Sakrament och Nattvard

Jag fick följande fråga:

---

Jag hamnade på Dagens hemsida och såg denna artikel: Nattvarden – är det samma måltid?

Mikael Tellbes uttalande vill jag att du tar upp:

• Är det något magiskt som händer i Nattvarden?
• Är inte Herren alltid närvarande när vi samlas i hans namn?
• När vi gör detta till hans åminnelse är han med ännu större säkerhet ibland oss (om vi skulle behöva det), han har ju befallt oss detta, men är han det mer när jag äter brödet än innan jag öppnat munnen?
• Jag skall själv försöka få ett svar av honom, men vill ha din syn, och andras, på saken. Detta med sakrament!

Jag tror det är bra om vi ventilerar dessa frågor, eftersom vissa strävar mot RKK.

---

Först av allt vill jag säga att jag är dåligt underbyggd vad gäller saker som har med ritual och ceremoni att göra. Därför behövde jag studera detta noggrannt innan jag vågade mej på ett svar.

Som grund vill jag ta den text som torde vara mest relevant för oss hednakristna, nämligen texten ut Paulus brev till korinterna. 1 Kor. 11:23-29

Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: “Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: “Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.”

Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.

Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.

Jag har fetstilat tre meningar och vill berätta varför.

1. “Detta är min kropp”

På samma sätt kan vi lägga en världkarta på bordet och peka på “Sverige” och säga “Detta är Sverige”. Det bevisar ingen substans.

2. “Denna bägare är det nya förbundet”

Lägg märke till att Paulus inte citerar: “Detta är mitt blod”. Att det nya förbundet har Jesu blod som grund vet vi.

3. “Var och en skall pröva sig själv”

Likasom bönen om frälsning och beslutet att låta döpa sig är personliga val, fastän de utförs eller bekänns offentligt, så är nattvarden ett personligt val som vanligtvis sker i grupp.

Vad kan man säga angående “sakrament”?

Ordet finns inte i Bibeln. Talar man med katoliker kan det hända att de säger att ordet är synonymt med μυστήριον – mustērion, vilket betyder hemlighet, förborgad vishet, mysterium. I RKK’s bibel, Vulgata, har man 8 gånger översatt ordet μυστήριον med det latinska sacramentum.

Man får läsa ordentligt mellan raderna i Skriften för att hitta anknytning till de så kallade “sakrament” som olika “kyrkor” har fastställt.

I Romersk-katolska kyrkan är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, boten (eller bikten), äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (= nattvarden) (intimt förbunden med mässan).

Sakramentens antal har aldrig behandlats av något ekumeniskt kyrkomöte inom de ortodoxa kyrkorna, och det finns därför inte något officiellt fastställt antal för de ortodoxa sakramenten, som kallas för mysterier. Dopet och Eukaristin är de två viktigaste mysterierna.

Ett sakrament är i anglikansk teologi “ett yttre och synligt tecken på en inre och osynlig nåd” (Engelska Katekesen 1604). Anglikanska kyrkor skiljer mellan Evangeliets två större sakrament och de fem mindre som “vanligen kallas för sakrament”, och alla sju förekommer i Den Allmänna Bönboken och andra anglikanska gudstjänstordningar.

Evangelisk-lutherska kyrkor har inte fastställt något officiellt antal av sakramenten eller någon enhetlig definition av vad som menas med “sakrament”. Den Augsburgska Bekännelsens Apologi art. XIII uttrycker hållningen att antalet sakrament är beroende av vilken definition av “sakrament” som används i respektive sammanhang, och att flera definitioner kan användas sida vid sida. I den smalaste sakramentsdefinitionen i Augsburgska bekännelsens Apologi är sakramenten tre till antalet: Dopet, nattvarden och avlösningen (bikten eller botens sakrament). Med den allra vidaste sakramentsdefinitionen kan såväl dopet, konfirmationen, nattvarden, bikten, äktenskapet, prästvigningen, de sjukas smörjelse, bönen, allmosan och överheten räknas till sakramenten.

De protestantiska, eller reformerta, samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament (dopet och nattvarden) – med olika definitioner och varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en trosbekännelse.

Ordet μυστήριον finns 29 gånger i Nya Testamentet.

När Jesus svarar på frågan varför han talar i liknelser svarar han: Lukas 8:10 Han svarade: “Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå.

Paulus varnade de kristna att inte halka in på ersättningslära, med förjande ord: Rom 11:25 Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.

Kan vara värt att nämna tungomålstalande eftersom just denne nådegåva i pingst generellt behandlas som ett “sakrament”. Paulus upplyste om: 1 Kor. 14:2 Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.

Enda gången som ordet μυστήριον förekommer i samband med något som av kyrkorna kallas sakrament är i denna text: Eph 5:31-33 Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. Men vad er angår skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa sin man vördnad.

Läs gärna “mysterium” och koppla med följande citat ut GT.

Psalm 78:2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara hemligheter från gången tid.

Versen pekar troligen fram mot Jesu liknelser.

Psalm 139:6 En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den.

Lägg märke till att det inte handlar om presterad kunskap, utan om tro på uppenbarelse.

Jag vill citera ännu några “mysterier” från NT. Paulus skrev till Efese: Eph 6:19 Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd.

Kopplingen “evangeliets hemlighet” kommer tillbaka hela tiden. Det borde då ha varit med på kyrkornas lista av “sakrament”. För mej som tror på Skriftens överhöghet läser jag detta som det vi kallar “bibelkunskap”. Det stämmer även bra med bokstavliga texter, exempelvis: Psalm 1:1-3 Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl.

Till sist ännu ett citat ur Paulus skriverier: Col 1:27 För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp.

Att kalla Kristus för “sakrament” är (nästan?) brist på respekt, men i ingen annan finns frälsning och vi kan inget annat göra än att lyssna när evangelium predikas, sätta tro till detta budskap, böja våra knän, be om frälsning, vända om från vår egen väg, låta döpa oss, fortsätta gemenskapen med bön, bibelläsning och gemenskap med trossyskon.

Proportionerna kan variera beroende på personlighet och praktiska möjligheter, men skall vi tala om sakrament i betydelsen “nådemedel”,viket är den term som ofta används av Lutheraner, kommer jag inte fram till någon annan lista än den understrukna raden ovan.

Sedan kan man ju utöka listan med nästa vilka nyttigheter som helst. Men detta blir då bara en lista av praktiska tillämpningar på: Gal. 5:22-25 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.

Listorna på “sakrament” har mera att göra med respektive kyrkors syndakataloger och rättfärdighetskataloger.

Låt oss ärligen erkänna att den “sakramentslösa” pingströrelsen i princip upphöjde (upphöjer?) tungotalet och tiondegivandet till sakrament. Och i den avart som kallas “trosförkunnelse” är även framgång, rikedom och hälsa “sakrament”.

Huruvida de gemensamma sakramenten, Dop, Nattvard och Syndabekännelse, bör slås ihop under en gemensam beskrivning får vi återkomma till.

Synen på sakramenten är starkt kopplad till kyrkosynen. Med användning av facktermer handlar det om soteriologi och ecclesiologi.

I Romersk-katolska kyrkan är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, boten/bikten, äktenskapet, de sjukas smörjelse, prästvigningen samt eukaristin/nattvarden.

Lägg nu märke till att alla dessa sakrament förmedlas av en av “kyrkans” ämbetsmän. Således fungerar nådemedlen endast som väg tll frälsning tack vare “kyrkans” hierarki. Med andra ord: Ecclesiologin är avgörande för soteriologin.

• Dopet utförs av en prästvigd man.
• Konfirmationen leds av en prästvigd man.
• Bikten avlägges till en prästvigd man.
• Äktenskapet ingås under ledning av en prästvigd man.
• De sjukas smörjelse brukar i praktiken innehålla att den döende bejtänas med eukaristin av en prästvigd man.
• Prästvigningen utförs av överhöga prästvigda biskoppar (mäktiga prästvigda män).
• Eukaristin måste administreras av en prästvigd man.

Låt oss ta “sakramenten” i tur och ordning och se om det finns några organisatoriska föreskrifter i NT.

1. Dopet

Dopet är och var en judisk tradition. Dopakten heter “tevilah” och den består i att helt doppa sig i ett “mikveh-bad” så att hela kroppen för en stund är under vatten. Det måste finnas ett vittne men man kan doppa sig själv. Detta understryker att det handlar om en viljeakt för att deklarera en omvändelse.

Johannes Döparen var inte prästvigd. Fast man kan ju invända att han inte döpte med “dopet till Kristus”.

Joh. 4:1-3 När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han vann fler lärjungar och döpte fler än Johannes – men det var inte Jesus själv utan hans lärjungar som döpte – lämnade han Judeen och vände tillbaka till Galileen.

Apg. 2:38 Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.” Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: “Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.

Apg. 9:17-20 Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: “Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande.” Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt. Sedan åt han och fick nya krafter. Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.

1 Kor. 1:14 Jag tackar Gud för att jag inte har döpt någon bland er utom Krispus och Gajus, så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. Jo, Stefanas familj har jag också döpt. För övrigt vet jag inte om jag har döpt någon. Ty Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att predika evangelium, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft.

• Lärjungar kan således döpa nya lärjungar.
• Petrus predikade klockan 9 på morgonen. Efter predikan döptes 3000 personer. Det blir 6 personer per minut, 9 timmar utan rast. Kanske doppade de sig själva?
• Vem döpte Paulus? Kanske Ananias? I alla fall ingen prästvigd person eller apostel.
• Paulus själv döpte bara några enstaka gånger.
• Det finns inga föreskrifter för vem som får döpa.

Bortsett från det faktum att något prästämbete inte finns i Nya Förbundet är det väl inget fel att en prästvigd troende döper. Jesus är vår Överste Präst och alla kristustrogna räknas till det allmänna prästadömet. (Efter mognad bör omvända, döpta, helgade, kristustrogna bli äldste, herdar och präster i det allmänna prästadömet.)

Dopet klassar väl för både beskrivningen av “mysterium” och “nådemedel”. Om man sedan vill kalla det sakrament är mindre väsentligt.

2. Konfirmationen

Det finns ingen direkt referens till konfirmation i Nya Testamentet. Konfirmationens funktion är att ge den spädbarnsbegjutne möjligheten att i efterskott deklarera att han skulle ha velat bli döpt om han hade kunnat tillfrågats och begripit vad det handlade om.

Eftersom ett spädbarn varken kan eller behöver omvända sig medför detta att konfirmanden endera valde omvändelse innan konfirmationen, eller i samband med konfirmationen.

Den länk man kanske kan lägga med judendomen är länken till “bar-mitsvah” där barnet invigs till straffmyndighet.

Konfirmationen kan kanske kallas “nådemedel”, men bara för att den är framtvingad för att validera den obibliska spädbarnsbegjutelsen.

Däremot är en god bibelundervisning (konfirmationsundervisning) naturligtvis alltid välkommen oavsett doppraktik.

3. Bikten

Syndabekännelse inför varandra: Matt. 5:23-24 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.

Offentlig syndabekännelse: Apg. 2:38 Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.

Syndabekännelse inför församlingens äldste och inför varandra: Jakob 5:14-16 Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem. Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.

Personligt erkännande av synd och bekännelse inför andra: 1 Joh. 1:8-10 Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.

Inte ett enda ord om att gå till någon biktfader.

Men, det är givetvis mycket värdefullt att i förtroende ha möjligheten att tala med en herde och en äldste som kan ge både förmaning och tröst.

Om man kan kalla syndabekännelse för nådemedel är tveksamt. Det hör snarare till omvändelsen och helgelsen som naturlig yttring av dessa.

4. Äktenskapet

Det finns inga som helst föreskrifter om hur en vigsel skall utföras eller ens om det måste finnas en vigselförrättare.

Det enda som gäller är att en man och en kvinna skall deklarera offentligt att de ämnar leva tillsammans i ett livslångt, monogamt äktenskap.

Det är säkert gott att registrera ett äktenskap i enlighet med gällande lagstiftning.

Eph 5:21,25,26 Underordna er varandra i Kristi fruktan. — Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet.

Det finns inga garantier att allt sedan kommer att gå på räls. Men det finns sannerligen garantier att Herren välsignar en sådan union.

Är då äktenskapet ett nådemedel? Nej, knappast, då vore det ju mindervärdigt att vara ogift.

5. De sjukas smörjelse

Jakob 5:14-16 Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem. Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.

Inget att tillägga annat än att det faktiskt inte står “bota” i grundtexten, utan ordet σώζω – sōzō som betyder “frälsa” i ordets bredaste mening. Och faktiskt att “den sjuke” inte betyder det vi menar med sjukdom i dag utan κάμνω – kamnō, alltså någon som har det jobbigt. Det må vara likamlig svaghet, psykiska problem, verklig förföljelse eller förvirring och modlöshet, och allt som kan trycka ner oss.

Trosförkunnare har fel. Vi varken kan eller får implementera evighetens regler här och nu. Men det fantastiska löftet, proklamerat genom Jesu bror (nej inte kusin!!!) att det faktiskt finns stor anledning att hålla ut i tro och bön för våra älskade.

Betydelsen av “Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom”; blir då att det faktiskt kommer att ske att den som har all makt i all evighet kommer att sköta om detta i egen hög person och i egen tid.

Är då detta ett nådemedel? Ja, det är det säkert och det handlar ånyo om “den svages” eget val. Se bikten ovan.

6. Prästvigning

Kan du citera en enda Nytestamentlig text angående prästvigning?

Det enda jag kan säga: Ett gigantiskt hittepå för att kunna stjäla makt.

Nådemedel och/eller sakrament? No Way!

Detta är roten till det onda i RKK!

7. Eukaristin

Eftersom detta var frågans kärna ber jag att få återkomma i en separat kommentar efter att ha vägt argumenten på Guds Ords våg.

Så skall jag då försöka skriva om nattvarden, brödsbrytelsen och eukaristin.

Ritualen har olika namn i olika samfund på grund av skillnader i tolkningen av de texter jag tänker citera. Citaten kommer ur Reformationsbibeln eftersom den håller sig bäst till grundtexten.

Jag börjar med Paulus undervisning i 1 Kor. 11:23-26 och tar bara med de centrala verserna. Återkommer till resten senare:

Ty jag har från Herren tagit emot vad jag också har meddelat er: I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: Tag och ät. Detta är min kropp som bryts för er. Gör detta till min åminnelse. På samma sätt tog han också kalken, efter måltiden, och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker den, gör det till min åminnelse. Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker denna kalk, förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer.

Låt oss sedan jämföra med hur Matteus beskrev händelsen som Paulus refererar till. Matt. Mat 26:17-30

Men på första dagen i det osyrade brödets högtid gick lärjungarna till Jesus och sade till honom: Var vill du, att vi skall förbereda åt dig att äta påskalammet? Då sade han: Gå in i staden till den och den, och säg till honom: Mästaren låter säga: Min tid är nära, hos dig vill jag hålla påsk med mina lärjungar. Och lärjungarna gjorde, som Jesus hade befallt dem, och redde till påskalammet. När det hade blivit afton, låg han till bords med de tolv. Och medan de åt, sade han: Sannerligen säger jag er: En av er skall förråda mig. Då blev de mycket bedrövade och började fråga, den ene efter den andre: Inte är det väl jag, Herre? Då svarade han och sade: Den som tillsammans med mig doppade handen i fatet, han skall förråda mig. Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom, men ve den människa, genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för den människan, att hon aldrig hade blivit född. Då svarade Judas, han som förrådde honom, och sade: Mästare, inte är det väl jag? Han sade till honom: Du sade det.

Men när de åt, tog Jesus brödet och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tag och ät! Detta är min kropp. Och han tog kalken och tackade Gud, gav åt dem och sade: Drick alla ur denna. Ty detta är mitt blod, det nya förbundet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.

Jag säger er: Härefter skall jag inte dricka av denna vinträdets frukt förrän den dag, då jag dricker det nytt med er i min Faders rike. Och när de hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget.

Jesus och lärlungarna firade Pesach (hebr. פֶּסַח), det osyrade brödets högtid, som firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste av Herrens högtider. Det firas samma dag varje år i den judiska kalendern, nämligen den 15:e Nisan (se Andra Mosebok 12:6).

Det finns strikta föreskrifter för hur man skall förbereda sig, rummet där man äter och maten man äter. Allt sker enligt en fast ritual och både rätterna och handlingarna är föreskrivna. Måltiden avslutas med en lovsång, ett så kallat “hallel”. Psalmerna 113 till och med 118 sjungs. Det finns flera psalmer som utgör “hallel-sekvenser” men troligen sjöng Jesus och lärjungarna ur sekvensen 113 – 118.

Vill du läsa om hur komplicerad denna ritual är kan du kolla denna HRM-artikel hos Aletheia: Så här firar du den ursprungliga påsken (Pesach). Anledningen till att jag tar med denna länk är bara för att den ger insikt i hur komplex denna “Herrens högtid” är. Jag försöker inte alls påstå att vi kristna skulle ha några extra välsignelser eller förpliktelser att genomgå denna ritual. Men kännedom om den hjälper oss att få en bättre förståelse av vissa texter i Guds Ord.

Lägg märke till att det handlar om en måltid och om samvaro med ritual, hågkomst och lovsång. Nu tillfogar Jesus ett nytt element i denna strikt föreskrivna ritual. Jag har gett den biten en avvikande färg i citatet.

För Jesus själv var detta givetvis inte nytt, eftersom det var något som de föreskrivna ritualerna hade visat fram mot ända sedan natten i Egypten när man hade strukit lammets blod på dörrposten. Men för lärjungarna var det nytt och en avvikelse från den strikta ritualen.

Vi kan veta att lärjungarna ännu inte förstod det som skedde. Det framgår bland annat ur Lukas 24:

Det som har hänt med Jesus från Nasaret, som var en profet, mäktig både i gärningar och ord inför Gud och allt folket: hur översteprästerna och våra rådsherrar överlämnade honom till att dömas till döden och korsfäste honom. Men vi hoppades, att han var den som skulle förlossa Israel. Och till allt detta kommer, att det nu är tredje dagen sedan detta hände. Men nu har också några av våra kvinnor gjort oss uppskakade, då de tidigt på morgonen kom till graven. Eftersom de inte fann hans kropp, kom de och sade att de också hade sett en änglasyn, och dessa hade sagt att han lever. Och några av dem som var med oss gick bort till graven och fann det vara så, som kvinnorna hade sagt, men honom såg de inte.

Och från denna text, också den ur Lukas 24:

Då gav de honom ett stycke stekt fisk och en bit honungskaka. Och han tog det och åt i deras åsyn.

Och han sade till dem: Detta är de ord, som jag sade till er, då jag ännu var med er, att allt måste fullbordas som är skrivet om mig i Mose lag och i profeterna och i psalmerna. Då öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: Så är det skrivet, att så måste Kristus lida och på tredje dagen uppstå ifrån de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn bland alla folk, med början i Jerusalem. Och ni är vittnen till allt detta.

Jesus åt för att bevisa att han inte var ett spöke.

Lägg nu märke till att det finns en skillnad mellan den exakta ordalydelsen i Matteus 26 och i 1 Kor. 11.

Matteus rapporterar: “Och han tog kalken och tackade Gud, gav åt dem och sade: Drick alla ur denna. Ty detta är mitt blod, det nya förbundet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

Paulus skrev: “På samma sätt tog han också kalken, efter måltiden, och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker den, gör det till min åminnelse. Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker denna kalk, förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer.”

Och för att komplicera saken ytterligare tänker jag citera ur Johannes 6:47-57

Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tror på mig har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen, och de dog. Men detta är det bröd, som kommer ner från himlen, för att den som äter av det inte skall dö.

Jag är det levande brödet, som kommer ner från himlen. Den som äter av det brödet, han skall leva i evighet. Och det bröd, som jag skall ge är mitt kött, som jag skall ge för världens liv. Då tvistade judarna med varandra, och sade: Hur kan denne ge oss sitt kött att äta?

Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Såsom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever för Faderns skull, så skall också den som äter mig leva för min skull.

Att det inte är svårt att tolka både hit och dit torde vara uppenbart efter att ha läst ovanstående. Därför blir följande steg att se efter vad olika tolkningar säger.

När du läser de olika tolkningarna, kom då i håg att det var vanliga människor som kom tillsammans för att hålla en måltid som var omgiven med många ritualer. Det handlade om samvaro, ihågkomst av historiskt viktiga händelser, insikt i den egna situationen och prisande av Gud den allsmäktige.

Jag saxar från Nattvard:

Nattvarden (även eukaristi, kommunionen eller altarets sakrament) är enligt en del kyrkor ett kristet sakrament och enligt andra kyrkor ett symboliskt firande av Jesu lidande och död.

Åminnelsen av Jesu sista måltid kallas inom de lutherska kyrkorna för nattvard, mässa eller altarets sakrament. I frikyrkorna kallas den för nattvard eller brödsbrytelse. I den romersk-katolska kyrkan används orden eukaristin, kommunionen, det allraheligaste sakramentet eller altarets sakrament. I den ekumeniska rörelsen används också ordet eukaristin. Tillfället då nattvarden firas kallas nattvardsgudstjänst, nattvardsfirande eller mässa.

Låt oss då kolla vad “mässa” betyder Mässa:

Mässan är den mest centrala kristna liturgin. I västkyrkan är mässa det vanliga ordet för huvudgudstjänsten, i den östkyrkliga liturgin är dess motsvarighet eukaristin. Mässan hänför sig till brödsbrytelsen efter Jesu sista måltid och var gängse redan i den tidiga urkyrkan. Om mässans innebörd är de olika protestantiska samfunden och katolska kyrkan oense.

Mässan kan vara reciterad med sjungna partier eller alltigenom sjungen: en alltigenom tonsatt mässa förekommer i Katolska kyrkan. Det recitativiska sångsätt som kan förekomma i mässor kallas accentus och utförs av en präst. Accentus utfördes i den gregorianska sången enligt vissa fastställda psalmtoner. Partier med större melodisk rikedom kallas concentus och utförs av kör eller kantor. Accentus och concentus uppkom i den gregorianska sången under medeltiden.

Jaha, då måste vi försöka förstå skillnaden mellan “mässa” och “högmässa” Högmässa:

Högmässan är den högtidliga nattvardsgudstjänst som firas på söndagar och helgdagar inom den Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och flera andra kyrkor. Här beskrivs Svenska kyrkans högmässa, som genom 1986 års kyrkohandbok har fått en allmänkyrklig karaktär och påminner väsentligen om mässan i Anglikanska kyrkan och Katolska kyrkan. För en mer generell beskrivning, se mässa.

Högmässan bygger på stor församlingsaktivitet. Tanken är att Gudsfolket kommer tillsammans inför Gud, ber till honom och tar emot av honom (till exempel förlåtelsen, nattvarden). Högmässan har därför karaktär av lovsång inför Gud, undervisning om Jesus Kristus samt ödmjukhet inför Gud och varandra. Den skall dessutom spegla himmelrikets skönhet och ära Gud.

Högmässan är den vanligaste gudstjänsten i Svenska kyrkan. Tidigare användes även begreppet högmässa för huvudgudstjänster utan nattvardsfirande, det som numera kallas högmässogudstjänst eller söndagsgudstjänst.

Och för att försöka bringa “reda” i detta, om det är möjligt, får vi således kolla vad man menar med Mässoffer:

Mässofferläran knyter samman två centrala händelser i Jesu liv: brödsbrytelsen i samband med den sista måltiden på skärtorsdagens kväll och Jesu död på korset. Med sin offerdöd på korset försonade Jesus människan med Gud. Men varför utfäste han befallningen att hans lärjungar skulle äta hans kropp och blod? Och varför skedde detta under den – rituella – judiska påskmåltiden?

Katolsk teologi framhåller att prästen när han läser mässans instiftelseord (Detta är min kropp…) bokstavligen förvandlar brödet och vinet till Jesu kropp och blod. Härigenom och genom förtäringen av det invigda brödet och vinet gestaltas Jesu offerdöd på korset symboliskt och görs på så sätt sakramentalt och oblodigt närvarande på nytt. Det enda historiska korsoffret upprepas inte utan närvarandegörs bortom tid och rum. De troende, som befinner sig i den av Gud skapade tiden, får en glimt av Guds eviga tid. Den troende kan då förena sig och sitt eget lidande med Kristi eget offer. Därför talar katolsk teologi om kommunion (förening) hellre än om nattvard (måltid).

Vidare ser katolsk teologi en kontinuitet mellan mässoffret och det gamla förbundet mellan Gud och Israel. I detta förbund stadgades om tempeloffer, såväl lovoffer (för att tillbe Gud) som propiatoriska offer (för att återköpa för synder) – främst bland dessa en syndabock som offrades för att symboliskt gottgöra för folkets försyndelser under det gångna året. Under sin flykt från Egypten instiftades sedan den judiska påsken som en rituell påminnelse om Guds bistånd in i det nya livet. Härvidlag spelade lammet en central räddande roll, varför lammet, som återfinns i Johannes uppenbarelsebok, fått symbolisera Jesu offerdöd.

Begrunda följande texter. Du får läsa sammanhanget själv!

Rom. 6:10 Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud.
Hebr. 7:27 Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv.
Hebr. 9:12 gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.
Hebr. 9:26 I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.
Hebr. 10:2 Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar offertjänsten skulle då redan en gång för alla ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete.
Hebr. 10:10 Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.

Texterna har gemensamt att Kristi offer skedde “en gång för alla”.

Ja, där står vi då med motsättningar som är läromässiga, praktiska och faktiska.

Har katolikerna rätt att måltiden är symbolisk, och att blodet och köttet är faktiska?

Har judarna rätt att samvaron och måltiden i “sedermåltiden” är högst verkliga och att ritualen pekar både bakåt och framåt? Bakåt mot uttåget ur Egypten, framåt mot Messias?

Har de “lågkyrkliga” protestanterna rätt att måltiden är symbolisk och bekänner tron på Jesu död, uppståndelse och återkomst?

Vad kan vi veta säkert?

Jo, den katolska uppfattningen står ungefär så långt man kan komma från den judiska uppfattningen.

I RKK får församlingen inget vin, de får en “oblat” och vem som helst kan konstatera att oblaten är ett kex, inte kött.

För rätt-trogna judar är det absolut förbjudet att förtära blod eller rått kött.

I RKK brukar prästen dricka ur bägaren med portvin (19% alkohol). Man blir inte drucken av blod.

När Jesus frestades av satan att göra om stenar till bröd svarade han: “Det är skrivet: Människan lever inte enbart av bröd, utan av vart och ett Guds ord.” (Lukas 4)

Jesus kallas av Johannes för “Guds Ord” (Joh. 1):

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. /..klipp../ Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud. Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har av Fadern, full av nåd och sanning.

I pingströrelsen brukade man (när jag var ung) “fira” nattvarden med söndersmulad sockerkaka och “Merlino”, alltså juice från röda druvor.

Det var ingen fråga om en måltid eller den samvaro som uppstår när man firar måltid tillsammans.

Mycket svårt att koppla denna ritual med Paulus ord i 1 Kor. 11:17-31 som jag nu tänker citera i sin helhet:

När jag nu ger er följande föreskrifter, kan jag inte berömma er: att ni kommer samman inte till förbättring, utan till försämring. För det första hör jag att det förekommer splittringar bland er när ni kommer samman i församlingen, och delvis tror jag att det är så. Ty partier måste ju finnas ibland er, för att det skall bli uppenbart bland er, vilka som håller provet.

När ni nu kommer tillsammans så är det inte för att äta Herrens måltid, för när ni skall äta tar var och en i förväg sin egen måltid och så får den ene hungra, medan den andre är berusad. Har ni då inte era hem, där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och vill ni få dem att skämmas som inget har? Vad skall jag säga er? Skall jag berömma er? I detta fall berömmer jag er inte.

Ty jag har från Herren tagit emot vad jag också har meddelat er: I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: Tag och ät. Detta är min kropp som bryts för er. Gör detta till min åminnelse. På samma sätt tog han också kalken*, efter måltiden, och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker den, gör det till min åminnelse. Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker denna kalk, förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer.

Den som nu ovärdigt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han blir skyldig till Herrens kropp och blod. Men människan må pröva sig själv, och så äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som ovärdigt äter och dricker, utan att åtskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför är också många svaga och sjuka bland er, och många är avsomnade. Ty om vi dömde oss själva, så skulle vi inte bli dömda.

Och här tänker jag summera denna upptäcktsfärd angående nattvarden.

Inte kan det bli något problem med förväxling med vanlig mat om man kommer samman för att dela en sockerkakssmula och 5 ml druvjuice!

Nej, man kom sammans till en måltid. Tydligen ett knytkalas som innehöll nattvarden som en del av programmet.

Inte blir man vare sig mätt eller hungrig av en smula sockerkaka? Inte blir man väl vare sig otörstig eller berusad av 5 ml druvjuice.

Inte kan man väl missta den ritual som praktiseras av katoliker och protestanter för en vanlig måltid.

Men, om man under knytkalaset samlas kring det som Herren instiftade, är det ju mycket möjligt att man inte gör skillnad mellan maten och nattvarden.

Min slutsats är att nattvarden utgör en symbolisk handling med den praktiska betydelsen att deltagarna bekänner sig till Kristi död, uppståndelse och återkomst. Helt i enlighet med Rom. 10:9-11.

Brödet bör vara ojäst äkta bröd och vinet bör vara jäst äkta vin. Och ritualen hör till en äkta samvaro med en äkta måltid.

Min slutsats blir att inga samfund firar nattvard i enlighet med Skriften.

Somliga firar kanske med rätt anda, andra med rätt ritual, och ytterligare andra i rätt sammanhang.

Men inga med totalsumman korrekt.

Varför inte göra som i den första församlingen?

Apg. 2:46 Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.

Att bryta bröd kan betyda både att hålla måltid tillsammans och att specifikt bekänna tron på Herren Jesus död, uppståndelse och återkomst.

Och härmed har jag meddelat svar (tror jag) på de frågor som frågeställaren ställde.

/Kjell

Views: 97