Nostalgi och renlärighet

Det finns en historia om två gamla gubbar som sitter på en parksoffa och längtar tillbaka till hur det var förr i tiden. Den ene säger till den andre: “Inte ens nostalgin är längre vad den varit!”

I dagens gungfly av religiösa nyheter finns det risken att man misstar nostalgin för renlärighet.

Någon skrev: “Jag menar inte att vi skall tillbaka till pingströrelsens 70-tal.”

Varför? Jo, för den personen börjar de egna erfarenheterna av pingströrelsen just på 70-talet.

Mina egna erfarenheter av pingströrelsen börjar tidigare än detta och då framstår inte 70-talets pingströrelse som värst eftersträvansvärd. Och jag skall försöka berätta varför.

NOTERA att jag här mycket kort bara beskriver bakgrunden till att osunda excesser uppstod. Det fanns även syskon som fick vara till stor välsignelse både i Sverige och utanför våra gränser. Mycket kan skrivas om det.

De som var unga i pingströrelsens första våg över Sverige matades med stora förväntningar på hur personliga kallelser skulle låta troshjältar uppstå och hur Andens gåvor skulle vara verksamma så att stora under skedde på löpande band. Första Korinterbrevets tolfte kapitel var ungefär det mest centrala och eftersträvansvärda i hela Bibeln.

Ungdomar bad enträget att deras kallelse skulle visa sig, och det man hade i tankarna var troshjältar som Moses och Daniel och de verkligt stora i Bibeln. Eller varför inte Petrus vars skugga och näsduk hade helande kraft.

Några gick ut i tro som missionärer till världens alla hörn. Men den stora massan var givetvis kvar hemma och knegade och bildade familj och fick barn och upptäckte att livets villkor fortfarande var samma som innan pingstväckelsens början.

Kära syskon blev sjuka och dog trots speciella predikanter som hade helandets gåvor och trots bönevakor och bönekedjor. Det uppstod ett slags missmod att inte ens “Det Fulla Evangeliet”, alltså Karismatisk-Evangelisk tro kunde leda till ett paradis på jorden.

En del accepterade besvikelsen och började söka själva efter svaren i Guds Ord. Men andra resonerade att eftersom Gud inte saknar resurser så måste det ju bero på oss, på brister i vår egen prestation att Apostlagörningarnas tid och Markus 16 inte kom tillbaka.

Det gällde således att prestera bättre, prestera tro som inte tog hänsyn till fakta, göra sammankomsterna häftigare, etc. Detta fanns med i 70-talets pingst.

Med mina rötter i Örebro växte jag upp utan karismatiska överdrifter. I Örebro fanns det en baptistisk församling som inte var avogt inställd till Andens gåvor i vår tid.

Det är alltför lätt att jämföra dagens gungfly av religiösa nyheter med hur det var när man själv kom till tro, och därmed även tro att det var bra, eller okay då,

Men var det verkligen det?

Ja, man skulle ju kunna stanna där och bara rikta sig på det nutida förkunnare predikar om “vad Gud gör i dag”. Och när de gör det handlar det om de mest galna yttringar man kan tänka sig. Ja till och med värre än man faktiskt kan tänka sig.

Gud gör ingenting “nytt” i dag. Till och med Jesus var mycket tydlig när han sade att han inte gör något annat än det Fadern gör. Detta är nämligen grundläggande för Guds trofasthet.

Om inte naturlagarna och resten av Guds trofasthet skulle vara konstanta hade vi ingen som helst fast punkt i tillvaron. Tänk dej att stenar skulle falla till marken den ena dagen och flyga bort över trätopparna nästa dag.

Men tillbaka till nostalgin. Man behöver faktiskt inte vara historielös. Man har både rättighet och möjlighet att ta reda på vad som har skett tidigare.

I pingströrelsen fanns det ett antal irrläror (eller om du hellre vill – villoläror eller överdrifter) långt innan både 70-tal och 50-tal. Jag skall nämna en av dessa.

När maktstriden utspelade sig om vem som skulle bli den mest tonangivande ledaren av pingst i Sverige så var det en strid mellan Petrus Lewi Pethrus (urspr. Petrus Lewi Johansson), född 11 mars 1884 i Vargön i Västra Tunhems församling, Älvsborgs län och John Ongman, född som John Nilsson 15 november 1845 på Gisselåsen i Oviken, Jämtland, grundare av Örebromissionen.

Lewi Pethrus menade att tungotalet var beviset på det så kallade andedopet utan vilket man bara var en kristen halvkyckling som inte hörde till A-laget.

Johan Ongman tog fasta på Pauli ord ur 1 Kor. 12 och menade att man kan vara andedöpt utan att tala i tungor. Lewi Pethrus irrlära angående tungotalet segrade och Lewi Petrus blev den mäktigaste av de två.

Vilka eventuella irrläror som John Ongman hade vet jag inte. Jag vet inte hur pingströrelsen skulle ha utvecklat sig om Ongman hade vunnit maktstriden. Det får vi överlåta åt Gud.

Följande vittnesbörd finns emellertid om Ongman:

Vad mer som kan sägas om John Ongman är att han enligt folk i hans närhet var en sann bönemänniska som inte var så teoretiskt eller intellektuellt lagd, men som vann människors respekt genom den kärlek och omsorg han visade. Man kan också slå fast att han var en missionsman som brann för missionen och som ofta gick sina egna vägar för att enligt honom stå fast i och vara trogen Guds kallelse.

Det jag säkert vet är att Lewi Pethrus, genom det överdrivna fokus han förestod, lade grunden för den falska karismatiken inom pingströrelsen och ledde många in i hyckleri och fejkande. Och nu får hans trogna anhängare bli hur arga de vill. Faktum kvarstår. Jag känner till flera vittnesbörd om hur “tungotal” tvingades fram och fejkades så att man skulle bli helt accepterad.

Missförstå mej nu inte. Jag står helt bakom tron att Guds Helige Ande, Den Helige Ande, utdelar sina gåvor så att de kan bli till nytta. Jag är absolut inte en anti-karismatiker. Men jag är en stor fiende till all falsk karismatik.

Låt oss ta en snabb titt på förhållandena när pingstväckelsen började.

Azusa Street är en gata i Los Angeles. Det var den plats där den moderna pingströrelsen började, genom den väckelse som pågick från 1906 till 1909, ledd av William J. Seymour.

Jag vill på intet sätt förneka vikten av förnyelsen av tron på Den Helige Andes direkta handlande i en sund församling. Men jag vill ändå belysa bakgrunden.

Runt sekelskiftet fanns det mycket mänskligt högmod. Man menade att vi människor var mycket avancerade med vår teknologiska utveckling. Det fanns även en hel del spekulerande om tidens slut och världens undergång. Jehovas Vittnens grundläggare Russell förutspådde både tider och stunder. Det var, vad man skulle kunna säga “andligt högtryck”. Många villoläror uppstod, och populariserades under 1800-talet. Bland annat även Evolutionismen.

Mitt i denna högmodiga yra drabbades Californien av en naturkatastrof som utan tvekan måste ha skärrat upp många domedagsprofeter. Det blev jordbävning och stora bränder.

Jordbävningen i San Francisco 1906 var en stor jordbävningskatastrof som drabbade San Francisco och norra Kaliforniens kust klockan 05:12 lokal tid, onsdagen den 18 april 1906. Epicentrum låg till havs, cirka tre kilometer från staden. Det var hus och byggnader som rasade i ungefär tre dagar, och sammanlagt 28 000 hus raserades.

Det var så att säga bäddat för “väckelse” eftersom många såg detta som begynnelsen på vedermödan och jordens undergång.

Inget fel i det, men det för även med sig att det fanns ärlig syndanöd och sann omvändelse tillsammans med agerande av egennyttiga motiv. Att excesser och köttsliga yttringar fanns med, mitt ibland de äkta, är ett känt faktum.

Det stora felet (som jag ser det) var att Den Helige Andes nådegåvor, alltså gåvor givna av nåd, utan förtjänst, trots detta sågs som meriterande och att de som fick gåvorna upphöjdes och beundrades.

1 Kor. 4:7 Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?

Och eftersom man kunde fejka dessa yttringar var dörren öppen för charlataner som ville ha vinst och bli beundrade.

Samtidigt fanns det stora mängder djupt rörda och ärliga pånyttfödda som var offervilliga och engagerade i verksamheten. Missionerande och evangeliserande satte fart och mycket uppnåddes.

Men livets allvar tränger sig förr eller senare på, och de entusiastiska massorna måste välja mellan att vara trogna i det verkliga livet eller att göra förkunnelsen ännu häftigare.

Redan innan 70-talet fanns det tendenser i “trosförkunnelse-riktningen”. Alltså att bönesvar hade att göra med hur mycket tro man kunde prestera, eller hur bra man kunde manipulera Gud. En hel del gärningslära och en hel del hycklande.

Sedan måste det ha funnits någon förelöpare till Livets Ord redan på 70-talet i Sverige, för jag hade en farbror som var en riktig “streber” som gick med i en sådan församling. Och det var trosförkunnelsens framgångsteologi så det bara sprakade om det. Han blev även en framgångsrik företagare.

På 80-talet i Holland hörde jag de första fanatiska tros-/framgångsteologi-förkunnarna och trodde att det handlade om enstaka isolerade knäppgökar som hade för stora egon.

Sedan fick jag tag på Sven Reichmanns bok “Allt är inte Gud som glimmar” och fick perspektiv på trosförkunnelse-förbannelsen men visste fortfarande inte hur kapitalt dessa villor hade infiltrerat församlingarna.

Jag lämnade den så kallade “evangeliska” församling jag hade tillhört när det blev nästan daglig kost med dessa tokigheter. Gick då till Baptisterna för att slippa höra dylika falska predikningar. Fast hos Baptisterna är man ju emot allt vad karismatik heter. Så det är lite av andra diket. Och det finns lika mycket av prestation och hycklande även hos Baptisterna. Det är bara att reglerna och idealen är annorlunda.

Hos de holländska baptisterna påminde det om femtitalets Pingst i många stycken. Prydliga familjer som kom till söndagarnas gudstjänster. Det gällde framför allt att verka vara en lycklig familj med lydiga barn. Fast det bakom kulisserna inte alltid stämde med verkligheten.

Sedan, här i Kenya, upptäckte jag att det redan var så långt gånget med trosförkunnelse-giftet att i stort sett inget sunt församlingsliv finns kvar. Och av det jag hör från Sverige verkar det även där vara svårt att hitta sunda sammanhang.

Och nu ser jag hur Emergent Church håller på att förena alla dessa till synes skilda riktningar som egentligen har haft materiellt välstånd som viktigaste mål, fast under lite olika flaggor. Karismatik, Mysticism, Reliker, Meditation, Liberalism, etc. allt passar under EC’s synkretiska paraply.

Så, det var lite egna tankar om “historien” och en kort sammanfattning av min bakgrund.

Nu kommer jag till nostalgin.

Med min bakgrund skulle jag mycket lätt kunna slå mej till ro och lyssna på Joel Osteen. Alltid positiva toner, mysig musik, predikanthistorier, trevliga lokaler, ingen stress. Mycket likt de välregisserade mötena hos Pingströrelsen på 60-talet.

Så om mötesbesöken bara skulle handla om en mysig ritual som omväxling till veckans normala jäkt…. Lite underhållning, lite avkoppling och några stycken tänkespråk…. Ja då vore Joel Osteen mitt val.

Inga tokigheter med “andlig fylla” ingen uppmaning att spy ut onda andar i hinkar eller plastpåsar. Inga besökare som rullar runt på golvet och skäller som hundar. Inga demoniska vrål för att folk skall falla baklänges och inga fejkade helanden. Inget jagande efter demoner bakom varje buske.

Men, är det verkligen sant att det räcker att tänka positivt för att “gud” skall få fritt fram att leda oss till vårt livs successer?

Vad står centralt i Joels predikningar? Är det Evangelium om Jesus Kristus eller handlar det mer om humanism och metoder för att få fler medlemmar, och ett socialt evangelium?

Hur mycket av Joels predikningar handlar om Jesu återkomst och den kommande domen? Handlar inte den största delen om hur “jag” kan bli framgångsrik här och nu?

Vad vore ditt val om du skulle låta dej ledas av nostalgi?

Avsikten med denna bloggpost är att varna för Emergent Church som kommer över oss som en tsunami just nu.

Där finns alla smakriktningar. Från lugna sammankomster med en präst i uniform till vilda sammankomster med symbolik och mystik. Och det finns gott om mys-pys och sittande i ringen medan vi håller varandra i hand.

Vad kommer de som nu klagar på att kärleken har kallnat att kalla denna subjektivistiska soppa? Din gissning är lika bra som min. Jag gissar att de kommer att säga att Jesu bön om enhet äntligen har gått i uppfyllelse.

Jag vill avsluta med ett antal bibeltexter som beskriver den tid vi lever i.

2 Tess. 2:3-12

Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.

Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er? Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.

Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.

1 Tim. 4:1-5

Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten och som förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. Ty allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse. Det helgas genom Guds ord och bön.

2 Tim. 3:1-5

Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

Nu vill jag bara till sist understryka att löftet fortfarande gäller att “Den sökande finner”. Och att Frälsningens Nåd fortfarande erbjuds.

Jag är övertygad om att Herren tar sig an varje ärlig sökare och leder rätt trots felaktigheter i den situation sökaren befinner sig i.

Det är därför viktigt att vi tar emot ärliga sökare med öppna armar oavset vilken bakgrund de har.

Men det är minst lika viktigt att vi törs vara ärliga angående de villor som faktiskt florerar.

Kan man bli frälst från krogen så kan man också bli frälst från trosförkunnelsen. Men det är då varken tack vare krogen eller trosförkunnelsen. Även om man trodde att man hade det gott i bådas gemenskap.

/Kjell

PS. Jag har begränsat den historiska tillbakablicken till Pingströrelsens början, men det går säkerligen att hitta falska toner redan innan detta.

Views: 45

22 thoughts on “Nostalgi och renlärighet”

  1. Berndt Isaksson,

    Vår huvuduppgift från och med nu är att försöka hjälpa alla vilsna som hänger fast vid nostalgiska vrakstycken mitt i tsunamins flodvåg.

    Låt de döda begrava sina döda och forstätta med sina excesser och blasfemier.

    Vår uppgift nu bör riktas till dem som håller på att drunkna.

    Men Herren har fortfarande all makt.

    Det enda vi kan och behöver göra är att vara trogna vittnen och ta emot alla ärliga sökare med öppna armar.

    /Kjell

    PS. Det är var och en läsares uppdrag att korrigera min historieskrivning genom att genomskåda allt som är subjektivt och närsynt i den.

        (Reply)

  2. Kjell,

    Jag gillar ditt PS:
    ”PS. Det är var och en läsares uppdrag att korrigera min historieskrivning genom att genomskåda allt som är subjektivt och närsynt i den.”

    Det är ju så att alla våra upplevelser är subjektiva.

    Väl medveten om detta finner jag ändå din redogörelse intressant.

    Eftersom jag själv kommer från en ”pingstbakgrund” måste jag dock notera att du har missat det viktigaste av allt och det centrala i den traditionella Pingströrelsens verksamhet:

    FRÄLSNINGEN!

    Just detta att det sker ett individuellt Frälsningserbjudande. Det saknas i många andra kyrkor. Där ”rabblar” man i stället kollektivt några böner, men det blir aldrig något personligt individuellt frälsningsavgörande.

    Vad jag menar är detta:
    Vittnesbörd från Erik Edin, LP-stiftelsen:

    ”När jag stod där innanför kyrkdörrarna med dessa hopplöshetens och förtvivlans tankar, blev Jesu Kristi försoning levande för mig. Jag fick för min inre syn se honom gå de tunga stegen till Golgata. Efteråt förstår jag, att det var den undervisning jag fått som barn i söndagsskolan, och det jag hört när jag som liten parvel varit med min mor på möten, som fanns kvar inom mig. Det låg där på djupet av mitt förmörknade, syndiga hjärta. Och nu levandegjordes det plötsligt genom den helige Ande. Denna upplevelse band mina tankar vid något nytt, något alldeles oväntat. Jag fick klart för mig, att Jesu försoning gällde mig. Det drama som hade utspelats på Golgata gällde min frälsning. Mina tankar nådde fram till det för mig otroliga: det finns förlåtelse, frälsning, upprättelse.

    Jag har tusentals gånger försökt beskriva vad jag egentligen upplevde den stunden, men jag har aldrig kunnat det, och jag kan det inte heller nu. Det kan inte uttryckas i ord – denna underbara upplevelse att i djupaste djup av förtvivlan få se en gnista av hopp tändas i själen
    .
    Så hände det. Sakta och med trevande steg gick jag gången fram mellan bänkraderna. När jag kom fram till första bänken, kastade jag mig ner på knä. Jag började gråta och mina läppar stammade fram en bön – den förlorade sonens smärtfyllda och uppriktiga bön om misskund och förlåtelse. ”Är det sant att du älskar mig så, att du på detta sätt gått i döden för mig, då vill jag antingen leva för dig eller dö.”

    Hur länge jag låg försänkt i bön och under tårar utgöt mitt hjärta för Herren, vet jag inte. Men när jag reste mig från min knäböjande ställning, hade något märkligt skett med mig. Jag var en annan människa. Mitt inre var helt förvandlat.

    Mina kläder var lika trasiga som förut, mitt hår var lika långt och ovårdat. Jag var lika smutsig och alla mina brott mot enskilda och mot samhället var ouppklarade. Mitt hem, fyrtio mil därifrån var lika fattigt, och min hustru och mitt barn befann sig i samma armod som förut. Allt var sig likt till det yttre, men i mitt inre hade ett under skett.

    Jag var frälst, förvandlad, räddad.

    Ingen människa i hela världen, det må vara en expert eller en vetenskapsman inom vilket område som helst, ingen kan bortförklara det faktum, att när jag reste mig från min bön i Filadelfiakyrkan i Uppsala den 8 september 1951 på kvällen, hade jag gjort en fullständigt revolutionerande upplevelse av Guds frälsning och livsförvandling som den för med sig.”

    (Erik Edin: ”Utslagna Mirakelräddade”, s 14-15, Harriers Bokförlag AB, Vällingby,
    ISBN 91-7068-169-4, Klippan 1982- Ljungbergs Boktr. AB)

        (Reply)

  3. Tachbulah skrev: “Just detta att det sker ett individuellt Frälsningserbjudande. Det saknas i många andra kyrkor.”

    Jag håller helt med dej i detta och resten av din kommentar.

    Hoppas att du förstår att det inte går att belysa allt i en enda bloggpost. Känner personligen till många goda saker som jag nu förstår skedde på grund av egen trofasthet hos dem som blev kallade. Alltså inte någon slags main stream samfunds-teologi.

    Jag skulle kunna räkna upp en hel del goda saker, men avsikten med min artikel är att visa på att nostalgi till ett visst tidsskede inte ger rätt perspektiv på den soppa vi nu befinner oss i.

    /Kjell

        (Reply)

  4. Tachbulah, “Just detta att det sker ett individuellt Frälsningserbjudande. Det saknas i många andra kyrkor. Där ”rabblar” man i stället kollektivt några böner, men det blir aldrig något personligt individuellt frälsningsavgörande.” SLUT CITAT

    Men det stämmer väl ändå inte. Det individuellt frälsningsavgörandet har väl alltid varit tydligt inom Frälsningsarmén, Metodistkyrkan, de baptistiska kyrkorna m.fl. Undantaget är väl Svenska Kyrkan som stats och folkkyrka.

    Berndt

        (Reply)

  5. Berndt,

    Mot bakgrund av att jag besökt ett stort antal kyrkor på olika kontinenter vill jag hävda att det är precis som jag skrev:

    “Just detta att det sker ett individuellt Frälsningserbjudande. Det saknas i många andra kyrkor…”

    Observera, det utesluter naturligtvis inte att det sker i andra kyrkor också.

    Hur är det i ”din” kyrka?

        (Reply)

  6. Tack Kjell för en intressant bloggpost!

    Frid genom tron på Jesus Kristus har vi löfte om, även om det inte alltid är så lätt genom livets labyrinter. Ju mer hysterin eskalerar inom vår kristenhet, ju mer vill jag återgå till barnatron jag hade som grabb. Intellektuellt sett säkert väldigt naivt, men inget förmår jag utan Jesus. Så är det bara!

    Fridshälsningar/ Frank

        (Reply)

  7. Tachbulah, “Hur är det i ”din” kyrka?” SLUT CITAT

    SVAR: Både i “min” kyrka och i den övriga frikyrklighet jag lärt känna så har det aldrig varit tal om något annat än ett individuellt Frälsningserbjudande. Känner inte till något traditionellt frikyrkligt sammanhang där det varit fråga om någon kollektiv frälsning.

    Berndt

        (Reply)

  8. Berndt Isaksson,

    Jag vet inte hur gammal Tachbulah är, men har en förmodan att han tillhör de generationer som ansåg att pingströrelsen hörde till eliten.

    När jag var barn utövades det ett starkt tryck på oss barn att ta steget och “bli frälsta” och låta döpa oss.

    Vi såg ned på alla andra samfund och betraktade dem som mindre sanningsenliga och tillgivna.

    Högmod går före fall. Både på det personliga planet och på samfundsnivå.

    /Kjell

        (Reply)

  9. Berndt,

    Kollektiv frälsning existerar inte överhuvudtaget.

    Men nog har jag besökt frikyrkor i Sverige där det individuella frälsningserbjudandet saknas. Att som syndare gå fram till förbön och acceptera Jesus som sin personlige Frälsare. Det ser jag som ett personligt, individuellt frälsningserbjudande.

    Vill man betrakta det kollektiva repeterandet i kyrkorna av “Fader Vår” som ett individuellt frälsningserbjudande kan naturligtvis antalet av “frälsningserbjudanden” öka radikalt.

    Jag är naturligtvis medveten om att frälsningen kan ske på många olika sätt, även utanför kyrkorummet.

    Kanske jag trampat på en öm tå…?

    Jag känner den tragiska situationen inom svensk kristenhet.

    Jag avslutar för min del denna diskussion.

    Frid.

        (Reply)

  10. Tachbulah, “Att som syndare gå fram till förbön och acceptera Jesus som sin personlige Frälsare. Det ser jag som ett personligt, individuellt frälsningserbjudande.” SLUT CITAT

    Jo, så ser jag det också. Men inte har Pingströrelsen varit ensamma bland frikyrkorna om att vara tydliga med det individuella/ personliga frälsningserbjudandet.

    Vad du menar med att du kanske trampar på någon öm tå vet jag inte vad du syftar på. Men jag blir bara frågande inför vad du menar med att det individuella/ personliga frälsningserbjudandet inte skulle ha varit lika tydligt inom övriga frikyrkligheten…

    Men okey. Vi gör som du säger och lämnar den frågan.

    För problemet idag, och som Kjell så bra beskriver, är ju det globala spridandet av ett evangelium som saknar Korsets budskap och där ingen verklig omvändelse i praktiken anses nödvändig. På senare år har verkligen Joel Osteen seglat upp som den “store aposteln” för detta genomfalska evangelium. Jag trodde att han som hyllad stjärna hade sin storhetstid bakom sig, men han tycks bara växa i inflytande. Hans genomtrevliga och sympatiska sätt gör att han kanske kan komma visa sig bli den som förmår “styra upp” kristenheten i det som andra ledare inom Emergent Church ännu inte lyckats med, dvs presentera ett evangelium som ingen ska behöva stöta sig på. Ett sken av gudsfruktan, men helt utan dess verkliga kraft.

    Berndt

        (Reply)

  11. Om någon vill kommentera!

    Hur tänker du om “verklighetsflykt”?

    /Kjell

        (Reply)

  12. Joel Osteen känns som ett vackert och fint alternativ om det är nostalgi man eftersträvar.

    Men det finns ett annat snarlikt dike på andra sidan vägen som leder till minst lika passivt och belåtet tyckande. Där är alla vi som tycker oss se alla faror men bara “tycker” om dem. Själv har jag insett att jag hamnat djupt i detta passiva “tyckardiket” och inte agerat som jag borde de senaste åren.

        (Reply)

  13. Andreas Frost,

    För mig personligen är svaret enkelt – jag bör följa vad jag uppfattar som Guds tilltal. Vet av erfarenhet att om jag hör samma direkta tilltal från två-tre olika håll nästan samtidigt så kan det vara viktigt.

    En del av er som läser detta kanske kommer ha åsikten att jag inte heller denna gång kommer lämna “tyckardiket”, men för min del handlar det inte om att ändra åsikt – det är passiviteten som är det farliga. Passivitet och avfällighet kan smyga sig på trots att man “tycker att man tycker rätt”.

    Blott teoretisk tro räddar sällan från fiendens själafiendens luriga metoder.

        (Reply)

  14. Ludvig,

    Ludvig: “För mig personligen är svaret enkelt – jag bör följa vad jag uppfattar som Guds tilltal. Vet av erfarenhet att om jag hör samma direkta tilltal från två-tre olika håll nästan samtidigt så kan det vara viktigt.”

    Precis detta är också min egen erfarenhet! Bad redan som ‘ny frälst’ att om det var Gud som talade så skulle två eller tre st. bekräfta detta. Ibland kom bekräftelsen på samma dag!

    I en mycket viktig och svår situation, där jag upplevde mycket vånda inför Guds tilltal, fick jag t o m tio bekräftelser från olika håll. Varav ingen kände till situationen 🙂
    Du skrev också: ” Blott teoretisk tro räddar sällan från fiendens själafiendens luriga metoder.”

    Alldeles riktigt! Utan både Ordet och Andens ledning över våra liv är risken stor att man hamnar vilse.

    Fariséerna, ex-vis kunde bibeln utantill, ändå förstod de inte vad de läste. För i sådana fall skulle de ju ha känt igen Messias, som stod mitt fram för näsan på dem.

    Fast detta fenomen kan ju gälla för oss alla!

    Sedan finns det dem som tror att det räcker med att man får syner, uppenbarelser, visioner och profetior! Och sen är det bara att sätta igång!

    Minns att någon (kanske var det Sven. R) – en gång sade- att när man ber att Gud skall stänga dörrar om det inte är meningen, så bör man vara fullt medveten om att även själafienden kan stänga dessa!

    Det finns med andra ord många fallgropar utefter vägen, därför är det viktigt att vi känner till dem.

    /Antonia

        (Reply)

  15. Ludvig skrev: “det är passiviteten som är det farliga”

    Fast då bör man väl även tänka på att vi har olika kallelser eller uppgifter. Jag menar… lillfingret och tungan har mycket olika funktioner.

    Så, den som ägnar mycket tid i bön i sin kammare och läser Guds Ord varje dag behöver inte alls vara mindre aktiv än den som stoppar traktater i brevlådorna och sjunger på torgen.

    /Kjell

        (Reply)

  16. Kjell,

    Kjell, frågan är vad man menar med passivitet? Det finns ju flera tolkningsmöjligheter!

    Och det finns aktiviteter som inte är välbehagliga inför Gud heller , utan görs för att människor skall se dem! Eller för att man kanske försöker att ‘förtjäna’ sin frälsning!

    “Den där med gå in i din kammare….” får ‘mera’ än godkänt. “Då skall din Fader som ser i det fördolda belöna dig!”

    Hur säger Han inte, men det spelar egentligen ingen roll! För en liten stund med Jesus räcker långt!

    /Antonia

        (Reply)

  17. Mycket tänkvärt skrivet. Jag skulle kunna skriva något liknande. Men den spontana reaktionen efter att ha läst allt detta är ändå att vi alla är människor med dåliga och bra sidor, det finns något att ta med sig ur varje sammanhang. Jag har varit inne på det förr. Många kom till tro under Pingströrelsens tid, även med kraven att tungomålstal var kännetecknet för en sann kristen. Min farfar led otroligt under detta, han fick aldrig tungotalet så vitt jag hört. Ändå var han med i pingströrelsen sedan 1923. Många kom även till tro under Livets Ords glansdagar. Många föll ifrån Pingströrelsen, många kände sig inte hemma i den, blev besvikna, satte sin tro till predikanter. Detsamma med Livets Ord. Detsamma med Missionsförbundet på sin tid.

    I början är alla rörelser ganska extrema, då betonas skiljoämnen starkt. Sedan blir man utslätad, till slut för utslätad, sen kommer en ny väckelsevåg. Det är säkert inte idealet, men det verkar fungera så. Man får ta till sig det goda och släppa det dåliga. Problemet är nostalgin, att man till slut tror att allt var så mycket bättre förr att man inte hittar något sammanhang idag som duger. Samtidigt vet vi att Gud aldrig övergett oss, även under de s k “mörka” århundradena mellan 100-talet och reformationen, som en del anser.

    Så länge en kyrka skriver under och tror på trosbekännelsen är det okay i grunden. Sen finns mycket bråte som inte passar, precis som det finns olika restauranger som alla har som idé att laga mat. Jag har inte studerat Emergent Church-rörelsen så noga, men en del uttalanden från det hållet visar, tycker jag, att man helt fjärmat sig från kristendomen. Det är ingen kristendom. Eller vad säger man om ärkebiskopskandidaten Antje Jackelén som inte tror på jungfrufödsel, inte tror på Jesu exklusivitet, inte tror på något som inte är vetenskapligt bevisbart i Bibeln. Om det fortfarande ska kallas kristendom då heter jag Augustinus den store!

        (Reply)

  18. wildwest63 skrev: “Jag har inte studerat Emergent Church-rörelsen så noga, men en del uttalanden från det hållet visar, tycker jag, att man helt fjärmat sig från kristendomen.”

    Just att så få vet vad EC handlar om är nog det största hotet.

    Man har ju vant sig vid alla TV-pastorer som driver handel med evangelium. I vissa delar av världen har man vant sig med excesser av alla slag.

    Tärnorna somnade och fienden har sått sitt ogräs och nu väller EC-vågen in.

    Jag törs gissa nästa steg.

    De som protesterar kommer att komma i stora tvivel på sig själva och sin egen tro.

    Det gäller nu att veta på VEM vi tror och inte bara svälja svarta zebror med hull och hår.

    Tro inte att villolärarna kommer att utmana dej med det de har fel i. De kommer att utmana dej med just de saker de har rätt i.

    Tills du inte längre vågar stå för det du tror på.

    /Kjell

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *