Jag skall nu försöka summera tankarna kring Tro, Hopp och Kärlek.
“Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.”
Vi lever i en individualistisk kultur och har därför svårigheter att förstå begrepp som är “relationella”. Jag tänker ta ett exempel.
Ordet “välsignelse” innebär att det finns någon som välsignar och någon som blir välsignad. Det innebär också att den som välsignas underordnar sig den som välsignar.
Det förutsätter en relation som inte bara existerar för tillfället utan som är permanent på grund av båda parternas val.
Kanske är det lätt att förstå att kärlek är något som inte kan existera utan en relation. Johannes skrev “Gud är Kärleken” (1 Joh. 4:8 och 16). Detta är en deklaration av treenigheten.
Om nämligen Gud Fadern hade varit ensam innan skapelsen så hade han inte kunnat vara kärleken. Men han var (och är) kärleken, för han är densamme från evighet till evighet.
Det finns ett sätt att åskådliggöra detta. Ta det inte som teologi eller lära, bara illustration. Fadern och Sonen älskar varandra så högt och intimt att resultatet blir personen Den Helige Ande.
Paulus skrev i Rom. 13:10 Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens uppfyllelse.
Med felaktig logik skulle man kunna tro att det går att kombinera så här: Kärleken är lagens uppfyllelse och Gud är Kärleken, alltså är Gud lagens uppfyllelse.
Denna logik leder fel, därför först något om ordet “kärlek”. Det finns nämligen fyra grekiska ord som vi översätter med det svenska ordet kärlek.
Joh 21:15-17
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: “Simon, Johannes son, älskar (ἀγαπάω – agapaō) du mig mer än dessa?” Han svarade: “Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. (φιλέω – phileō)” Jesus sade till honom: “För mina lamm på bete.”
För andra gången frågade han: “Simon, Johannes son, älskar (ἀγαπάω – agapaō) du mig?” Han svarade: “Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.(φιλέω – phileō)” Jesus sade till honom: “Var en herde för mina får.”
För tredje gången frågade han: “Simon, Johannes son, har du mig kär(φιλέω – phileō)?” Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade: “Har du mig kär(φιλέω – phileō)?” och han svarade: “Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär(φιλέω – phileō).” Jesus sade: “För mina får på bete.
Kanske har du hört förklaringen att Jesus frågar Petrus tre gånger för att Petrus hade förnekat Jesus tre gånger?
Men det finns en viktig information i grundtexten som försvinner i översättningen. Jag har satt in grundtextens ord ovan.
De två första gångerna frågade Jesus om Petrus älskade honom, och Petrus svarade ungefär “du vet att jag är din vän”. Den tredje gången frågade Jesus om Petrus var hans vän, och Petrus bejakade detta.
- ἀγαπάω – agapaō = utgivande ren kärlek
- φιλέω – phileō = vänskap
- στέργω – storgeo = tillgivenhet och sympati
- ερως – eros = begär, åtrå (notera att detta ord inte finns i Bibeln)
Vilka, av dessa fyra ord för “kärlek” avser det som har med en relation att göra?
Ja, helt klart är uppoffrande, utgivande kärlek utan tankar om vinst den “största” av dessa.
Vänskap finns inte om man är ensam och tillgivenhet (affection) och sympati finns inte om inga andra personer finns.
Den enda “kärlek” som kan existera i isolation är “eros”.
Men den behöver inte göra det. Om nämligen “åtrån efter vårt saliga hopp om evig frälsning” avses med ordet “åtrå” så är detta gott och helt bibelenligt när det gäller evangelium.
Den stora lögnen i vår tid är när eros och agape kopplas utan att visa på de stora oförenliga skillnader som finns. Kärlek blir då en egocentrisk aktivitet som avser att generera vinst.
Fundera på detta och du kommer att förstå varför “trosförkunnelsen” varken proklamerar tro, eller hopp eller kärlek utan dess raka motsats, nämligen eros korrupta betydelse.
Gud har lovat, genom profeter och apostlar, att denna korrupta “kärlek” kommer att leda till att dess förespråkare (och troligen även praktiserande medlemmar) kommer att hamna i resultatet av sina egna val. En “kärlek” utan relationer. Detta är bokstavligen och helt praktiskt, helvetet.
Egenkärlekens och entusiasmens och begärets olja slocknar obönhörligen när Kärleken träder in på scenen!
Jag skall nu försöka avrunda.
“Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.”
Försök nu först att fundera på hur det skulle vara att leva utan hjärta, eller utan lever, eller utan njurar.
Det går naturligtvis inte och samma gäller det eviga livet utan tro, hopp och kärlek. Men det betyder inte att det inte finns en hierarki.
När hjärtat tar slut är det slut på det jordiska livet inom delar av sekunder.
När levern slutar fungera dröjer det timmar eller dagar innan man dör.
När njurarna slutar fungera är man död inom någon eller några veckor.
Vilken hierarki finns det då för tro, hopp och kärlek? Jo störst av dem är kärleken.
Utan kärlek kvittar både tro och hopp.
Äkta kärlek leder till både förtroende och trohet, alltså “tro” i biblisk betydelse.
Bli nu inte förvånad att just “hoppet” oftast presenteras på de mest korrupta sätt!
I vår tid säger “trosförkunnelsen” att hoppet är mindervärdigt och att man skall “tro”. De menar att man skall generera entuasiasm för sina egna tankar. (Detta är förklädd eros.)
Världens media försöker göra oss entusiaster för massor av olika begär. De presenterar åtrån till självtillfredställelse. (Detta är uppenbar eros.)
Och genom att göra det lyckas gudsföraktarna att få oss att tro att det är löjligt att hoppas och glädjas åt det saliga hopp som Herren meddelat i profetia och på Golgata.
Tron och hoppet är essentiella organ i Kärleken. Hoppet är oljan!
Jag avslutar här för det finns alltför mycket att tillfoga.
/Kjell
Views: 70
Kjell,
Jag hade inte hört detta förut.
“στέργω – storgeo = tillgivenhet och sympati”
Inressant!
Vad som fortfarande är svårt att förstå är vad eventuellt hoppet har för roll när denna tidsålder är förbi? Jag har tänkt att man lever i hoppet om att få tillhöra Herren i evighet. Dvs att hoppet är knutet till framtid.
Du nämner i texten om helvetet. Personligen tycker jag att det är ett av de svåraste i Bibeln. Sven Reichmann berättar i en mp3 inspeling att han hade en ca fyraårig “kamp” med det ämnet. (Tips för ett kommande inlägg från dig?!)
Mvh
A.J.
A.J. (Reply)
A.J.,
Låt oss lämna funderingarna om helvetet i denna bloggpost och bara behandla den himmelska härligheten. (Om du söker på helvete hittar du det jag har skrivit om detta.)
Ulrika skrev något om hoppet, men blandade ihop nu och i evigheten. Det är lätt gjort:
Koncentrera på “livsgnistan”.
Rolf Lampa skrev något om hoppet I evigheten “hoppas” man inte.:
Vi har stora svårigheter att föreställa oss något om “evigheten”.
Det beror på att vi är skapade att leva nu, i historien där sekunder droppar förbi och blir till dagar, veckor, månader och år.
Vi kan inte! Det är bara så. Vi kan inte förstå hur det skulle vara att vara i evigheten.
De flesta av oss föreställer sig en väldigt låååååååååååååååång tid. Men evighet betyder total avsaknad av tid.
Allt vi kan uppleva här och nu handlar om förändringar från ett tids-segment till nästa tids-segment. Allt vi tycker om, eller tycker illa om, handlar just om denna förändring i tiden, sekundernas flöde.
Men vi har alla (tror jag) någon gång upplevt en glimt av evigheten. Det var ett moment när allt var så perfekt (enligt vår måttstock) att vi skulle ha sagt “stanna, här vill jag förbliva”. (Om du inte känner Götes Faust och kan läsa Tyska, läs den! Den handlar om just denna förrädiska fälla som själafienden gillrar för oss.)
De flesta av oss skulle troligtvis känna igen sig i en situation där de var över hövan förälskade.
Tiden var oviktig bara man fick sitta närma sin älskade, hålla handen och känna kroppens värme och kontakt. Kanske i rumssoffan hos föräldrarna,axel mot axel, medan de yngre syskonen fnittrande var chockerade.
Tiden var oviktig och man skulle gärna ha sagt som Faust: “Bleibt, du bist schön!”.
Barnen som Rolf nämner hoppar och jublar för att pappa tar med dem på en biltur.
Jag, som inte längre är ett barn, frågar först “Vart skall vi åka? Varför? Vad skall vi göra där? Hur länge skall vi stanna?” Tiden ledde till att jag förlorade min barnatros evighetsperspektiv! Det gör vi alla.
Ulrika nämner en väldigt viktig bit.
Varje gång vi förnimmer en egenskap, aspekt, dimension, av den älskade är det “drivmedlet” alltså hoppet som ger oss livsglädje.
Närmare än så kommer jag inte med de begränsningar av tid och rum som Herren har beslutat för oss.
/Kjell
Kjell (Reply)
Jag kanske glömde nämnda, när jag tog upp aspekten “förväntan” att detta är ett av ordets betydelser i grundtexten som översätts med “hopp”.
Och just betydelsen förväntan (och ständig fortsatt hänförelse) behöver inte upphöra i evigheten, på liknanden sätt som hoppet inte längre är ett hopp efter att hoppet nått sin fullbordan.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Följer Majlis exempel och skriver “hopp” i sökrutan (Bibeln online)
Matt 12:14ff
“Fariseerna gick då ut och överlade om att döda honom.När Jesus fick veta det, drog han sig undan. Många följde honom, och han botade dem alla. Han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Se min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har sin glädje. Jag skall låta min Ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken.Han skall inte tvista eller skrika. Hans röst skall ingen höra på gatorna.
Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka, förrän han har fört rätten till seger.Och till hans namn skall folken sätta sitt hopp.”
/Ulrika
Ulrika (Reply)