Kapitlen 10 till och med 13 i andra korinterbrevet skulle ha kunnat presenteras som en separat bok i Bibeln.
Där går Paulus till rätta med avarter som är högaktuella även i dag. Det är varningens ord till en församling där man vill ha upplevelser, håll-i-gång och häftiga predikanter hellre än syndanöd och omvändelse.
På bilden figurerar William Essek Kenyon, Kenneth Hagin, Paul Crouch, Benny Hinn, Joel Osten med hustru. Till höger en av Paul Crouch’s villor. Jag vill hänvisa till Bibelfokus och där specifikt Lennart Jaretegs två utförliga fördrag om “Det stora avfallet”. Där nämns både äldre och mer aktuella villoläror och villolärare.
2 Kor. 12:19-21
Hela tiden har ni menat att det är inför er vi försvarar oss. Nej, det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt sker till er uppbyggelse, mina älskade. Jag är rädd att jag vid min ankomst skall finna er annorlunda än jag skulle önska, och att ni skall finna mig annorlunda än ni skulle önska. Jag är rädd att jag skall finna strid och avund, vredesutbrott, själviskhet, förtal och skvaller, högmod och oordning. Ja, jag är rädd att min Gud skall förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare levde i synd och inte har ångrat den orenhet, otukt och lösaktighet som de har bedrivit.
Paulus talar här om “medlemmar” som förut levde i synd men inte har “ångrat” sina synder. Och det ord som används för “ångra” är ordet “metanoeo”. Det betyder mycket mer än att bara tänka tillbaka på någon viss händelse och konstatera att det nog var “lite tokigt”.
Metanoeo-ånger är en djup sorg över de synder man har begått, samt insikt i syndens konsekvenser. Den resulterar i ett nytt tänkesätt som leder till det vi brukar kalla för “omvändelse”. Alltså att man vänder sig bort från det onda och går åt annat håll, en annan väg.
Och Paulus beskriver vilken frukt han räknade med att finna i en församling som har många icke omvända medlemmar. Han skriver: “Jag är rädd att jag skall finna strid och avund, vredesutbrott, själviskhet, förtal och skvaller, högmod och oordning.”
2 Kor. 11:12-15
Jag vill också i fortsättningen handla som jag gör, för att inte de som söker efter tillfälle att vara som vi i fråga om berömmelse skall lyckas med det. Sådana som de är falska apostlar, ohederliga arbetare, och uppträder som Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten. Men de kommer att få det slut som de förtjänar.
Lade du märke till att Paulus inte tvekar att kalla dessa “falska apostlar” för satans medarbetare och tjänare?
2 Kor. 11:18-21
Eftersom många berömmer sig själva, vill också jag göra det. Ni står gärna ut med dårar, ni som är så kloka. Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet. Till min skam måste jag säga att vi har varit för svaga till det.
Den som vill läsa mer om dessa fantastiska apostlars egenskaper råder jag att läsa Petrus andra brevs andra kapitel. Petrus skräder inte sina ord. Han öppnar med följande:
Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig. Många skall följa dem i deras utsvävningar, och för deras skull kommer sanningens väg att smädas. I sin girighet kommer de att med falska argument sko sig på er. Men domen över dem är sedan länge verksam, och deras undergång sover inte.
Finns det falska apostlar? Svaret är JA!
Kan man känna igen dessa? Svaret är JA!
Får vi också vara vaksamma och känna igen falska profeter? Eller är det förbehållet speciella personer som Paulus, Petrus och Johannes?
Svaret är att vi till och med uppmanas att vara på vår vakt mot falska profeter, både av Paulus, Petrus och Johannes, ja även av Jesus själv.
Och trots det hörs det alltid röster som vill tysta ner dem som varnar. Röster som beskyller dem som varnar för att vara kärlekslösa och negativa. Röster som säger att man bör behandla sådana varningar personligt med den man varanar för.
Och nu kommer jag till en av de största skiljelinjerna. Nämligen frågan on Jesus.
Det finns nämligen de som vågar påstå att man predikar en annan Jesus i vissa sammanhang. Och då opponerar sig somliga och säger: “Men det finns väl bara en Jesus?”; och enligt Rom. 10:9-11 gäller ju…….
Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. Skriften säger:Ingen som tror på honom skall stå där med skam.
Fast, då kan det nog vara bra att konstatera att även Paulus talade om “en annan Jesus”.
2 Kor. 11:3-4
Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.
Och det är helt utan tvekan att Paulus här faktiskt menar en annan, precis så som det är översatt. Det grekiska ordet “allos”, som Paulus använder betyder ordagrannt “annan”. Det förekommer i många texter i NT och har en absolut tydlig betydelse. Inget utrymme för några bortförklaringar!
Men frågan är kanske vad han menar med “Jesus”, och då erinrar vi oss Jesu egna ord ur Matteus 25:4-5
Jesus svarade dem: “Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.
Det handlar om namnet Yehoshua som betyder ungefär “Guds frälsning”. I 2 Kor. står den grekiska transkriptionen av detta namn “Iesous” vilket med svensk transkription blir Jesus.
Vad det alltså handlar om här, när Paulus talar om “en annan Jesus” är “en annan väg till frälsning”.
Det handlar inte om ljudserier och ordmagi. Rom. 10 hänger inte på vilken transkription av “Guds frälsning” man använder.
Det handlar om att det bara finns en väg till frälsning. Jesus, Guds egen Son, är Vägen, Sanningen och Livet.
Och det finns bara en början på vandrigen på denna väg, nämligen en uppriktig bön om “frälsning”. Kan den bönen verkligen vara uppriktig om man inte inser att man är evigt förlorad utan denna frälsning och att man åt minstone accepterar att man har syndaskuld.
Kanske man inte inser hur stor den skulden är och inte förstår precis allt den består av, men åtminstone det man inser måste ärligen leda till metanoeo, syndaånger, och omvändelse.
Det är fullständigt meningslöst att kalla Jesus “Herre” och sedan strunta i hans bud och ledning.
Om frälsningen inte leder till någon som helst ändring så var det troligen inte någon frälsning.
Och nu är vi tillbaka vid början på artikeln.
De fantastiska apostlar som predikar “en Guds frälsning” utan omvändelse, de predikar “en annan Jesus”. Ja, alla de som lägger till, eller drar ifrån “Guds frälsning” predikar “en annan Jesus”.
/Kjell
Views: 51
Tack för en bra och tydlig genomgång av ett ämne jag då och då funderar över. Jag har tänkt att det borde märkas någon skillnad på den som säger sig ha blivit frälst. Så är det inte alltid, och det kan vara en signal om att det inte varit någon sann frälsning.
För mig tog det ganska lång tid innan jag började förstå vilken syndare jag är i mig själv. Frälst blev jag när hela min tillvaro höll på att krascha. Jag trodde inte på Gud alls, men såg ingen annan utväg än att ropa på Guds hjälp, och Han hjälpte mig! Inte var det någon syndanöd då, däremot en insikt om att jag skulle gå under och säkerligen dö om jag inte fick hjälp. Efter Guds räddning dröjde det säkert några år innan syndanöden kom, och den kom i portioner. Min tro är att det var så för att Gud är barmhärtig och inte utsätter oss för något vi inte mäktar med. Än i dag kommer insikten med väldigt kraft då och då att jag är förlorad om inte Herren hade gripit in och räddat mig, både i den akuta situationen jag var i, och inför evigheten.
MS (Reply)
MS skrev: “däremot en insikt om att jag skulle gå under och säkerligen dö om jag inte fick hjälp”
Jag tror att just denna erfarenhet är ganska vanlig. Jag har hört det vittnesbördet från många.
Det är ju lite olika hur mycket vi har varit med om innan vi ber om frälsning, så upplevelsen kan variera både till styrka och innehåll.
Vidare skriver du: “För mig tog det ganska lång tid innan jag började förstå vilken syndare jag är i mig själv”
Även detta tror jag är mycket vanligt, ja kanske till och med allmängiltigt. Utom möjligen för dem som i likhet med “bortasonen” kommer till insikt vid grisarnas mat-tråg.
Framför allt hemmasöner har ofta svårt att förstå att även de behöver få sina synder förlåtna.
Sedan är det ju så att synden gör oss “blinda”. Vi kan inte se den innan den redan har åtgärdats av Frälsaren.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kommentarens innhåll tills vidare gömd på begäran av dess författare.
citat:”Metanoeo-ånger är en djup sorg över de synder man har begått, samt insikt i syndens konsekvenser. Den resulterar i ett nytt tänkesätt som leder till det vi brukar kalla för “omvändelse”. Alltså att man vänder sig bort från det onda och går åt annat håll, en annan väg.”
Personligen har jag sedan länge undrat hur jag ska få denna “Metanoeo-ånger” som jag tydligen saknar – att döma av mitt liv och vad jag låter det innehålla. Helt i strid mot guds ord. Jag känner numera bara uppgivenhet. Alltid denna uppgivenhet.
Älskar ni mig så håller ni mina bud sa Jesus. Jag antar att det lika gärna går att vända på det : Håller du inte buden så älskar du inte Jesus. Nej. Så är det tydligen och jag kan ingenting göra åt det! Ingenting!
Rut Randig (Reply)
Rut Randig,
Tack för din kommentar. Den leder till två viktiga insikter.
1. Bloggarna är inte ett passande medium att behandla djupa personliga sorger.
2. Bloggposter och andra artiklar innehåller generaliseringar. Annars skulle de bli alltför långa.
Finns det någon mogen, kristustrogen person i din närhet som du kan dela din sorg med?
Om inte, är du givetvis välkommen att ta upp det du vill i ett email. Jag tror det är bättre att inte genast skriva för mycket i ett publikt medium som detta.
Jag tycker mej se en stor hjärtesorg i din kommentar och fastän jag inte vet några detaljer leder tankarna mej att skriva något lite om det som, i alla fall förr, kallades “skötesynd”. Det handlar om svagheter och fel som vi på något sätt, av någon anledning, är dåligt skyddade mot.
Jag tror att Paulus behandlar detta i några verser i Romarbrevets sjunde kapitel: “Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig.”
Jag skulle behöva studera sammanhanget noggrannt innan jag tolkar det i form av ett bibelstudium. Det får bli någon annan gång. Tills vidare citerar jag bara Paulus slutsats: “Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!”
Det stora frågetecknet för oss är ofta “varför blir inte Svensson botad från sin handikappande sjukdom”. För faktum är att helbrägdagörelser sker. Men bara med somliga. Inte med alla.
Kroppsliga handikapp har vi lättast att förstå och få förståelse för. Lama ben och en rullstol väcker medkänsla för att de är synliga och vi kan lätt förstå hur ledsna vi själva skulle vara om vi drabbades av något sådant.
Mentala handikapp är betydligt svårare att få sympati för. Man kan ju inte se på kryckorna eller rullstolen att en person lider av djup depression. Det är till och med vanligt att omivningen menar att personen i fråga borde sluta vara deprimerad, eller kanske sluta utöva sin hemliga synd som har depressionen som resultat. För i kristna kretsar tror många att mentala handikapp är resultatet av personlig, ofta hemlig, synd.
Till peronen i rullstolen ger man inte rådet att han borde försöka springa ett marathon. Men till den deprimerade ger man rådet att han/hon skall “rycka upp sig”. Därför lider många mentalt handikappade i hemlighet. De vet att de annars blir överhopade med nuvarande släktingar till Jobs vänner.
Nu finns det en tredje kategori av handikapp. Och i den kategorin faller just skötesynd.
Så vitt jag förstår kan den vara “medfödd” genom arv och arvssynd, men även förorsakad av skador man har fått av andra eller åsamkat sig själv genom felaktiga val och handlingar.
Varför blir en alkoholist befriad och helad, medan många andra måste kämpa med begäret livet ut?
Jag avstår från att lista andra exempel på skötesynder, och nöjer mej med den lista som Paulus har gjort i Romarbrevets första kapitel.
I sammanhanget som tar upp homosexualitet står följande skötesynder uppräknade: “orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet, avund, mordlust, stidslystnad, svek, illvilja, skvaller, förtal, gudshat, våld, skrävlande, skryt, onda planer, olydnad, oförståndighet, trolöshet, kärlekslöshet och hjärtlöshet”
Och lägg märke till att det står att Gud utlämnar oss till sådant om vi dyrkar det skapade mer än Skaparen. Det handlar alltså om materialism. Något som är varp och inslag i vår tid och vår kultur.
Materialismen har aldrig tidigare i historien varit så utbredd som nu. Den genomsyrar allt. Det hjälper inte att vi ger den andra namn, som till exempel “trosförkunnelse”, “framgångsteologi”, “evolutionism”, “vetenskap”, etc.
Därför skall vi inte bli förvånade när vi ser att alla dessa synder blir allt vanligare.
Så frågan blir då vad man själv kan göra.
Jag ser bara en väg. Nämligen att praktisera bönen om förlåtelse för våra skulder likasom vi själva förlåter dem som är oss något skyldiga. Att bekänna att synd är synd och att ge Gud äran genom att bekänna att han har rätt.
Jag känner till fall där man har blivit befriad från skötesynd efter flera decennier av bön om det. Och så vitt jag förstår finns ingen annan väg än att uthärda i den dagliga bönen om befrielse.
Detta om något tror jag man kan kalla metanoeo-syndanöd.
/Kjell
Kjell (Reply)
Rut Randig,
Kära Rut,
Du skrev: ” Älskar ni mig så håller ni mina bud sa Jesus. Jag antar att det lika gärna går att vända på det : Håller du inte buden så älskar du inte Jesus. Nej. Så är det tydligen och jag kan ingenting göra åt det! Ingenting!”
Det är en viktig insikt som du kommit fram till, för utan Guds hjälp så kan vi inte hålla hans bud.
Nu vet inte jag vad du lägger i just ordet bud, men så här svarade Jesus, Filippus: “Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom.”
Men kanske, att du tolkar detta som ett krav eller som något du skall försöka prestera i egen kraft ? Vilket ju är en omöjlighet!
Om du läser nedanstående verser, får ordet bud, samma betydelse/innebörd då, för dig?
1 Joh. 2:24 ” I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen förbliva i eder. Om det som I haven hört från begynnelsen förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i Fadern.”
2 Joh. 1:6 2 Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har givit. Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken, enligt vad I haven hört från begynnelsen.”
1 Joh. 5:3 ” Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och hans bud äro icke tunga.”
1 Joh. 2:5 “Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom.”
Skall försöka nu att lite kort parafrasera, dessa verser: ‘Det synliga ‘beviset’ på att Gud som är kärleken personifierad, tagit sin boning i oss, är att vi också älskar Hans Ord!
Detta sker alltså på ett naturligt sätt eftersom Guds Ande är utgjuten i våra hjärtan och när vi vandrar i Anden. Vi älskar därför att Han först har älskat oss! ( I oss själva har vi ingen kärlek)
Jesus påpekar här att det är Fadern i Honom som gör gärningarna, och inte Han själv:
Joh.14:12 ” Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra.”
Joh.14:10 ” Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.”
Du skrev även: “Personligen har jag sedan länge undrat hur jag ska få denna “Metanoeo -ånger” som jag tydligen saknar – att döma av mitt liv och vad jag låter det innehålla”
Djup förkrosselse är något som jag tror kan drabba vissa med en väldig kraft! ‘Den förlorade sonen’ är bra ett exempel! När han insåg att hans uppror mot Fadern lett till att han nu åt samma mat som svinen gjorde, först då kom han till insikt! För andra kanske insikten kommer stegvis när man kommit till lite självinsikt och börjar se sin benägenhet till synd, sin upproriska natur. I vårt köttsliga natur bor det ju ingenting gott, och den vill gärna komma till tals med oss, lite nu och då!
Att lämna sitt liv i Herrens händer är ett viljebeslut som inte har med några känslor, eller specifika upplevelser att göra, fast de också kan förekomma!
Skulle jag vilja råda dig till att börja se upp till Herren, istället för att se så mycket på dig själv. För när vi gör det blir vi bara missmodiga! Han är fullkomligheten själv och ju mer vi umgås med Honom, i Ordet och i bönen, så förändras vi utan några egna ansträngningar! Vi blir lika den som vi ser upp till!
Gud välsigne dig,
Antonia
Antonia (Reply)
Rut Randig,
På din begäran har jag gömt din kommentar.
Du har dock fått två utförliga reaktioner.
Jag tror att det finns flera som skulle vilja ge dej ord av tröst.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Kjell,
Såg inte att redan svarat Rut! Skulle kanske inte ha föregått dig då.
/Antonia
Antonia (Reply)
Antonia,
Du är välkommen att “föregå” so ofta du vill.
Jag tycker det är bra att inte bara min reaktion kom in och skulle önska att flera vågade skriva om detta mycket svåra ämne.
Tack för din reaktion!
/Kjell
Kjell (Reply)
Hej Antonia,
Funderar på din mening ” Vi blir lika den som vi ser upp till! ”
Jag tänker :Nja…om den saken. När jag ens försöker bli lik Jesus ökar missmodet….Det är enklare att inse faktum, vi är…syndare. Tänkte idag hur befriande det är att vi inte ens ska försöka bli som Gud, förstå mig rätt nu.
Funderar även kring det där med missmodighet. Det kan vara ett ärligt tecken på insikt om sin synd (och människans synd i stort) samt ökad medvetenhet av vårt beroende av Gud och då är det en process som måste få vara. Men missmodighet kan även vara tecken på att inte vara relevant tacksam för det man har. Så var det för mig ett tag vilket medförde att jag bestämde mig för att medvetet tacka för minst 3 saker varje dag. När man väl kommer igång blir det fler än så:)
Ulrika (Reply)
Ulrika,
Hej Ulrika,
Förlåt att det dröjt lite, innan jag kunde svara dig?
Du skrev: “Funderar på din mening ” Vi blir lika den som vi ser upp till! ”
Du verkade inte riktigt hålla med om detta och ville att jag skulle förtydliga mig ytterligare?
Men visst måste det väl vara så Ulrika att vi påverkas av den som vi umgås med? Det jag försökte säga med detta påstående var att, när vi umgås med Gud på ett självförglömmande och förtroligt sätt så påverkar det hela vår personlighet. Eftersom allt det goda som Han är, och står för, reflekteras över på oss.
Det handlar mera om prägling tror jag, än om ett medvetet ‘försök’ att vara som Han. Det senare ex. gör att vi lyfter bort blicken från Honom och börjar fokusera på oss själva, istället.
Ett barn som ‘ser upp’ till sin pappa, vill också efterlikna honom så lång det är möjligt! Men det sker genom en omedveten identifikation, och inte genom något prestationstänkande. Likaså ger ‘präglingen’ ett omvänt resultat, om pappan är en dålig förebild.
Jag föreställer mig att om vi skall kunna ta emot det goda av Herren, eller av någon människa, är själva förutsättningen att vi ser upp till denna ‘någon’ först! Denna förväntan öppnar upp oss för ett Guds möte eller ett övernaturligt ingripande, och det verkade ju som Jesus inte KUNDE göra några under i sin hemstad Nasaret på grund av folkets förakt där, för honom.
Mark. 6: 1-6 ‘Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom.När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Många som hörde honom häpnade och frågade: “Var får han detta ifrån, och vad är det för visdom han har fått, så att han kan göra sådana mäktiga gärningar med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Josef och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?” Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: “En profet föraktas alltid i sin hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” Och han kunde inte göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro.’
Apg. 3:4 -7 ‘ De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!” Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister.’
När Mose varit ensam uppe på Sinai berg och umgåtts med Herren, så återspeglade han Herren härlighet så till den grad att folket blev förskräckta och flydde i panik!
Jag tror inte att Mose själv var medveten om detta förrän han såg folkets reaktion! Alltså hade han inte själv presterat någonting, vilket skulle ha gjort honom självmedveten.
När jag skrev att vi blir missmodiga när vi ser på oss själva, så menade jag just ett medvetet försök att vara som Gud, att efterlikna Honom. Vi kan ex-vis inte imitera godhet, eftersom detta inte har någon förvandlande verkan, på oss.
Sedan finns det givetvis andra orsaker till missmod, men det får vi kanske ta i en annan diskussion.
Guds välsignelse,
Antonia
Antonia (Reply)
Tack Antonia,
Du skriver: “När jag skrev att vi blir missmodiga när vi ser på oss själva, så menade jag just ett medvetet försök att vara som Gud, att efterlikna Honom. Vi kan ex-vis inte imitera godhet…”
Nu bröt jag i citatet för att visa vilken del som jag håller med dig helt i och vad som egentligen också var det som jag menade. Vi kan och ska aldrig bli såsom Gud, men han kan hjälpa oss med vårt missmod genom att vi ärligt erkänner vår synd, genom hjärtats samvete, och låter Jesus rena oss. Som jag skrev var en del av mitt missmod otacksamhet men generellt tillåter vi för lite av missmod, sorg, ….aska i säck…., för att verkligen göra upp med vår synd?
Kanske hängde jag upp oss lite för mycket kring ett specifikt ord men poängen är att må pyton över sin synd är visserligen otrevligt, jättearbetsamt och sorgligt men inte farligt. Det är mer skadligt att inte genomgå det. Utan den passagen hamnar vi i synd-light/Nåd-light.
Tror att du håller med mig men vi kan ju tala om saken ändå:))!
Gud välsignar dig och bevarar dig.
Ulrika (Reply)
Vill varmt rekommendera en gästartikel jag har förmånen att lägga ut på min hemsida, ang. likheterna mellan den falska karismatiken och New Age:
Likheterna mellan falsk karismatik och New Age!!
Mvh
Berndt
Berndt Isaksson (Reply)
Berndt Isaksson,
Jag vill understödja den rekommendationen och kommer att speciellt koncentrera mej på något som Kerstin skrev:
Min konkreta fråga till henne (och till dej som läser här och vill och törs tala om detta) blir: Hur visste du att du var andedöpt?
Orsaken till denna fråga, som jag vet kommer att stöta många, är att jag menar att det finns mycket falsk lära just om andedopet.
/Kjell
Kjell (Reply)