Det finns två (ja kanske flera) ämnen i Guds Ord som vi tycker är jobbiga. Ja kanske till och med så stridiga mot vår natur att vi ibland tvivlar på om det verkligen kan vara så strängt.
Guds bud angående sexualitet tycks oss vara alltför stränga och totalt motsatta våra “naturliga instinkter”.
Samma gäller nog Guds bud angående förlåtelse. Och förlåtelse tänker jag behandla här.
På bilden: ordet förlåta på japanska. Som kontrast ordet ursäkta: 恕
Matteus 6:9-14 (Jag citerar själva bönen ur 1917 och resten av texten ur SFB)
Så skall ni be:
- Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn
- tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden
- vårt dagliga bröd giv oss i dag
- och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro
- och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.
Man frestas att slå ihop de två sista stroferna av bönen: “och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.”
För nog är det så att frestelse lurar om man inte tar emot nåden att förlåta, utan i stället fastnar i bitterhet.
Matteus 18:21-22
Då gick Petrus fram och frågade Jesus: “Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: “Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.
Nu tror jag inte att man skall tolka Jesu uttalande matematiskt. Kanske skulle vi, i vår tid, uttrycka det “oändligt många gånger”.
Det texten handlar om är nog att vi aldrig har rätten att avskriva någon. Men vi har inte någon kallelse att bli dörrmattor heller. Inte innan personen i fråga gör sinnesändring och av hjärtat ber om vår förlåtelse kan det finnas utrymme för upprättande.
Men då gäller att det inte handlar om hur många gånger personen har försyndat sig.
Betyder förlåtelsen då att allt blir glömt och att man sedan blir kompisar som tycker om att vara tillsammans?
Jag tror inte att detta är något självklart. Det finns säkert fall där Herren har gjort ett under och sammanfogat igen. Men det är inget man kan göra i egen kraft.
I en ordbok där jag slog upp ordet förlåta fanns det 45 så kallade synonymer för ordet och några få motsatser.
Motsatserna var anklaga, angiva, döma, straffa, snärja, missgynna.
De så kallade synonymerna var en blomläsning av eufemismer och bortförklaringar och rena felaktigheter.
Den mest förekommande felaktigheten är ju att likställa ordet förlåta med ordet ursäkta. De är faktiskt varandras motsatser.
1 Joh. 1:5-10
Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes i honom. Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen. Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en ljugare, och hans ord är icke i oss.
I denna text är det otvetydigt att förlåtelse hänger ihop med bekännelse av synd. Förlåtelsen är konditionell. Den beror på vår ärliga önskan att få förlåtelse.
Ser du nu motsatsen till ursäkt? För visst skulle det vara bekvämt om Gud skulle säga: “Äsch, det var inte så illa. Och inte kunde du rå för att du handlade som du gjorde.”
Men, si detta är inte vad evangelium lär oss.
Läs nu dessa verser ur Johannes brev igen och tänk dej en situation där någon har försyndat sig mot dej. Jag parafraserar:
Om denne säger att han inte har någon synd, så bedrar han sig själv, och sanningen är inte i honom. Om han bekänner sin synd, så kan du vara trofast och rättfärdig, så att du förlåter honom hans synd. Och då kan Jesu blod rena honom från all orättfärdighet. Om han säger att han inte har syndat, så blir konsekvensen att han säger att du ljuger. Och ingen gemenskap är då möjlig.
Det var ena sida av förlåtelsen. Nu tittar vi på andra sidan.
Rom. 2:1-10
Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt. Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla så. Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som de? Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig till bättring? Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare. Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar». Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet. Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse. Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ, som gör det onda, först och främst över judens, så ock över grekens. Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som gör det goda, först och främst juden, så ock greken.
I denna text sammanfattas de texter jag tidigare citerade.
Här talas det om Gud som förlåtelsens upphovsman. Vi varnas att inte ta domen i egna händer. Och vi varnas att inte vara obotfärdiga.
I ljuset av denna text kan vi kanske bättre förstå den svåra texten ur Matteus:
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.
För om vi skall vara ärliga så tycker vi nog att detta känns i svåraste laget. I alla fall de av oss som drabbats av svåra överträdelser.
Men då skall vi komma ihåg att förlåtelse inte är en känsla, utan ett konkret beslut. Det enda vi behöver göra är att överlämna dom och hämnd till Herren. Han tar hand om resten.
Nu vill jag ta med en sak till innan jag avslutar denna bloggpost. Det handlar om lag, synd och nåd. Häng inte upp dej på ordvalet.
Faktum är att synd betyder att man har gjort något som var förbjudet eller att man har underlåtit att göra något som var påbjudet. Och nåd betyder att man befrias från det straff man dömts till som resultat av det lagbrott man begått.
Om det varken finns lag eller synd så blir nåden inte bara onödig utan till och med meningslös.
Glöm då inte att Gud ansåg att döden på korset var nödvändig för att nåden och förlåtelsen skulle kunna utövas.
Förkastar du Guds bud? Ursäktar du din synd? Då ringaktar du Jesu Kristi korsdöd och går miste om nåden och förlåtelsen, om du inte bekänner din synd och ber om förlåtelse medan tid gives.
Det är allvarliga saker det här!
/Kjell
Views: 124
En tid trodde jag att jag skulle kunna förlåta på samma sätt som Gud förlåter. I dag ser jag den tanken som ett ganska avancerat sätt att avguda mig själv.
Ulrika (Reply)
Har vi underskattat vår möjlighet att förhandla med Gud?
Efter att Moses bad Gud att “ställa in” Guds vrede mot guldkalvtillverkarna (i det första skedet) gick Gud Moses till mötes:
2 Mos 32:14
“Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.”
Har aldrig upplevt denna direkta dialog med Gud som Moses hade. Hur gick det till? Min “dialog” med Gud kan mer beskrivas som ett ständigt prövande av mitt leverne speglat i Ordet. Sedan hälsar Hjälparen på ibland också, + andra vilket bidrar till behovet att pröva kan man säga.
Sedan blir jag ju lite fundersam när Moses kan uppmana leviterna att döda utan att Gud straffar Moses för det. Fast det kanske är en annan fråga.
Ulrika (Reply)
Kjell! Viktiga saker du tar upp här. För mig brukar det vara så att om jag blivit mycket sårad och farit illa av vad min medmänniska gjort mot mig eller mina nära och kära så först brukar jag superärligt, (ungefär som vi läser att David gjorde i psalmerna) utgjuta mitt hjärta inför Gud. Jag brukar precis tala om hur illa jag tycker om den personen, Han vet ju redan allt. Tror Han vill vi ska vara ärliga inför Honom. Jaa, så utgjuter jag mitt hjärta och samtidigt säger jag: Gud förbarma dig över mig, hjälp mig att förlåta, att älska den här personen som Du vill. Sen, mer eller fort så har Han gjort ett verk i mig och jag kan av hjärtat förlåta, av hjärtat välsigna. Tror att det är viktigt med ärlighet inför Gud, och även att det Gud kallar för synd, det ska vi också kalla för synd. Det är synd. Ibland har Jesu lidande offerdöd på korset för mina och allas våra synder blivit extra levande för mig. Och då kan jag upplevt det som att ifall jag håller kvar bitterheten gentemot någon och inte förlåter då är det som en skymf mot Jesus Kristus själv. Mot hans offerdöd. Vem är jag att inte förlåta min bror, min syster, min medmänniska, när Jesus lidit så djupt och smärtfullt för att försona oss med Fadern!!! Vi visar högaktning emot Honom, emot Hans död när vi väljer förlåtelsens väg. Vill vi gå med Honom finns inga alternativ annat än att vandra den vägen. Sen är det ju som det du Kjell skriver att förlåta är inte en känslosak. Det är absolut en viljesak. Men min erfarenhet är ändå att Gud även brukar röra vid mina känslor/mitt hjärta så jag kan få en djup kärlek, nöd och barmhärtighet gentemot personen i fråga. Men även om man inte skulle uppleva förlåtelsen på det sättet, så är ju INTE det tecken på att man inte då har förlåtit. Gud ser till hjärtat. Och tänk hur desperat mitt behov ständigt är att själv få förlåtelse för mina synder. Och då säger Jesus att vi ska be: förlåt oss våra synder, såsom ock vi förlåta…Att kunna förlåta kan vi inte klämma fram i egen kraft. Den kraften och viljan att förlåta ges av Honom till oss när vi ber Honom om nåden att kunna förlåta. Och som sagt; någon annan väg finns inte att gå för Jesu efterföljare! Vi har fått för intet (=av nåd) och därför är vägen att också ge för intet!
Mvh/ Birgit
Birgit Hedström (Reply)
Rättelse: “Sen, mer eller mindre fort då har Han gjort ett verk i mig….” skulle det stå.
Birgit
Birgit Hedström (Reply)
I en tidigare kommentar skrev jag:
“Sedan blir jag ju lite fundersam när Moses kan uppmana leviterna att döda utan att Gud straffar Moses för det. Fast det kanske är en annan fråga.”
Ska inte bli långrandig i detta men vill ändå dela ett svar (en delförklaring) som jag fått:
“Jag tror att en del av det hela är just att texten är från GT och de synnerligen speciella interaktioner Gud gick in i med de profeter Han valde ut.”
Håller med (annars skulle jag ju inte dela svaret vidare)
Ulrika (Reply)
Birgit du skriver:
“(Gud)….hjälp mig att förlåta, att älska den här personen som Du vill.”
“… och inte förlåter då är det som en skymf mot Jesus Kristus själv. Mot hans offerdöd. Vem är jag att inte förlåta…?”
“…Vi visar högaktning emot Honom, emot Hans död när vi väljer förlåtelsens väg. ”
Tack Birgit för dina russin i kakan, eller saltkorn i brödet eller vad vi ska säga:)
Ulrika (Reply)