religioner finns med i villoläror.

Equmeniakyrkan är inte en koncern som fattar beslut som med automatik gäller för alla församlingar. Det skriver kyrkoledare Lasse Svensson i debatten om S:t Paul. Equmeniakyrkan vill utveckling. Bland hans uttalanden finner vi:

Sinnesrogudstjänster och tolvstegsandlighet vill vi stödja och dessa viktiga redskap för att möta människor finns i flera av Equmeniakyrkans församlingar och är viktiga verktyg för församlingens förnyelse, utveckling och växt. Detta berör tusentals människor på djupet och jag tackar Gud för det.

Sinnesrogudstjänster och tolvstegsandlighet är psyko-sociala tekniker som man har övertagit från icke kristet håll.

Jag citerar ur en avhandling skriven av Birgitta Bane Juni 2004. Titeln är: “Längtan efter helhet Svenska kyrkan mellan arv och förnyelse”; de nyckelord som Birgitta har angivit är: tolvstegsandlighet; sinnesrogudstjänst; qigongmässa; ökenmässa; sofiamässa; kristen dupmeditation; kyrklig förnyelse; andlighet;

New Age har blivit en massrörelse med många miljontals anhängare världen över, och ett par miljoner i Sverige. Det har kallats för en global folkrörelse. New Age skulle möjligen kunna ses som den postmoderna tidens religion, trots, eller kanske tack vare, sitt mångfasetterade nätverk av föreställningar. Det är ett fenomen av samma natur som Internet; anarkiskt, självgående och mycket dynamiskt. Ett av dess centralare teman är holism, strävan efter helande, helhet och integration.

När man börjar prata om spirituell och holistisk skall du vara på din vakt. Detta är nämligen begrepp som inte på något sätt har med Kristi Evangelium att göra.

Birgitta Bane skriver följande om “kristendomens rötter”:

För tvåtusen år sedan var kristendomen en lära som på många sätt präglades av holism och helhetstänkande. Den tro som utformades kring ”de tolv” och Paulus, och vidareutvecklades av kyrkofäderna under de första århundradena e. Kr. tog avstånd från gnostisk dikotomisering av kropp-själ, ande-materia (t.ex.1 Kor.6:12-20; 15: 44-45; Ef. 4: 4,16), och betonade istället skilda aspekters samspel mot gemensamt gudomligt mål, samt mångfalders enhet i förening. Helandeaspekten var central i denna tidiga kristendom (t.ex. Apg. 3:1-10), och man betraktade sig som en gemenskap med ”ett hjärta och en
själ” (Apg. 4: 32). I Kristus samspelade och förenades det mänskliga med det gudomliga och i människan fanns förutsättning för detsamma. Den materiella världen var ett medium för det gudomliga, intellektuell bildning ett medium för andlig bildning, kroppen ett medium för anden. Kyrkofädernas teologi växte fram ur ett djupt andligt och spirituellt liv som innefattade både hjärtats och hjärnans verk.

Om detta språkbruk och dessa tankar känns naturliga för dej så bör du vara på din vakt. Du har då redan påverkats så starkt att dina paradigma förändras.

Jag saxar in ännu ett citat ur Birgitta Banes uppsats:

Qigong är en kinesisk hälsogymnastik där man arbetar med enkla, långsamma rörelser som anses stärkande och balanserande för kropp och själ. För att lära mig mer om Qigongmässan intervjuade jag Ewa Lindqvist, präst i Gustav Vasa kyrka samt sjukhuspräst. Gustav Vasa församling har en tydlig högkyrklig prägel, och Ewa är skolad i anglikansk högkyrklighet. Hon står med båda fötterna fast förankrad i Traditionen, och genom dessa rötter hämtar hon sin djupaste näring som kristen. Ewa betonar att det är genom denna förankring hon finner frimodighet att kunna ta ut svängarna, och erbjuda gudstjänstbesökare en stor öppenhet i sin Gudsrelation. I Gustav Vasa arbetar hon, förutom med de traditionella söndagshögmässorna, med både Qigongmässor och Regnbågsmässor. Nytänkande behövs, men brunnens källa är och förblir den kristna traditionen, menar Ewa.

Hade du hört talas om “Sofiamässa”? Det hade inte jag, men Birgitta förklarar följande:

Mycket kreativ holism kommer ur feministiska källor, men svensk, akademisk, feministisk teologi skyr ofta förankring i församling och kyrka, vilket internationellt sett är unikt. Det finns risk, menar Eriksson, för permanent klyvningen mellan kvinnocentrerad, holistisk teologi och kristendom å ena sidan, och ”vanlig”, allmän teologi och kristendom å andra sidan.

Ninna Edgardh Beckman påpekar att kvinnliga aspekter av Gud och det andliga livet, har i Sverige lyst med sin frånvaro sedan reformationens utrensning av Maria- och helgonkulterna. Sådana aspekter är dock på väg tillbaka. Gud kan idag tillbedjas med kvinnligt namn, som Sofia – Visheten; en för Östkyrkan välbekant tradition, framträdande i GT, men ny för vår del. Enligt Edgardh Beckman lyfter Sofia fram ett helhetsperspektiv av den kristna tron. Sofia förmår rymma hela inkarnationens skeende. Sofia är den ”hemlighetsfulla vishet” som var aktiv i världens skapelse. Sofia uppenbaras när Maria föder Jesus och sammanfattas i hela skeendet av Jesu liv, död och uppståndelse. Sofia är också hela skapelsens innersta väsen och bestämmelse, visar på sambanden mellan uppenbarelsen i Kristus och Guds plan för människa och skapelse”

I kort form skall jag nu citera beskrivningen av Tolvstegsandlighet och Sinnesrogudstjänst, Qigongmässa, Ökenmässa, Sofiamässa, Kristen djupmeditation och Brustenhetens mässa. Allt ur Birgittas uppsats.

  1. Tolvstegsandlighet och Sinnesrogudstjänst
     
    Tolvstegsandlighet har sitt ursprung i A.A.’s, rehabiliteringsprogram som riktar sig mot missbrukare och deras anhöriga. Idag tillämpas programmet på många fenomen såsom matmissbruk, shopping-syndrom, sex- och relationskonsumtion, samt som en allmän väg till andligt växande. Grundtanken är att allt växande, all befrielse, måste börja med ett erkännande av egen maktlöshet, samt existensen av en Högre Makt i tillvaron, bortom den egna personen men inte nödvändigtvis i kristen form: ”… Gud såsom jag förstår Honom.”
     
  2. Qigongmässa
     
    Qigong är en kinesisk hälsogymnastik där man arbetar med enkla, långsamma rörelser som anses stärkande och balanserande för kropp och själ.
     
  3. Ökenmässa
     
    Ökenmässa är en gudstjänst som huvudsakligen hämtar inspiration från den koptiskt ortodoxa traditionen i Egypten, men även från annan ortodox och katolsk tradition. Mässan är ett par timmar lång, präglad av urgammal rit med rökelse, bivaxljus, ikoner, prästskrudar, nybakat bröd, vigvatten, repetitiva sånger etc. Alla sinnen stimuleras samtidigt som det inbjuder till meditativ fördjupning.
     
  4. Sofiamässa
     
    Sofiamässan är en gudstjänst med nattvard där man använder sig av en gudsbild som enligt några är kvinnlig, medan andra betonar den
    som bortom manligt och kvinnligt. Sophia, Visheten, har dock alltid benämnts som ”hon” i GT och i Östkyrkan. Hon har förknippats med Maria och med Kyrkan, men har också använts som beteckning för Kristus, och för Anden.
     
  5. Kristen djupmeditation
     
    Pia Vannesjö är diakonissa i Svenska kyrkan, och leder kristen djupmeditation i Högalids kyrka, i Ansgarskapellet. Jag fick inte tillfälle att intervjua Pia, men deltog en kväll i verksamheten. Trekvart före meditationens början hölls en introduktion för nybörjare med en kort bakgrund till just denna typ av meditation. Kyrkan har en lång tradition av det man kallar tyst inre bön, berättar Pia. Den meditation som praktiseras här är dock en form av zenbuddistisk za-zen, en meditation som karaktäriseras av man sitter med rak rygg i lotusställning eller på meditationspall, med händerna formade till en skål i knäet, tummarna mötandes. Man sitter med halvslutna ögon för att inte förlora sig i tankar, utan vara närvarande också i det yttre rummet. Man söker en vila i andningen och ett stilla nedsjunkande i avspänning. Pia har lärt sig denna form av meditation av dominikansystrarna; hon berättar att det är dominikanorden som bär huvudansvaret för att ha sammanfört kristen tyst inre bön, med zenbuddistisk za-zen teknik.
     
  6. När det känns som allt har brustit
     
    Brustenhetens mässa riktar sig speciellt till dem som har separerat, eller som på annat sätt upplevt brustenhet i förhållanden. Den firades i mars 2004 i Katarina kyrka, men har tidigare firats i Storkyrkan. Ingela Bendt, författare och journalist, är dess upphovskvinna. I en tidningsintervju inför mässans firande i mars 2004 beskriver Bendt att avsikten med mässan är att kunna gestalta svåra känslor som annars inte så lätt låter sig uttryckas, kanske allra minst med ord. Förbjudna känslor och smärta som tas upp i en ritual kan frigöra mycket energi, fungera som en väg ut genom kaos menar Bendt.
     

Herren sig förbarme över alla människor som i sin blindhet låter sig ledas av blinda ledare i praktiserandet av psyko-sociala tekniker.

Tomma, sårade och sökande kommer de i hoppet att finna helande till kropp och själ och en mening med livet, och tomma återvänder de hem utan Jesus, eller som Paulus uttrycker det: “Utan hopp”.

På Jesu tid sökte det religiösa etablissementet efter metoder. De sökte bland annat i det vi kallar Gamla Testamentet. Och Jesus försökte att förklara för dem att de inte skulle finna det de egentligen sökte.

Joh. 5:39-40 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

Rom. 10:9-17

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Skriften säger: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?

Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan?

Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.

I Guds Ord läser vi inte om några tolvstegsmetoder. Petrus mumlade inte i skägget, Apg. 2:38-42

Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.” Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: “Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen. De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

Vad gäller “qigongmässor” vill jag citera Paulus ur 1917-års översättning 1 Tim. 4:7-9

Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i stället själv i gudsfruktan. Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande. Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.

I Guds Ords föreskrifter för församlingarna står det inget om “ökenmässor” med urgamla riter med rökelse, bivaxljus, ikoner, prästskrudar, nybakat bröd, vigvatten, repetitiva sånger etc.

I Guds Ord står det ingenting om “sofiamässor”. Inte heller antyds det med ett enda ord att Gud skulle vara en kvinna. Att detta är blasfemiskt tror jag alla som inte redan har indoktrinerats kan förstå. Om inte annat, tänk dej följande bön: “Moder vår som är i himmelen…..”

Nej, nej och åter nej!
Här måste man verkligen sätta ned foten och vägra all undervisning i denna riktning. De enda gånger som ordet “gudinna” nämns i Guds Ord handlar det om avguderi. Astarte, Artemis, Diana, Afrodite, Isis, så gott som alla avgudareligioner har kvinnliga gudar.

Någon namnlös tillbedjan av “Visheten” är inte heller förenlig med Guds Ord. Ta totalt avstånd från detta avguderi.

I Guds Ord står det ingenting om “djupmeditation”. Vidare är det ingen hemlighet att det handlar om Österländska religiösa handlingar. Detta varnas vi för i Jesaja 2:5-8

Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i HERRENS ljus. Du har förskjutit ditt folk, Jakobs hus, därför att de är fulla av Österlandets tänkande, de är spåmän som filisteerna. De ingår förbund med främmande folk. Deras land är fullt av silver och guld, oräkneliga är deras skatter. Deras land är fullt av hästar, oräkneliga är deras vagnar. Deras land är fullt av avgudar, och de tillber sina händers verk, det som deras fingrar har gjort.

Till sist vad beträffar den så kallade “brustenhetens mässa” handlar det kanske om en sorts tema-samling. I och för sig inget fel bara man är ärlig angående synd, frälsning och omvändelse.

Nu skulle jag kunna sluta här, men vill lägga till några citat från Dagen ur den pågående debatten om ekumenik, synkretism, samarbete och sanning.

Jag börjar med några uttalanden av Stefan Gustavsson, som företräder en evangelikal kristen tro. Citaten är tagna ur: Farligt att tona ner olikheterna.

Kontakt mellan människor är alltid bra och dialog kan man inte få för mycket av, säger Stefan Gustavsson, när han får frågan om det är helt oproblema-tiskt med interreligiösa samarbeten.

Sedan kommer ett mycket stort ”men”. För i grund och botten tycker han att den här utvecklingen inte är bra.

Det som ofta ligger som en outtalad förutsättning är att man ska tona ned religionernas olikhet. Man har ofta ett fokus på människan som en religiös varelse, och man söker likheten, att vi är människor med religiösa erfarenheter. Men man analyserar och bedömer inte de olika erfarenheterna, och tar bort de stora läromässiga skillnader som finns mellan religioner.

Stefan Gustavsson tar som exempel synen på Gud, på Jesus och hur man blir frälst.

På frågan: Vad kan gå förlorat om man jobbar över religionsgräserna?; svarar Stefan Gustavsson följande:

Själva sanningsfrågan. Att antingen är Gud en person, som de monoteistiska personerna lär ut, eller något opersonligt, som de österländska religionerna säger. Antingen är Jesus en profet, som islam säger, eller Guds son, som kristna säger. På punkt efter punkt finns det en sanningsfråga som utmanar oss.

Inte oväntat får Stefan Gustavsson mothugg från högkyrkligt håll. Den förre ärkebiskopen Anders Wejryd uttalar sig i en replik Alla är religiösa i mångfaldens tid.

… den viktigaste religionsdialogen sker på skolgårdar och i tvättstugor. Men vad innebär dialog i en tid av mångfald, då det sekulära inte längre sätter agendan? Hur kan vi gå i konstruktiv dialog med andra, utan att göra avkall det som Stefan Gustavsson kallar för ”sanningsfrågan”?

Som drillade konsumenter tänker vi lätt på världen som en marknad, också ur religiöst hänseende. Vi ser den som en plats där olika system – olika ”utbud” – tävlar med varandra. En grupp expanderar på den andras bekostnad, och när två möts uppstår konkurrens och i värsta fall konflikt.

Men om vi tänker på religioner som perspektiv snarare än tankesystem, då blir det lättare för oss att också tänka mångfald. Världen blir då inte en marknad där tankesystem tävlar, utan en plats som människor betraktar ur olika perspektiv, utifrån sin religiösa tradition. Mångfald blir inte enklaver som konkurrerar, utan gemenskaper med olika perspektiv.

Vidare tillägger han:

En postsekulär religionsdialog bör därför inkludera sekulära perspektiv, och betrakta även dessa som religioner i denna mening.

Insikten om att världen, och inte bara trossamfund, är religiös hjälper oss att orientera oss i samtiden. Hur ska vi förstå vreden som riktas mot Ellinor Grimmark, som vill vara barnmorska utan att genomföra aborter? Eller att somliga vill använda polismakt för att förbjuda religiösa plagg och symboler? Dessa företeelser väcker så starka känslor för att de utmanar sekulär-religiösa dogmer.

Till den postsekulära religionsdialogen är alla välkomna: muslimer och kristna, marxister och liberaler, kapitalister och kommunister. Även den så kallat sekulära staten får vara med.

I och för sig har han rätt att alla är religiösa på något sätt. Alla har ett “trossystem”. Humanism och ateism är också religioner. Evolutionsläran är en tro fast man ihärdigt försöker förneka det och kalla det “vetenskap”. Liknande gör ju den kommersiella villolärande organisationen “Christian Science” som syssler med ockultism och psyko-sociala metoder.

Det är även helt korrekt att vi skall leva i världen (men inte av världen) och att de viktigaste männskliga kontakterna sker just i vardagslivet. 1 Kor. 5:9-11

I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare (smädare står det i 1917), drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan.

Givetvis skall vi, så långt det beror på oss, hålla fred med andra människor oavsett tro, och det är inte vårt uppdrag att predika och proselytera oavlåtligen.

Däremot skall vi bedja oavlåtligen och i allt uppföra oss i enlighet med vår tro. Vår förtröstan och vår trohet skall synas. I Guds Ord kallas detta att “vara ett vittne”. I Kol. 4:5-6 får vi instruktionen: Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.

Summan blir att det faktiskt finns sanningar vi varken får tumma på eller förtiga, och att det även finns osanningar vi aldrig får omfamna eller acceptera.

/Kjell

Visits: 46

46 thoughts on “Samarbete var, hur och när?”

  1. Bra skrivet. Jag håller med.

    Lite funderingar om “var går gränsen” för en församling:
    Svara gärna med. OK, Inte OK, eller Vet ej.
    Listan nedan är hypotetiska exempel.

    1. En församling sjunger mycket en sång som är skriven hos en trosrörelsen.
    Ingen framgångsteologi framgår i sången.

    2. En församling har tända stearinljus under mötena.

    3. En församling har med en bön som härstammar från en katolik som levde på 1200-talet. Bönen är riktad till Herren och inte Maria.

    4. En församling uppmanar sina medlemmar att inte knäppa sina händer när det ber.
    “Det står inget om det i Ordet. Att knäppa händerna är troligtvis någon katolsk sed…”

    5. En församling firar nattvard med druvsaft i stället för vin.

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  2. A.J. undrar: “var går gränsen”

    Det är min övertygelse att svaret på denna fundamentella fråga måste ställa personligt och inför Herren. Trots det skall jag “svara”.

    1. En församling sjunger mycket en sång som är skriven hos en trosrörelsen. Ingen framgångsteologi framgår i sången.
       
      Varför skulle Gud inte kunna inspirera en ärligen omvänd medlem i Livets Ord att skriva en allt igenom evangelisk sång?

      Dock händer det inte sällan, nu för tiden, att vi upptäcker att det vi trodde var evangeliska sånger innehåller budskap som inte duger.

      Exempel på detta är (tror jag) den melodiöst vackra sången: “Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen”.
       

    2. En församling har tända stearinljus under mötena.
       
      Det handlar väl inte om ljusen som sådana. Frågan är ju varför och med vilken avsikt det görs.

      Om församlingen är god kan det knappast vålla problem att be om en förklaring. Vill man inte ge den må var och en välja hur han vill handla.
       

    3. En församling har med en bön som härstammar från en katolik som levde på 1200-talet. Bönen är riktad till Herren och inte Maria.
       
      Kanske tänker du på Franciskus av Assisi’s bön?

      Mitt råd blir då att följa Guds Ord och pröva bönens innehåll och bara behålla det goda.

      Glöm inte heller att många villolärande dogmer i RKK har fastställts efter detta datum.

      Bara för att RKK inte duger kan det inte leda till att alla som tidigare har levt i en situation utan val av församling är förtappade.
       

    4. En församling uppmanar sina medlemmar att inte knäppa sina händer när det ber. “Det står inget om det i Ordet. Att knäppa händerna är troligtvis någon katolsk sed…”
       
      Judar och muslimer lyfter händerna och håller dem som skålar. Symbolen är att vara redo att ta emot.

      Själv tycker jag om att böja knä i min kammare. Vanligtvis med nedböjt huvud och knäppta häner.

      Må var och en i sin stilla stund med Herren vara fri till allt uyom ritual.
       

    5. En församling firar nattvard med druvsaft i stället för vin.
       
      Om de dömer den församling som använder äkta vin blir de inte välsignade.

      Samma sak gäller i motsatt riktning. Vi skall ju göra skillnad på “vanlig mat” och “Herrens bord”.
       

    /Kjell

        (Reply)

  3. Jag undrar lite över vart sinnesrogudstjänsterna försvann i resonemanget. Jag kan ju ha fattat begreppet ifråga fel, men i min församling betydde det endast en lugnare miljö för sång och bön.

    Om dylika samlingar helt ersätter väckelsemöten så kan jag förstå kritiken, men det kan väl inte vara fel att ta tid för bön och eftertanke i kyrkan?

        (Reply)

  4. Ludvig Hoffman,

    Allt beror väl på om man ser sinnesro som mål eller medel. Falsk sinnesro kan vara ett hinder för omvändelse. Om man sedan får höra att dop och nattvard är allt man behöver så är risken stor att omvändelsen uteblir.

    Jag minns när jag låg i lumpen och hade en tjänst i bevakningen av Försvars-departementet.

    Det hände sig en varm och solig sommardag att jag hade ett stort behov av att få gå undan och bedja. På lunchrasten gick jag över Gustav Adolfs Torg, över bron till Gamla Sta’n in i Storkyrkan i hopp att finna ett hörn där jag kunde sitta eller böja knä.

    Men det fanns ingen sådan möjlighet i denna turistattraktion. Jag gick ut igen efter att ha betraktat Sanke Göran och Draken. Ut i solskenet och ropade till Gud medan jag vandrade tillbaka till Försvarsdepartementet.

    /Kjell

        (Reply)

  5. Jag har tyvärr erfarenheter av detta med Sofia mässor och dyligt då jag varit i New Age i många många år.
    Tillhörde en nyare variant där inom som kallar sig Sofiasamfundet och är vigda prästinnor.

    De vill mer än gärna sprida detta kärlekens och toleransens budskap och oerhörd förvillelse in i kyrkorna och församlingar idag. Detta genom bla tolvstegsprogram, fredsmässor, meditationer, kvinnlig yoga mm.
    Där dyrkar man gudinnor och man vill ha in den kvinnliga aspekten av gudomligheten genom Sofia “vishetens” gudinna.

    Detta är en mycket mer lömskare form av andlighet eftersom man försöker att efterapa vigslar, konfirmationer (form av vuxeninitiering), barndop mm för att det ska likna det kristna.

    Idag är jag frälst och löst från allt detta men jag förstår att villfarelsens makt kommer att öka mer och mer.

        (Reply)

  6. Kerstin W,

    Tack för ditt vittnesbörd.

    Det går illa när man ger frälsning, omvändelse och dop lägre prioritet är ritualer och aktiviteter och tidsfördriv.

    /Kjell

        (Reply)

  7. Hej Kjell

    Mycket intressant inlägg från dig. Tack.

    Funderar på skillnaden i teknik på kristen tyst inre bön, med zenbuddistisk za-zen teknik, och kristen djup meditation.

    Som jag tolkar det så går det ut på gemensamt att tömma sitt inre. Som det gör med många olika övningar, som utvecklas alltmera med en spridd mångfald av olikheter. Men som jag tror att syftet är att tömma sitt inre. Vad tror du?

    mvh

    B-O

        (Reply)

  8. Bengt-Olof Lindskog,

    Det luriga är väl att ordet “meditera” har getts en annan innebörd än vad det hade i västvärlden förr i tiden.

    Att meditera betydde att begrunda, överväga och överlägga. Det handlade sannerligen inte om att tömma sinnet utan att ta in något i sinnet och försöka förstå det på bästa sätt, överväga vad det betyder i min situation.

    Ett bra exempel finner vi i Psalm 1:1-3 Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl.

    Och det står i Lukas 2:19 Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.

    Tomhet i Nya Testamentet är synonymt med meningslöshet och ord som “förgäves”.

    Ef. 4:17 I Herrens namn varnar jag er därför: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten.

    Kol. 2:8 Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus.

    Det finns massor av texter som handlar om att fyllas och vara fulla av Helig Ande och annat gott.

    Kom ihåg att buddhismen är österländsk humanism och att det där med att tömma sig finns i flera villoläror. Bland annat även hos RKK.

    /Kjell

        (Reply)

  9. Det passar temat att rapportera om ett uttalande av Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift i en artikel i Dagen Olika äktenskapssyner ryms i Svenska kyrkan.

    Kort citat:

    Svenska kyrkans biskopsmöte, kyrkomöte och kyrkostyrelse har slagit fast att Svenska kyrkan har en äktenskapssyn som inkluderar samkönade par och att det samtidigt finns utrymme för den enskilda prästen att hålla fast vid den tidigare definitionen av äktenskapet.

    Per Eckerdal kallar detta “tolkning av Bibeln” och säger i princip att biskopsmöte, kyrkomöte och kyrkostyrelse har tolkningsföreträde.

    I praktiken betyder det att biskopsmöte, kyrkomöte och kyrkostyrelse har introducerat en “tradition” som har högre auktoritet än Guds Ord.

    Tills vidare tolererar man en minoritet av konservativa präster som vill behålla biblens tydliga definition av äktenskap.

    /Kjell

        (Reply)

  10. Jag tror att följande passar här.

    Dopdebatten har aktualiserats igen. Det är bra för annars vinner RKK-kramarna.

    I Dagen finns det en artikel: Pingstpastor: ”Man förlorar sitt existensberättigande”

    Kort citat:

    Alla gillar inte tanken på att skilja dop och medlemskap i en församling åt. Daniel Wärn, tidigare pastor i pingstförsamlingen i Lund, har varit tydlig med att han inte längre vill vara kvar som medlem om stadgarna ändras.

    Det är ett stort steg att säga att jag inte längre vill vara med. Det är smärtsamt att vår församling och andra överger det gamla idealet och förlorar sin profil, säger Daniel Wärn, som väljer att fortsätta att tillhöra församlingsgemenskapen även efter utträdet.

    Och även Pelle Hörnmark kommenterar om detta i en artikel Likställ inte barn- och troendedop.

    Kort citat:

    Att medlemskapsfrågan diskuteras ute i landets pingstförsamlingar känner Pelle Hörnmark till.

    Det finns däremot en sak som inte går att rucka på om man som församling vill fortsätta tillhöra Pingst FFS, nämligen troendedopets särställning.

    Ett fullt ut bejakande av barndopet finns det inte plats för inom Pingst FFS, slår Pelle Hörnmark, föreståndare för nämnda organisation, fast.

    Man kan alltså inte likställa barndop med troendedopet, om man är en pingstförsamling.

    I våra samtal om medlemsbegreppet har vi blivit ännu mer övertygade om det baptistiska dopet. Grunden är förkunnelsen om att det är det giltiga dopet.

    /Kjell

        (Reply)

  11. Hatten av för Daniel Wärn ! 🙂

    Jag undrar hur Pelle Hörnmark hanterar dopfrågan i SKR ?

    Han sitter ju med i styrelsen som representant för “Den frikyrkliga kyrkofamiljen”.

    Som vi vet så är SKR en ekumenisk sammanslutning och där talar vi inte om det som skiljer oss åt, utan vi talar om det som vi har gemensamt…..
    Det betyder att Pelle inte får tala om det enda sanna dopet = det Bibliska dopet !

        (Reply)

  12. Carl-Henric Jaktlund skriver följande i Helhet viktigare än särarterna:

    Svensk kristenhet har de senaste årtiondena levt i en stor ekumenisk rörelse som inneburit ett närmande av varandra över samfundsgränserna. I de nationella dialogerna, exempelvis i Sveriges kristna råd, har ofta vikten av att komma med sitt bidrag – sin särart – till bordet betonats. Det är ett viktigt och riktigt perspektiv, för på så sätt kan de olika traditionerna konkret berika varandra och ge den samlade svenska kristenheten ett tydligare helhetsansikte som tillsammans är väldigt heltäckande.

    Retoriskt låter detta kanske vackert, men Jaktlund glömmer att man faktiskt inte kan göra en helhet av saker som inte kan kombineras på grund av att de utesluter varandra.

    Det blir bokstavligen en jätte med fötter där man har försökt att blanda järn och lera. Det hjälper inte att resten av jätten är gjord av ädlare och genuina material. Allt rasar samman när konfrontationen med Sanningen en gång sker.

    Jag har fetstilat samma struntprat i citatet. Det Jaktlund kallar “berikande” heter på fackspråk “synkretism”.

    Guds Ord är otvetydigt och talar klartext angående synkretism. Det är avskyvärt i Guds ögon och fördöms med starka termer.

    /Kjell

        (Reply)

  13. Kjell,

    Jag tror att Pingstväckelsen är den mest genuina kristendomen.

    Min teologi skiljer sig kanske lite i dessa punkter:

    1. Om det är så att man tror att alla frälsta har tungotalets gåva, så har jag uppfattningen att det inte behöver vara så.

    2. Jag har uppfatingen att medveten tro inte måste komma före vattendop. För tillfället lutar jag mot den metodistiska dopsynen. Jag vill dock ge uppmuntran till den baptistiska dopsynen pga förföljelse av baptister historiskt.

    3. Om det är så att man tror att Darbyismen gäller, så tror jag att post-tribulation gäller.

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  14. A.J. skrev: “Jag tror att Pingstväckelsen är den mest genuina kristendomen.”

    Ord ändrar betydelse. Ordet “kristen” var ett skällsord som användes om Kristustrogna. “Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.” (Apg. 11:26)

    I dag har ordet en mycket urvattnad betydelse och somliga kallar sig (eller andra) kristna utan att ha minsta aning om Guds Ord, evangelium, frälsning och omvändelse.

    Nu för tiden kallas Trosrörelsen för “pingst” och Benny Hinn inbjöds till “Världspingstkonferensen”.

    Kanske har du, likasom jag, ett minne av pingströrelsen från förr, då huvudsakligen tungotalet hade spårat ur och högmodet regerade.

    Men yngre personer, från nu, tror att “Word Faith”, Trosrörelsen, Prosperity och alla galna överdrifter inklusive pastorer som lever i syndiga utsvävningar, är pingst.

    Snart kommer det till och med bli betydelselöst vad gäller dopet, eftersom ekumenikerna vill grumla till även den biten.

    Om jag ombeds berätta var jag står i samfundens skara så skulle jag fortfarande säga att jag är en “sola scriptura ärkebaptist som tror att 1 Kor. 12,13 och 14 gäller oss i dag”.

    Men eftersom de svenska baptisterna inte längre finns, som samfund, så blir inom kort även denna beskrivning meningslös.

    /Kjell

        (Reply)

  15. Kjell,

    Du skrev: ” Nu för tiden kallas Trosrörelsen för “pingst” “.
    Är inte det att generalisera för mycket? Eller är det en tendens som märks i Kenya?

    Du skrev: “Snart kommer det till och med bli betydelselöst vad gäller dopet, eftersom ekumenikerna vill grumla till även den biten.”
    I samfunden Alliansmissionen och fd Missionsförbundet har olika dopsyner samsats utan problem sedan 1800-talet.

    Du skrev: ” Om jag ombeds berätta var jag står i samfundens skara så skulle jag fortfarande säga att jag är en “sola scriptura ärkebaptist som tror att 1 Kor. 12,13 och 14 gäller oss i dag”. ”
    Jag tycker det låter som EFK, Evangeliska frikyrkan.

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  16. A.J.,

    Nej, det är inte att generalisera för mycket. Församlingar som i stor skala tillämpar falsk karismatik räknar sig till pingströrelsen. Som det står i 2 Petr. 2:2 “för deras skull skall sanningens väg bli smädad”.

    Du skriver att: I samfunden Alliansmissionen och fd Missionsförbundet har olika dopsyner samsats utan problem sedan 1800-talet.

    1. Hur reagerar man där om en spädbarnsbegjuten person kommer till insikten att han vill bli troendedöpt?

    2. Man döper ju vuxna konvertiter i alla samfund, även om ritualen som sådan kan kännas egendomlig för dem som tror att vi skall begravas tillsammans med Jesus i dopet.

    3. Det kan ju inte vara fel att komma tillsammans med andra som bekänner sig som kristustroende. Problemet uppstår i alla församlingar om någon, eller några ges friheten att predika läror som man själv anser vara irrläror eller villoläror.

    4. Att troende som har olika dopsyn kan komma tilsammans som trossyskon har jag förståelse för. Men jag kan inte förstå att det ens är möjligt att kombinera lärorna om spädbarnsbegjutelse på föräldrarnas önskan, med lärorna om troendedop på egen bekännelse.

    EFK fanns inte när jag bodde i Sverige. Jag har således ingen egen erfarenhet av deras samlingar. Men jag vet att deras ordförande gick fram för att få fallande-förbön av Benny Hinn. Det har han själv berättat.

    /Kjell

        (Reply)

  17. En församling inom Svenska kyrkan erbjuder kurser i att upprätta sin personlighet. Kurser i att “må bra”. Det är klart att Gud vill att vi ska få må bra och vara upprättade men jag tror inte att man kan lära varandra på en kurs hur Gud vill att detta ska få ske för var och en, hur det ska gå till och vad Gud anser som “bra” för varje individ. Ingen kurs kan ersätta varje individs andliga läkningsväg med Gud.

    Den här sortens kurser är för mig ytterligare en variant av trosrörelsens “Vi har alla rättigheter att vara starka, rika, sköna, friska och fulla av andliga mindfullnesser, krafter” och ja…allt som sätter den naturliga barnaskapsrelationen och verkligheten “ur funktion.”

    Så här låter det på en av Svk,s hemsidor:

    “Personlighetens upprättelse

    Som människa drabbar livet mig på olika sätt. Varje människa har upplevt många
    positiva saker i sitt liv, men livet innehåller också en hel del svårigheter.
    Jag kanske har blivit missförstådd, orättvist behandlad, misshandlad, sjuk, utarbetad,
    deprimerad, eller har jag kanske ett dåligt självförtroende? Du kanske har
    försökt lämna dessa saker bakom dig, men det är som om dessa saker sitter fast
    och inte vill släppa taget. Om du vill tag i dessa sakerna, finns det nu en möjlighet.
    I kursen ”Personlighetens Upprättelse ” kommer vi att fokusera våra blickar och
    förväntningar på en god Gud, som vill hela oss från alla de negativa händelserna
    i våra liv, som kanske har skapat sår, rädslor, besvikelse, brist på självförtroende,
    som bäddar för många fysiska sjukdomar. Känner du igen dig, tveka inte att
    gå kursen.”

    /Ulrika

    Ps.Det står att de vill ha 200 kr för att man ska delta men då kan de inte kalkylerat in raden av “negativa” händelser i det här livet kan jag säga;/

        (Reply)

  18. Kjell,

    Först vill jag förtydliga att jag inte skriver för att “träta” med dig. Jag skriver för att jag tycker du har genomtänkta analyser. Så jag tycker det är intressant att “bolla” lite funderingar.

    1. Du undrar “Hur reagerar man där”…
    Jag vet inte. Det kan väl ha varierat mellan olika församlingar.

    2. Tänker du på nedsänkning i vattnet? Jag håller med att det ger den tydligaste bilden. Även om jag inte tror att det är ett krav för giltligt dop.
    (På samma sätt som jag tror att nattvarden kan firas utan alkohol i vinet.)

    3. OK.

    4. Har ju fungerat i förut nämnda samfund?!

    Angående EFK. I samfundet ingår f d Örebromissionen.
    Din samfundsbeskrivning kanske stämmer in på dem.
    Jag vet inte riktigt vad som skiljde dem och Pingströrelsen.
    En skillnad tror jag var att Örebromissionen hade kvinnliga pastorer / predikanter.

    PS. Frank Mangs var väl verksam både inom Pingströrelsen och Missionsförbundet?

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  19. A.J.,

    Jag tror nog inte att någon tar det du skriver som “trätande”. Det är viktigt att välja vad man tror på. Och det är säkerligen inget fel att presentera sin tro.

    Men låt oss ta en punkt i taget. Efter att du skrev: I samfunden Alliansmissionen och fd Missionsförbundet har olika dopsyner samsats utan problem sedan 1800-talet.; har jag funderat vidare på vad detta kan betyda i verkligheten.

    Jag tror inte att ditt påstående kan stämma med verkligheten. Om du hade sagt: I samfunden Alliansmissionen och fd Missionsförbundet har människor med olika dopsyner samsats sedan 1800-talet.; så tror jag att det kan stämma.

    De olika lärorna om dopet kan helt enkelt inte jämkas ihop eftersom de innehåller ömsesidigt exkluderande påståenden.

    Fundera först själv på det, sedan skall jag försöka ställa upp några av dessa motsägelser.

    /Kjell

        (Reply)

  20. Kjell,

    Det är en helt riktig analys som du skrev “…människor med olika dopsyner samsats…”

    Tankeövning:
    Antag att en person blev döpt som 11-åring. Personan kommer senare på att han/hon inte var “riktigt troende”, utan lät sig döpas för att vänner i församlingen också blev döpta.
    Är det ett “troendedop” eller “barndop”?

    Du skrev “De olika lärorna om dopet kan helt enkelt inte jämkas ihop eftersom de innehåller ömsesidigt exkluderande påståenden.”
    Det är väl ingen som förnekar troendedopet. Tvistefrågan är väl om spädbarn kan ha tro och/eller om tro måste komma före dop.

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  21. A.J.,

    1. Kan spädbarn ha tro?

    Naturligtvis inte! Frågan är en konstruktion avsedd att så tvivel och förvirrelse. Biblisk tro är resultatet av medvetna val.

    • Det första valet är att acceptera att frälsningens evangelium är sant.
    • Det andra valet är att dra konsekvenserna av det och lita på, ha förtroende för, Gud.
    • Det tredje valet är att vara trogen.

    Ett spädbarn kan inte förstå något av detta och är därför oförmöget att välja. Tron kommer av predikan.

    2. Måste tro komma före dop?

    Även detta är en fråga som (avsiktligt?) ställs på grund av felaktiga premisser.

    Den bibliska tron har visserligen en medveten början, men den består av en livslång process.

    Man kan således döpas innan tron har fått sin början, men man blir aldrig fullkomlig i tron. (Annat än om man är katolik, för då kan man bli helgonförklarad.)

    Dopet efter att ha tagit steget att tro är en bekännelsehandling där man deklarerar sina avsikter. Det sker alltid någonstans mellan 0+x% och 100% av trosprocessen.

    Vilken funktion dopet skulle ha innan trosprocessen har börjat finns inga hållbara svar på. Med hållbara svar menar jag svar som grundar sig på bibeltexter.

    Jag är övertygad att de som hindrar spädbarnsbegjutna från att låta döpa sig efter att de har valt trons väg, begår en allvarlig synd. Men barnen själva blir bevarade från de eviga konsekvenserna av denna synd genom att bekänna sig till sina “barndop”.

    3. Döpas på grund av peer-pressure.

    Nu har jag i princip redan svarat på denna fråga i svaren ovan.

    Om Gud skulle kräva 10% rätt förståelse och avgörelse (hittar inget bättre ord för commitment) innan man blir döpt så borde nog ingen låta döpa sig.

    Om någon tvivlar på sitt val att låta döpa sig skulle jag rekommendera att denne låter döpa sig igen. Denna gång med “duglig” bekännelse.

    Det vilar ett stort ansvar på dem som ledsagar dopkandidaten fram till dopet. De måste på ett ansvarsfullt sätt se till att dopkandidaten är mogen för sitt beslut.

    Slutsats

    Man kan vända och vrida på detta hur många gånger som helst. Faktum kvarstår att den katolska spädbarnsbegjutelsen är en egen uppfinning som inte har någon grund i Bibeln.

    Att man sedan under årens lopp har uppfunnit försvar för läran är en annan sak.

    De protestanter som praktiserar spädbarnsbegjutelse grundar sin lära på katolska kyrkans dogmer, oavsett om de inte har övertagit hela läran och oavsett om de har reformerat läran med egna tillsatser.

    Den viktigaste vattendelaren kan stavas “omdop. Ordet har uppfunnits för att förbjuda och bestraffa dem som vågar lyda maningen att bekänna sin tro genom ett medvetet bekännelsedop. Och dock är det medvetna bekännelsedopet den enda doptradition vi har fått från Guds Folk.

    /Kjell

        (Reply)

  22. Kjell,

    Tack för genomtänkta svar.

    Några reflektioner:

    Du skrev “Frågan är en konstruktion avsedd att så tvivel och förvirrelse”.
    När jag ställde frågan var / är det absolut inte min avsikt!

    Du skrev “Även detta är en fråga som (avsiktligt?) ställs på grund av felaktiga premisser.”. Se kommentar ovan.

    Du skrev “…förbjuda och bestraffa dem som vågar lyda maningen att bekänna sin tro genom ett medvetet bekännelsedop.”
    Håller med att det är förkastligt med förbud, bestraffningar och förföljelse.

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  23. A.J.,

    För tydlighetens skull!

    Förlåt om jag uttryckte mej otydligt. Jag menade på inget sätt att du har konstruerat dessa frågor.

    Frågorna brukar ju ställas av försvarare för spädbarnsbegjutelse.

    /Kjell

        (Reply)

  24. Kjell,

    Förtydligande:

    Jag försvarar bekännelsedopet. Det är bibliskt. Baptister har tyvärr fått utstå förföljelse för sin dopsyn.
    Jag tror även “spädbarnsbegjutelse” är gällande. Skulle jag ha fel är jag dock villig att ändra mig.

    Därmed avslutar jag för denna gång med att uppmuntra dig att stå fast i din uppfattning!

    Mvh
    A.J.

        (Reply)

  25. A.J. skrev: “På samma sätt som jag tror att nattvarden kan firas utan alkohol i vinet.”

    I anslutning till detta vill jag länka till, och ge ett kort citat ur en dagenartikel.

    Nattvardens huvudplats: Hemmet.

    Kort citat:

    Från början firades Herrens måltid runt matbord med riktig mat i helt vanliga hem. Det skriver pastor Rickard Cruz.

    Det finns en växande medvetenhet bland många kristna att nattvarden, som den utförs i de flesta kyrkor, inte ens liknar den måltid som lärjungar till Jesus delade med varandra under det första århundradet.
    Från början firades Herrens måltid runt matbord med riktig mat i helt vanliga hem. Vi kan bland annat läsa om att församlingen i Korinth firade Herrens måltid som ett knyt­kalas och att församlingen i Jerusalem åt tillsammans i hemmen och bröt bröd i jublande innerlig glädje.

    När Jesus delade bröd och vin med sina lärjungar skapade han inte en ny religiös ritual. Han tog något som var oerhört naturligt och vardagligt för både judar och greker och gav det en helt ny innebörd. För i princip alla människor vid den tiden var det en självklar del av livet att äta tillsammans vid dagens slut och i samband med den måltiden dela bröd och vin med varandra. Att bryta bröd och dela en bägare var synonymt med att dela en gemenskapsmåltid. Jesus tog alltså människors befintliga middagar, och gav dem ett helt nytt innehåll. Varje måltid blev en levande påminnelse om korsets revolutionerande verklighet.

    Jag har färgat den inledande meningen ovan brunröd för just detta är något jag ofta har tänkt på, ända sedan tonåren.

    Paulus undervisning om nattvarden går liksom inte ihop med hur den har ritualiserats i församlingarna.

    /Kjell

        (Reply)

  26. Detta borde vara en självklarhet, om man läser texterna.

    Det är definitivt så att Jesus kopplade ihop en sedvänja, gemenskapsmåltiden, med en innerlig önskan om att vi skulle minnas honom som en del i denna gemenskap.

    Brödet och vinet var dessutom gamla symboler för Guds budskap till människorna, och kopplar starkt både till tidigare undervisning och den Jesus förknippar med dem då han delar brödet.

    Varorna ifråga kan med fördel inhandlas på ICA.

    // Rolf Lampa

        (Reply)

  27. Rolf Lampa skrev: “Detta borde vara en självklarhet, om man läser texterna.”

    De flesta av oss har nog bara varit med om ritualer i kyrkor och kapell.

    Enda förklaring jag kan finna är att Katolska kyrkan gjorde om nattvraden för att prästen skulle få makten.

    Han måste ju säga “hoc est corpus meum” innan brödet blir Jesu kropp på riktigt.

    /Kjell

        (Reply)

  28. Kjell,

    De flesta av oss har nog bara varit med om ritualer i kyrkor och kapell.

    Ja, och så även jag. Men jag kan ändå läsa texten. 🙂

    Nu är det ju så att jag förstås kan ta del även av “kyrklig” nattvard (med DEFINITIVT undantag för transubstantinationen dock) eftersom det är något man gör gemensamt.

    Men nog känns det konstlat att behöva klösa loss oblaten ur gommen efteråt. Man märker ju direkt att “någonting är fel”, även om det kanske inte har någon avgörande betydelse, förutom en tendens att distrahera från vad saken egentligen handlar om.

    Men denna distraktion i sig hjälper en att inse att det måste vara nåt vi missat i texterna. 🙂

    // Rolf Lampa

        (Reply)

  29. Med nedanstående citat vill jag visa:

    1. Påskmåltiden innehåller ingen mystik eller magi.
    2. Påskmåltiden var en åminnelsehögtid redan innan sista påskmåltiden men förändrades gällande vad som ska åminnas.
    3. Ingen präst var inblandad.
    4. Det är ingen vanlig kvällsmåltid vi talar om.
    5. Lokala råvaror är tillåtna.

    Citatet är från boken “Så var det på Bibelns tid” där det står om påskmåltiden.

    1. Efter en tacksägelsebön av husfadern för den heliga högtiden och för vinet (“Lovad vare Gud som har skapat vinträdets frukt (“Lovad vare Gud som har skapat vinträdets frukt!”) iskänktes en bägare vin och dracks laget runt, varpå husfadern och alla de andra tvådde sina händer.

    2. De bittra örterna framsattes och åts, sedan de doppats i en skål fylls med en sur och salt vätska. (Bittra örter som minne av det bittra lidandet i Egypten min anm.)

    3.Osyrat bröd framsattes jämte ett fat med en tegelfärgad kompott av fikon, dadlar mm samt påskalammet. Husfadern föreläste påsktexten, 2 Mos. 12:1f.).

    4. Efter en tacksägelsebön för jordens frukt doppade husfadern några bittra örter i kompotten och åt, och de andra följde hans exempel, varpå en andra bägare vin inskänktes, och husfadern redogjorde på sin förstfödde sons fråga för påskfestens betydelse.

    5. Ps. 113 och 114 sjöngs, dvs början av det sk “Stora hallel” som omfattade Ps. 113-118. Därpå dracks, efter en kort välsignelsebön, den andra vinbägaren.

    6. Husfadern tvådde sina händer, tog två osyrade bröd, bröt det ena mitt itu och lade de två bitarna på det ej sönderbrutna brödet, uttalade en tacksägelse till Gud, för att han låtit brödet komma ur jorden, doppade ett stycke i kompotten och åt det, sedan han välsignat brödet och påskalammet, varefter den egentliga måltiden hölls.

    7. Därefter iskänktes och välsignades en tredje bägare vin, som dracks ur.

    8. Sedan husfadern ätit sista biten av påskalammet, tvådde han sina händer, uttalade tacksägelse, och själva måltiden var slut.

    9. En fjärde bägare vin ifylldes och dracks, och så sjöng man andra delen av “Stora hallel”, Ps.115-118. Ibland dracks en femte vinbägare, medan man sjöng Ps. 120-137.

    ///

    Detta enligt Merrill T.Gilbertson. Granskad av David Hedegård.

    /Ulrika

        (Reply)

  30. Ulrika,

    Du skriver: 3. Ingen präst var inblandad.

    Ok, men var inte Jesus närvarande?

    Bb

        (Reply)

  31. Bb,

    “Ok, men var inte Jesus närvarande?”

    Tack för frågan.

    Jo, Gud har varit med människan sedan han skapade oss.

    /Ulrika

        (Reply)

  32. Björn bloggaren,

    Matt. 18:20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.

    Gäller fortfarande utan prästvigda personer närvarande.

    /Kjell

        (Reply)

  33. Bb,

    Tillägg,

    Tolkade din fråga “Ok, men var inte Jesus närvarande?” att du syftade på “GT-måltiden” jag citerade.

    /Ulrika

        (Reply)

  34. Ulrika!

    Det jag menar, var att Jesus var väl präst, eller?

    Bb

        (Reply)

  35. Bb,

    “Det jag menar, var att Jesus var väl präst, eller?”

    Ur Heb 4
    “Den fullkomlige översteprästen
    När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

    Vi kan ändra punkt 3 till “Endast den fullkomlige översteprästen bland alla präster var närvarande.”

    Problemet med en sådan formulering är att det förmodligen fanns husfäder som hade uppdraget att vara präster i synagogorna.

    Hur ska jag formulera punkt 3? För du förstår ju egentligen vad jag menar.

    /Ulrika

        (Reply)

  36. Men ni är… ett konungsligt prästerskap,… för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, … (1 Petr 2:9)

    // Rolf Lampa

        (Reply)

  37. Ulrika!

    Min tanke var inte att det skulle bli problematik utav denna min kommentar, kanske tom en kommentar med en liten blinkning 🙂

    Och sen är det ju så som Rolf säger, att vi alla är präster.

    Bb

        (Reply)

  38. Bb o Rolf,

    Törs man skylla prästyrket på Rom?

    För inte är “NT-prästen” Jesus fel.

    Ur Ef 4
    “Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare,”

    Tolkar “ett konungsligt prästerskap” lika bokstavligt som att vara levande stenar. Dvs. Inte bokstavligt alls. Det mest bokstavliga ordet för mig här är ordet “levande” som står före “stenar”.

    Slaven skulle fortsätta med sitt yrke som slav osv. Inte byta karriär till “”kungapräst” eller till “sten.” Det Gud säger är att han/hon, den kristne slaven, skulle veta att han/hon var en del av Kristi kropp. Att han/hon i Guds ögon sågs som en del av “ett konungsligt prästerskap” andligen. Inte att han /hon skulle söka sig in till en akademi o börja samla högskolepoäng för nya yrkestitlar. (Vilket dock inte är olagligt är väl bäst jag tillägger:)

    Jag vill byta ut punkt 3 till:
    3. Åminnelsemåltiden skedde i hemmen:)

    /Ulrika

        (Reply)

  39. “För inte är “NT-prästen” Jesus fel.”

    Dåligt uttryckt.

    Jag menar att prästrollen, såsom den har kommit till uttryck på olika sätt i vår tid, inte är representerad i Bibeln. Varken i GT där den hade en helt annan innebörd och betydelse för Guds egendomsfolk, eller i de roller som Jesus och Jesus Apostlar talar om i NT.

    /Ulrika

        (Reply)

  40. Ulrika skrev,

    “Jag menar att prästrollen, såsom den har kommit till uttryck på olika sätt i vår tid, “

    Jag tror du missuppfattat mitt citatet. Citat jag gav pekade inte heller framåt i tiden, till vår tid, men gav en vidare innebörd åt prästrollen redan då, redan för två tusen år sedan, I det nya förbundet. Och Jesus själv är dess överstepräst.

    Bibeln definierar förstås prästrollen, medan människor med naturbegåvat förakt för tjänareställningen ständigt vill ge denna roll en annan innebörd med mer exklusivitet och anstrykning av makt.

    Men vi kristna ÄR ett “konungsligt prästerskap”, med en tydlig uppgift (“”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk”, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, “). Den vanlige kristne är helt enkelt satt in i en tjänareroll åt Gud, allt efter givna gåvor och omständigheter.

    // Rolf Lampa

        (Reply)

  41. TACK Rolf,

    Tro det eller ej så insåg jag senare min tankevurpa (suckar över mig själv) men klarade inte av att uttrycka den.

    En orsak till mina tankevurpor är (tror jag) att jag ofta analyserar det falska/förvridna först för att därefter söka i det sanna. I stället för att först se vad det sanna är och låta det avslöja det falska/förvridna.

    /Ulrika

        (Reply)

  42. Jag vill citera ur en artikel som publicerades i tidningen Dagen 14 April 2016.

    Artikeln heter Troendedopet – vår tids dop och är skriven av Peringe Pihlström som är pastor Equmenia­kyrkan.

    Anledningen är Svenska Kyrkans utspel att bara acceptera ekumeniskt samarbete med Equmenia-församlingar som inte praktiserar “om-dop”. Man kallar det ju “om-dop” när en vuxen person önskar bli troendedöpt, om denne på grund av andras val begjöts som spädbarn.

    I början var det självklart – troendedopet. Det var Jesu befallning till apostlar och lärjungar att gå ut, döpa och lära. Men med statskyrkans framväxt behövdes en metod för att ”kristna” folken. Maktkyrkan kunde etableras. Luther gjorde halt i sin reformation men hans andliga barn gick vidare och ifrågasatte ämbete, kyrkouppfattning och dopsyn.

    För att tysta dem tillgrep kyrka/samhälle våldsamma repressalier, men dopfrågan ville inte dö.

    Fram till religionsfriheten (Sverige 1951) var spänningen stor. Samfund uppstod som tolkade den kristna tron på olika sätt men i fråga om dopet fanns bara två förhållningssätt; barn- eller troendedop. I och med en medlemsmässig kräftgång från 1950-talet och ekumeniska strävanden har dopet nu blivit en icke-fråga.

    Dopet är en gåva. Men vad gör vi om tron är en nödvändig förutsättning för att komma åt dopets räddande kraft, men individen som omedvetet mottagit gåvan inte förmår aktivera den, trots all möjlig hjälp?

    Kyrkan önskar bestämma och säger ungefär: ”Dopet är vårt. Många klarar av att ta emot gåvan i tro i efterhand. Vad är det för fel på din tro egentligen? Att du inte kan tro är förstås beklagligt men människan är till för dopets skull. Vi kan inte hjälpa dig om du inte kan tro.”
    —–
    Avtalet mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan ger ensidigt de senare rätt att avbryta samarbetet om ”omdop” förekommer. Samtidigt ska Equmeniakyrkan acceptera ”urskiljningslöst döpande”, där förutsättningarna för trons växt saknas. Svenska kyrkan argumenterar exempelvis för dopformen ”drop-in-dop” och förutsätter­ att den ska godtas. Den anses vara ett försök ”att göra tröskeln till dopet lägre” (citat ur avtalet).
    —–
    Befria dopet från dem som gör det till en kontrollmekanism för medlemskap i kyrkan, och lämna det åter till Gud och människa så att det får ges och mottas som en nådegåva. Då blir det på nytt ett relationsdop till bekräftelse av människans gemenskap med Gud.

    En mycket väl formulerad artikel. Läs den om du har tillgång till Dagen, på nätet!

    För mej är det dock fortfarande helt obegripligt att Baptisterna kunde gå samman med barndöpande samfund.

    /Kjell

        (Reply)

  43. Om du har möjlighet, läs då följande Dagen-artikel.

    Baptisterna gick i fängelse för rätten att få driva skolor.

    Det härskade på den tiden en diktatorial ekumenik. Svenska Kyrkan regerade tillsammans med de lokala myndigheterna.

    Ett kort citat från artikeln:

    1862 öppnade Maria Lagergren det som skulle bli baptisternas främsta skoldistrikt med en ambulerande skola i trakterna runt Sundsvall. I Ljustorps socken dömdes hon till böter om hon fortsatte undervisa. Men när de flesta av bönder undertecknade ett upprop mot beslutet körde kyrkorådet över kyrkoherden och upphävde förbudet.

    1865 hade Maria 420 elever och 1 556 barn gick i 15 baptistiska skolor. 1868 var de som flest: 3 312 barn undervisades av 30 lärare.

    På 1890-talet började skolorna stänga ner på grund av lärarbrist. Flera utbildningar fanns, men de visade sig vara för dyra att driva. Baptister kunde inte gå på de lärarseminarier som fanns, eftersom medlemskap i Svenska Kyrkan var ett inträdeskrav.

    Den allmänna skolan blev efter hand mindre konfessionell och det blev lättare att acceptera dess undervisning, även om katekesundervisningen fanns kvar till 1919.

    Om du inte har läst den föregående kommentaren kan det vara av intresse att göra det nu.

    Fortfarande vill Svenska Kyrkan tillbaka till diktatorial ekumenik. Åsiktsdiktatur är ekumenikens mål!

    /Kjell

        (Reply)

  44. Pingstkatoliken Peter Halldorfs son, Joel Halldorf, anser att ekumenik är bra och att man visst inte behöver göra avkall på sina övertygelser eller kompromissa sin tro.

    United blir vägval för Pingströrelsen

    Joels viktigaste övertygelse om ekumenik formulerar han själv så här:

    Teologi har med sanning att göra, och den är aldrig relativ. Det måste givetvis vara möjligt att ha fasta övertygelser och samtidigt vara ekumen.

    Nog vore det väl trevligt med åtminstone ett, gärna fler, exempel på att denna utopi existerar i verkligheten.

    /Kjell

    PS. Relevant läsning i sammanhanget.

    Tänkvärt och tydligt om fakta och objektiv sanning

        (Reply)

  45. Jag fick ett tips om följande artikel.

    Exposed: World Council of Churches Spying Against Israel

    I artikeln finns en video. Den kan även ses på YouTube.

    Om du inte har läst texten i min artikel ovan Samarbete var, hur och när? blir det kanske aktuellt att göra det.

    Ekumeniken har ett tydligt mål att tona ner alla skillnader mellan livsåskådningar. Framför allt att förneka “Den Tron” eller “Den Vägen” som det heter i bestämd form singularis i Guds ord.

    Kolla artikeln och videon jag länkar till. Fundera sedan på om man verkligen kan vara medlem av församlingar och samfund som stöder Kyrkornas Världsråd och liknande starkt antisemitiska organisationer.

    Alla utom 2 grupper kommer till slut att få vara med. Skrifttrogna judar och skrifttrogna kristustroende. Jag törs inte använda ordet “kristna” eftersom det har kapats av organiserade villolärare.

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *