Väktare

Detta blir en gästblogg, och samtidigt inte en gästblogg.

För en hel del år sedan skrev signaturen Eva Helen en kommentar på min fråga: “Hur bör man varna om man känner att man måsta varna?”

Jag tänker, med hennes godkännande, att återge kommentaren precis som hon skrev den, i helhet, utan några som helst ändringar.

Ingen fetstil, ingen kursiv. Bara citat som du är van vid på denna blogg i blå färg. Det enda ytterligare jag gör är att låta kommentaren börja med en bild.

Bilden föreställer Rembrandts berömda tavla “De Nachtwacht” (Nattvakten). Först ett foto av tavlan, sedan en live act, till sist en “nattvakt” av en annan konstnär.

Här följer Eva Helens kommentar:

Jag har aldrig sagt att vi inte ska varna. Men jag tror att man kan varna på olika sätt.

En enkel liknelse som kan exemplifiera det hela:

Två pojkar, från två olika familjer, ska lära sig att gå alldeles själv till skolan. För att komma fram till skolan, finns bara EN väg att gå för att komma fram. Det finns många andra vägar, som viker av från vägen, och som inte leder till skolan.

Pojkarnas pappor ska instruera dem inför deras promenad till skolan, och papporna har var för sig olika taktik.

Pappa nummer 1:

Denna pappa har uppmärksammat en historia om en annan pojke som för ett par år sedan blev lurad bort från vägen, av en ful gubbe med godispåse. Pappan vill varna sin pojke för detta, och har därför gjort en kontroll mot brottsregistret och dragit ut en lista på alla fula gubbar i hela Sverige.

Pappan säger till pojken:

“Varning!!! Överallt finns det fula gubbar med godispåsar som försöker lura små pojkar och locka dem bort från vägen med hjälp av sitt godis. Akta dig för de fula gubbarna! Varning!!! Såhär känner du igen de fula gubbarna: De heter Olle, Oskar, Bengt, Per-Erik, Åke, Bertil och Evert. Godiset de bjuder på är antingen choklad, eller röda karameller.”

Pojken tog till sig pappans instruktion, och började gå mot skolan. På vägen möter pojken en farbror som verkar snäll och som vill bjuda på godis. Pojken frågar vad farbrorn heter. Farbrorn svarar “Olle”, varpå pojken kommer ihåg att pappan ju varnat just om denne Olle, att han är en av de fula gubbarna. Pojken svarar därför “Nej tack” till farbrorn, och vandrar vidare. Vilken tur, tänker pojken, att min pappa varnade mig!

Pojken möter ännu en farbror som verkar snäll och som också han vill bjuda på godis. Pojken frågar vad farbrorn heter. “Anders”, svarar farbrorn. Pojken tänker: “Vad bra, alltså inte någon av de fula gubbarna”. Men för säkerhets skull så frågar pojken igen: “Vad är det för godis du har i påsen?”. Farbrorn svarar: “Polkagrisar”. Pojken tänker: “Ja, vad bra. Alltså inte choklad eller röda karameller, som fula gubbarna annars bjuder på. Alltså är denne farbror ingen ful gubbe, utan bara en snäll farbror!”.

Pojken följer med farbrorn, och blir sysselsatt med att äta polkagrisar. Han går vilse och kommer inte fram till skolan i tid. Trots pappans alla ansträngningar, hade pojken alltså blivit vilseförd av en ful gubbe. Men just denne fula gubben hade aldrig tidigare åkt fast för sina brott, och därför fanns han inte med i brottsregistret. Man hade heller ännu inte upptäckt att fula gubbar även kunde bjuda på polkagrisar.

Pappa nummer 2:

Denna pappa hade förberett sig genom att skaffa sin pojke en mobiltelefon, där pappan programmerat in sitt eget direktnummer som förval.

Pappan sade till pojken: “Här har du en telefon som du alltid kan nå mig på, om du behöver fråga något, eller blir osäker på vägen. Tveka inte att ringa!”

Vidare gav pappan sin pojke följande instruktion:

“Din uppgift är att gå till skolan, och att komma i tid till skolan. För att komma fram i tid är det viktigt att du håller dig enbart på den vägen som jag har visat dig. Det kan hända att du på vägen möter någon eller ser något som kan få dig att lockas gå bort från vägen, men detta får du då försöka stå emot. Om du går bort från vägen riskerar du att hamna vilse, och komma för sent till skolan. Men om du ändå skulle lockas bort, och hamna vilse, så kan du alltid ta fram din mobiltelefon och ringa till mig, så ska jag själv komma och hämta dig och föra dig tillbaka till vägen som leder till skolan. Om du går på den rätta vägen så kommer du att känna dig trygg och säker, och kan vandra i frid. Men om du vandrar bort från vägen, så kanske du till en början kan tycka att det är spännande och kul, men efter ett tag kommer du att upptäcka att du är vilse, och friden försvinner, och du blir ledsen och orolig. Så allra bäst för dig är att du verkligen håller dig på vägen, och aldrig låter dig ledas bort. Om du följer mina instruktioner så kan du fullt ut lita på att du kommer fram till skolan, och dessutom i rätt tid.”

När pojken sedan gick mot skolan mötte han farbror Anders som ville bjuda på polkagrisar som han hade hemma hos sig ett par kvarter bort. Pojken blev otroligt sugen på godis och tyckte erbjudandet lät väldigt lockande, men blev påmind om vad pappa hade sagt till honom, så pojken svarade artigt till farbrorn: “Tack, det var snällt av dig, men jag kan inte följa med dig, eftersom du inte bor på den väg som jag ska gå till skolan. Om jag följer med dig kanske jag hamnar vilse, och kommer för sent till skolan.” Farbrorn gick då vidare, och frågade nästa pojke.

En stund senare fick pojken syn på en jättesöt liten kattunge, som han ville klappa. Han gick fram till kattungen, men denne försvann in på en villatomt. Pojken funderade på om han skulle springa efter kattungen, men blev påmind om vad pappan hade sagt, att han riskerade att hamna vilse och komma för sent till skolan, så pojken fortsatte vägen fram.

Pojken kom fram i tid till skolan.

——————-

Det jag ville säga med denna liknelse var alltså att vi kan varna på olika sätt. Många gånger tror jag att vi varnar på ett lite för snävt sätt, vilket kan leda till att vi ändå hamnar fel på vägen.

Många gånger handlar varningarna om vilka villoläror som finns (olika slags godis) som vi ska akta oss för. Eller så handlar varningarna om specifika personer (namngivna predikanter som ska vara kända villolärare, dvs de “fula gubbarna”). Men detta blir för snävt på så vis att vi missar de villoläror som ännu ingen upptäckt och definierat som en villolära (“polkagrisar”), och så missar vi de villolärare som ännu ingen upptäckt är en villolärare (“farbror Anders”), eller är sedan tidigare en känd “äkta lärare”, som har nyligen avfallit till att bli en “falsk lärare”.

Risken finns att vi invaggas i en falsk trygghet när vi varnas för snävt. En del verkar tro att de går rätt på vägen, så länge de inte går på vägen som “leder mot Rom”. En del verkar tro att så länge de inte lyssnar till någon villolära eller villolärare, så är de rätt på vägen. Man riktar in sig på att snarorna i stort sett enbart består av villoläror och villolärare. Det blir en jakt på villoläror och villolärare, som kan helt gå överstyr så att det finns vissa kristna som till slut inte vågar lyssna på någon predikant, utan enbart ett fåtal (upp till 4-5 st), för att de är så rädda för att det annars skulle kunna vara en villolärare som de lyssnar på. Men sanningen är ju egentligen att snarorna inte enbart består av villoläror och villolärare. Snarorna är ju så många fler än så!

Vi riskerar alltså att missa alla andra fallgropar som finns på vägen, och som kan föra oss vilse, som exempelvis den jättesöta kattungen som pojken mötte och ville klappa på. Pojke nr 1 i liknelsen blir enbart uppmärksam på fula gubbar med godis, men missar att även den jättesöta kattungen kan leda honom vilse.

Visst kan det finnas anledning att varna för ett specifikt sammanhang, en specifik lära (villolära), och någon specifik villolärare. Men jag tror att vi har riktat in oss lite för mycket på sådan typ av varning, att vi ändå tappar bort oss själva på vägen.

En mer fruktsam typ av varning tror jag därför bör bestå av fler ingredienser än identifiering av “fula gubbar och choklad”, dvs mer än en identifiering av villolärare och villoläror.

Pojke nr 2 fick av sin pappa, dels en mobiltelefon som han visste att han kunde ringa med och få kontakt med sin pappa närhelst pojken kände sig osäker (skapar en trygghet), och dels fick pojken veta mer allmänt att oavsett vem eller vad han än stötte på längsmed vägen, så skulle han inte låta locka sig bort. Alltså inte en “snäv” varning, som bara fokuserade på “fula gubbar”, utan även allt annat som skulle kunna dyka upp, allt mellan himmel och jord – alla slags frestelser som vi kan tänka oss, som drar och lockar vårt kött till att falla ur Kristus.

Både pappa nummer 1, och pappa nummer 2 hade goda intentioner med sina varningar, och ingen av dem talade fel. Men den första pappans varning var för snäv, och räckte därför inte till.

Om jag åter igen ska tolka Judas brev, och även andra Petrus brev, så tror jag inte att varningarna handlar om specifikt villolärare/falska lärare och att man ska hålla sig borta från dem, utan snarare mer allmänt en varning om att dels inte själv dras med i ogudaktighet som finns bland många av de som menar sig tillhöra församlingen, och dels en varning/uppmaning att hålla fast vid tron och kärleken.

Petrus är tydlig med vad vi ska göra för att inte snubbla och falla, och det handlar i huvudsak inte om att vi ska fokusera på att inte hamna på fel vägar, utan främst att vi ska fokusera på att hålla oss kvar på den rätta vägen:

2 Petr 1:5-15

Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Men den som saknar detta är närsynt, ja, blind, eftersom han har glömt att han blev renad från sina tidigare synder. Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.
Därför tänker jag alltid påminna er om detta, trots att ni redan känner till det och är befästa i den sanning som ni äger. Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser, så länge jag bor i detta tält. Jag vet att jag plötsligt skall lägga av mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig. Men jag vill göra det jag kan för att ni också efter min bortgång alltid skall kunna minnas detta.

2 Petr 3:14-18

Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom och räkna med att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet som han fått, och så gör han i alla sina brev, när han talar om detta. I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna.

Därför, mina älskade, då ni redan vet detta, var på er vakt, så att ni inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar ert fäste. Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen.

Petrus och Judas förmaningar tror jag alltså inte handlar specifikt om falska lärare och en varning för dessa, utan mer allmänt om ogudaktighet och straffet för sådant, att det finns både ogräs och vete mitt i församlingen, samt också om förmaningar att fokusera på den rätta vägen – att växa till i nåd och kunskap om vår Herre Jesus Kristus.

Alltså, som sammanfattande svar på din fråga om varför jag anser att vi inte bör varna, så tycker jag för det första att frågan är lite felställd. Jag har aldrig sagt att vi inte ska varna. Gärna varna. Men kanske vi bör fundera över på vilket sätt vi brukar varna, så att det inte blir för snävt, och trots alla goda intentioner ändå kanske leder till fall för vissa av oss. Vi kanske kan varna på ett lite bredare och mer uppbyggande sätt än vad vi har blivit vana vid att göra? Jag tror vi bör lära varandra att fokusera mer på att “Söka Guds rike och Hans rättfärdighet” – att ännu mer växa till i nåd och kunskap om vår Herre Jesus Kristus, och sedan får vi be om vishet hur vi ska kunna hjälpa alla de Jesu Kristi får, som gått vilse, och hamnat i snaror av olika slag.

Vi har verktygen i oss, genom Jesus Kristus, att lösa de fångna, att bota de sjuka, att ge syn till de blinda, och hörsel till de döva. Men endast genom att vi själva först överlåter oss, och låter Jesus verka genom oss, så kan vi se klart och tydligt, och hjälpa andra.

Om vi själva är blinda, så kan vi inte leda andra som också är blinda. Och som Petrus skriver – vår syn får vi när vi ökar kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Och då borde ju rimligtvis just kunskapen om Jesus Kristus, också vara det verktyg, den ögonöppnare som vi kan använda för de övriga som ännu är blinda, men som vi vill hjälpa att se. Jesus är vägen, sanningen och livet.

Den största bristen, och kanske största orsaken till att många inom kristenheten hamnat på villovägar tror jag beror på just detta, att vi har för lite kunskap om vår Herre Jesus Kristus. Vi har övergivit Herren, vår källa med levande vatten som ger oss liv och tillväxt. Kanske vi blir till allra störst hjälp för de blinda om vi bidrar till att öka kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Och hur gör vi det? Kanske att vi i större utsträckning uppmanar folk till att vända om, att vända sig direkt till Guds ord, direkt till Jesus Kristus, våra själars Herde, den enda sanna Herden som vill leda var och en av oss personligen.

Missförstå mig inte nu. Med allt detta vill jag inte ha sagt att vi helt saknar alla dessa andra ingredienser i varningar som vi brukar framföra. Det finns de också! Men jag tror som sagt att vi har låtit varningar i alltför stor utsträckning fokusera just på “fula gubbar och godis”, och att vi har en övertro på att just sådana slags varningar gör att de blinda (de som fastnat i villoläror) kan få sin syn tillbaka.

Frid,
Eva Helen

Visits: 62

74 thoughts on “Väktare”

  1. Törs man köra som första kommentar till dessa tänkvärda tankar av Eva Helen, det bottennapp som tidningen Dagen idag publicerar.

    Det är en artikel skriven av Peter Halldorf där affektion och vrede har förklätts i paciviserande ord. Ulf Ekmans konversion prövar på allvar vår ekumeniska hållning. För visst är just “Ekumeniken” vår gemensamma gud?

    Nej, jag tänker inte göra några “nät-hat-uttalanden” om denne man på bloggen men jag kanske får poängtera att hans klädnad är en förklädnad.

    Lägg märke till att så gott som alla som använder ordet “spiritualitet” är villolärare.

    Jag vet att det inte funkar på svenska, så jag tar det på engelska.

    We are not called to “spirituality” but we are called to “sanctity”.

    Hinduismen är laddad till bristningsgränsen med “spiritualitet”, men vi är kallade till “renhet = sanity” vilken är roten till ordet “helgande = sanctity”. En renhet i sundhet. Motsatsen är synd vilken har roten “insanity”.

    All synd är en form av de vi på svenska kallar mentalsjukdom.

    Igen, detta är ett riktigt bottennapp av Dagen.

    Varning för denna så kallade “kristna” blaska!

    Vill du läsa där? Inget problem, men vet då att du måste pröva varenda liten bit som skrivs.

    Lukas 17:1 Jesus sade till sina lärjungar: “Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer!

    Ve den tidning genom vilka förförelserna kommer och ve de ledare genom vilka förförelserna kommer.

    Inte mina ord. Jag bara citerar.

    /Kjell

        (Reply)

  2. Själva tillvägagångssättet tror jag varierar så mycket beroende på situation och de inblandade människorna att det är omöjligt att ge ett svar på “Hur varna?”

    Men hur ofta och med vilka drivkrafter vi ska varna svarar en Guds Apostel så här:
    Apg 20:31
    “Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar. ”

        (Reply)

  3. Ulrika,

    Jag tar en bättre översättning. I detta fall 1917.

    Apg. 20:31 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder.

    Och jag skall ge ytterligare några citat där ordet i fråga förekommer. Ordet betyder förmana.

    Rom. 15:14 Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl att förmana varandra.

    1 Kor. 4:14 Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan såsom en förmaning till mina älskade barn.

    Kol. 1:28 Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa fram var människa såsom fullkomlig i Kristus.

    Kol. 3:16 Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan.

    Men, detta var en parentes.

    Som jag tolkar Eva Helens text förespråkar hon att i första hand utrusta varandra med sund kunskap så att vi själva kan känna igen felaktigheter och villor.

    Man kan ju radda upp 20 tvivelaktiga förkunnare, men snart kommer nummer 21.

    Man kan radda upp 15 heresier, men snart kommer nummer 16.

    Som jag ser det behövs mycket av just att utrusta varandra. Men det är nog nödvändigt att komplettera med exempel på feltolkningar och villor.

    Och när man gör det faller det sig naturligt att man ger exempel på vilka dessa villors främsta företrädare är.

    /Kjell

        (Reply)

  4. Ulrika,

    Hej Ulrika,

    Det vore intressant att veta hur du tolkar just det bibelordet som du citerar. Vad avses med “varna” i detta sammanhang?

    Just detta bibelord har jag sett förvrängas så att den fått en annan innebörd än vad den faktiskt har. Ofta används just detta bibelställe som stöd för den slags “väktartjänst” som ensidigt går ut på att varna för falska läror och falska lärare.

    Men om man närmare studerar bibelstället, dels i grundtexten, dels i sammanhanget, kan man se att det Paulus har gjort i tre års tid, är att han förmanat/tillrättavisat dem enskilt var och en av dem, med syfte att de ska mogna och stå stadiga i tron på Jesus Kristus, så att ingen (bl.a. rovlystna vargar) eller inget kan leda dem bort från troheten till Jesus Kristus. De är efter alla Paulus förmaningar så rotade i sanningen, och såpass mogna, att de enkelt kan se när någon försöker förvränga sanningen.

    Alltså, Paulus “varnade” inte i tre års tid. Ett bättre ordval i denna vers är att han “förmanade” dem. Se gärna andra översättningar.

    Hälsn Eva Helen

        (Reply)

  5. Djupare intryck

    Eva Helen,

    Bra påpekande detta om förmaning // varning.

    Om man sammanfattar innebörden av hur Paulus i praktiken uppfattade och “verkställde” förmaning kan man ställa upp tre punkter som alltid ingår i en krärleksfull förälders fostrande åtgärder för sina barn. Notera motsatsparen (—), båda delarna behöver vara med):

    1. Tillrättavisning (Så här — inte så där)
    2. Undervisning (Därför att (bra) — Därför att (dåligt))
    3. Uppmuntran (Vid försök till efterlevnad : “Känns det inte redan mycket bättre?”)

    Sådär håller de på varv efter varv (i flera år), mammorna och papporna. Dvs de mammor och pappor som älskar sina barn. Samt Paulus. Det krävdes cirka tre år för Paulus att göra folk av vuxna människor. 🙂

    Och utelämna inte någon av de tre delarna, med sina motsatspar. Genom att visa “Hur” samt “Hur man inte”, kan en person själv göra jämförelser mellan dem.

    Jämförelser kräver tankebearbete och urskiljning som ger insikt. Och insikter har fördelen att kunna “fylla ut” det läraren INTE säger eller ens behöver säga.

    🙂

    // Rolf Lampa

        (Reply)

  6. Hej Eva Helen,

    Du frågar:”Det vore intressant att veta hur du tolkar just det bibelordet som du citerar. Vad avses med “varna” i detta sammanhang?”

    Utan vidare bibelstudier tänker jag spontant på skydda. Som Herden skyddar fåren vill jag försöka skydda både vän och fiende. Även om jag är fullt medveten att mina avsikter stannar vid försök. Och att jag på senare tid blivit mer o mer benägen att låta fienden stå sina egna val. Men då talar vi om mina känslor och de är inte relevanta i sammanhanget. Ananias fick söka upp en människa som han trodde var en av hans största fiender. Men “något” hade ju skett.

        (Reply)

  7. Ulrika skrev: “Utan vidare bibelstudier tänker jag spontant på skydda……”

    Jag väntade något med att svara i hopp att kanske någon annan ville göra det.

    Nu vet jag att Eva Helen anser att tolkning av Guds Ord, bör ske enligt principen att “låta skrift tolka skrift”.

    Det är även min åsikt att vi annars kan hamna var som helst.

    Så frågans innebörd är nog snarare hur du tolkar texten “efter ytterligare bibelstudier”.

    Det är ju tydligt att ordets betydelse handlar om “tillrättavisning, undervisning och uppmuntran” som Rolf så riktigt påpekade.

    /Kjell

        (Reply)

  8. “Det är ju tydligt att ordets betydelse handlar om “tillrättavisning, undervisning och uppmuntran” som Rolf så riktigt påpekade.”

    Javisst,
    Rolf talar om metoderna och jag om motiven/drivkrafterna.

    Med på den?

        (Reply)

  9. Ulrika,

    Och frågan som Eva Helen ställde var:

    Det vore intressant att veta hur du tolkar just det bibelordet som du citerar. Vad avses med “varna” i detta sammanhang?

    Jag trodde du menade att din kommentar var ett svar på hennes fråga.

    Låt mej förtydliga:

    Visst utövar personliga erfarenheter inflytande på hur vi “tolkar”, alltså förstår saker. Men avsikten är ju att försöka förstå vad citatet betyder utan att låta subjektivitet missleda.

    Bibeltexter ändrar inte betydelse på grund av våra erfarenheter. Men våra erfarenheter kan endera göra att det blir lättare, eller svårare att förstå betydelsen.

    Frågan var: Vad avses med “varna” i detta sammanhang?

    /Kjell

        (Reply)

  10. Det duggar tätt med flumartiklar som vill försvara ekumenik i form av esoteriska projekt som Bjärka-Säby.

    Peter Halldorf: Gå korsets väg i ekumeniken
    Ylva-Kristina Sjöblom: Bjärka-Säby ett mini Taizé.
    Biskop emeritus Biörn Fjärstedt: Bjärka Säby är värt allt stöd

    Jag vill citera en del av ett meningsutbyte mellan en evangeliskt kristen (L) och en flummare (H) som tänker i mystikens banor, då specifikt i den österländska mystikens banor.

    • H: Du gillar alltså inte ekumenismen?
    • L: Nä, inte när den grundar sig på flummigt tänkande och man tvingas strunta i motsägelser.
    • H: Motsägelser är skenbara. De verkar finnas på det yttre, det exoteriska, planet. När man tränger igenom till den inre verkligheten finner man att alla motsägelser upplöses i den Ende. Men du bortser ju från det djupaste planet.
    • L: I kristendomen framträdde det djupaste planet i det öppna: “Ty det har behagat Fadern att låta hela fullheten bo i honom”. Jag bortser inte från esoterisk kristendom; hur skulle jag kunna bortse från något som inte existerar? Det är ditt påhitt!

    Kolla hur ofta det påstås att man måste tolka Bibeln på ett djupare plan.

    Detta är en av ekumenismens viktigaste lögner.

    Därmed vill man att vi glömmer oöverstigliga hinder i form av läror som motsäger Skriften.

    /Kjell

        (Reply)

  11. Ulrika,

    Hoppas att du tycker det passa topic att jag tog in den i artikeln om hur man skall “väkta”.

    Jag saknar en positiv rekommendation i Lennarts artikel.

    /Kjell

        (Reply)

  12. Kjell,
    Är osäker på vad du menar med positiv rekommendation.

    I texten skriver han “Men sund kristen tro handlar till skillnad från upplevelser främst om en enkel förtröstan på Guds löften i Jesus Kristus, och då främst att vi tack vare hans försoningsverk på korset är förklarade rättfärdiga, att vi får vara Guds barn, och att Gud själv skall se till att både helga oss och föra oss till ett evigt liv i en himmelsk evighet.”

    Det kan jag tänka som en “positiv rekommendation” men jag vill gärna förstå vad du menar.

        (Reply)

  13. Kjell,

    Läste nyligen på Berndts blogg en inlaga som heter “upprop för förbön och omvändelse.” Det som jag känner för att skriva om det inlägget är att det andas egenkraft och prestation.

    Hjälp mig,
    Hur ska jag formulera en sådan reaktion/känsla till någonting uppbyggligt, förmanande, undervisande? Är det fel att berätta rakt av vad jag känner enligt ovan.

    Undervisa mig!:D

        (Reply)

  14. Ulrika,

    Jag skall börja med att berätta något som hände för cirka 25 år sedan.

    Min hustru och jag var i San Francisco. Vi bodde på ett hotell alldeles utanför centrum i Berkeley.

    När Söndagen kom ville vi försöka hitta en församling och vara med på deras möte. Vi tittade i de lokala tidningarna och hittade en annons som verkade kunna vara intressant och okay.

    Vi åkte dit och tog plats i en inte värst full lokal. När pastorn började predika var det fortfarande inte så värst många närvarande.

    Han använde största delen av tiden till att ondgöra sig över att så många var frånvarande. Det var vi som var närvarande som fick stå ut med skället. De frånvarande var ju inte där och således riktades hela anförandet till personer som det inte var avsett för.

    Jag tycker samma sker med många av de apeller och “profetior” som uttalas.

    Som kristustrogen skall du känna dej pressad och sorgsen över att de som inte vill tro inte vill det. Och därför skall du organisera både det ena och det andra och deltaga i olika aktiviteter.

    Det jobbiga med det hela är ju att vi visst skall vara vittnen och bry oss om de som ännu inte har kommit till tro.

    Så till din fråga.

    Vad vinner du, eller någon annan på att du reagerar på den inlagan?

    Att den inte motiverar dej är en sak, men den hindrar dej väl inte heller.

    Jag skulle nog säga att det bästa är att pröva allt i den inlagan och bara behålla det goda.

    Finns det inget som klassar så kan man ju bara acceptera det och gå vidare.

    /Kjell

        (Reply)

  15. Ulrika skrev: “Det kan jag tänka som en “positiv rekommendation” men jag vill gärna förstå vad du menar.”

    Ja, det du citerar kan väl kallas en “positiv rekommendation”. Men jag tycker ändå att något saknas i Lennarts artikel.

    Det finns en gammal tumregel som man bör komma ihåg när man predikar. Den är formulerad som en motsats fast det egentligen handlar om att komplettera.

    Don’t say what, say how!

    Det är just den positiva rekommendationen till “how” som jag saknar.

    Alltså den personliga reaktionen till den “information” som finns i artikeln och som i princip säger att pingstväckelsen har ett smutsigt ursprung.

    Så vad blir effekten för någon (troligen många) som tar artikeln på allvar, och hur skall de nu handla?

    Räcker det att gå in i sin kammare och sörja?

    Ser du inte själv att dina två kommentarer har med varandra att göra?

    /Kjell

        (Reply)

  16. Ulrika,

    Jag skulle vilja lägga till ännu en sak. Rapporter om missbruk av Andens gåvor är ingen ny företeelse.

    Paulus skrev brevet till Korint just för att påtala de missförhållanden som rådde där.

    Det man kan förstå av texten är:

    1. Andens gåvor, de så kallade nådegåvorna, finns.
    2. De är avsedda att fungera så att de blir till nytta för församlingen. Oftast till nytta för någon annan än den som fick gåvan.
    3. Inget i sammanhanget tyder på att nådegåvorna hör till förfluten tid.
    4. Kapitel 13 i första brevet till Korint står centralt i vår förståelse av nådegåvorna.
    5. Avsaknad av nådegåvorna, eller missbruk av dem, leder till brister och skador i församlingen.

    Det är uppenbart att falsk lära angående Andens gåvor förorsakar problem.

    Pingströrelsens falska läror angående tungotalet har förorsakat mycket skada.

    Det handlar om nådegåvor, alltså inget man får på grund av egna kvaliteter och således inget som man kan berömma sig av eller som bör leda till status och makt.

    Allt egotrippande och all maktlystnad korrumperar nådegåvorna. Kom ihåg att det inte handlar om extas eller viljelöst utförande av handlingar eller att vara behärskad av makter.

    Det kallas gåvor. Vi kan få nåden att ta emot gåvan. Det är vårt eget ansvar att på ett korrekt sätt förvalta gåvan och dela med sig av den och dess välsignelser.

    Ända sedan Korint har det funnits två diken.

    I det ena diket härskar extatiskt kaos.

    I det andra diket tar man avstånd från Andens gåvor.

    Men på den smala vägen däremellan finns det Kristustrogna som tar emot och utan tamtam delar med sig av välsignelserna.

    /Kjell

        (Reply)

  17. Härmed bekänner jag Ulrika att även jag har trott på EGNA känslor, upplevelser och tankar SOM INTE ÄR ATT GÖRA MÄNNISKOR TILL LÄRJUNGAR.

    Vilka är Guds Löften?

    1 Mos 3:15
    (Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma.)

    Han skall krossa ditt huvud* och du skall hugga honom i hälen.”

    Upp 12:9-10 “Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:
    “Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds
    och väldet hans Smordes.”

    Detta är Guds Löften och verk som vi inte har någonting med att göra eller göra åt.

    Vårt uppdrag:

    Matt28:19 “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

    Fotnot: hålla Ordet har också betydelsen “bevara”, “hålla fast vid”.

    Min tanke: Så snart vi börjar fokusera på upplevelser och känslor framför fokus på Guds Ord trillar vi snabbt ner i något av alla gropar och sedan länge inkörda autobahnsdiken. Problemet förstärks när vi använder Guds ord för att förstärka de egna upplevelserna.

        (Reply)

  18. Ulrika,

    Problemet är större än så. Jag skall försöka åskådliggöra det med ett tekniskt exempel.

    Tänk dej att du har en “axel”, alltså en järnpinne som måste passa in i en teknisk, mekanisk konstruktion.

    Det hjälper inte hur bra dina mätinstrument är. Mekaniska, elektroniska, skjutmått, micrometer, som skall mäta diameter och längd.

    Även om du vet längden och diametern till sjunde decimalen så vet du ändå ingenting.

    Mätvärdet måste “prövas”, eller verifieras mot en “norm”. Ordet “norm” kommer att ordet “nomos” som betyder just föreskrift (eller lag).

    Hur noggrannt och korrekt vi än kan beskriva det vi ser, det vi vill, det vi tror på, det vi xyz…..; hjälper det ingenting om vi inte kan “pröva” eller verifiera mot en “norm”.

    Och det finns ingen annan absolut norm är Guds eviga Ord.

    Det är därför som exeges och apologes är så viktiga och det är därför som eiseges, existentialism, flum, upplevelser, drömmar, neuroser, etc. leder raka spåret till….

    /Kjell

        (Reply)

  19. Kjell,

    Lennart skriver:

    “Dessutom är det många kristna som med erfarenhet från sina egna liv kan vittna om att andedop och tungotal inte nödvändigtvis hör ihop. En sådan är Frank Mangs, som fick tungotalet som gåva först något år efter att han upplevde sitt andedop. (Om du nu undrar, så fick jag själv båda dessa gåvor från Gud vid samma tillfälle.) Det främsta tecknet på att en kristen blivit uppfylld av den Helige Ande skulle jag vilja säga är att man får en alldeles särskild kraft att bli ett Jesu vittne, vilket Jesus också utlovade:
    Apg 1:8: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”
    Vi ser också i Bibeln att den Helige Ande kallas för ”Sanningens Ande” och att han skall undervisa och vägleda oss i hela sanningen. Han skall dessutom överbevisa oss om synd.”Slutcitat

    Lennart berättar, som jag tolkar det, att han fått ta emot andedop och tungotal. Utifrån både denna artikel och annat han skriver tolkar jag även att han inte sätter dessa gåvor i centrum i sig utan använder dem som ett redskap för att vittna om Guds ord.

    Om Pingst “rörelsen” skriver han “Sedan är det helt klart att det i världen både funnits och finns många fina och sant fromma pingstvänner som fått erfara ett äkta andedop och sedan verkat i en självutgivande tjänst för Gud och för medmänniskors välbefinnande och frälsning” Slutcitat

    Som jag ser det kompletterar du och Lennart varandra bra:) Ingen kan eller ska vara fullkomlig vet du ju=D

    Själv kan jag inte säga att jag tungotalat. Eller så vet jag inte vad det är jag gjort men anser mig klara mig alldeles utmärkt ändå…Det jag kan säga är att Bibeln blev levande för mig vid ett tillfälle och att jag klev ner i dopvattnet ett halvår senare.

    (Funderar på ditt intressanta exempel om “axeln”)

        (Reply)

  20. Hej!

    Det var ett tag sen jag skrev, men nu dyker det upp en fråga utifrån en av Ulrikas kommentarer.
    Ulrika skriver: Så snart vi börjar fokusera på upplevelser och känslor framför fokus på Guds Ord.
    Min fråga blir 1. Var i NT står det om att ha fokus på Guds ord, det skrivna som jag tolkar henne?
    Min fråga nr 2 blir: Varför är vi så rädda för känslor? Gud har ju skapat oss med känslor och utan känslor så fungerar vi inte.

    Vill gärna ha ett svar och är det off topic, så flytta frågan dit.

    Bb

        (Reply)

  21. Ulrika skrev: “Som jag ser det kompletterar du och Lennart varandra bra:)”

    Det är inte heller min avsikt med mina kommentarer att försöka förbjuda Lennart att påvisa oegentligheter som säkerligen har förekommit.

    Min förståelse angående “andedopet”.

    Ordet “baptizo” betyder både doppa och impregnera. Doppa en tvättsvamp i tvållösning och den blir helt genomdränkt.

    Visst har processen där vi “impregneras med allt vad Herren lärde” en början i våra liv. Den process som även kallas helgelse. Den process som leder till faktisk omvändelse från allt som döms i våra liv.

    Hur länge detta utfört av Anden pågår är kanske individuellt, men nog händer det i allas våra liv att köttet sticker upp skallen igen. Denna “impregnering”, som även kallas andedop, är en process som oftast är livslång.

    Början kan manifestera sig med påtagliga yttringar och känslor. Det kan vara till nytta för oss att minnas att vi har börjat på Den Vägen. Men det som det handlar om när man väljer en väg, eller visas en väg, är målet.

    Målet är att helgas och bli Herren lika. Och det fullbordas först när vi ser honom ansikte mot ansikte.

    Allt av helgelse som vi får ta emot och omsluta redan här är nåd, och endast nåd!

    Den som menar sig kunna bevisa motsatsen utmanar jag att göra det utan att rycka texter ur sina sammanhang, och utan att kombinera texter bara på grund av att samma ord finns med.

    /Kjell

        (Reply)

  22. Björn bloggaren,

    Nej det är nog inte off topic.

    Mitt svar skulle bli att känslor måste prövas mot Guds Ord = Bibeln.

    Om känslorna är från Gud har du inget att frukta. Då håller det.

    Annars bör de vika för “fakta”.

    Guds Ord och förståndet måste råda över känslorna.

    /Kjell

        (Reply)

  23. Kjell,

    Naturligtvis måste känslor prövas mot Guds ord.

    Men om vi tar ex de 10 buden som är inlagda som rättesnöre i varje normal människa och om vi då tar dessa bud som då är gränser för rätt och fel, vilket skapar känslor.
    Känslor om vi håller buden och känslor om vi går emot buden och känslor om vi bryter buden. I det ena fallet positiva känslor och i de andra fallen negativa och jobbiga känslor.
    Det jag förstår av detta är att det vi är programmerade av, ex lära, politik, skola, egna värderingar,ja vad som helst skapar känslomurar. Håller man sig inom murarna, har man frid och ro, men är man på väg för nära murarna blir det genast jobbigt.

    Frågan blir då vad som är sanna och äkta fridskänslor och som är av Guds Ande, eller vad som är känslor som beror på känslomurar som uppkommit pga tankesystem vi blivit matade med?

    Tankesystemet med tionde och sådd & skörd är ett bra exempel där brott mot tankesystemet ger negativa jobbiga känslor. Dessa negativa och jobbiga känslor ger i sin tur tankar som signalerar att man gör fel.
    Summan av detta lilla jag skriver är, hur lurade är vi egentligen av vårt inprogrammerade tankesystem?

    Bb

        (Reply)

  24. Björn skriver:”Frågan blir då vad som är sanna och äkta fridskänslor och som är av Guds Ande, eller vad som är känslor som beror på känslomurar som uppkommit pga tankesystem vi blivit matade med?”

    Jätteintressanta frågor Björn! Tack!

    Önskar “kort” återberätta en dialog som jag råkade höra för bara ett par dagar sedan mellan 2 män. Båda säger att de har Jesus som Herre. För enkelhetens skull kallar vi dem för Stefan och Olof. Det som händer efter en stund in i dialogen är att Stefan blir starkt ifrågasatt av Olof om han (Stefan) verkligen är omvänd eftersom han (Stefan) inte kan berätta och närmast redogöra för en stor upplevelse i samband med sin omvändelse. Det verkar även vara ett problem för Olof att Stefan inte har en stor personlig synd som han (Stefan) vänt om ifrån.

    Stefan i sin tur menar att han syndat många gånger och speglar sig själv i Guds Ord varje dag men det räcker alltså inte för Olof. “Man ska ha upplevt någonting.”

    Som du är inne på måste vi fråga oss vad som är känslor o upplevelser förankrade i Anden och inte. När Stefan försvarade sig med att frälsningen bygger inte främst på upplevelser menade dessutom Olof att Stefan går emot Gud när han säger så.

    Min reflektion av det som jag ser o hör är att hos en del upplevelsekristna blir de egna upplevelserna så förknippade med sanningen (i praktiken sin egna sanning) att man i praktiken tror sig vara “gud.”

    Ja, vad är sann frid o falsk frid? Jätteintressanta frågor o aspekter Björn!
    Tack igen!

        (Reply)

  25. Björn bloggaren,

    Jag tror att vi talar om två olika saker.

    Det jag syftade på var att ledas av känslor. Du talar, om jag förstår dej rätt, om känslor som blir resultatet av visst handlande.

    Ett exempel på det jag talar om.

    Tänk dej att du träffar en mycket attraktiv kvinna. Om det då uppstår känslor av begärelse så vet du att Guds Ord är tydlig med att begärelse är synd.

    Rationell lydnad är då lösningen på det akuta problemet.

    Känslorna leder fel.

    /Kjell

        (Reply)

  26. Kjell!

    Jag är lite rädd för att det skall vara off topic, men då får du byta dit.

    Du skriver: Det jag syftade på var att ledas av känslor. Du talar, om jag förstår dej rätt, om känslor som blir resultatet av visst handlande.

    – Nja, du har nog tolkat mig lite fel, men inte helt.

    Du skriver vidare: Tänk dej att du träffar en mycket attraktiv kvinna. Om det då uppstår känslor av begärelse så vet du att Guds Ord är tydlig med att begärelse är synd.

    – Ett väldigt bra exempel, för om jag ex ser och träffar en superläcker kvinna, så är ju inte tankar och känslor helt overksamma, men när jag i tanken börjar närma sig begärelse, dvs att vilja ha kvinnan i sängen. Då slår känslomuren till och ger en disharmoni som gör att jag backar och omvänder mig. ( förhoppningsvis) 🙂

    Alltså har Budet att inte ha begärelse och Guds Ande skapat en gräns som ger antingen positiva, eller negativa känslor som jag kan agera utifrån. Negativa vid närheten till brott och till brott mot budet. Detta är som jag förstår det ett Guds sätt för att leda oss utan superkunskap i skriften.

    Tar man ett annat exempel, där min tanke och vilja är att ex köpa ny bil. Om det då blir samma inre reaktion, dvs disharmoni vid närmande mot köp, och frid vid avlägsnande av köp. Antingen skall man lyssna då till dessa inre känslor och förstå att de är signaler (utan direkta bud) från Gud för att leda oss till det som är hans vilja och det bästa för oss, eller försöka hitta ett bibelord som stödjer min plan, strunta i hur mitt inre reagerar och göra det logiken/förståndet säger.

    Här kan det ju bli lite svårt, för hur vet jag att mina inre signaler inte är tankesystemsstyrda, dva styrda utifrån inlärda givna normer och inte av Guds Ande?
    För inlärda ex fattigdomsideal skulle aldrig acceptera att köpa ny bil.

    Detta är ett intressant område att fördjupa sig i och jag tror vi behöver göra det.

    Bb

        (Reply)

  27. Ulrika,

    Intressant med Stefan och Olof. Min egen frälsning var totalt utan känsloupplevelse, dock visste jag att något hänt.
    Problemet i det fallet du beskriver, är att Olof gör upplevelsen till en norm, vilket kanske är rätt så vanligt. Detta är troligen en programmerad tankefund där känslor signalerar negativt av förståelsen att Stefan inte hatt denna upplevelse.

    Förstår vi hur mycket inbyggda tankar/läror, ja allt som kan omsättas i ord, så förstår vi kanske också att dessa sätter känslomässiga gränser i våra liv. I vissa fall är det ju naturligtvis bra, men i stort tror jag att vi blir hämmade och begränsade.

    Kolla bloggen Hela Pingsten som exempel, de skulle aldrig kunna tänka sig att Gud vill att du skall köpa en ny bil, eller ett hus, nej, deras tankefund är att leva på så lite som möjligt och ge resten till de fattiga.
    Detta ger ju en begränsning och fångenskap, man kan ju inte till fullo ta emot Guds god, man är styrd av en egen lära och inte Av Gud och det är här det blir fel.

    Bb

        (Reply)

  28. Björn igen,

    Vill bekräfta att jag förstår dig när du skriver “Min egen frälsning var totalt utan känsloupplevelse, dock visste jag att något hänt.”

    Låt oss vara rädda om det och varmt tack för “påminnelsen.” Det var ju så det började för mig också innan jag tillät mig (lurades ut) i diverse känslostormar o vindkast.

        (Reply)

  29. Kjell skriver:”Rationell lydnad är då lösningen på det akuta problemet.
    Känslorna leder fel.”

    Det där är också väldigt intressant! Visst talar vi alldeles för lite om att göra det vi inte känner för?

    Varje dag tänker jag kring diverse hushållsuppgifter att “Det här känner jag ju inte för men ska göra ändå.” Så gör jag det ändå med bibehållen olustkänsla och ser ju efteråt att resultatet faktiskt blir rätt o bra. (Betydligt bättre än innan iaf)

        (Reply)

  30. Björn bloggaren skrev: “Kolla bloggen Hela Pingsten som exempel, de skulle aldrig kunna tänka sig att Gud vill att du skall köpa en ny bil, eller ett hus, nej, deras tankefund är att leva på så lite som möjligt och ge resten till de fattiga.”

    Asketism är inget bevis på att man har en rätt lära!

    Bloggarna “Hela Pingsten” och “Apg29” törs jag med breda penseldrag klassa som heretiska villolärande bloggar.

    De sitter fast i Kenyon-Hagin-Copeland-läran! Den sjuka delen av Azusa, om du hellre vill kalla det så.

    Aletheia varnar tyvärr, tyvärr inte för KHC-läran, men dessa två bloggar är ett stort snäpp värre. De gör ju till och med reklam för denna villolära.

    /Kjell

        (Reply)

  31. Eva Helen skriver:
    “Jag tror vi bör lära varandra att fokusera mer på att “Söka Guds rike och Hans rättfärdighet” – att ännu mer växa till i nåd och kunskap om vår Herre Jesus Kristus, och sedan får vi be om vishet hur vi ska kunna hjälpa alla de Jesu Kristi får, som gått vilse, och hamnat i snaror av olika slag.”

    Första gången jag läste din text var jag blind. Jag var min egen villolärare. Nu ser jag med Guds hjälp vad du skriver.

    Du skriver även:”Pojke nr 1 i liknelsen blir enbart uppmärksam på fula gubbar med godis, men missar att även den jättesöta kattungen kan leda honom vilse.”

    Vet du vad! Tänkte på det där hela min “sov”morgon idag. Hur det som ser så trevligt och sympatiskt ut kan vara det mest vilseledande. Frågan är om inte “den jättesöta” är minst lika vanlig som villolärare som den “fule gubben.”

    Kjell skriver:”Tänk dej att du träffar en mycket attraktiv kvinna. Om det då uppstår känslor av begärelse så vet du att Guds Ord är tydlig med att begärelse är synd.

    Rationell lydnad är då lösningen på det akuta problemet.

    Känslorna leder fel.” Slutcitat

    Om vi lägger ihop det med Eva-Helens tips om hur vi ska varna / ta emot varning och tänker oss att mobiltelefonen som pappan gav till pojke nummer 2 är Hjälparen som vi kan fråga varje gång som vi hamnar i möten med nya människor på okänd mark hamnar vi rätt? Vi har ju fått löftet från Gud att Han ska skydda oss men vi måste fråga Honom först. Är de varma känslor som väcks hos mig av det jättesöta bra för mig? Är den fule gubben så ful som andra säger? Gud har ju svaret.

        (Reply)

  32. Ulrika,

    Tanken med den söta kattungen var mer att belysa att det finns många olika sätt för en kristen att hamna på fel väg, dvs att inte enbart villoläror är orsaken till att man hamnar fel. Den kristna vandringen handlar om så mycket mer än vilka predikanter man lyssnar på, vilka människor man möter, eller vilka böcker man läser.

    Att vara väktare innebär inte bara att vakta för villoläror och villolärare. Vi måste även exempelvis vakta vårt tal (vakta tungan), vakta så inte någon bitter rot får fäste bland oss, vakta så vi inte föraktar någon, vakta så vi inte följer våra begärelser (följa köttet, vår syndiga natur som vi inte längre ska följa när vi blivit kristna, utan följa anden istället), etc.

    Att hamna i mörker, dvs utanför den smala vägen, kan man alltså göra på många olika sätt. Inte bara genom en villolära.

    Av egen erfarenhet vet jag just detta. För drygt fyra år sedan blev jag ivrig att följa den rätta läran, och undvika alla felaktiga läror och villolärare. Men det i sig blev en villolära, att tro att jag är på rätt väg så länge jag inte följer en villolära. Istället för enkel förtröstan på Jesus, så förtröstade jag på att ha koll på att jag inte följde en villolära. Jag trodde jag var på rätt väg, men hamnade ändå i mörker.

    Ljuset finner vi enbart i Herren Jesus Kristus och förtröstan på Honom. Ju mer vi lär känna Herren, desto mer ljus har vi och det blir lättare att hålla sig rätt på vägen. Men om vi trots allt ändå skulle gå vilse och hamna i mörker, så är Jesus trofast och hämtar oss (i rätt tid) om vi i hjärtat vill följa Honom. Men om vi inte vill följa honom så blir vi kvar i mörkret.

    Den smala vägen heter inte “undvik villoläror”. Nej, den heter snarare “Tro på Jesus, och håll fast vid Guds bud”.

    Pred 12:13
    Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till.

    1 Joh 3:23
    Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.

    Att hålla fast vid Guds bud att tro på Jesus och älska varandra är inget vi kan göra i egen kraft. Men vi får hjälp genom Anden om vi i våra hjärtan väljer att vilja tro på Jesus och följa kärleksbudet.

    Villoläror kommer att finnas ända tills Jesus kommer tillbaka. Men om vi växer upp till “manlig mognad” så kommer vi inte längre vara som barn som förs bort av varje vindkast i läran. (Ef kap 4).

    Hälsn Eva Helen

        (Reply)

  33. Det var “Sök först Guds rike” som jag tog till mig då det var det som jag behövde höra för att vakta på mig själv.

    Den söta kattungen kan, utifrån mina referensramar, exempelvis vara kristna som mest ägnar sig åt att ösa över varandra positiva o glada tillrop oavsett vad det gäller. Tills man kommer till förmaningarna. Då är det inte så sött längre. Vilken ensam människa som söker Herren och gemenskap i Honom dras inte med av människor som lindar in och lindar om på ett sådant sätt att det egentligen handlade om att upphöja varandra på olika sätt. Funderar på skillnaden att bygga upp (det bibliska) och att upphöja (det bibliska) människan. Skillnaden på att uppmuntra (det bibliska) och att berömma (det bibliska) människan.

    En anledning till att förmana som jag tror att vi håller på att tappa ner (med “vi” menar jag generellt) är att vi ska hålla oss kvar på den smala vägen och inte förlora den gåva vi fått. Då måste det få vara allt annat än sockersött när vi förmanar varandra.

    ÅÅÅÅÅ Ulrika du är såååå bra!!!

    Nä, jag är inte det. Inte på det sättet. JO! Som syndare är jag ett utmärkt exempel faktiskt!

        (Reply)

  34. Ulrika skrev: “utifrån mina referensramar”

    Se där Guds nåd och frälsningens evangelium som erbjuder oss att av egen fri vilja korrigera våra egna referansramar till Guds eviga Ord.

    Det handlar om att mogna i gemenskap med Herren. Att passera “mjölkstadiet”, sluta att vara “tonåring” och bli en moder eller fader för dem som ännu är kvar i dessa utvecklingsprocesser.

    Jag kan bevisa det 🙂 Se citaten nedan!

    /Kjell

    PS. Läs nu citaten utan att “tolka” dem. De kan lätt förstås bokstavligen. (Man får läsa “mödrar” när det står “fäder”. Men “Fadern” är bara Gud. Gudamodern, Himmelens gudinna, är en heretsk avgud uppfunnen av RKK.)

    1 Kor. 3:1-3a Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid.

    Hebr. 5:8-14 Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom, och han blev av Gud kallad överstepräst, en sådan präst som Melkisedek. Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så tröga att lyssna. Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda. Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.

    1 Joh. 2:12-17 Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.

        (Reply)

  35. När jag nu har semester har jag tid att reflektera mer än jag brukar. Något jag tänker lite mer på är hur vi kan varna för villfarelse. På en del bloggar läggs mycket tid och spaltmetrar på att varna för olika personer. Det är bra att det görs, men frågan är om det görs på rätt sätt. I Guds Ord ser vi några exempel på hur Paulus varnade. I 1 Tim 1:20 och 2 Tim 2:17-18 varnar han för några som hette Hymeneus, Alexander och Filetus, och i Tit 3:10 ger han anvisning hur villolärare ska bemötas. Jag kan inte se någon likhet med hur Paulus gjorde och hur de bloggar där det varnas mycket. Kanske det räcker med att skriva och tala om vad man sett och uppfattat och visa på vad som är vilset? Risken finns att varnandet blir kontraproduktivt genom att det helt enkelt blir för långdraget och tjatigt. De som skulle behöva ta till sig varningarna kanske bara blir less och slår dövörat till, och då fyller varnandet ingen funktion. Vidare funderar jag på vilken roll Herren har i detta. Min övertygelse och även erfarenhet är att Herren ser till att den som är villig att låta sig varnas också tar till sig varningar. Det är inte nödvändigtvis genom långa utläggningar på nätet detta sker, utan Herren har många olika sätt att leda Sina får.

    Jag har även noterat att det verkar finnas en viss konkurrens mellan en del bloggar, ja till och med stridigheter. Det är märkligt. Om man verkligen är angelägen om och mån om sina syskon borde man rimligtvis kunna samarbeta eller åtminstone inte motarbeta varandra. Kristi kropp består av många lemmar, och ingen lem har hela sanningen, ingen lem klarar sig på egen hand (1 Kor 12).

    Tidigare ägnade även jag mig åt att haka på varnandet. I efterhand har jag frågat mig varför jag skrev, och det jag kom fram till var att jag dels ville vara en i ”gänget”, dels ge uttryck för mina tankar. Det förstnämnda har jag inget intresse av alls längre. De bloggar där jag skrev regelbundet uppvisar tyvärr en del sekteristiska drag, och jag värderar troheten till Kristus högre än att anpassa mig efter vad som anses vara rätt bland människor. Jag följer Hebreerbrevets författares uppmaning: Heb 13:13-16 ”Så låt oss nu gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. Ty vi har här ingen varaktig stad utan vi söker efter den tillkommande. Så låt oss därför genom honom bära ett lovets offer till Gud, som är en frukt från läppar som bekänner hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er, ty sådana offer har Gud behag till”.

    Kanske någon mer än jag behöver fundera på varför han eller hon varnar, och om det är på rätt sätt så det bär en bestående frukt.

        (Reply)

  36. Majlis,

    Jämför min varning angående Lennart Svensson.

    Att man accepteras och blir medlem i “anklagarens liga” bara för att man har gemensamma fiender, är inte hållbart.

    Härmed vill jag på intet sätt påstå att avslöjanden om heretikers villor är fel. Absolut inte! Jag anser det vara viktigt att dessa avslöjas.

    Men, läs detta nu noggrannt!!!

    Om man inte tillsammans (i det som översatts “enfaldighet” och betyder konsensus och enhet) kan vara för något så är den enhet man har inte från Herren.

    Vi har alla personlig och gemensam ansvariget att se till att vi inte blir “tomma” (vilket även har betydelsen “falska” i grundtexten) motståndsaktivister, samtidigt som vi bevarar troheten till Sanningen.

    Det är oväsentligt vilket dike vi hamnar i. Det gäller att vara på vägen.

    1 Petr. 5:8-9

    Var nyktra och vaka, ty er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han kan uppsluka. Stå emot honom, fasta i tron. Ni vet, att samma lidanden utstår era bröder här i världen.

    Gal. 5:14-26

    Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra. Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.

    Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

    Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

    Och kanske den svåraste……

    Fil. 2:1-11

    Om det nu finns någon förmaning i Kristus, någon uppmuntran i kärlek, någon gemenskap i Anden, någon hjärtlighet och barmhärtighet, så gör min glädje fullkomlig, genom att ni är ett till sinnet, har samma kärlek, är endräktiga, med ett sinne, så att inget sker av stridslystnad eller begär efter fåfänglig ära, utan i ödmjukhet räkna den andre för mer än sig själv. Se inte var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras bästa. Var så till sinnes som Kristus Jesus var, vilken, då han var i Guds gestalt, inte räknade det för ett byte att vara jämlik Gud utan utblottade sig själv, och tog på sig en tjänares gestalt, och blev lik oss människor. Till det yttre var han som en människa och ödmjukade sig själv och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom och gett honom namnet som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, deras som är i himlen och på jorden och under jorden, och för att alla tungor skall bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.

    Vi har alla tillfälle att fundera på vad det betyder i praktiken att räkna någon annan för mer än sig själv. 🙂

    Ursäkta min smiley!

    /Kjell

        (Reply)

  37. Kjell, om man gör inlägg på en blogg/ i ett forum, behöver det nödvändigtvis innebära att man annammar allt den bloggen, eller det forumet står för?
    Kanske är det så att man vill bidra med en (annan) nyans till diskussionen?

    Det borde väl du själv vara välbekant med?

    Om man skriver inlägg då och då i ett samtalsforum, innebär det då “att man accepteras och blir medlem i “anklagarens liga”? Vilken liga blir man medlem i här på din sida?
    (Sorry, men den ena frågan leder till den andra.)

    Jag har uppskattat din sida här ‘alltid’. Men jag undrar över dina svepande antagenden just nu.

    De forum jag brukar besöka representerar en otrolig bredd av åsikter/läror – det är knappast någon ‘liga’ man blir medlem i.
    Och inte här heller, så klart!

        (Reply)

  38. Ingela skrev:

    Kjell, om man gör inlägg på en blogg/ i ett forum, behöver det nödvändigtvis innebära att man annammar allt den bloggen, eller det forumet står för?
    Kanske är det så att man vill bidra med en (annan) nyans till diskussionen?

    Så har även jag tänkt och dock har jag tvingats konstatera att genom att deltaga så hjälpte jag till att legitimera forumet.

    Det är anledningen till att jag numera avstår från kommenterande i flera sammanhang.

    Så till ordet “liga” som du nog övertolkar lite grand, eller en hel del.

    Jag menar inte att man blir medlem av någon liga bara för att man kommenterar någonstans.

    Men, om du kollar kan du lätt se att de flesta fora har grupper som spelar bollen till varandra på hemmaplan. Det var dessa jag syftade på. För om du kollar noggrannt skall du finna att de inte är ense med varandra för något utan bara eniga om att vara mot något eller någon.

    Jag skulle lätt kunna räkna upp namn och forum här, men tror inte att det är till någon välsignelse att göra det just nu.

    En liten motfråga.

    Var går gränsen där man bör sluta att deltaga?

    /Kjell

        (Reply)

  39. “Var går gränsen där man bör sluta att deltaga?”

    Mycket bra fråga. En som jag själv brottats med en hel del.
    För inte vill man vara med och ‘legitimera’ något som är snett från början.
    Men kanske att man kan ha överseende med att man har olika syn i någon fråga?
    Frågan är bara vilken fråga.

    För egen del ömmar jag så för de ‘får och lamm’ som hittar in till forum för att få mat. Jag vill inte att de ska bli översköljda med knepigheter, utan hoppas kunna bidra med någon form av balans på gungbrädan.
    (Hoppas, så hjälp mig Gud, att jag inte är med och bidrar till knepigheterna!)

    Förstår vad du menar med forum där man enas mest kring ‘det man är emot’. Men sakta lite i backarna. För även om man inte explicit i varje kommentar skriver vad man istället är ‘för’, så torde väl det framgå av helheten?
    Och det man är emot kan nog säga en hel del om vad man är för.

    (Om jag till exempel är emot abort, så ger det liksom sig självt vad jag är för.)

    Som sagt, var går gränsen?
    Vi får gå varsamt fram, och be om vishet, oavsett var vi väljer att lämna vårt lilla cyberavtryck.
    Det är inte helt lätt, det här.

        (Reply)

  40. Ingela,

    jag förstår hur du tänker, och jag har själv haft likartade tankar som du. Men efterhand som jag sett hur debatten förs på vissa sidor, har jag ändrat ståndpunkt. På en sida förekom en dopdebatt. I den skrev innehavaren bland annat att man riskerar att förhärda sig om man förkastar det s.k. spädbarnsdopet. Att använda en sådan klassisk metod, som t.ex. prosperitypredikanterna använder sig av, för att övertyga om att en lära är biblisk, är ett grovt övertramp anser jag. Inte vill jag riskera att bidra till att någon som råkar hamna på den sidan fastnar där och kanske anammar felaktiga och till och med vilsna läror.

    Vidare vill jag inte delta i utfrysning och misstänkliggörande av syskon i Herren som sker på vissa hemsidor. Att insinuera att någon är en villolärare utifrån väldigt långsökta tolkningar av vad personen skriver har ingen Kristusdoft.

    Det förekommer också att man uttrycker sin beundran över olika skribenters inlägg. Det är inget fel i det, om det inte vore för att man missar vem som ska ha äran, dvs. Herren. Visst ska vi uppmuntra varandra, men det får inte bli upphöjelse av människor, utan Herren är den som ska äras i allt! Jag har några gånger uttryckt min tacksamhet för denna hemsida. Kjell har då påmint om att det är Guds nåd som är verksam, och Herren får då äran.

    Jag vet inte hur dessa sidor påverkar läsare och skribenter alls. Debatterna och samtalen tenderar att se likadana ut. Några har slutat skriva helt, andra har tillkommit och sedan försvunnit. Om det är bra eller dåligt kan jag inte säga. Ingela, Herren kan ha kallat dig att skriva. Mig har Han sagt till att sluta skriva på vissa sidor, och då lyder jag Honom.

    Jag har varit i många osunda andliga sammanhang, både fysiskt och på nätet, och vill inte vara orsak till att någon annan fastnar i något dåligt. Det är genom Guds nåd jag inte blivit kvar i det osunda. Jag varnar när Herren ger mig tillfälle, på det sätt Han vill.

    Fortsätt du att skriva om Herren manar dig till det. Vi är lemmar i Kristi kropp och har olika uppgifter, och olika sätt att fullfölja våra uppgifter. Herren välsigne och bevare dig.

        (Reply)

  41. Tack, Majlis!
    Det är ett stort ansvar vi har.

    Ja, det här med spädbarnsdop-debatten, just då var jag så trött på allt vad forum hette, så jag hängde knappt med.
    Men det fanns en period då jag allvarligt övervägde att bara sluta skriva helt. Tyckte det kändes som om vissa forum allt mer kapats av flitiga skribenter med lömska intentioner…

    Det som gjorde att jag ändå kom igång med skrivandet igen, var en liten förskrämd fråga från ett litet ‘lamm’, som hittat in till ett forum. Hon blev då svarad av en av de lömska skribenterna, och jag kände att ‘nej, det där kan bara inte gå oemotsagt!’

    Än så länge, så känner jag att det är så viktigt att belysa det som händer inom vår ‘kristenhet’, att jag vill skriva.
    Jag tänker på alla vilsna får, fulla av frågor, som ‘trillar in’ på olika forum.

    Men jag förstår och respekterar ditt, och andras, ställningstagande.
    Om du upplever, Majlis, att jag är ute och slirar – var snäll och tala om det då, direkt!

        (Reply)

  42. Ingela skriver:”Hon blev då svarad av en av de lömska skribenterna, och jag kände att ‘nej, det där kan bara inte gå oemotsagt!’”

    Gott uppsåt Ingela.

    Känner igen mig i både det som du och Majlis skriver.

    Själv slutar jag att skriva varje dag…..”Bara det här sedan får det vara nog…”

    Sedan finns det sådant som Kjell beskriver som att hellre fly än illa fäkta. För mig tog det tid att förstå vilka slagfält jag ska undvika. Det behöver inte betyda att ett visst forum är ett sådant slagfält utan en viss kommentator som enbart verkar vara ute efter att utnyttja ens namn tex.

    Det är svårt att få en helt verklig kontakt via skrivande. Man får börja med en rejäl dos nypa salt, har jag lärt mig nu, och sedan försöka sätta på sig sina mest neutrala glasögon utan att bli en blasé myndighetsperson eller växeltelefonist (det sistnämnda kanske gäller främst bloggägarna)

    Det går inte att veta hur budskapen når fram men ibland brukar jag tänka på ett tips som ett par gav. Paret hade missionerat bland Jehovas vittnen i Sverige och visste hur svårt det var att nå fram. Så ibland, eller oftast, kunde de endast bidra med att på goda grunder skapa en sorts sund osäkerhet som gjorde att de som ändå vill förstå det sanna inte blev onödigt övertygade i villfarelsen. Ett sant Bibelord gavs och även om det inte där o då togs emot så var det ändå givet.

    Förövrigt vill jag önska Kjell och hans kära besök en bra tid tillsammans och förväntar mig att denna kommentar kanske syns först om ett par dagar eller så. Om den överhuvudtaget ska publiceras. Jag har lärt mig att uppskatta den nya ordningen med moderering. Gissar att 20-30% av mina kommentarer aldrig blev lästa:)

        (Reply)

  43. Har dopfrågan lett till att en del inte skriver på Berndt Isakssons blogg?

    Skribenten Antonia uttrycker att det är en samvetets fråga att hon inte skriver på Berndt Isakssons blogg, skriver hon på bloggen Vakna Sverige, som jag för tillfället är avstängd ifrån. Är det dop frågan som är vatten delaren?

    Ja denna märkliga blogg värld.

    Jag ser att under åren att det pågår ett ständigt “styrelse möte” mellan de få styrelsemedlemmarna på viss blogg. Ibland kommer det in någon skribent som stör styrelsemötet. Ibland får den skribenten vara med, men med tiden så puffar man ut det störande intrånget. Och så fortsätter det interna styrelsemötet mellan de få styrelsemedlemmarna.

    De få styrelsemedlemmarna med Prostinnor och chefs teologer håller styrelsemötets fasta ram och bloggens intentioner hålls samman.

    En och annan expert får komma till tals om den håller sig inom ramarna.

    Och drevet går vidare tills nästa gästtalare får ett godkännande att tala om något. Men det tar inte lång tid för att styrelsegruppen går till angrepp om det börjar skaka i styrelseramarna.

    Håller man bara med så får man vara med på ett hörn i styrelserummet.

    Skogs vandraren Lennart S är den nuvarande gästtalaren som får vara med på ett hörn, så länge han håller sig till styrelsens intentioner och inte sätter styrelsens balans i gungning.

    Ja ja denna blogg värld.

    mvh

    B-O

        (Reply)

  44. Bengt-Olof Lindskog,

    Denna blogg är inte ett medium där andra media ställs till svars. Jag medger att gränsen inte är lätt att dra. Det händer ju nu och då att jag citerar från andra bloggar och kommenterar. Det har även hänt att jag har skrivit så kallade öppna brev. Men meningsskiljakligheter människor emellan bör helst lösas där de sker.

    Sedan anser jag det vara självklart att varje bloggägare har både rätten och plikten att se om sitt eget hus. Diskussionerna kan liknas vid samtal i ett eget vardagsrum. Det vore konstigt om värden inte fick välja vilka som är välkomna som gäster och även bestämma vad som får diskuteras och hur det skall ske.

    Härmed ställer jag mej således för 100% bakom att Berndt ger sitt forum den form han vill ge det och samma gäller Andreas.

    Dock skall jag svara på en del av det du skrev. Förhoppningsvis kan det elliminera missförstånd.

    1. Dopfrågan

    Vid många tillfällen har jag deklarerat min tro, eller ståndpunkt om du vill. Jag tror att bekännelsedopet är det äkta bibliska dopet.

    Jag tror att det helst bör ske i ordningsföljden som beskrivs i Apg. 2. Men jag tror att Herren har förståelse och överseende med att de som har vuxit upp i familjer som praktiserar spädbarnsbegjutelse kan få bekänna sig till detta “dop” i efterskott.

    Jag anser vidare att det är totalt fel att skuldbelägga och hindra spädbarnsbegjutna att vilja vara med om ett bekännelsedop.

    Om det blir ett krav att bekänna spädbarnsbegjutelsen som “ett fullt ut evangeliskt dop” kan jag således inte lyda detta krav.

    Om det sedan spädes på med att “de som inte erkänner spädbarnsbegjutelsen som ett fullt ut evangeliskt dop löper risken att bli förhärdade”, då måste jag välja att “dra ut ur henne”.

    2. Styrelsemöte

    I och för sig är det väl inget fel att man kommunicerar med varandra angående bloggens innehåll.

    Vill man ha en blogg med så snäva marginaler att alla andra utom en, två eller tre personer anses vara på sniskan, så måste man ju rimligtvis få handla så.

    Ingen tvingas ju deltaga på någon blogg.

    Varför man skulle kommentera på en blogg där man inte är välkommen, eller där endast översteprästens / översteprästinnans egna formuleringar anses rumsrena?

    3. On topic

    Vill du vara on topic med kommenterande av saker som skrivs på andra bloggar får du hålla dej inom ramen att kort citera huvudsaken av det någon har skrivit, och sedan komplettera med din egen åsikt eller tolkning av det som skrevs.

    Låt oss alltså behandla det som skrivs och inte den som skrev det.

    4. Människor

    Bloggägare och bloggdeltagare är människor. Det är orimligt att förvänta sig att bloggarna skulle skilja sig väsentligt från bekantskapskrets, familj, församling, arbetsplats etc.

    Och som alla vet finns det både trevliga och otrevliga människor överallt.

    /Kjell

        (Reply)

  45. Hej Kjell!
    Tack för att du la ut detta: ”Väktare”? av Eva Helen. Mer närmare mina egna tankar kan nog ingen komma.

    Det ligger, tycker jag, en fara i att driva varnandet för långt. Människor som menar sig ha fått detta uppdrag – och jag står för vad jag skriver: …”menar sig ha fått…” – gör det ibalnd ”in absurdum”.

    Mkt av detta startades när någon, några få, började tala om: ”Det STORA avfallet!”

    Plötsligt blev det ”en innesport” att hitta någon eller något att varna för. I brist på bättre att göra som kristen (spetsar till det en del…) började många jaga fel och brister hos allt och alla – gör man det blir man aldrig arbetslös.

    Detta ”väkteri” har lett till en förlamning hos väldigt många troende. Man törs inget gör och inte ta till sig och tro på något – allt är ju bara avfall och vedermöda. Tanken på en väckelse – stor eller liten – blir ett exempel avfall den också.

    Och jag måste säga att jag blir förfärad när man läser sk forum, som överväldigads av att tacksamhet från läsare, över att dessa finns och ”varnar”. Jag tänker: ”Men hålla…, vilken värld har ni levt i tills nu, knappast i Gudsordets och Andens, då hade inte dessa forum behövts!” Och när dessa läsare nu väckts över att pastor X och fenomenet Y är falskt (om det nu är så) hur skall de själva upptäcka att Z också är falskt, om de inte lärt sig Ordets och Andens väg. Leder inte denna väktartrend till försoffelse inför det egna ansvaret över att vandra den smala vägen?

    Ibland tänker jag, bör vi kanske varna för dessa väktare, då jag upplever dem gå alltför långt, som vore de drivna av rent själviska begär: ”Lyssna till mig, se vad jag har hittat!” Här borde kanske de sanna väktarna våga en självsanering i sina egna led: Att det äkta består, medan det oäkta avslöjas.

    Avslutningsvis vill jag bara säga.

    Fortsätt vaka och varna, men enbart i takt med Andens vilja, annars kanske ni (väktare) en dag tvingas inse att ni förgripit er på Guds eget verk.

    Ni som bygger vidare på den sanna och starka grunden – evangelium – gör det med ännu större intensitet. Den som ges bästa födan, har bäst möjlighet att hålla sig frisk, i en allt mer insjuknande (avfallande) värld.

        (Reply)

  46. Bertil Rosenius,

    Som du förstår anser även jag att Eva Helens komplement är värdefullt. I princip försöker jag belysa villor mer än villolärare, samt nu och då skriva (beskriva?) det jag tror är rätt.

    Men vi kan inte helt bortse från det faktum att det finns ett tilltagande virrvarr av irrläror, synkretism, villoläror och faktiskt ockultism inom det vi brukar kalla “kristenheten”.

    Hur ser du själv på texten ur Paulus andra brev till Timoteus, verserna 1 till och med 5?

    Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.

    Nog passar väl beskrivningen att “det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter“; på den tid vi lever i.

    Och om det passar på vår tid måste åtminstone några handla i enlighet med det uppdrag som jag har fetstilat här ovan.

    Visst blir det olidligt om någon “träder fram i tid och otid”. Speciellt om denne även bestraffar, tillrättavisar och förmanar.

    Men visst är det viktigt att det inte bara stannar vid exponerandet av villan. Det måste kompletteras med tålmodigt förkunnande av ordet och sund undervisning.

    Så tolkar jag den citerade texten.

    /Kjell

        (Reply)

  47. Bertil,

    Du skriver:”Leder inte denna väktartrend till försoffelse inför det egna ansvaret över att vandra den smala vägen? ”

    Om jag får vara ett levande exempel så är svaret: Ja. Jag har varit (är?) i det diket. Väkteriet övertog mitt egna ansvar att vakta på mig själv. Vilket jag iderligen blivit påmind om när jag studerat de Bibelställen som finns under “Hur strävar man.”

    Du skriver vidare:” Här borde kanske de sanna väktarna våga en självsanering i sina egna led: Att det äkta består, medan det oäkta avslöjas.”

    Sant igen. Och för min del har det blivit så att endast av de som själva söker sanningen har jag kunnat ta emot förmaning i alla dess former till hjälp i min självsanering.

    Du skriver vidare så bra:)”Fortsätt vaka och varna, men enbart i takt med Andens vilja, annars kanske ni (väktare) en dag tvingas inse att ni förgripit er på Guds eget verk.”

    Bertil,
    Låt mig uppmuntra oss med en sann historia som jag fick höra igår:

    Två män stod i en kyrksal och betraktade dess inredning.
    Den ene mannen sade:”Men titta här så fult! Röda mattor o gröna gardiner! Så kan man väl inte kombinera färger!
    Då svarade den andre mannen:”Är du i opposition? Titta ut genom fönstret får du se:)”

    Bertil,

    Kan vi kalla den andre mannen för en väktare utan att trycka upp 100 T-shirts med “VÄKTARE” på?:)

    Best regards (eller vad det heter)
    Ulrika

        (Reply)

  48. Låt oss ta ett praktiskt exempel.

    Jag kommer att citera en kommentar av den broder som heter S-E Sköld.

    Min tolkning är att han företräder “herraväldeslära”. Att han ser sig själv som centrum, med följande nivå svensk pingströrelse så länge den stämmer med Lewi Pethrus avsikter. Nästa nivå Sverige som världens samvete och till sist alla icke svenska pingstisar…

    Döm själva och kom gärna med kritik!

    2014-08-25 08:31:21 – S-ESköld,

    JESUS kom till jorden för att bota våra kroppar och frälsa våra själar:

    Och det gör Han nu genom Sin kropp på jorden: “Den levande Gudens församling”, under förutsättning att den är byggd enligt de ritningar, den mönsterbild, som Gud skickat med till det bygget, till byggarna och då först och främst till byggledarna!

    Guds uppdrag på jorden, som Gud gav till människor, till exempelvis Noa, Mose, Salomo och till NT-församlingens byggare, har samtliga åtföljts av Guds ritningar.

    När det gäller vår tid – NT-tiden – finns ritningarna kvar i Bibeln, Guds Ord.

    1 Kor. 3:10,12-13 “Efter den Guds nåd som blev mig given, lade jag grunden som en kunnig byggmästare och en annan bygger nu vidare på den. Men var och en må se till hur den bygger.

    Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig..”

    Den -och de som slarvar vad gäller att i “alla stycken” följa ritningarna, hindrar JESUS från att träda fram på jorden! Det är omöjligt för Honom, att vandra på jorden utan Sin kropp, som är Den levande Gudens församling!

    Mina konkreta frågor:

    1. Är detta något vi bör understödja, tiga om, eller väkta emot?
    2. Hindras verkligen Gud i sin tidsplan för Herrens återkomst av försumlighet bland sveriges ortodoxa pingst-kristna?
    3. Antag att en person får ett genuint meddelande från Gud att frambära ett tilltal. Är då denne sedan fri att agera och uppträda hur som helst?

    Svara gärna på dessa frågor och ta med i svaret vad som ärar Herren och vad som fokuserar på människor.

    /Kjell

        (Reply)

  49. Låt mej ta ännu ett exempel.

    I tidningen Dagen finns det en artikel som heter: Så fungerar nådegåvorna.

    En “pastor” som att döma av bilden är en person som inte ännu är torr bakom öronen uttalar sig om “Andens gåvor”.

    Not: Detta är en länk till den bild som Dagen publicerar. Bilden finns inte på min blogg.

    Ett kort citat:

    Att Anden är en del av treenigheten och att den var verksam redan i skapelsen. Den var också verksam vid inkarnationen, när Gud blev människa. Ängeln som talar till Maria säger att genom Anden är allt möjligt.

    – Som kristen får jag del av Andens frukter och nådens gåvor, säger Gustav Sjöqvist. Nådens gåvor handlar om Guds initiativ att skänka oss hjälp, uppmuntran, vägledning och tröst genom varandra.

    Lägg nu märke till att denne “lärling” benämner Den Helige Ande med epitetet “den”.

    Där börjar avpersonifieringen av Gud!

    Guds Ord, Bibeln, talar om Den Helige Ande som en person med egen vilja och handlingar. Den Helige Ande tituleras i Bibeln med termen “Han”.

    Lägg även märke till att denne unge man talar om “Andens frukter”.

    Det gör inte Guds Ord. Bibeln. Där talas det om “frukten” i bestämd form singularis.

    Lägg slutligen märke till den sista meningen som jag har fetstilat.

    Gustav Sjökvist anser att det är vi människor (humanism) som skall klara skivan med lite hjälp från Gud.

    Det går raka spåret åt pipan när omogna personer får ta över ledningen.

    Herren sig förbarme!

    Not: Det är ju inte Gustavs fel att han insätts i en tjänst som han inte är mogen för. Bed för honom och hans “får”.

    /Kjell

    PS. Kommer du inte in genom tidningen dagens egna petri nycklar, pärleporten, kan du försöka: Så fungerar nådegåvorna.

        (Reply)

  50. Exemplet säger:

    “Det är omöjligt för Honom, att vandra på jorden utan Sin kropp, som är Den levande Gudens församling!”

    Kjell frågar:

    “Är detta något vi bör understödja.”

    Jag svarar:

    Nej, det ger en grovt felaktig bild av Gud. Han som skapade världen klarar av att vandra på den utan sin skapelse.

    Kjell efterfrågar vidare:”

    “ta med i svaret vad som ärar Herren och vad som fokuserar på människor.”

    Jag försöker:

    Det ärar Herren att få vara den Han är. Ovanstående exempel fokuserar i sig självt på människor och tillåter Herren vara med på våra villkor.

        (Reply)

  51. Kjell,

    Det är bra att du belyser de misstag denne yngling har gjort, men inte för att smutskasta honom. Han är en konsekvens av den liberaliseringsvåg som går genom kyrkorna.

    Det faktum att man nu använder skräpöversättningen ”Bibel 2000” alltmer i kyrkorna resulterar i en mängd vantolkningar, exempelvis om Andens ”frukter”.

    Grundtexten är kristallklar:

    Gal. 5:22-23: “ὁ δὲ καρπὸς τοῦ πνεύματός ἐστιν ἀγάπη, χαρά, εἰρήνη, μακροθυμία, χρηστότης, ἀγαθωσύνη, πίστις, πραΰτης, ἐγκράτεια• κατὰ τῶν τοιούτων οὐκ ἔστιν νόμος.”

    καρπὸς: “frukt” nom,mask.,sg

    …liksom översättningarna:

    Gal. 5:22 “But the FRUIT of the Spirit is love, joy, peace, longsuffering, gentleness, goodness, faith, 23Meekness, temperance: against such there is no law.” (KJV)

    Gal. 5:22: “And the FRUIT of the Spirit is: Love, joy, peace, long-suffering, kindness, goodness, faith, 23meekness, temperance: against such there is no law;” (Young’s Literal Translation)

    Gal. 5:22 ”Andens FRUKT däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.” (Folkbibeln)

    Gal. 5:22 ”Andens FRUKT däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.” (Reformationsbibeln)

    Gal. 5:22. ”Andens FRUKT åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, 23. saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen.” (1917)

    …med Bibel 2000 som undantag:

    Gal. 5:22 ”Men andens FRUKTER är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, 23ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.” (Bibel 2000)

    Det är inte nio olika frukter som fungerar åtskilda från varandra, utan EN frukt med flera beståndsdelar – annars blir det ingen frukt. Ett äpple blir inget äpple om det bara består av ett skal. Samma princip gället Andens frukt.

    Samtliga ingående beståndsdelar bildar TILLSAMMANS Andens frukt.

    Det enda Bibelkommissionen behövde göra var att översätta exakt enligt grundtexten. Men det klarade man inte. Kanske den verkliga orsaken är en annan…

    ”Man merkt die Absicht und wird verstimmt”
    (ombildning från Goethe, Tasso 2,1)

    ”Man märker avsikten och blir förstämd…”

        (Reply)

  52. Tachbulah skrev: “Det är bra att du belyser de misstag denne yngling har gjort, men inte för att smutskasta honom.”

    Bra att du understryker detta. Jag förstår mycket väl att han är en produkt av felaktiga förhållanden inom församlingarna.

    Bara en gång har jag hört David Wilkersson in real life. Jag minns att han den gången sade (fritt ur minnet och översatt till svenska): Det snabbaste sättet att förstöra en ung predikant är att berömma honom.

    Tidningen Dagen har ett ansvar här. Samma gäller fallet med de artiklar de har skrivit om Micael Grenholm som driver bloggen “Hela Pingsten”.

    Dessa unga män behöver livserfarenhet och erfarenhet av vandringen med Herren innan de får beundrare.

    De behöver Herrens beskydd! Och de borde även få församlingarnas beskydd.

    /Kjell

        (Reply)

  53. Tachbulah skriver:

    “Det är inte nio olika frukter som fungerar åtskilda från varandra, utan EN frukt med flera beståndsdelar – annars blir det ingen frukt.”

    Tack för den bilden. Kanske hjälper den mig att förstå min inre splittring efter en musikal som jag såg förra sommaren. Musikalen heter Andens frukter och tar upp “en del av” frukten i taget. Barnen har en varsin egenskap skrivna på ett skylt hängandes runt halsen. Sång och skådespel ska skildra “frukterna.” Men det är någonting som inte stämmer och när barnen sjunger:” Jag vill dela min glädje med dig” samtidigt som de gör kroppsrörelser från sin kropp till åhörarna får den goda tolkningen bli att de själva känner att de vill dela med sig av Guds glädje. Kontra att man inte bara råkar må bra den dagen och är glad över det.

    Du skriver vidare:
    “en konsekvens av den liberaliseringsvåg som går genom kyrkorna.”
    Funderar över vad som händer om vi “liberaliserar” exempelvis “Andens glädje.” En sak som jag tror mig sett är uppfattningen att om man inte är glad är man inte ledd av Anden. Deprimerade göre sig så att säga inget besvär. Bredaste leendet under Gudstjänsten vinner 😀
    Och när barnledaren nämner Jesus som ett exempel på en god människa i raden bland andra människor i Bibeln blir jag inte lugnad. Att ha Daniel i lejongropen eller Jesus som förebild hade i hennes ögon ingen avgörande skillnad. Året efter får vi höra att det enligt henne var Petrus som förde evangeliet vidare (kontra Hjälparen).

    Men jag kan bevisa att hon har fel som någon brukar säga. På liberalteologiskt vis kanske jag ska skylla på dig Tachbulah (kontra min egen okunskap) för att jag nu behöver läsa Galaterbrevet som inleds så här:”
    (GAL 1:1 Paulus hälsar församlingarna i Galatien, uttalar sin förundran över deras snara avfall från det evangelium han har förkunnat, framhåller att han har mottagit detta evangelium genom uppenbarelse från Gud och icke genom undervisning av människor.)

    GAL 1:1 Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda —

        (Reply)

  54. Ulrika,

    Du skriver,

    ”Deprimerade göre sig så att säga inget besvär. Bredaste leendet under Gudstjänsten vinner :-D”

    Så kan det vara temporärt. Ingen vill hamna i den fysiska lejongropen – men i den andliga finns många…

    Jag har för ganska länge sedan nämnt om en deprimerad pastor, men det var nog innan du började skriva här, så jag kan ge en något kortare beskrivning.

    För ganska många år sedan besökte jag en kyrka i USA som hade en gästpredikant, Bob Sorge. Han hade väldigt svårt att tala p g a en halsoperation som hade misslyckats.

    Situationen på det personliga planet förvärrades för honom av alla kristnas tissel och tassel att ”det måste vara någon dold synd som är den verkliga orsaken”. Han hävdade att så inte var fallet och sökte sig i Bibeln bl. a till Job, som också blivit beskylld för detta.

    Det blev en ganska ovanlig predikan. Den nämnda händelsen blev en central utgångspunkt.

    Efter en timme och 59 minuter var det avslutat.

    Sorge låg raklång på podiet.

    Jag kände en djup sympati för honom. Det var ingen demonstration. Det normala för den typen av kyrkor är att man inbjuder till förbön, där den inbjudna pastorn medverkar. Men jag förstod att Sorge inte orkade medverka.

    Bob Sorge har skrivit flera böcker. En av dessa heter ”The Fire of Delayed Answers” (han räknade hela tiden med att bli helad). Det är en mycket insiktsfull bok, långt viktigare en vissa kristnas glättiga, men innehållslösa, böcker om ”självförverkligande”.

    I boken pekar han på att ett skäl till att Gud låter oss vänta på bönesvar är för att producera mer mognad och fruktbarhet i oss, till vilket han ger många exempel.

    Med hjälp av psalmerna ger han också exempel på den troendes vandring genom livet:

    ”Phase 1: The believer is doing great, rejoicing in God, delighting in serving him (Ps 47).

    Phase 2: The crisis hits, and the believer plummets to the depths of the valley (Ps 88; Job 3; Klagovisorna 3).

    Phase 3: The believer seeks God fervently for answers and doesn’t understand God’s purposes in the crisis (Ps 42, 43, 137; Job 19).

    Phase 4: The believer begins to gain increasing insight into the purposes of God for this season… (Ps 28, 142).

    Phase 5: God brings deliverance, after the refining process is complete, and the believer rejoices in answered prayer (Ps 40,126, 30, 116, 18).” [sid 80-81].

    Lärdom: Svårigheter danar människan mer än framgång.

        (Reply)

  55. Varmt Tack Tachbulah för den berättelsen och för Bibelorden.

    Har börjat söka upp första fasen på svenska. Engelska är något av en blind fläck för mig men ska det måhända vara en anna Psalm än 47?

        (Reply)

  56. Kjell,

    Jo, visst är det ett virrvarr. Men tyvärr bidrar många sk väktare till detta.

    Just idag varnas för ngt som kallas för “TALA IN I MÄNNISKORS LIV” – rörelsen. Men när man varna för detta varnar man faktiskt för Andens gåvor.

    Andens gåvor är nödvändiga – i all synnerhet idag! Men när väktarna inte kan skilja på det ena och det andra och fördömer en gåva som villfarelse bara för att Bill J. talar om den, blir väktarna själva farliga. De tar ifrån oss Andens nödvändiga gåva, bara för att ngn de ogillar gillar den – bakvänt, dumt och… villseledande! Och tyvärr går många på det, för det berättas ju om att Bill J, talat om det. WOW då är det ngt farligt.

    Toppen! Nu har satan fått en ny strategi. Skaffa några av väktare dömda förkunnare som talar om frälsning, så blir detta farligt det med. “Oh hörde ni broder x, som är en villolärare, talar om nödvändigheten av fräslning, då måste vi akta oss för…”

    Vi skall pröva profetian – rätt! Men bara för att någon som profeterar verkar “skum”, skall vi inte mena att gåvan är en villfarelse.

        (Reply)

  57. Bertil Rosenius skrev: “Just idag varnas för ngt som kallas för “TALA IN I MÄNNISKORS LIV” – rörelsen. Men när man varna för detta varnar man faktiskt för Andens gåvor.”

    Har du hört talas om falska (plagiat) Rolex-klockor? Det har du säkert! Men har du någonsin hört talas om falska (plagiat) tandpetare? Naturligtvis inte!

    Bara viktiga och värdefulla saker plagieras.

    Samma gäller vad beträffar andliga saker. Jag törs med säkerhet påstå att Erik och Birgitta inte varnar för Den Helige Andes gåvor.

    Men de varnar för plagiat av dessa. De varnar för falska andliga yttringar som i bästa fall är köttsliga och i värsta fall kommer från onda andar.

    Profetia finns, kunskapens ord finns, visdomens ord finns!

    Men det har i alla tider funnits klärvojanta människor, medier och orakel som presenterar den ockulta varianten av dessa andliga yttringar.

    “Tro inte alla andar” uppmanar Guds Ord.

    Det är viktigt att kunna urskilja plagiaten från äkta vara.

    /Kjell

        (Reply)

  58. Kjell,

    Här ligger det stora problemet med många sidor. Jag vet inte vilka de är eller vad de “underförstått” menar. Men tydlighet att skilja på vad som är en äkta gåvas falska yttring är superviktig. Kontentan av vad som skriv i denna fråga, just i det inledande inlägget, är att Anden talar inte till någon genom någon annan.

    I senare inlägg talar Anden direkt till den det gäller.

    I det sista, just nu, har begreppet Andligt tilltal blivit lite mer vidgat.

    Att uttrycka sig tydligt är viktigt. En av Andens gåvor är att tala genom en till en annan. Där emot kan det gå falsk inflation i detta. Men ser man tillbaka 50 år var detta ett naturligt inslag i möten, att Anden fick utrymme att tala.

        (Reply)

  59. Bertil Rosenius skrev: “Att uttrycka sig tydligt är viktigt.”

    Det är lättare sagt än gjort när de som läser kommer från helt olika sammanhang och har mycket olika erfarenheter och “självklarheter”.

    Man får nog finna sig i att en väsentlig del av läsarna missförstår det man skriver.

    Sedan tycker jag nog att man även får kräva av läsarna att de bildar sig en uppfattning om vad man står för genom att läsa mer än några rader av en kommentar. Det gäller att läsa saker i sina sammanhang.

    Det finns ingen genväg till frälsning som tar en omväg för att slippa korset. Tron kommer av predikan av Kristi Ord. Evangelium är budskapet att vi behöver bli frälsta och att frälsning finns för var och en som vill ta emot nåden och ta del av omvändelsen och acceptera sinnesändring och följa Herren Jesus Kristus.

    Det går inte att hoppa över detta genom att någon andligen begåvad “TALAR IN I MÄNNISKORS LIV”.

    Läs gärna
    Sverige står modell för en ny andlighet
    .

    Korslösa evangelier utan omvändelse och gudar som bara är snälla leder inte till frälsning!

    /Kjell

        (Reply)

  60. Den senaste dialogen mellan Bertil och Kjell är för mig ett exempel på hur vi behöver varandra för att inte trilla i groparna mer ofta än nödvändigt. För mig har ni båda rätt fast ur olika perspektiv. Kjell har för mig rätt i sak. Det som Erik och Birgitta nämner som “Tala in i människor-rörelsen” är inte friskt. Känner inte för att gå in mer på det just nu men låt mig berätta en verklig händelse. För kanske 5 år sedan deltog jag i en hälsomässa. Jag stod och visade olika handikapphjälpmedel “för köket” och bredvid mig satt en människa bakom en skärm och tog emot människor för att “ta kontakt med andra sidan.” Hon hade en ständig kö dit in och efter 20 minuter och 300 kr fattigare kom människan ut “upplyst.”

    Vi ska varna för sådant men om jag förstår Bertil rätt finns det all anledning att fundera över när man exempelvis ska varna och hur. Ska man alltid lägga in 5:e växeln och köra på med “allt man har”? Missar man någon eller något viktigt på vägen då? Frågorna är generella och inte särskilt menat för denna dialog. Jag tror som sagt att Erik och Birgitta ser rätt saker i denna “rörelse” men när jag ser en flik med rubriken “Demoner” på deras sajt känner i alla fall inte jag mig hemma där så då får vi anse att Bertil har en verklig poäng med att bejaka hur man varnar och undervisar?

    Jag kan inte nog rekommendera posten “Hur strävar man” eller rättare sagt, det är Bibelorden i den posten som jag vill försöka ha i åminnelse.

        (Reply)

  61. Kjell,

    Köper inte ditt resonemang!

    I det aktuella fallet hade det varit enkelt att börja med en förklaring av att skribenten står fast vid Guds ord och lära om Andens gåvor. Sedan hade man kunnat särskilja detta från “avarterna”, då hade man kunnat undvika missförståndet att det är falskt (utan undantag) när Anden talar genom en till en annan.

    Om du är ute efter elitistim för att få läsa och skriva på kristna forum är du fel ute Kjell. Jag vet vad ordblindhet innebär! Jag vet vad läs svårighet innebär! Vill du ha en forumskultur där enbart de som har lätt för detta skall få komma till tals och få behållning av vad som skrivs då driver du frågan om tillgänglighet många år bakåt och ute stänger många från den gemenskapen.

    Jag läser vad som står och orkar inte läsa in vad som inte står och som skribenten kanske menar att läsaren skall vet av erfarenhet från tidigare inlägg denne gjort, i något annat inlägg.

    Men OK, är det så du/ni vill leva ut ert kristna liv – som en akademisk elit – då tillhör vi inte samma syskonskara.

        (Reply)

  62. Rättelse: Jag skrev att Erik och Birgitta har rubriken “Demoner” under sin undervisning. Det står “Demonologi” och det är väl iof sak samma. Till sådan kunskap ska vi inte aktivt söka oss. Den lär vi oss ändå om vi lär oss det sanna evangeliet som en tydlig kontrast till det onda.

        (Reply)

  63. Ulrika,

    Jag tycker man känner direkt att Psalm 47, från Sorges utgångspunkt, är korrekt placerad.

    Så här skriver Sorge om Psalm 47:

    ”In Phase 1, the believer is really enjoying God. He’s got the Psalm 47 shout of victory in his mouth. Life is great, activity in the kingdom is fruitful, faith is strong, and the believer is busy and fulfilled. There is, however, a nagging sense of having reached a spiritual impasse. The believer knows there must be greater heights in God, but he has no idea how to access them. So a cry begins to develop for more of God.”

    Sorge var nerbruten av personliga motgångar när han formulerade sin modell. Den starka entusiamen i psalmen blev förmodligen en ”stötesten” för honom.

    Då kan vi också förstå varför Sorge placerar psalm 40 i Phase 5:

    ”Suddenly, the believer steps out onto Psalm 40. It’s the moment of answered prayer. It’s the summit. In an instant, he bursts forth from the trees and finds himself at a mountaintop experience. Psalm 40 bursts forth from his lips”.

    Sorge citerar sedan de första verserna i psalmen. Eftersom engelskan blir jobbig för dig kommer de på svenska:

    ”Jag väntade ivrigt på HERREN,
    och han böjde sig till mig
    och hörde mitt rop.
    Han drog mig upp
    ur fördärvets grop,
    ur den djupa dyn.
    Han ställde mina fötter
    på en klippa
    och gjorde mina steg fasta.
    Han lade i min mun en ny sång,
    en lovsång till vår Gud.
    Många skall se det och frukta,
    och de skall förtrösta
    på HERREN.”

        (Reply)

  64. Bertil Rosenius skrev: “Om du är ute efter elitistim för att få läsa och skriva på kristna forum är du fel ute Kjell.”

    Om du kände mitt liv och mina kära skulle du veta att du nu hittar på anklagelser som inte det minsta stämmer.

    Nu är det du som gör dej skyldig till det du beskyller andra för.

    /Kjell

        (Reply)

  65. Kjell,

    Jag skrev om, inte att! Tolkar du det som ett att dömmer du dig själv, inte jag… Och det visar bara hur farligt det är å läsa mer än vad som står – då blir det lätt fel.

    Alla som skriver behöver tänka på att vara övertydliga och alla som läser måste läsa vad som står.

    När vi talar kan vi lätt förtydliga oss och vår mimik förstärker eller mildrar våra ord – skriften är statisk.

    Och nu vill jag berätta ngt viktigt: <Jag har under sista halvåret på olika sätt mött fyra personer som snudd på förlorat sin tro genom alt detta väktreri!!! Personer som kanske inte är starka i sin egen tro och saknar tryggheten i den kristna gemenskapen – alla har ett ansvar mot dessa. Särskilt de som ohämmat och ONYANSERAT “väktar” om allt utan att sprida hopp eller inse hur det de skriver träffar.

        (Reply)

  66. Ja Tachbulah,
    Nu hänger jag med på fas 1 men du får vänta lite på mig nu för jag har inte kommit till 2:an ännu:)

        (Reply)

  67. Bertil Rosenius skrev: “det visar bara hur farligt det är å läsa mer än vad som står – då blir det lätt fel”

    Må samma regel gälla dej när du läser.

    /Kjell

        (Reply)

  68. Bertil,

    Du skriver:”Men OK, är det så du/ni vill leva ut ert kristna liv – som en akademisk elit – då tillhör vi inte samma syskonskara.”

    Jag har för länge sedan slutat ha tid för tomma relationer så jag behöver fråga dig rätt ut:Är din mening riktad mot mig?

        (Reply)

  69. Ulrika,

    Ullrika – NEJ!

    Men jag menar att om man inte kan gå rakt in i ett NYTT in lägg, utgångspunkt för kommande samtal, utan att ha bakgrundskun skap om avsändarens “Andliga status” för att förstå vad denne egentligen menar med att det är: Villfarelse att tro Anden kan tala genom andra till mig. Då är vi på en nivå där jag, och sådana som jag, inte har tillträde. Jag KAN inte läsa allt ngn sagt för att fatta vad denne egentligen menar. Jag måste tro på vad denne skriver.

    När detta blir kravet, blir många utestängda och uppfattar det som akademisk finsnack: Man måste känna personen och kunna läsa mellan raderna för att förstå.

    Om du eller ngn vill så kan vi gå igenom det inlägg på Berndts sida som jag menar senare. Inte för att dämma ut ngn, utan för att visa på vad jag menar.

    Kram på dig syster/Bertil

        (Reply)

  70. Bertil Rosenius,

    Vad säger man?

    Jag har träffat många vilsna människor som haft med trosrörelsen att göra. Det har profeterats över dem om olika tjänster med mera. Själva har de trott att deras tankar har kommit från Gud. De har varit framåt och evangeliserat. När jag stött på dem senare så har de varit trasiga människor. Varför? Därför att profetissorna aldrig slagit in. Deras egna tankar har inte burit någon frukt. De anklagar Gud för att ha övergivit dem. Problemet är att de inte har blivit övergivna av Gud. Problemet är att de lyssnat på människor som påstår att de fått profetissor från Gud. Detta handlar inte om ett fåtal människor utan många. Det började i Uppsala 1992 där jag ena året såg ett par som evangeliserade på gatorna. När jag träffade på henne ett år senare var hon trasig och ensam. Såg ut som hon var en uteliggare. Hon drog i minna kläder och frågade om jag kände igen henne. Var inte beredd på detta och kände en stor olust och gick vidare. Under åren har jag kommit i kontakt med flera liknade öden. Det är inte ett fåtal.

    Jag finner inte heller några belägg i Bibeln för att prata in i människor som det beskrivs. Det känns mer som spå ande än den levande Guden.

        (Reply)

  71. Bertil Rosenius skrev: “Köper inte ditt resonemang!”

    Inget som helst problem. Det är en utopi att tro att vi alla skall ha samma tolkning av allting, så länge som vi ser otydligt som i en polerad metallskiva (den tiden speglar) och bara har fått insikt i små delar av helheten.

    Jag har aldrig begripit varför man måste fortsätta att älta meningsskillnader i det oändliga.

    Varför inte bara “agree to not agree”, komma överens att vara oense.

    Slutgiltigen är det ju bara EN som kommer att “döma”, alltså för dem som är frälsta av nåd, sakligt berätta vad som stämde och vad som inte stämde.

    /Kjell

        (Reply)

  72. Bertil,

    Jag läste rakt av att du skrev “Men OK, är det så du/ni vill leva ut ert kristna liv…” och tänkte att det är ganska få som skriver här så då skulle jag kunna vara med i “ni.”

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *