Det talas ibland om så kallade vattendelare i “kristenheten”. Med en glimt i ögonvrån kan man utan tvekan kalla “vattendopet” en dylik “vattendelare”.
Jag vill börja denna bloggpost, som kommer att handla om det som kallas ekumenik, men som hellre borde stämplas med benämningen “ekumenism”, med ett citat ur den noggranne “käre läkaren” Lukas evangelium (Lukas 18:9-19):
För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse:
Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.
Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det, visade de bort dem. Men Jesus kallade dem till sig och sade: “Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin.”
En man i hög ställning frågade Jesus: “Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?” Jesus sade till honom: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.
När jag var ung (tonåring) tyckte jag allt bråk om ekumenik var icke-frågor.
Jag hade givetvis fel. Men nog var det väl en “barnslig” utgångspunkt?
Vi som lever i dessa dagar av tilltagande sammanslagningar, bredvid Ordets grund, med minsta gemensamma nämnare som vanligtvis bara handlar om humanistisk tolerans och snällhet, må inse att det brakar raka vägen åt …….
Med en synnerligen aggressiv och militant gay-lobby, och nu med den berömde ärkebiskopen Desmond Tutu som supporter anser jag det vara tid att tala rakt från hjärtat.
Förlåt att det igen blir alltför långt. Läs det bara om det är en hjärtesak även för dej.
Från homosexuella som vill kalla sig kristna brukar man anföra argumentet att Jesus aldrig talade om homosexualitet.
Detta är inte helt sant för Jesus refererade till Moses i Matt. 19:4-6
Han svarade: “Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.”
Texten kommer från 1 Mos. 2:20-14
Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade: “Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits.” Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.
I skolan fick du lära dej att 2+2=4. Hur många gånger undervisade din lärare (lärarinna) om att 2 plus 2 inte är 5? Troligen aldrig, annat än om du begick det misstaget. Goda lärare lär ut det som är rätt.
Nu har den världsberömde anglikanske biskopen Desmond Tutu ännu en gång fått utrymme i nyhetsrubrikerna. Han har nämligen bildat ett nytt politiskt parti som aktivt vill föra de homosexuellas talan. Partiet heter ”Democratic Religious Alliance Against Minority Antagonism”, men kommer att försöka göra sig kända under förkortningen DRAAMA.
I Syd-Afrika är Afrikaans ett av landets språk. Detta språk ligger mycket nära Holländskan. Enligt uttalsreglerna skall en dubbelskriven vokal uttalas som lång. Det är visserligen inte korrekt att använda dubbel vokal om den följs av bara en konsonant före nästa vokal. Men var och en som läser förkortningen kommer att uttala ordet “drama” rätt på Afrikaans.
Enligt Afrikaanska WikiPedia betyder ordet:
Drama is die besondere modus van fiksie verteenwoordig in toneelspel. Die term is afkomstig van die Griekse woord δρᾶμα, drama wat “aktiwiteit” beteken, en weer afgelei is van die werkwoord vir “om te doen” of “om op te tree” (Grieks: δράω, draō).
För den som eventuellt inte förstår Afrikaans kan jag berätta att ordet betyder “aktivitet” och att det förstås som “något som måste göras/utföras” och att “handla aktivt, uppträda för något”. (En annan införstådd betydelse är att “drama” innebär en massa väsen i onödan, för ingenting.)
Desmond Tutu är bland annat känd för sin träffande formuleringar. Lite fakta om denne berömde ärkebiskop och den Anglikanska kyrkan kan inte skada.
Desmond Mpilo Tutu, född 7 oktober 1931 i Klerksdorp, Nordvästprovinsen (i dåvarande Transvaal), är en sydafrikansk kyrkoledare och ärkebiskop. Tutu är, näst efter Nelson Mandela, det svarta Sydafrikas mest framstående ledare. Han är en känd motståndare till apartheid och icke-våldsförespråkare. Han är bland annat anglikanska kyrkans förste svarte ärkebiskop, nobelpristagare (Nobels fredspris 1984), samt ordförande i den sydafrikanska sanningskommissionen. Tutu är även teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Tutu deltog aktivt inte bara i kampen mot apartheid, utan i kampen för allas lika värde. Han förespråkade kvinnors rätt till abort, vilket inte sågs med blida ögon från kollegor inom kyrkan. Han talade även om homosexuellas rättigheter, vilket han jämförde med de svartas kamp: “att vara gay är lika lite ett val som att vara svart eller vit” menade han. När norska kyrkan införde anställningsförbud för präster som levde i homosexuella relationer var Tutu den första att reagera. Han menade att det var hans skyldighet på samma sätt som när norska kyrkan några år tidigare hade stöttat Sydafrika i kampen mot apartheid.
Förutom Nobels fredspris har Tutu bland annat belönats med Albert Schweitzer-priset, Gandhis fredspris 2005 och Frihetsmedaljen 2009.
Inte så lätt att vara skrifttrogen när man blir så berömd.
Så något om den Anglikanska kyrkogemenskapen.
Rowan Williams tog inte steget fullt ut, men han spelade en viktig roll genom att minska motståndet mot homosexuella präster och biskopar.
Gene Robinson, född 29 maj 1947 i Lexington, Kentucky, var biskop i New Hampshire-stiftet inom Amerikanska Episkopalkyrkan.
1972 gifte han sig och året därpå avlade han teologie examen. Robinson ordinerades till diakon och sedermera även till präst varefter han en kortare tid tjänstgjorde som kaplan vid Christ Church i Ridgewood i New Jersey.
Familjen flyttade 1975 till New Hampshire. Efter att ha fått två döttrar (Jamee och Ella) meddelade Robinson offentligt att han var homosexuell och skilde sig 1986. 1989 mötte Robinson sin nuvarande sambo, Mark Andrews.
Den 7 juni 2003 valdes Robinson till biskop. Närvarande vid biskopsvigningen den 2 november 2003 var bland andra biskop emeritus i Svenska kyrkan Krister Stendahl.
Robinsons öppet homosexuella läggning och tidigare skilsmässa har lett till spänningar inom den anglikanska kyrkogemenskapen.
Hur ser det ut i andra kyrkor och samfund?
I RKK är det en dåligt bevarad hemlighet att massor av präster och biskopar är praktiserande homosexuella. Horeriet i RKK försorsakas av villoläran om celibat och hemlighetsmakeri, kloster där maktmissbruk har förorsakat obeskrivliga gruvligheter, nedtystande av prästers sexliv, såväl hetero som homo och pedo….
I den Lutherska kyrkan blev Eva Brunne (gift med Gunilla Linden) den första (2009) öppet homosexuella biskopen. 2013 blev Guy Erwin nummer två i de Amerikanska Lutherska kyrkan.
I stort sett alla episkopala kyrkor har tagit steget fullt ut och sysslar med prästvigning av homosexuella och vigsel av homosexuella i de land där lagstiftningen tillåter det senare. (Lagstiftning mot kvinnliga präster finns ju inte.)
För att undvika missförstånd vill jag påpeka att Metodistkyrkan i princip (ännu?) inte godkänner homosexualitet hos sina präster. Det finns exempel på hur metodistpräster (metodistprästinnor) har blivit avkragade på grund av att de blev avslöjade i homosexuella relationer.
Men det finns en hake här. Det finns nämligen en hel radda underavdelningar (eller är det överavdelningar?) bland dem som kallar sig Metodister.
Så finns det t.ex. The United Methodist Church som 2009 gick in i full gemenskap med den Evangeliska Lutherska kyrkan i Amerika. I den senare får man vara homosexuell präst (och prästinna) om man lever i celibat. Lägg märke till att Metodisterna har full gemenskap, som det heter, med denna kyrka.
Vägen till den sortens ekumenik har redan banats, även i Sverige.
I mars 2010 bildade de tre bildarsamfunden, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige, en förening med namnet Gemensam Framtid. Vid 2013 års kyrkokonferens fick den nya kyrkan namnet Equmeniakyrkan.
Att den bakomliggande tanken är ekumenik torde vara uppenbart. Nästa steg kommer således att bli gemenskap med de “kyrkor” som redan öppet praktiserar och/eller tillåter homosexualitet på alla nivåer i kyrkan.
Det finns redan även så kallade baptistförsamlingar som viger samkönade par. Enligt en artikel publicerad 21-10-2009 handlar det om följande:
En av Sveriges största baptistiska församlingar har beslutat att öppna för att viga par av samma kön. Norrmalmskyrkan tog beslutet i söndags vid ett medlemsmöte.
September 2013:
Stockholm Equmeniakyrkans tre kyrkoledare, Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm, tar gemensamt ställning för att par av samma kön ska kunna gifta sig i det nya samfundets kyrkor och församlingar. Samtidigt medger de att det finns en inre splittring i frågan.
Jonas Eveborn, pastor och församlingsföreståndare, säger att han inte ser kyrkoledarnas uttalande som något annat än en bekräftelse av den situation som råder inom samfundet, även om avsändarna i detta fall har en särskild tyngd.
Januari 2010:
I veckan som gått har Baptistsamfundet haft italienska gäster – Anna Maffei, missionsföreståndare, och Massimo Aprile, pastor, ifrån italienska baptistsamfundet. I dag möter de representanter för Svenska Baptistsamfundet för att samtala om Gemensam framtid, Europeiska Baptistfederationen (EBF) och annat.
Utnämningen av en pastor i en baptistförsamling i Milano föranledde EBF att sända ett brev till alla medlemsunioner där man uttryckte det olämpliga i att pastorn var öppet homosexuell. Detta agerande är unikt i sitt slag, då EBF ser sig som en sammanslutning av unioner och inte som en kyrka, med det ”uppifrånperspektiv” det för med sig. Detta och mycket annat avhandlas under dagens samtal.
Finns det någon tvekan om vad resultatet kommer att bli? Diskussionen handlar om “Tro, Dop och Medlemskap”.
Därför bör vi kanske inte bli förvånade att många förespråkare för spädbarnsbegjutelse även intar en tvetydig position till homosexualitet. Samma tvetydighet finns även hos baptister som har drabbats av den så kallade dopväckelsen.
Om man sedan lyckas “omvända” pingströrelsen att acceptera spädbarnsbegjutelsen fullt ut så har man redan lagt grunden för samverkan på alla plan. Om man räknar Livets Ord till Pingst (vilket många gör) finns det redan en omfattande infiltration från katolskt håll.
Spädbarnsbegjutelsens fulla accepterande blir därför en inkörsport till resten av ekumenikens osaliga blandning av liberalteologi och gärningslära. Vattendelaren har torkat upp.
En tidsfråga tills SveK ingår i samma ekumenik som Equmeniakyrkan. Nästa steg Anglikanerna som redan har godkännts av RKK som en avdelning av RKK?
De som vill hålla sig till Skriftens ord bör räkna med att allt oftare bli kallade fundamenta-listiska knäppgökar som förhärdar sig och inte vill anpassa sig efter den tid vi lever i.
Välkommen till den spirande (emergent) gemenskapen (ecclesia) som accepterar allt utom trohet till Guds Ord.
Det kommer att bli en jublande festival, inte olik en karneval, där alla accepterar varandra som trossyskon och säger att detta är uppfyllelsen av Jesu bön att alla skulle bli ett.
Och allt folket sade: Se hur de älskar varandra!
Förutom de förhärdade fundamentalisterna som förstör glädjen. Men det är en tidsfråga.
Det går aldrig att få en sansad diskussion om homosexualitet.
Här följer ett antal frågor. Jag ställer dessa frågor retoriskt, alltså inte för att få ett svar. Var och en kan svara inför sig själv och inför Gud. Själv svarar jag nej på alla utom 2.
- Tror du att alla homosexuella är födda med denna ”läggning”?
- Tror du att det finns dem som lockats med i praktiserandet av andra homosexuella?
- Tror du att homosexualitet är naturens ordning?
- Tror du att Guds Ord säger att det är synd att praktisera homosexualitet?
- Tycker du att homosexuella bör få gifta sig i en vigselakt i kyrkan?
- Tycker du att homosexuellt ”gifta” skall få adoptera barn?
- Tycker du att det är rätt att RFSU får lära skolbarnen att homosexuella kontakter är likvärdiga heterosexuella kontakter?
- Tycker du att det är rätt att man tillåter så kallade ”pride parader”?
- Tycker du att det är rätt att kändisar får uppträda som ”role models” för homosexualitet?
- Tycker du att öppet praktiserande homosexuella bör få döpas och inlemmas som församlingsmedlemmar?
- Tycker du att öppet homosexuella bör kunna få vara pastorer, präster, biskopar och dylikt?
- Tycker du att sexuella intimiteter och nudism bör få praktiseras öppet på allmänna platser?
- Tycker du att det är rätt att förhärliga och göra reklam för homosexuella praktiker?
- Tycker du att det borde vara straffbart att läsa Romarbrevets första kapitel inför publik?
Och jag utgår från att du behandlar dina homosexuella bekanta som medmänniskor som behöver Guds nåd och frälsning lika mycket som du och jag. Vi är inte kallade att förfölja och trakassera, utan att vara vittnen. Men i detta ingår även att upprätthålla en samhällsordning som skyddar den uppväxande generationen från osunda inflytanden. Kärlek och Sanning blir varken kärlek eller sanning om de praktiseras separat.
Så en sista fråga: Hur väl höll dina svar på ovanstående 14 frågor i ljuset av texterna nedan?
Rom 1:20-32
Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.
De påstod att de var visa, men de blev dårar.
De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar.
De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen. Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.
Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen.
De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.
Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.
Läs gärna även 1 Tim. 1:5-11
Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro. Detta mål har somliga förlorat ur sikte och så förfallit till tomt prat. De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de så säkert uttalar sig om.
Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och för alla som står emot den sunda läran – detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet, som har anförtrotts åt mig.
Och 1 Kor. 6:9-10
Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike.
Det talas om att göra uppror mot Gud och det talas om Guds rättvisa dom. Missa inte det!
/Kjell
PS. På denna sida finns det en intressant tabell som avslutning av artikeln. Olika samfunds syn på homosexualitet.
Där kan man se hur olika samfund ser på saken.
Views: 68
2: ja
4: ja
Hjälp en okunnig, om det är okey att vi godkänner homosexualitet, vad hindrar att vi inte plockar fritt i listan nedan, hur motiverar man detta ?
“laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare”
Vad skulle hindrar att man anställer en präst som öppet och utan ånger lever ut sin lust att tex dräpa, vad är skillnaden?
Vem har gett någon den rätten att sålla i Guds ord?
Om någon sätts i fängelse för dråp eller misshandel är han då förföljd.
Micke
Micke (Reply)
Efesier 5:5-11
5. Ty ni vet detta att ingen otuktig eller oren, eller girig, som är en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike.
7. Ha därför ingen gemenskap med
dem.
Micke
Micke (Reply)
Micke,
Jag håller i viss mån med dej. Men jag tror man ändå måste skilja på synder som utövar våld mot andra och synder man begår själv eller i samtycke med någon annan.
Dråp, misshandel, slavhandel, förtal, falskt vittnesbörd, våldtäkt, stöld och allt missbruk av andra faller i en annan kategori.
Men det finns en gråzon som man beträder om man propagerar för en felaktig livsstil och därmed förför andra. Detta gäller ju lika mycket pornografi av allt slag.
Det finns många former av otukt i vår kultur och inte bara gay-lobbyn förhärligar sin typ av otukt. Bland vissa kategorier män anses det manligt och tufft att ligga med så många tjejer som möjligt. Man skryter med det.
Listan kan säkert göras längre.
Vi lever i en fallen värld och vi bör nog inte göra som islamisterna och införa sharia-lagar.
Men däremot borde man kunna sätta gränser för vad som är anständigt, lika väl som det inte kan accepteras att folk går omkring nakna.
Och definitivt är det uppror mot Guds Ord att låta otuktiga människor vara funktionärer i församlingar och samfund.
/Kjell
Kjell (Reply)
“Men jag tror man ändå måste skilja på synder som utövar våld mot andra och synder man begår själv eller i samtycke med någon annan.”
Jo men i och med att jag svarade ja på fråga 2 så betyder det att jag tror att dessa i vissa fall förleder människor vilket resulterar i att dom inte får ärva Guds rike och det måste vara en svår synd om den görs medvetet.
Micke
Micke (Reply)
Kjell,
Förstår hur jag tänker?
Jag menar absolut inte att man ska införa Mose lag, då skulle det bl.a. inte finnas många barn kvar med tanke på dagens uppkäftiga ungar 🙂
Men om man kallar sig Kristen och öppet lever som gay för att det är hans “humanistiska rättighet” eller om man stödjer detta så blir det galet för mig.
Däremot om någon kämpar mot homosexualitet och ser det som synd, då finns enligt mig samma nåd för honom som för vilken syndare som helst.
Micke
Micke (Reply)
Micke,
Ja, jag förstår hur du tänker. Och ändå vill jag tillägga ett par saker.
Vi vet ju alla av egen erfarenhet hur det är att falla för frestelser. Varför frestelser av olika slag är olika “frestande” för olika människor vet vi däremot inte.
Finns det någon av oss som aldrig har ljugit? Adrig har stulit? Aldrig har varit olydiga?
Finns det någon normalt funtad man som aldrig har sett med begärelse på en kvinna?
Varför den ene kan bli en vane-lögnare, medan den andre blir promiskuös vet vi inte.
Att det skulle finnas någon “lögn-gen” i lögnares DNA är väl inte troligt.
Min iakttagelse är att grunden för “våra svagheter” läggs väldigt tidigt. Det behövs bara att man upplever en liten belöning, eller fördel, för att man skall göra samma sak igen. Efter ett antal gånger har det blivit en skötesynd.
Det finns, så vitt jag vet, inga bevis på att man föds homosexuell. De har febrilt letat efter gener och avvikelser i hjärnan men aldrig hittat något.
Men nu tillbaka till bloggpostens tema.
Det finns ingen realistisk möjlighet att förbjuda prostitution. Men man kan, och bör, förbjuda reklam och förhärligande av prostitution. Och man bör definitivt inte tillåta att öppet praktisernade prostituerade accepteras som medlemmar, än mindre funktionärer och ledare.
(Inom parentes! I Afrika finns det kyrkor som ber för prostituerade. Inte att de skall få kraft att sluta, men att de skall hitta många rika kunder så att de kan betala mycket tionde.)
Det finns ingen möjlighet att förbjuda homosexualitet. Men man kan, och bör, förbjuda reklam och förhärligande av homosexualitet. Och man bör definitivt inte tillåta att öppet praktisernade homosexuella accepteras som medlemmar, än mindre funktionärer och ledare.
Bibelns ord är tydliga: “Förförelser måste ju komma, men ve dem genom vilka förförelserna kommer.” (Lukas 17:1)
Sedan tycker jag även att man varken bör generalisera eller stigmatisera. Det finns många homosexuella som lever att vanligt liv och håller på andra moraliska värden. Som sköter sig väl och är goda kollegor och grannar.
Lukas 18:10-14
Gud, var nådig mot mig, syndare. Och hjälp mej att inte inbilla mej att mina synder är mindre än andras.
/Kjell
Kjell (Reply)
En annan viktig aspekt på den så kallade “ekumeniken” är relationen med Israel.
I två artiklar i Dagen talas det om bojkotten av produkter från Israel.
Jag citerar ur en av dessa artiklar:
Artikeln finns att läsa här: Svenska kyrkan: Detta borde Israel ha räknat ut.
I den andra artikeln berättas mer om både följder och bakgrund.
Artikeln finns att läsa här: Israelbojkott börjar bli kännbar.
Ännu ett litet citat:
De som “känner sin Bibel” borde dra öronen åt sig och inse att ekumenik med Israels fiender inte kommer att leda till välsignelse.
/Kjell
Kjell (Reply)
Ännu en sak som jag vill ta upp i denna diskussion är vad som blir nästa steg.
Vi vet att den nye påven är intresserad av att knyta band med Islam.
För att detta skall kunna ske måste man göra tydlig skillnad mellan så kallad “Islamism” som är Al-Quraan-trogen Islam, och mer sekulära former av Islam.
Bland annat BBC är mycket aktiva på detta område.
Jag tvivlar inte att påve Franciskus, Jesu Kristi ställföreträdare på jorden???, kommer att förverkliga detta freds-perspektiv.
Han får stöd från den nya rörelse som kallas “Chrislam”. Och denna nya rörelse har sitt förnämsta stöd hos den berömde så kallat “kristne” förkunnaren Rick Warren.
Den så kallat “karismatiska” grenen av “kristenheten” har länge infiltrerats av Hindusimen i dess moderna tappning som kallas New Age. Samtidigt har man häpnat över att katoliker talar i tungor och således “måste” vara frälsta på riktigt.
Nu närmar sig “kristenheten” Islam från två riktningar. Den ena är via Vatikanen och den andra är via Laodicea, i klartext den avfallna rikedomsdyrkande kyrkan.
Det som såg ut som motpoler visar sig båda vara “samma ande”.
Kolla gärna följande länkar:
Exposing Chrislam.
Chrislam’s Rick Warren Partnering With Mosques To Teach That God And Allah Are The Same.
Rick Warren’s Chrislam Starts To Spread In America.
Interfaith relations.
Googla på Interfaith.
Matteus 25:1-13
Låt mej nu riskera att förtydliga denna liknelse.
Värt att överväga NU, medan det fortfarande heter “i dag”.
/Kjell
Kjell (Reply)
SPLITTRING ÄR BRA
Jo, och jag menar det. “Splittring är bra”, skrev jag nämligen nyss i en kommentar under Dagens artikel om påven som tycker splittringen mellan kristna är en “skandal”.
http://www.dagen.se/nyheter/paven-splittring-mellan-kristna-ar-en-skandal/
Inte bara kristna
Den andliga “smittspridningen” måste stoppas på något praktiskt sätt. Men detta förstår inte de som redan har övergett Bibelns Gud. Dessutom finns inga goda skäl för att klumpa ihop folk i större grupper än det antal meningsfulla relationer vi praktiskt kan tillgodogöra oss.
Och Chrislam är bara en logisk följd av att man inte förstår varför till och med de kristna (tills vidare) måste hållas åtskilda i grupper. Det förstod Gud redan tidigt när han skiljde människorna åt redan i Babel. Grundorsaken är allmänmänsklig och gäller inte bara kristna.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Rolf Lampa skrev: “Det förstod Gud redan tidigt när han skiljde människorna åt redan i Babel.”
Det finns de som tror att just den splittringens ande som Gud sände när den förste aspiranten på Antikrists ämbete ville bygga tornet, är det som åsyftas i följande text.
2 Tess. 2:3-7
Det har spekulerats friskt om vad/vem det är som håller tillbaka.
Pre-tribbarna brukar säga att det är Den Helige Ande som tas bort från jorden i och med att A-lagskristna rycks upp före vedermödan.
I nästa andetag talar de om hur de kvarvarande B-lagskristna och kanske andra kommer att bli frälsta och få lida martyrdöden.
Hur detta kan ske utan att de undfår Anden har de ingen förklaring för.
Vidare andra spekulerar om det kanske kan vara ärkeängeln Mikael.
Själv tycker jag det verkar mycket troligt att det handlar om just splittringens ande, som ju trots allt kommer att få ge sig förr eller senare.
Redan nu ser man tendensen att “gemenskap i tolerans” har blivit viktigare än den “kärlek till Sanningen” (den kärlek som skall kallna därför att just laglösheten tilltar) som det talas om i samma text:
2 Tess 2:9-10
Psalm 119:160 Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.
Joh. 17:17 Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.
Den som vill kan förstå och förbereda sig.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Ja, Gud vill ju verkligen att vi skall förstå och därför har han låtit beskriva dessa fenomen. Men alla vill inte förstå. Och ingen är ju så blind som den som inte vill se.
Jag håller med om att det är mycket rimligt att tänka sig just att den splittring som Gud ställde till med i Babel kan vara just det som nu håller det slutliga upproret tillbaka. För mig verkar splittringen endast haft syftet att fördröja det som ändå inte går att bortse ifrån – den naturliga människan accepterar inte Gud som Herre, hon hatar istället Gud. Punkt.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Annorstädes ställdes följande tre frågor. Lägg märke till att ordet “barn” syftar på “spädbarn”. Jag skall svara i enlighet med min övertygelse om detta.
1. Kan ett barn tro?
Svaret är Nej!
Ett spädbarn kan inte välja att mellan vara trogen eller trolös. Inte heller kan det välja sina föräldrar utan är tvingad att vara helt beroende av dem. Inte heller har det (minst viktigt men inte oviktigt) förmågan att anse något för sant eller falskt. Spädbarnet kan således inte heller tvivla.
2. Är en barndöpt människa som lever i sitt dop fullständigt döpt?
NOT: Uttrycket “att leva i sitt dop” finns inte i Bibeln, men jag tar det som att det betyder att erkänna sitt dop och leva i trohet till Herren.
Svaret är Ja! En broder eller syster som lever i trohet till Herren och erkänner sitt spädbarnsdop som “ett fullständigt dop” må räkna sig som fullständigt döpt.
Men om han/hon tvekar och känner sig manad av “tro som har kommit av predikan av Kristi ord” att låta bekännelsedöpa sig gör han/hon väl i att låta detta ske.
3. Kan en vuxendöpt som lämnat tron men återkommit till tro senare i livet leva i sitt tidigare dop?
Svar: Mycket bra fråga, eftersom den förklarar en hel del. Ånyo, bibliskt sett finns det inget som heter “att leva i dopet”.
Den vuxendöpte som lämnar tron (vi talar då inte om tvivel) i den meningen att han/hon väljer att inte vara Herren trogen, således idka medveten synd, handlar fel.
Detta torde alla vara ense om.
Intressant att just denna icke önskvärda situation alltid tas upp till försvar för spädbarnsbegjutelsen!
Men svaret är ja! En broder eller syster som ånyo lever i trohet till Herren och erkänner sitt vuxendop som “ett fullständigt dop” må räkna sig som fullständigt döpt.
Men om han/hon tvekar och känner sig manad av “tro som senare har kommit av predikan av Kristi ord” att låta bekännelsedöpa sig igen gör han/hon väl i att låta detta ske.
Om den som döper honom/henne vet om att han/hon tidigare har blivit döpt på grund av egen bekännelse, finns det anledning att hålla ett personligt samtal med honom/henne, där han/hon får möjligheten att bekänna synd och motivera varför det kommer att hålla bättre denna gång.
Min egen fråga, i retur till den som ställde de tre frågorna ovan, blir:
Oavsett om ett barn är spädbarnsbegjutet eller ej. Låt oss antaga att barnet (fortfarande ett barn) vid 13 års ålder endera låter konfirmera sig i enlighet med spädbarnsdöpandets tradition, eller ber frälsningens bön och låter döpa sig som bekännelse.
Min fråga är: Har detta barn synd som behöver förlåtas? (Även om den kanske inte tillräknades enligt Guds rikes straffrätt.)
Jag tror det aldrig förekommer att en som uppnått 13 års ålder aldrig har ljugit eller stulit eller haft begärelse till andras saker.
Detta vet givetvis även anhängare av spädbarnsbegjutelse. Därav deras fråga nummer 3 ovan.
Att man i spädbarnsdöpande samfund predikar att “omdop” är en slags synd är också förklarbart. Man förlorar i allmänhet en medlem när en spädbarnsbegjuten låter sig bekännelsedöpas, eftersom detta inte sker i den spädbarnsdöpande församlingen.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Jag tycker du gjort en bra sammanfattning i ditt inlägg ovan.
Jag har dock en fundering angående (späd)barns tro…
Om man med ordet tro menar: trofasthet, förtroende, (som jag förstått det är en mer judiskt definition)… så tror jag de kan leva i det.
Om man men ordet tro menar “försanthållande”, (som jag förstått det är en mer grekisk definition)… så ligger det ju mer på en intellektuell nivå som ett barn kanske inte har.
Mvh
A.J.
A.J. (Reply)
A.J. skrev: “Om man med ordet tro menar: trofasthet, förtroende”
Jag skulle kanske hellre säga förtroende och trohet, och i den ordningsföljden när vi beskriver människans “tro” i enlighet med den betydelse som används i Bibeln.
Så låt oss då fundera på om en bebis kan ha förtroende för någon, och om en bebis kan vara trogen.
Jag antar att du själv känner människor som du har förtroende för, alltså litar på. Och jag antar att du även känner människor du inte litar på.
Kan du hålla med om att detta handlar om ett val? Du väljer att inte lita på en viss person.
Detta kan inte en bebis göra. En bebis har ingen som helst möjlighet att välja. Bebisen är totalt beroende av vem det än må vara som har hand om vårdnaden. Hur än denne må sköta sin uppgift.
Sedan angående trohet. Om du har en hustru så utgår jag ifrån att du väljer att vara henne trogen. Det är en pågående valsituation som räcker livet ut. För visst har du möjligheten att välja att vara otrogen, om du skulle vilja vara det.
Kan man inte vara otrogen så blir “trohet” utan praktisk mening. Det är ju bland annat för det som vi människor har blivit skapade med en egen vilja så att vi kan välja om vi vill vara trogna eller otrogna.
En bebis kan inte vara otrogen och inte välja att vara otrogen och följaktligen inte heller välja att vara trogen.
Den bibliska betydelsen av “tro” kan således inte finnas hos en bebis.
Att bebisen är äre-medborgare i Guds Rike vet vi av Jesu egna ord, men detta är inte på grund av bebisens tro utan på grund av Guds omsorg och trofasthet.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell skrev,
Säkert finns detta med som ett av flera skäl beroende på vem man tänker på. En präst som räknar sina får efter antalet barndöpta tänker säkert som du säger 🙂
Men en annan (Luthersk) präst kanske tänker om samma dop att, oj vad bra, nu säkrades ytterligare ett får ÅT JESUS, ett får som kanske hade kommit på avvägar men som nu uttryckligen vill överlämna sitt liv i Jesu händer, eller, “dö och uppstå med Jesus”.
Ibland händer dock som alla vet att endast köttet “uppstår” efter dopet (ett fenomen som, ähum, noterats bland både barndöpta och vuxendöpta), men hursomhelst.
Sedan har vi det kanske vanligaste synsättet bland “vanligt (barndöpt) folk”; Att omdop är en “hädelse” eller “underkännande” av dopet (ospecificerat vilket dop, dock). Påpekar man åt en person med en passionerad sådan uppfattning i frågan att Paulus på stående fot ville “omdöpa” några som endast döpts med det dop Jesus hade döpts med (dvs “Johannes dop”) då får de något totalt förvirrat i blicken och tappar den teologiska orienteringen. För något dylikt har de antagligen aldrig tänkt på.
Jag har för min del svårt att uppfatta det som vare sig en förolämpning eller “hädelse” om någon barndöpt med full övertygelse i sitt samvete vill döpa om sig med vuxendopet.
Barnets tro
Beträffande barnets tro, i meningen tillit och förtroende, så finns ju en del att fundera på. Om två mammor med ganska nyfödda barn sitter bredvid varandra och man barnen byter famn, så kan man få se någonting intressant efter ett tag. Barnen blir snart oroliga och trivs inte alls i “fel” famn. Det har inget med barnets val att göra, och överhuvudtaget inget alls med barnet själv att göra. Det har enbart att göra med vad barnet lärt sig känna igen, med betoning på “känna”. Bakgrunden är ju följande: I nio månader har barnet legat i sin mammas mage, och utan att barnet själv reflekterar över det vänjs eller “präglas” barnet av mammans rytm, hennes ljud, hennes sinnesstämmning osv. Barnets trygghet är starkt kopplat vid de ljud, lukter och allt förnimbart som det upplevt att aldrig orsakar smärta eller fara, bara omsorg och trygghet. Och när mamman byts ut, då byts också allting ut som tidigare var förknippat med – och observera – allt som faktiskt SKAPADE den trygga tilliten (eller “förtroendet” om än inte så intellektuellt förankrat) och då känns det inte längre tryggt. Då föreligger inte längre FÖREMÅLET där som tidigare skapat den trygga tilliten. Och barnet börjar skruva på sig.
Naturligtvis gör vi någon sorts skillnad på den tro som kommer av predikan som i sin tur kommer av Guds ord, men, djupast sett handlar tro om att lita på en person (även ifråga om tron som kommer av Guds ord, men då är det Guds trovärdighet som är förmålet och den fasta grund som tron kan lita på och därför känna trygghet vid).
Vad är alltså barnets tillitstro, en tillit som den kan ha på grund av sin oreserverade tillit till den förälder som de litar på och därmed också litar på vad de berättat om Jesus, barnens vän?
Men oavsett vad barnen har för sorts tillit eller tro så anar vi utifrån exemplet med de minsta barnen vad barnet får i sig utan ett veta hur det går till – de lär känna FÖREMÅLET som ger de, trygghet. Och det som uppstår på grund av den kärlek och trofasthet som bevisas barnet (särskilt när det blir större och börjar bråka och bära sig åt) blir med tiden inte bara en spontan tillit, det blir till sist även en rationell ANLEDNING till att lita på föräldern. Eller inte. Notera poängen: OM föräldern har varit trofast, då, men bara då, kommer en stark tillit och djupt förtroende att byggas upp hos barnet, och detta OAVSETT hur barnet själv förhållit sig i samspelet (elakt, struligt eller snällt och beskedligt, det mest trilskande kanske får starkast tro, efterom dess förälder tvingats visa ett sådant barn “mer trofasthet” än åt snälla barn där saken inte satts på prov lika tufft).
Därför är förälderns trofasthet – precis som Kjell säger – exakt det som ORSAKAR tro och tillit hos ett barn. Eller tvärtom förstås om föräldern sviker. Men bibelns Gud svek inte. Inte ens när det kostade honom hans eget liv.
// Rolf Lampa
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Kjell och Rolf,
Inresanta och väl formulerade inlägg av er båda!
Med vänlig hälsning
A.J.
A.J. (Reply)
Rolf Lampa,
Det finns givetvis en aspekt som inte har tagits upp i diskussionen, så vitt jag har sett rätt.
Det är det som grekiska grundtexten kallar συνείδησις (syneidesis) och som ordagrannt betyder “se, eller erfara, tillsammans”. Fram till SFB brukade det översättas med ordet “samvete”.
Tyvärr har ju ordet nästan bara fått en slags negativ betydelse. Samvetet tros av många bara vara något slags domarsäte som klagar när man handlar fel.
Men det är inte den ursprungliga betydelsen. Det är snarare ett slags nonverbalt kommunikationscenter som “fungerar” både människor emellan och mellan människa och Gud.
En Guds gåva är det, och det finns ingen anledning att förmoda att “samvetet” utvecklas under barnaåren. Det finns troligen med redan när Gud väver oss i moderns sköte.
Det är snarare så att “samvetet” kan konditioneras och bli okänsligt allt eftersom vi börjar tänka rationellt, formar vår egen vilja och tar upp inflytande från omgivningen.
Kan det månne vara just detta samvetes röst som du talar om ovan med orden “barnets tro”?
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Nej, det är inte samvete jag syftar på.
Intressant att du tar upp ordet sam-veta dock, för det är ett av de mindre förstådda orden i vårt språk. På engelska heter ju motsvarande ord “con-science”, dvs även där framgår att det handlar om att “veta tillsammans” (motvarande det svenska “sam-veta”).
Bra också att du lyfter fram att detta ord borde uppfattas positivt och inte negativt.
Att veta något tillsammans med Gud eller en annan människa, är ju att uppfatta en sak på samma sätt, och att vara överens om vad är rätt och bra och nyttigt och sunt och… kort sagt vara överens. Samförstånd. Och samförstånd kan man ha på olika nivåer. Vidare finns som du påpekade, saker som vi upplever som rätt eller fel redan från födelsen.
Men det är definitivt inte alla saker som vi föds med. Exakt vilka vet jag inte, men vissa saker lär vi oss genom övning och samspel med andra, det sitter inte i oss. Om vissa saker heter det även i Guds ord att vi som fullmogna fått “sinnet övat” i att skilja på gott och ont.
Men oavsett hur det kommit sig att vi har en viss känsla eller uppfattning om rätt eller fel så förknippas samvete ofta med det “onda” samvetet. Med detta förstås att ett tidigare samförstånd eller en “delad uppfattning” har blivit störd eller brutet. Och det inträffar ju om man är fullständigt överens och i samförstånd med en annan person (Gud eller människa) och sedan plötsligt och kanske i hemlighet handlar tvärt EMOT detta samförstånd. Då får man ett “dåligt” eller “orenat” samvete. För då har någonting grundläggande störts i relationen – samförståndet. Den gemensamma våglängden. De gemensamma värderingarna.
Det märkliga är att även människor som inte tror på Gud kan känna obehaget av att ha brutit emot något man tidigare var fullt på det klara med att inte var rätt att göra. Och detta antyder varför den som bryter mot samvetets röst faktiskt blir “ifrån sig”, dvs kommer i konflikt med sig själv. Exakt detta sägs om t.ex. den så kallade förlorade sonen. Men när han förlikade sig med med det han visste var rätt, hans vetande om saker blev “sams” igen med de värderingar han hade djupt inom sig, då heter det att han, nej, inte “besinnade sig” utan “han kom till sig själv” (detta skall framgå av grundtexten).
Men ett spädbarn är inte medvetet och förstår inget om sådana samspel, och allra minst på det intellektuella planet. Äldre barn har redan övats in i vad deras föredömen anser vara rätt och fel, och tar till sig detta på grund av sin totala TILLIT till den som barnet haft som mall för sina synsätt. Vanligen av sin mamma eller pappa.
Men spädbarn har en samhörighet med sin mor på ett helt annat plan. Det är helt och hållet, “betingat” som man säger. De har nötts in genom “fysisk” kontakt. Och bara det som barnet KÄNNER IGEN är det som kan ge det trygghet.
Men detta förhållande kan ses om en underbar förebild till hur vi när vi på ett mer medvetet sätt tar till oss ord med innebörd, och låter denna innebörd forma våra egna tankar. Ord formar oss dock inte “fysiskt” utan på ett andligt sätt, genom att vi förhåller oss till något vi uppfattar och förstår och, i bästa fall, accepterar och “internaliserar” som man säger (dvs uppfattningar som vi “gör till våra”). Men man kan inte ta till sig sådant man inte litar på. Så TILLITEN måste finnas innan vi överhuvudtaget kan ta in (intellektuell) påverkan om vad som är rätt och fel (utöver det vi föds med alltså).
Notera att det är Jesus själv som säger “… LÄRANDE dem att HÅLLA allt jag har befallt”, dvs vi alltså inte föds med alla insikter som gör att våra liv kan bli välsignade och vår själ frälst. Tron måste först finnas, eller skapas i oss, för att vi skall kunna ta till oss resten av vad Gud vill lära oss.
Jämför med smågrabbarna i kvarteret som står och käbblar. Vi går närmare och tjuvlyssnar, och vi hör den ena grabben säga “Näh! Min pappa säger att (det är si eller så). En annan grabb svarar, nähä, för MIN pappa säger att… (si eller så). Poängen är att grabbarna bara kan ta till sig “sanningar” av den de helt litar på. Och barn litar inte på grannens pappa om man har en egen pappa (eller mamma förstås). Observera att alla smågrabbar (eller småflickor) har varit mer eller mindre olydiga och haft konflikter med sina föräldrar. Och de barn som inte blivit förskjuta eller extremt mycket dåligt behandlade, de TROR och litar på den förälder som varit “trofasta” mot dem (medvetet eller inte spelar ingen roll, så länge föräldrarna är kvar och tar hand om barnet). Det är genom närvaro och trofasthet som föräldrar ensidigt “ger” eller “överlämnar” sin gåva åt barnet – tillit och förtroende. Eller inte.
Hos spädbarnet skapas som sagt endast en känslomässig bindning, men även den spontana tryggheten och tilliten BEROR på något, nämligen mammans närvaro och de särdrag jag nämnde, och således finns en orsak till barnets tillit och trygghet. Men den TILLFÖRS barnet, och orsaken är (alltid, i alla nämnda fallen på de olika planen) helt oberoende av barnet själv. Någon annan GER dig (anledning att) tro.
Till sist, hur stämmer allt detta med vad Bibeln säger om tro? Jo, tron är en GÅVA (jämför ovan, tillit och tro tillförs alltid pga av någon annans närvaro/trofasthet, om detta görs medvetet eller inte från förälderns sida saknar betydelse). Från tro till tro heter det också. Tillit och förtroende skapas mellan människor, eller personer. Gud är en person och hans trofasthet och trovärdighet skapar tro, om man inte aktivt avvisar alla skälen att tro.
Gud frågar inte om vi skall tro. Han befaller oss att tro. Det finns inte en enda rationell anledning att inte tro sedan vi tagit del av alla hans goda skäl att vi skall acceptera hans gåva, avsikter och löften. Bara en dåre vägrar att tro.
Med allt detta sagt torde det framgå ganska tydligt att det vi menar med tillit (en aspekt av tron) är något som skapas med gradvis andra mekanismer i takt med stigande ålder och medvetenhet. Huruvida tillit däremot är trons ENDA komponent är jag inte helt klar över. Men även om tron KAN består av mer aspekter än enbart tillit till Gud så säger det inget om vad som är TILLRÄCKLIG tro.
Tillit är i alla fall något som även de minsta barnen kan känna och något som de är helt beroende av, på ett fullständigt obekymrat sätt dessutom. Och med sju barn i huset funderade jag mycket på detta medan barnen var små och kom fram till att – um, teologer i all ära, men barnens oförställda tillit, och sättet de får den på (eller inte), och sättet de lever i trygghet på grund av den (eller inte, är den enda “undervisning” om tro som precis varje människa på jorden kan förstå, och som jag aldrig kommer att ersätta med någon annan undervisning. Jesus sade ju faktiskt att det finns ett idiotsäkert sätt att komma till helvetet. Nämligen, att INTE omvända sig och ha barnets ödmjukhet (och därmed beroende byggd uteslutande på tillit), och du kommer med säkerhet INTE in i himmelriket.
Men att vara ödmjuk och beroende av Guds nåd utesluter verkligen inte att man moget ta till sig Guds undervisning och, som det passar sig för vuxna människor att göra, lära sig förstånd baserat på samma Guds ord. Men som jag sade, kunskap och insikt kan man inte ta till sig utan att tro på källan för denna kunskap. “Min pappa” vet ju nämligen ALLTID bättre än din (grannens) pappa, så det så. Och pappa i detta fall är Abba, barnets tilltal till sin fader.
God natt kära vänner.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Rolf Lampa,
Jag vill nog ändå försöka en gång till att lyfta fram den samvetsfunktion som du inte tog upp. För det är just den jag avsåg.
Människor påverkas av varandra. I närheten av en annan människa kan man känna sig öppen eller sluten, trygg eller orolig, etc. En del kallar detta för intuition.
De som har ont i sinnet kommer att försöka dölja det för dej så gott de kan. De kommer att göra allt för att du skall rationalisera bort denna inre röst som säger att du måste vara på din vakt, eller till och med fly.
Denna inre röst, eller intuition, kommer från “samvetet”. Det är samvetets huvudfunktion fastän vi har reducerat samvetet till att bli ett “moralorgan”.
Det är här som det avgörs om vi vill (eller kan) gensvara med att vara sårbara, alltså att ha förtroende för den andre. Eller skydda oss från den andres inflytande genom att inte lita på denne.
När vi är “vuxna” rationaliserar vi samvetets röst och gör en bedömning som består dels av samvetets röst och dels av det vi kan se och höra, förnimma, med vår 5 sinnen.
Om vi sedan öppnar oss för en förtroenderelation så får det givetvis konsekvenser och följdverkningar.
Men jag talar alltså om “samvetets” kärnfunktion, inte om följdverkningarna.
Och jag menar att en bebis föds med ett så kallt “rent samvete”.
Titta noggrannt på följande citat.
Apg. 23:1 Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: “Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.”
Och du vet vilken reaktion detta gav upphov till av dem som inte förstod vad Paulus medande med “samvete”.
Apg. 24:16 Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor.
Så vitt jag förstår det talar Paulus här om att inte syssla med hemlighetsmakeri. Alltså om att uppträda så att man kunde ha förtroende för honom.
Rom. 9:1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke – därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande –
Paulus kände sig manad att skriva något som inte var politiskt korrekt och vädjar ännu en gång att de som tar emot det skulle ha förtroende för honom. Bortse från det politiska och bara lyssna på hans samvete.
2 Kor. 1:12 Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
2 Kor. 4:2 Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos var människas samvete.
2 Kor. 5:11 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att “vinna människor”, men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro; och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
I dessa tre citat avser Paulus också något som inte har att göra med “morallagar”.
Titta framför allt på det sista citatet. Paulus påpekar att hans samvetsrelation med Gud är “öppen” och han hoppas att dem han skriver till även vill ha en “öppen” samvetsrelation med honom.
Det är svårt att förklara detta eftersom det just är denna mest väsentliga bit som vi bortser ifrån när vi i dagligt tal talar om “samvete”.
Jag vidhåller att bebisar föds med ett fullt funktionellt och rent samvete och att de således i den bemärkelsen har förtroende för Gud.
Den totala förvirringen angående samvete kan kanske bäst representeras av Freuds läror. Han talade om Detet, Jaget och Överjaget.
Freud var som bekant en aggressiv ateist som trodde på evolutionen och humanismen. Och i den fällan sitter vanligtvis våra tankar om “samvetet”. Vi kallar det inte för “överjaget” eftersom vi vet att Gud har lagt in morallagen i våra hjärtan.
Men vi har reducerat samvetet till ett centrum som håller reda på om vi handlar rätt eller fel.
/Kjell
Kjell (Reply)
FÖRUNDERLIG GÅVA
Kjell,
Kjell, jag tror nog att vi i stor utsträckning uppfattar samvetet på liknande sätt, m,ed reservation för kanske just den aspekt som vi kallar tillit och som jag placerar lite vid sidan om (även om de två har vissa beröringspunkter).
Tillit framstår dock för mig som någonting som växer fram och följer sina egna villkor (det är en gåva som har utpekad givare samt utpekat sätt för överlämnade, dvs “hör så får din själ leva”), men som delvis kan sammanfalla med samvetet.
Eller om jag säger så här; de bibelställen du anför som kopplar till samvetet, de förefaller även för mig helt naturliga att koppla till samvetet. Men, inte alla verkar ha en en sådan koppling till tilliten som tilliten inte också kan vara utan.
Man kunde därför säga att ett samvete kan man ha utan att man har tro och tillit.
Jämför med världsmänniskan som inte vill veta av någon Gud, eller att någon människa talar om för denna vad som är rätt eller fel, men som ändå har och följer ett samvete (om det inte helt har tystats).
Samvete verkar också, som vi båda påpekat, vara inbyggt i människan medan tro och tillit (mellan personer) uppstår genom att en annan person beter sig trofast och trovärdigt.
Vidare kan man säga att en person som följer ett vaket samvete antagligen är en någorlunda trovärdig och trofast person, vilket i sin tur kan VÄCKA tillit (något man inte normalt hyser för främlingar). Men tilliten uppstår hos en ANNAN person, vilket indikerar att samvete och tillit inte är exakt samma sak. Den som på grund av alla synbarliga och goda skäl börjar lita på en annan som har ett gott samvete, kan själv vara samvetslös.
Man kan väl också säga att den här världen inte skulle gå att leva i alls om inte de flesta människor hade ett visst mått av samvete. Men få människor har tro.
Samvete verkar man också kunna ha i förhållande till tre helt olika referenspunkter:
1. Vara i jämvikt med sin egen insikt eller “känsla” för rätt eller fel (därför tvingades den “förlorade sonen” bli “ifrån sig”, dvs splittra sig ifrån sin intuitiva insikt om rätt och fel, och när han omvänder sig och på nytt vill leva med ett gott samvete, då “kommer han till sig”, dvs den inre flykten undan det han vet är rätt och fel splittrar honom inte längre på insidan)
2. Jämvikten och samförståndet med människor i omgivningen om det goda och det rätta.
3. Jämvikten i samförståndet med Gud om det goda och det rätta.
Det “onda” samvetet är inte i sig något “ont, det är ett gott samvete som inte längre är i “god jämvikt” som tidigare. Dvs man har handlat mot bättre vetande.
Därför är samvete i sig enbart något gott. Det är som vägmarkeringarna i livet, en uppskattad hjälp i mörkret, hjälp som antyder att här går vägen, mellan dessa avgränsningar finns det goda, det rätta. Och att avvika från eller gå utöver dessa begränsningar ger en berättigad känsla av att ha gjort fel, att ha svikit det man visste att man inte fick överträda. Det är livsnödvändigt på alla nivåer i livet att ha en sådan inre “kompass”, något som reagerar reflexmässigt, alltså långt innan förnuftet hinner säga till.
Återigen vad beträffar tilliten, så om man noterar att en människa sviker TILL OCH MED SIN EGEN övertygelse (samvetet har en roll även när människan själv sätter sin standard) då tappar man naturligtvis förtroendet för den som sviker. Så på det sättet finns ett förhållande mellan samvete och tillit, men den tillit som uppstår eller försvinner framstår som något indirekt, inte som att de två representerar samma sak, eftersom de inte ens behöver föreligga samtidigt.
Ett extremfall som illustrerar detta torde vara att den totalt genomfalska lögnare som kan lita på någon annan som aldrig brukar svika eller tumma på sanningen, samtidigt som lögnaren själv ljuger samvetslöst.
Samvetet skall i alla fall uppfattas positivt, för det ÄR verkligen det “sinnesorgan” som (först*) bekräftar om vi förhåller oss i jämvikt med den och det som är referenspunkten för gott och ont. Eller så signalerar samvetet när vi avvikit från detta. Och när samvetet inte behöver signalera någon skuld (oavsett hur vi blivit av med den) så har vi det så otroligt bra. En del av “samvetandet” med Gud är ju att han älskar oss och att han lyft bort ifrån oss vår skuld. Vi litar på detta, genom tron. Den som inte vågar lita på detta har inte ett “gott” samvete, för det rätta samförståndet med Gud om hur det egentligen är finns inte. Någonting är brutet.
Därför tycker jag det vore olyckligt att säga att vi “reducerar” samvetet om vi associerar det till indikator för det vi vet är sant och rätt och gott (i samförstånd med Gud), eftersom den oförställda frihet och glädje som det medför att leva med det goda samvetet är precis det som den här världen saknar – frid. Frid med Gud. Frid att dela samma insikt om skuld och nåd som Gud vill meddela oss. Det goda samvetet är ju ett samvetande med Gud om det han sagt och lovat – att enligt de villkor Ordet anger så är verkligen allt väl med min själ, dvs min synd är förlåten och mina uppsåt motsvarar det jag (hittills) uppfattat vara Guds vilja.
Notera att referensen för ett gott samvete är att våra liv i praktiken överensstämmer med Guds ord:
Vi kan också ha missbedömt något ord från Gud:
Jag vill betona det sistnämnda eftersom jag såg vikten av detta tydligt när jag samtalat med ett ett några pedofiloffer. Någon hade tutat i dem olika förvrängningar av vad Gud säger, för att “binda” eller “fängsla” offrens samveten, för att på det sättet kunna styra dem genom skuldbeläggning. Men genom att gång på gån och från olika håll komma in på bibelns sanna undervisning i de frågorna, kunde de till sist släppa de felaktiga uppfattningarna (om vad som drog skuld över dem) och så befriades ju i samma mån deras samveten!
Vilka förbannelsens barn dessa rovdjur är som först binder människor i skuld och underkastelse för att sedan fullständigt plundra dem fysiskt, psykiskt och andligt. Observera att vad jag säger är att deras samveten var “felprogrammerade”. Det gällde alltså att “boota om” dem, rensa bort deras vanföreställningar, och istället steg för steg försöka få dem att se vad Guds ord EGENTLIGEN säger om de saker som de tidigare hade lärt in fel. Och när de förstått vad Guds ord egentligen säger (när alla bitar stämmer in i helheten), då jublar de i sina samvetet och Guds ord är sedan det enda de vill hålla sig till. De är plötsligt helt överens med Gud istället för att uppleva sig fördömda av en hatisk Gud. De delar plötsligt tillsammans med Gud samma uppfattning som Gud om vad som är gott och välbehagligt. Och INGEN kan sedan lura dem mer. De kommer att kolla varje ord någon säger om det stämmer med Guds ord, den Gud som de plötsligt förstår att älskar dem och vill SKYDDA dem med sanningens ord.
En “nyckel” för att få felprogrammerade samveten att ens överväga att ompröva vad de uppfattat som “synd” och emot Gud är Jesu egna ord åt Satan: – “Det står OCKSÅ skrivet…”
Dvs Satan försökte förvränga genom att utelämnar någonting. Sådant gör att vi riskerar att få en vanföreställning om Guds vilja. Detta var pedofilens taktik, och det har också alltid varit Satans egen taktik. Och sådan taktik kan man bara använda när man är helt samvetslös.
Men hursomhelst, samvetet kommer att “kalibrera” sig efter den uppfattning vi får genom inlärning. Därför är det egna samvetet INTE helt att lita på och därför också något vi aktivt måste kalibrera genom jämförelse mot Guds ord. Vilket även framgår av följande ord av Paulus:
Till sist vill jag poängtera att jag inte tog upp detta med samvete och tillit i syfte att försvara eller ifrågasätta en ena eller andra dopsynen, utan det berodde mest på att orden dök upp och att jag själv funderat mycket på detta med samvete samt hur det går till i praktiken att man kan få tro och tillit som “gåva”.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Omedvetna onda andars läror
Kjell,
Håller så hjärtligt med dig Kjell om Freuds dårskaper.
Och notera hur Freud och Carl Jung och grabbarna (Rogers tror jag var före dem) försökte lansera det “omedvetna”. Genom en sådan dunkel sak kan man sedan införa vilken idiotisk och lögnaktig lära som helst om våra inre liv. Vilket man också gjorde. Du kan inte ens invända mot det omedvetna eftersom det ju är “omedvetet”. Men dessa tokskallar (ja, tokskallar) kan minsann “tolka” dina beteenden trots att du inte ens själv anases veta om vad du gör.
Men alla är medvetna om sitt samvete. Och Carl Jung var känd för sin ockultism och han höll på med ockulta seanser och andeväsen och så vidare. Svartkonstens cermonimästare helt enkelt.
Det var sådana män som grundade den moderna psykologin. Och Freud hatade kristendomen och han önskade uttryckligen att den utrotades. Det var sådana män som grundade den moderna psykologin.
Och i själva verket är läran om det “omedvetna” en ockult princip (notera kontrasten mot den medvetenhet vi har ifråga om den bibliska läran om samvetet) som gått lite omvägar via hypnos (bara en annan form av “omedvetenhet”) som i själva verket bara var en omskrivning av tidigare ockulta seanser. Men vill man framstår som “vetenskaplig” måste man, trots att man håller på med rent ockulta saker, alltså fjärma sig från de begreppen genom att istället prata om hypnos, som sedan blir till “det omedvetna”. Så kliniskt rent och skarpsynt?
Denna utveckling från det ockulta går alltså att spåra bakåt via Freud / Jung och Rogers (om jag inte mins fel namn där).
Med tanke på att “själ” i Bibelns grundtext på grekiska heter “psuche” så borde det inte vara så svårt att inse vad den moderna psykologin egentligen ställde till med: Den försökte ersätta Guds lära om den människas psyke (själ) som han själva hade skapat, men människors, eller egentligen onda andars läror om människans själ (psyke).
Någon kanske reagerar på detta och menar “men de vet ju så mycket idag” om människans psyke. Om det kan man sammanfatta att, ja, man vet en del om de processer som SKADAR* jämvikten i människans psyke (själ). Men vad vet man om vad som HELAR människans själ? Faktiskt vet man exakt noll.
Då kanske någon igen reagerar och säger, men det finns ju folk som varit i terapi eller på psyket och som kommit ut därifrån, friska. På den saken låter jag Harvardprofessorn Daniel Hogan som gjort jämförande undersökningar, svara (parafraserat med mina egna ord) att: Ja, och skicka samma personer till en snäll och förstående moster, vänta ungefär lika lång tid, och jämför hur många som efter samma tid av samtal och erfarenhet av medmänsklig empati som “blir friska”. Faktum är att ungefär samma antal blir “friska”. Och faktum är att i tusentals år har människor tröstat varandra och stärkt och burit medmänniskor som haft det svårt. Och i synnerhet Kristustroende har kunnat förmedla insikt hopp och tro som gjort rena underverk med människors själar (psyken). Och faktum är att psykoterapin har tillfört exakt noll mervärde till det mänskliga vetandet om dessa saker, snarare har insikten MINSKAT, eftersom många kristna nu har ersatt Kristi livgivande ord med onda andars läror. Hogan är/var inte kristen så vitt jag vet. Han bara jämförde, med vetenskaplig metod, vilket avslöjade en stor bluff. Men folk VILL tro på psykologin, så det spelar ingen roll vad vi vet eller inte vet.
Så det så. Och om någon undrar, nej, jag har kraftigt avrått de pedofiloffer jag haft att göra med från att ha någonting med psykologer eller deras medikamenter att göra. Detta för att de inte skulle droga ner sig så att Guds ord inte skulle kunna “nå in” i deras tanke och känslovärld (dvs själ/psyke) och där göra vad bara Guds ord kan göra – underverk.
Exempel på vad Bibeln säger om vårt och Jesus psyke (jag har bara bytt ut ordet “själ” mot grundtextens “psuche”):
http://sv.rilpedia.org/wiki/Psyke_%28Bibeln%29
Det omedvetna var det. Vår själs och samvetes längtan och ångest är inte alls “omedveten”, den behöver istället Guds nåd och barmhärtighet och frågar också efter vad den behöver. Men istället matas folk idag med onda andars läror. Och den bluffen är väl egentligen det enda omedvetna som sker i sammanhanget.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
En artikel på BBC som är relevant i denna tråd: Archbishops criticise Nigerian and Ugandan anti-gay laws.
Jag citerar:
Översättning:
Denna månad skrev Nigerias president Goodluck Jonathan under på en ny lag som förbjuder samkönade äktenskap, homo-föreningar samt homosexuella handlingar på offentliga platser.
…
Förenta Nationernas chef för människorätt, Navi Pillay kallade denna Nigerianska lag “drakonisk”.
Den Anglikanske ärkebiskopen Justin Welby ger i ett brev följande vittnesbörd:
Att kalla Nigerias nya lag drakonisk och stämpla den som förföljelse och diskriminerande visar hur effektiv gay-lobbyn har varit att förvrida normalt sunt förnuft.
/Kjell
Kjell (Reply)
Bakvändhetens mörker
Kjell,
Visheten skall rädda dig från det ondas väg, från män som talar det som är förvänt, 13. från dem som överger det rättas stigar för att färdas på mörkrets vägar, (Ord 2:12)
När man överger Gud och hans undervisning får man en förvängd uppfattning om Gud, och då blir också uppfattningen om Guds avbild förvrängd (perverterad). Vilket sammanfattas i Romarbrevet 1.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Vill annonsera att Mikael Karlendal nu fortsätter med diskussionen som började med hans förändrade syn på dopet.
Hans nya bloggpost heter Framtidsfrågor och handlar om “Kyrkosyn”.
Undrar när vi kommer fram till “Kristologin” och läran om frälsningen.
/Kjell
Kjell (Reply)
Ännu en kommentar som kan vara värd att läsa, har kommit in i dopdebatten hos Mikael Karlendal. Jag citerar kommentaren skriven av Henrik Åström i sin helhet:
Jag har färgat med rött just en bit jag själv anser vara av stor vikt, eftersom den klart deklarerar varför en “baptistiskt troende” inte kan erkänna “barndopet” som ett bibliskt dop, fastän vi fullt ut kan erkänna barndöpta som våra bröder och systrar i tron.
Problemet uppstår när vi vill tvinga varandra att bekänna något vi inte tror på.
I själ och hjärta är det ju så att en person som proklamerar för “barndop” anser att föräldrar som inte låter begjuta sina spädbarn därmed förvägrar dem det de kallar “denna speciella välsignelse”.
På samma sätt tror vi som proklamerar bekännelsedop att spädbarnsdöpare tvingar barnen till något som är onyttigt och medför väsentliga nackdelar.
Dessa båda uppfattningar kan inte samexistera och om vi insisterar på att ena sidan skall överge sin övertygelse kommer det endast leda till osämja.
/Kjell
Kjell (Reply)
Presidenten i Uganda, Yoweri Museveni, undertecknade måndagen 24/2-2014 en lag som innebär att homosexuella kan dömas till livstids fängelse. Förstagångsförbrytare riskerar upp till 14 års fängelse.
Eftersom Desmond Tutu figurerar i denna bloggpost passar det att nämna detta här Tutu rasar mot nya homolagen i Uganda.
Att Ugandas nya lagstiftning går för långt visar sig bland annat i att det även är straffbart att inte ange grannar som man tror är homosexuella.
Hur detta i praktiken skulle kunna bevisas är en annan sak, men det öppnar för legaliserad förföljelse. Något som inte kan anses vara okay.
Det borde ha räckt att lagstifta mot öppet hånglande, pride-parader, homoklubbar och samkönade “äktenskap”.
Dock kommer troligen flera länder i Afrika att gå åt samma håll som Uganda. Man är nämligen trötta på att Västerlandet föreskriver moraliska normer.
Det är en allmän åsikt att Amerika och Europa har förspelat sin “moral high ground”. Och jag förstår den åsikten mycket väl.
En sak som är värd att påpeka är att, framför allt Amerika predikar “demokratins evangelium” i hela världen. Inget är viktigare än fria demokratiska val, enligt dem.
Ugandas lagstiftning har kommit till genom “fria demokratiska val”.
Inbördeskrigen i världen är ofta resultatet av “fria demokratiska val”.
Och, inte sällan manipulerar Amerika och andra maktblock dessa val genom att pusha de partier och kandidater de själva sympatiserar med.
Bara för att nämna ett par av Amerikas val: Robert Mugabe, Nicolae Ceaușescu. Vi som är lite äldre vet vilken soppa som USA gjorde av ledarvalen i Syd-Amerika.
Anyway!
Jag skulle våga påstå att Ugandas lagstiftning är en respons på prideparader, gay-lobby och påtryckningar från bland annat Amerika.
Sedan är det väl intressant att humanister, ateister och evolutionister, som förnekar att Gud finns och förnekar att det finns absoluta sanningar, samtidigt kan hävda att det finns universella rättigheter.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Det här var väldigt bra skrivet.
det borde bli en bloggpost eller ett inlägg i Dagen
Torbjörn S Larsson (Reply)
Föregående kommentar syftar på Kjells kommentar
23/01/2014 at 09:37
Torbjörn S Larsson (Reply)
Torbjörn S Larsson,
Någon insändare i Dagen känner jag inte för, men det finns åtskilliga bloggposter här där samma tema tas upp från olika synvinklar. Även kommentererna innehåller mycket av detta.
Och här gäller att “Copy is Allright” även utan referens till källan 🙂
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Så här är min nuvarande ståndpunker om vatten-dopet…
Kommentera gärna, då jag gillar dina sakliga och analyserande argument.
Vi kanske har avhandlat några av punkterna förut, men ända.
OBS. Det är inget jag “lär”, då jag inte vill vara eventuell “villo-lärare”, om jag skulle ha fel, utan det min uppfattning för tillfället.
Skulle jag ha fel så jag villig att ändra min uppfattning.
1. Det är fel att tvinga någon med en annan dopsyn att ändra uppfattning.
2. Man kan vara 100% Bibeltrogen och ändå komma fram till olika dopuppfattningar. Sedan är det en annan sak att man missuppfatta eller misstolka. Därför är det viktigt med ödmjukhet och bön till Herren. (Det finns ju även andra frågor som Bibeltroende har olika uppfattningar om.)
3. Om en som är “spädbarnsbegjuten” kommer till tro i vuxen ålder och vill döpas så bör det ske om personen vill det själv.
4. Om en som är “spädbarnsbegjuten” kommer till tro i vuxen ålder och ser det som sitt gällande dop så behöver personen inte döpas i vuxen ålder. Jag tänker att dopet inte verkar av sig själv utan tillsammans med tron. Däremot kanske det inte är nödvändigt med tidsordingen: först tro sedan dop. (Även spädbarn kanske kan leva i TROhet och förTROende till Herren.)
5. Om det skulle vara så att spädbarnbegjutning inte är bibliska så bärs ju barnen i alla fall fram till Herren. Han har ju sagt “Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.” Ja, jag vet att han inte döpte dem utan la händerna på dem och välsignade dem.
6. Jag tycker argument från båda dopsynerna låter trovärdiga. (Exempelvis Deborah vs. Berndt).
Med vänlig hälsning
A.J.
A.J. (Reply)
A.J.,
Då skall jag reagera punktvis.
1. Starkare än så. Man kan (och bör) inte tvinga någon till en viss tro eller livsåskådning.
När det gäller frälsningsavgörande frågor är det dock vår plikt att vara tydliga med vad vi själva tror.
När det gäller mindre viktiga saker, som frågor om mat och högtider uppmanas vi till och med att behålla vår tro för oss själva.
2. Jag vill nog ändra på formuleringen något. “Man kan vilja vara 100% Bibeltrogen och ändå komma fram till olika dopuppfattningar.
Ingen av oss är 100% bibeltrogen. De viktiga är om vi verkligen vill låta Guds Ord ha företräde i våra liv. Även när det strider mot våra önskningar.
Sedan gäller samma sak med dopet som med diskussionen om Herrens återkomst. Det finns en hel del bokstavliga bibeltexter som talar om en återkomst efter vedermödan eller åtminstone när den pågår som värst.
Det finns däremot inte en enda bokstavlig bibeltext som talar om en återkomst före vedermödan. Då måste man tillgripa symbolik och överförda tolkningar för att stöda den teorin.
Anser du att pre-tribbare de facto är bibeltrogna?
3. Absolut!
4. Denna punkt innehåller två skilda påståenden. Jag delar upp den.
A. I enlighet med punkt 1 bör man överlåta beslutet åt personen själv. Men tillfrågad är man fri att vittna om sin egen övertygelse.
B. Nej! Bebisar kan inte leva i TROhet eller ha förTROende. Därför har Herren beslutat att de ovillkorligen hör honom till.
Både trohet och förtroende har medvetna val som grund och en bebis har varken alternativ eller valmöjlighet.
6. Utan att nämna namn är det dock faktiskt så att det inte på ett enda ställe i Bibeln explicit talas om spädbarnsbegjutelse och att det inte heller står något bokstavligt om att dopet är det som ersätter omskärelsen.
Därför måste man tillgripa symbolik och överförda tolkningar för att stöda den teorin.
Däremot vet vi mycket väl att doptraditionen på Jesu tid var att man lät döpa sig för att bekänna sig till en Rabbi.
Och det finns många bibeltexter som bokstavligen vittnar om att detta skedde när man ovände sig och ville följa Jesus.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Tack för respons!
Här kommer jag med lite re-respons:
1. Håller med dig.
Problemet är att olika Bibeltrogna kan ha olika uppfattning vad som är frälsningsavgörande frågor.
2. Håller med.
Angående pre-trib. frågan. Jag kan inte finna stöd för den läran.
4A. OK.
4B. Jag är inte säker på att jag håller med. Vill ej strida om det. (Frälsningsavgörande fråga?)
5. Noterar att du inte kommenterat min fråga 5. Medvetet eller oavsiktligt?
6. Håller med, men tycker exempelvis ändå Berndts dopsyn stämmer med Bibeln.
Har jag fel är jag givetvis redo att ändra mig.
Har du någon re-re-respons?
Med vänlig hälsning
A.J.
A.J. (Reply)
A.J.,
Hej A.J.
Har förståelse för dina frågor eftersom dom är ganska vanliga.
Kan nog inte hjälpa dig att komma till insikt eftersom en del av frågorna
påvisar en väldig liten insikt vad frälsning och kristen tro är.
Ta tex. första påståendet:
1. Det är fel att tvinga någon med en annan dopsyn att ändra uppfattning.
Hela resonemanget med att tvinga ( det gör ju barndöparna indirekt) kommer inte från Guds rike. Kristen tro hör inte ihop med något slags tvång. En sådan påtvingad tro eller dophandling håller aldrig. Där frihet finns är kristen tro. Allt annat är uppfostran eller djävulens rike.
I Bibeln finns bara en doplära och vill man inte böja sig för den får man heller aldrig insikten för innehållet.
Torbjörn S Larsson (Reply)
Torbjörn S Larsson skrev: “Kristen tro hör inte ihop med något slags tvång.”
Det skriver vi under på!
/Kjell
PS. Vill berätta för dej att jag kör med 100% moderation sedan en tid tillbaka. Det är alltså inte så att dina kommentarer fastnar och andras inte. Alla kommentarer “fastnar” tills jag släpper dem.
Kjell (Reply)
A.J.,
Nej, det var inte avsiktligt jag hoppade över nummer 5.
Med samma resonemang kan man ju låta bebisarna hålla en bröllopsfest, för de kommer säkert någon gång i framtiden att hitta en partner i alla fall….
Vad gäller trohet och förtroende får du själv tillbaka bollen med följande frågor.
Vi antar att du är gift och att du är en man.
– Hur yttrar sig din trohet till din maka?
– Hur yttrar sig ditt förtroende för henne?
– I vilken mån har det att göra med medvetna val?
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Ja, jag förstår ditt resonemang. Klart trovärdigt i båda dina kommentarer.
Bara en liten slutkommentar om “bröllopsfest” … Det finns ju faktiskt kulturer där barn blir bortgifta av sina föräldrar. De äktenskapen håller antagligen bättre än äktenskapen i valfrihetens Sverige!
OBS! Jag drar inga paralleller till dop i detta fall.
Barnäktenskap är inget jag förespråkar.
Med vänlig hälsning
av han som vill ha mer “insikt vad frälsning och kristen tro är”…
A.J.
A.J. (Reply)
A.J.,
Vitsen med jämförelsen var att visa på att förtroende och trohet blir meningslösa begrepp utan aktiva val.
Du väljer vem du vill ha förtroende för och du väljer att vara trogen.
Ett spädbarn har inget val utan tvingas helt enkelt vara totalt beroende av den som tar hand om det.
Ett spädbarn kan inte välja att vara otroget för det kan inte vara otroget.
Gud har givit oss frälsningen i form av ett fritt val eftersom förtroende och trohet blir meningslösa begrepp utan fria val.
/Kjell
Kjell (Reply)
A.J.,
Jag vet en hel del om tvingade äktenskap. Många av dessa äktenskap är tragiska. De skiljer sig inte eftersom det i praktiken är omöjligt. De lever stället i förndedring och ganska ofta i skräck. Hur kul är det för en 15-åring att gifta sig med 50-årig släkting? Inte helt ovanligt.
Att det sedan inte står rätt till i Sverige håller jag med om. Dock vänder jag mig emot att ställa olika tragedier mot varandra, var vid det ena skulle vara bättre än det andra.
Fredrik
Fredrik (Reply)
Fredrik skrev: “De skiljer sig inte eftersom det i praktiken är omöjligt.”
Just det! De som idylliserar andra “kulturer” bör först sätta sig in i hur det är att leva i dessa kulturer om man inte hör till de makthavande.
Kvinnor kan vanligtvis förstå detta bättre än män.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Tack för trovärdiga svar!
Med vänlig hälsning
A.J.
A.J. (Reply)
Fredrik,
Jag håller med om vad du skriver!
Med vänlig hälsning
A.J.
A.J. (Reply)