Jag tror att det finns många missuppfattningar angående nådegåvorna i pingstsammanhang och bland de extrema karismatiker som kommit senare.
Lyssnade du till Sven Reichmanns predikan om Andens gåvor som jag länkade till i bloggposten “aurion”?
Om inte, gör det.
I pingst tenderar man att reducera det andliga till moment. Jag skall försöka förklara vad jag menar.
Man ber frälsningens bön, och sedan anses man vara frälst.
I viss mån stämmer det. Man har ju fått mottaga frälsningens nåd och kan således börja vandra på frälsningens väg. Men den vandrigen är en livslång process och “slutfrälst” är man inte förrän man är hemma hos Herren.
Ja, jag vet att många stegrar sig av ett sådant påstående, men vänta bara, det blir mer protester av det följande påståendet.
Nästa steg, efter frälsningens bön, är att anmäla sig som dopkandidat.
Man döps, och sedan anses man vara döpt.
Och visst stämmer det i den betydelsen att man kan peka på en manifestation av beslutet att följa Jesus i dopets grav.
Men det finns utan tvekan en sanning i det som hos Lutheraner, med deras dialekt av “Kanaans tungomål” brukar kallas “att leva i dopet”.
Även här handlar det om en livslång process med ständiga val att stanna kvar på den smala vägen och inte vanära det vittnesbörd man gav när man döptes.
Nästa steg, enligt ortodox pingstdoktrin, är att bli andedöpt. Och även detta brukar man reducera till ett moment. I många kretsar anser man fortfarande att “beviset” är tungotal.
Och här tror jag att man gör ett gruvligt misstag. Jag menar vad jag skriver när jag använder ordet “gruvligt”.
Andedop är även det en livslång process som börjar när vi av nåd får ta emot Anden som gåva i enlighet med Apg. 2:38 “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.”
I 1917 står det “Gören bättring”, i KJV “Repent”, i grundtexten används ordet “metanoeo” som i princip betyder att man börjar tänka annorlunda och känner sorg över det man gjort som var fel.
Nu vet vi alla som har några år på nacken att det kan dröja ganska länge innan man inser allt man gjort som var fel.
De som frågade Petrus vad de skulle göra kände redan detta “styng i hjärtat” så Petrus hade kunnat utesluta uppmaningen “gören bättring” om det hade handlat om ett moment. Men det gör det inte. Det handlar om livsval och livsstil och det handlar faktiskt om saker vi “gör”.
Vi gör inte dessa saker, eller avstår från vissa saker, för att bli rättfärdigförklarade. Nej! Av nåd, och inget annat blir vi “räknade” som rättfärdiga.
Men utan att “leva i omvändelse” vanärar vi nåden och riskerar att bli förhärdade så att vi till slut inte längre anser att nåden behövs för vår egen del.
Detta är att “falla ur nåden”.
Det finns ännu ett “andligt moment” jag vill nämna innan jag försöker förklara min förståelse (eller missförståelse) av detta.
I pingstkretsar kopplar man ofta yttringar av nådegåvor till tjänster i församlingens hierarki. Detta tror jag är en av anledningarna att det har gått snett i församlingar som är konstruerade enligt föreningsmodellen.
Man glömmer då lätt nådegåvornas kärnkapitel, nämligen 1 Kor. 13. Och man glömmer att gåvorna ges för att bli någon till nytta. Någon annan än den som fick nåden att meddela dem. Fast resultatet blir att båda blir välsignade.
Det finns en alldeles fantastisk psalm som jag vill ta som utgångspunkt. Du gissar givetvis redan att det handlar om Psalm 139. Jag skall citera de första 18 verserna:
För sångmästaren, en psalm av David.
- HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
- Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.
- Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
- Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det.
- Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
- En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den.
- Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte?
- Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
- Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet,
- skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
- Om jag säger: “Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig”,
- så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset.
- Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet.
- Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
- Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
- Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
- Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!
- Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.
I Apostlagärningarna 17:28 understryker Paulus: “Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”
Det finns inte den minsta antydan att Gud väver ett “moment” som har att göra med fosterstadiet och upphör efter födelsen.
Lägg nu märke till att David understryker att vi inte har förmågan att förstå detta. Han kallar det att denna “kunskap är honom för underbar”, vilket på vardagssvenska heter “jag hajjar inte detta och kommer inte att hajja det mer än delvis”.
Här ligger ju grundstenen till de meninsskiljaktligheter som finns mellan dem som förespråkar den så kallade “dubbla” predestinationsläran och dem som lär att Gud har skapat alla förutsättningar men sedan beror slutresultatet även på våra egna val. (Tack och lov att vi får ta emot ledning och att förlåtelse finns!)
Och, vet du, våra val annulleras inte bara för att vi har bett “frälsningens bön” när vi upptäckte att vi behövde nåd och frälsning.
Våra val annulleras inte heller bara för att vi valde att följa Herren i dopets grav.
Vi blev inga marionetter bara för att vi talade i “tungor”.
Våra val förblir våra val – livet ut!
Och rättfärdiggörelse till frälsning erbjuds av nåd så länge vi av hjärtat önskar ta emot den.
Nu undrar du kanske vad detta har att göra med Andens gåvor.
Jo, det har allt att göra med Andens gåvor. Gud började väva medan vi ännu var i moderlivet. Han gav oss vår specifika “design”. Han har blåkopiorna. Och när vi börjar frälsningens vandring med Herren kommer Han att återställa allt som inte stämmer med blåkopiorna. Om vi låter Honom göra det.
Någon har vävts till att ha naturliga förutsättningar att ha förtroende och vara trogen. Detta är fundamentet för “gåvan att tro” (1 Kor. 12:9)
I Lukas 10:27 står deklarationen av vad som förväntas av oss. Det är en global och konditionell deklaration. “älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd”
Och då blir det tydligt att uppdraget inte är att prestera något som du inte redan har skapats till. Det handlar inte om att alla har lika mycket av dessa 4 ingredienser. Det handlar “bara” om att ge allt av det du redan har fått förutsättningar för.
Häri ligger även förklaringen till vers 16 i Psalm 139. Gud har redan utrustat dej och mej för de situationer vi kommer att möta i livet. Därför heter det att “Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda”.
Med vår tids sätt att säga saker skulle vi kanske ha sagt: Gud vet vad som kommer att ske, innan det sker. Han ger oss alla möjligheten att välja rätt, men han vet även att våra val inte alltid kommer att stämma med det han vill.
Men vad har nu detta med saken att göra? Det handlade ju om frågan huruvida man vet vilka andliga nådegåvor man har fått.
Jo, jag tror att det har allt att göra med just detta.
Om Gud av någon anledning har låtit någon bli tondöv så kommer denne inte att få nådegåvan att bli ledare för strängmusiken.
Det handlar om en samklang mellan de gåvor som sammanvävs när vi konstrueras enligt blåkopian, kalla det våra “talenter” om du vill, och hur vi handskas med dessa talenter.
Har du sammanvävts till att bli en virtuos på musikens område så kommer detta bara att ske om du förkovrar dej just på detta område.
Gud har skapat hasselnötsbusken men han knäcker inte nötterna åt oss.
Nu kanske någon tror att jag påstår att Andens gåvor är något vi måste prestera. Låt mej därför ta en av de mest använda uppräkningarna som exempel. Jag citerar 1 Kor. 12:7-10 ur 1917 års översättning
- Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta.
- Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord,
- åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
- åt en annan gives tro i samme Ande,
- åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
- åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar,
- åt en annan att profetera,
- åt en annan att skilja mellan andar,
- åt en annan att tala tungomål på olika sätt,
- åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål.
Eftersom visdomens och kunskapens nådegåva kom till tals vill jag kommentera om just dessa två. (Det torde vara uppenbart att man inte kan prestera t.ex. helbrägdagörelse etc.)
Det kan inte vara så att det handlar om visdom och kunskap som man kan uppöva eller få genom studier. Det måste handla om “gudomlig” visdom och “uppebarelsekunskap” i texten ovan.
Men gåvorna ges så att de kan bli andra till nytta. Detta innebär att inte vem som helst kan hantera denna vishet och kunskap. Det gäller ju att den måste meddelas andra så att den blir till nytta för dessa.
Det betyder att livserfarenhet, helgelse, trofasthet, ärlighet, empati och mycket mera är nyttiga, ja kanske väsentliga, för “användandet” av gåvan så att den blir till nytta.
Det jag har försökt belysa med allt detta är att vi sammanvävs av Gud till att bli en genuin person. Alltför ofta försöker vi förstå vad som är “andligt” och vad som är “naturligt”. En del kanske fortfarande tror på lögnen att “du är en ande som har en själ och bor i en kropp”.
Nej, vi har sammanvävts till att vara “Guds barn”. Paulus skrev: “skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras” (Rom. 8:19)
Resultatet kommer att bli helt unikt: “Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det.” (Upp. 2:17)
För oss är ett namn bara en ljudserie, en slumpmässigt vald etikett. Men när det talas om “namn” här i Uppebarelseboken handlar det just om ändresultatet när Gud har vävt klart och allt stämmer med blåkopian. Ett mästerverk, en unik skapelse!
Jag säger som David:
En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
Kan du?
/Kjell
Views: 36
Ja du kjell……inte går det att slöläsa det du skriver…..jag måste försöka tänka till.
Men en sak som jag för egen del tänker på när jag har läst igenom…och som direkt kommer upp ….nåde gåvorna är inte för min skull
När jag blev frälst…..och mitt hjärta byttes ut…….är det en livslång hjärtbyte …en hjärtslitande tanke för mig …jag trodde jag fick ett nytt hjärta på en gång.
B-O
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Bengt-Olof Lindskog skrev: “inte går det att slöläsa det du skriver”
Det var knappast meningen heller 🙂
Det är inte heller slö-skrivet….
/Kjell
Kjell (Reply)
Bengt-Olof Lindskog skrev: “När jag blev frälst…..och mitt hjärta byttes ut…….är det en livslång hjärtbyte …en hjärtslitande tanke för mig …jag trodde jag fick ett nytt hjärta på en gång.”
Ja, det finns olika meningar om detta.
Men jag skulle då ta bilden av den ofelbare hjärt-kirurgen som tar hand om hjärtbytet.
Om han får leda är slutet garanterat redan ifrån början.
Men patienten kan i detta fall hindra kirurgen i hans arbete. (Tror du själv att det har hänt saker i ditt liv som hotade resultatet? Jag är säker på att sådana saker har hänt i mitt liv! Tacka Gud för den oändliga nåden!)
Utan fri vilja inget helvete!
Marionetter kan aldrig ärva evigt liv.
Många saker handlar om “antingen eller” i Guds rike.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell
“men patienten kan i detta fall hindra kirurgen i hans arbete”….om det har hänt mig?
Många gånger……jag har legat där på operationsbordet….hoppat upp… utropat “VÄNTA” Hjärt kirgurgen säger med ett kärleksfullt leende…OK ..ta dig ett varv till så ses vi igen
Kjell…..det har blivit många varv…för många…snart står jag inför en organ donation….tiden flyger i väg.
Men det ev sista varvet…..har kirurgen sagt till mig……jag tror att det är dags nu…låt gå….jag är beredd nu
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Tack Kjell för ett gediget arbete: Denna Psalm brukar komma upp då och då i min bön till Gud.
Men sedan är det som du säger “Han gav oss vår specifika “design”. Han har blåkopiorna. Och när vi börjar frälsningens vandring med Herren kommer Han att återställa allt som inte stämmer med blåkopiorna. Om vi låter Honom göra det.
Här blir det plötsligt Svårt.
Visst har vi nåden men hur handskas vi med det när vi är i ” tårarnas dal” när allt rasar och vi ser inget ljus.. Här blir plötsligt allt så ååå omöjligt åtminston för mig.. Trots att jag/vi vet att Gud känner oss mer än vi känner oss själva då redan i moderlivet: “Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet” Vad kan det bero på?
Detsamma gäller andens gåvor; hur vet man vad man har för gåvor?
De senaste månaderna har jag bett Gud att han ska utrannsaka mig och föra mig på den rätta vägen.. Sedan i julas har allting rasat osv. det som var självklart för dvs har ett arbete finns inte mer. Nu vet jag inte vad Herren ska göra, Allt som jag försöker göra bli bara fel. Kan man säga att jag befinner mig på operationsbordet och är vettskrämd? Nästa fråga: Törs JAG låta Kirurgen utföra det han vill göra? Spännande..
God bless Marie O
Marie O (Reply)
Marie O,
Tack för förtroendet att dela detta med mej och oss.
Jag vill svara dej på de frågor du ställer.
Men jag vill först ta med dem i min kommunikation med Herren.
Sedan blir det din uppgift att pröva och bara behålla det goda, om det finns där.
/Kjell
Kjell (Reply)
Tänkvärt som vanligt, Kjell.
Jag är också övertygad om att frälsningen är en ‘pågående process’, en livslång vandring. Visst kan man säga ‘jag blev frälst’. Men det är också riktigt att säga att ‘det är Herren som frälser mig’. Och Skriften säger ju tydligt att ‘den som håller ut till slutet ska bli räddad’.
Vissa populära predikanter tycks mena att om man inte har en omvändelseupplevelse med syndanöd och hela programmet, så är man knappast frälst. Eller, det ska åtminstone märkas skillnad på dig om du är frälst – det ska märkas på ditt liv.
Ja, jag tycker också att det borde märkas på ens liv.
Men det här med en frälsningsupplevelse med ‘dunder och brak’? Är det det enda sättet att bli frälst på?
Jag vet inte, kanske måste det alltid till någon form av sorg över ens egen synd – och en uppskattning av vad Jesus gjort för att betala för den. Men samtidigt, som du skriver, så kan det dröja ett antal år, innan man når den insikten om sig själv, och sin egen synd, att man förstår hur förlorad man vore utan Jesus. Då kommer också en sorg som är efter Guds eget hjärta.
Kanske att Gud har nåd med oss, så att han inte låter oss drabbas av den fulla sanningen om oss själva, om vår synd, innan vi är mogna nog att kunna ta det? Jag var tolv när jag ‘tog emot’ Jesus ensam hemma på mitt rum. Det var en varm, gripande upplevelse. Jag kände en sån kärlek. Och jag vet inte om det räknas som att jag ‘blev frälst’ då. Jag var väldigt omogen. Men jag visste att jag ville vara en kristen.
Syndanöden kom ordentligt några år senare… och omvändelsen. Och sedan dess har jag haft syndanöd, och fått omvända mig mååånga gånger. Jag tror faktiskt att vi måste leva så – i en pågående omvändelse, hela livet.
*Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte’, säger Jesus. Kan ett barn ha full förståelse för synden? Tar inte barn emot Jesu kärlek mer självklart och spontant? Jag tror att det måste finnas den sortens ‘första steg’ in i Guds rike också. Jesus tycks ju mena det. ‘Den som inte tar emot Guds rike som ett litet barn…’
(Däremot tror jag inte på den snabba ‘säg efter mig så är du frälst – bönen’. Vi får inte trivialisera bön om frälsning till någon trepunktslista. Vi får inte förringa behovet av att en människa ska vara redo, och mogen för omvändelse. ‘Skynda inte på kärleken förrän den själv vill…’ Gud är inte intresserad av statistik – han är intresserad av människors sanna respons till Honom.)
Ingela (Reply)
Ingela,
Håller med dig. Själv skulle jag aldrig orka eller på annat sätt förmå lägga ifrån mig allt gammalt skrot på en gång. Jag behöver göra upp med både mina gamla och nya synder hela tiden för att om möjligt växa i Sanningen. Man blir ju inte syndfri för att man har sagt ja till ett liv med Gud. Har “bara” sagt jag till att vilja leva i relation med Gud. Om jag inte var i ett verkligt behov av Ordet skulle jag ju inte vara människa-orättfärdig i handling o tanke. Paulus säger någonting om att han inte heller gjorde som han önskade. Att vilja är en sak och tanken, handlingen en annan. Hoppas att det här blev rätt nu för jag måste studsa iväg till bussen hem…
Hej då macken, vi ses i môrn:)
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Ja, Ulrika.
Och ju närmare vi kommer ljuset, desto bättre syns smutsen…
Herre, förbarma dig över mig, en syndare.
Ingela (Reply)
Marie O,
Kanske känner du till uttrycket: “Det är lättare att säga tulipanaros än att göra en.”
Min bloggpost var ju bara att säga “tulipanaros”.
Men jag har personlig erfarenhet med det man kan kalla djupa dalar och mörka tunnlar. Totalt 4 mångåriga depressioner, för att vara konkret.
En del av dessa saker kan man senare förstå att de åtminstone delvis var självförvållade. Ungefär som “Tiggarn från Luossa” (Dan Andersson) uttrycker det: “Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.”
Missförstå mej inte. Jag menar inte att vi skall söka viset i andra brunnar. Men alla människor har det gemensamt att vi kämpar med livets villkor och våra egna tafatta försök att bringa reda i allt detta.
I Bibeln har vi den poetiskt skrivna boken “Predikaren” som gång på gång uttrycker sorgen över “intigheten”. “Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind.”
Men det finns även modernare (profana) skalder som har vågat uttrycka denna längtan och sorg. Ta t.ex. Nils Ferlin och hans “Barfotabarn”.
Eller t.ex. Kellgrens felaktiga råd i samma dilemma:
“Vad mer om villan dig bedrager, blott hon din levnad lycklig gör.”
Lidandets problem kommer vi inte att förstå på denna sidan av evigheten. Du skriver om ”tårarnas dal” när allt rasar och vi inte ser något ljus.
Jag har inget svar, men jag vill berätta om den senaste och allra svartaste och djupaste av mina depressioner.
Efter flera decennia med Herren där varje dag var en fest med läsandet av Guds Ord hände det sig att festen helt plötsligt tog slut och mörker sänkte sig över mej.
Jag vet fortfarande inte varför detta hände.
Plötsligen kände jag motvilja mot att läsa Bibeln, min trogna vän i gångna år. Jag tvivlade på att nåden räcker, speciellt för mej. Bönerna nådde inte ens till taket. Allt kändes mörkt. Jag kan bekänna att jag förlorade all livsvilja.
Vad gör man då?
Ja, mitt beslut var att i min dagliga bön använda “Herrens bön” och lägga till bekännelsen att jag tror att Guds Ord är sanning fastän mina känslor inte går i takt med denna sanning. Och vidare att be Herren att ingripa och låta min upplevelse komma i takt med sanningen igen.
Det var jobbiga år, men jag fick till slut bönesvar.
Du undrar: “Hur vet man vad man har för gåvor?”
Mitt svar är kanske otillfredställande…
Varför behöver man veta det?
Troligen är man till större välsignesle för både andra och sig själv om man får vara Herrens sändebud utan att man vet det.
Det finns ett mycket märkligt uttalande av Jesus: “Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra” (Joh. 5:44)
Skulle man då inte kunna “hålla för sant” att Jesus är Herren om man blir prisad, eller fikar efter beröm?
Jo visst kan man det. Men det är inte den sortens tro som Jesus talade om. Jesus talade om den frälsande tron, och den består av förtroende och trofasthet.
Nu, i ditt lidandes stund, i prövningens stund, är det just förtroendet och trofastheten som får sig en rejäl stjärnsmäll.
Men kom då ihåg att varken förtroende eller trofasthet handlar om känslor. Och kom ihåg att trofasthet från våran sida är ett belsut, inte en känsla.
Och kom även ihåg att hela skapelsen suckar och våndas under “intighetens” välde. (Rom. 8:19-23)
Väldigt ofta får vi inga svar på vår ständiga fråga om “varför”. Det fick faktiskt inte Job heller.
Just nu vet bara Herren hur din framtid kommer att se ut.
Men det kommer en dag när även du kommer att veta det.
Förlåt mej dessa tafatta försök att lyfta på gardinen och släppa in lite solsken.
Och glöm hela denna kommentar om den inte håller måttet och saknar gott innehåll.
Herren låte sitt ansikte lysa över dej och vare dej nådig!
Tänk så mycket enklare det vore om Gud inte vore så förtjust i uthållighet…..
/Kjell
Kjell (Reply)
Tack för som vanligt mycket läsvärt och klokt. Känner en stor glädje och tacksamhet till Herren för nåden att vara bevarad, trots att livet varit som det varit. När hälsa och krafter tryter, känns det som att Herren är så mycket närmare. När åldern gör att man väntar på att få flytta hem, så mycket dyrbarare blir Herrens nåd. Allt är bara nåd, inget jag gjort eller inte gjort kan ändra det. Vi får förtrösta på Herren i allt. Han har omsorg om oss och sviker aldrig. Herren välsigne dig särskilt om du har det kämpigt.
K (Reply)
Intressant svar du gav Kjell med egna erfarenheter ..
Min situation handlar delvis om mitt val i livet dvs självförvållad och konsekvenserna får jag ta ..
Sedan som du säger “Men kom då ihåg att varken förtroende eller trofasthet handlar om känslor. Och kom ihåg att trofasthet från våran sida är ett belsut, inte en känsla” Jag här har du rätt i, vilket kan vara svårt många gånger..
“Frälsningens väg är en livs lång process” som du säger och jag tror att mycket hinner hända på vägen innan man når målet/evigheten med Jesus. dvs lidande, diverser problem, förlust, sorg mm
“Väldigt ofta får vi inga svar på vår ständiga fråga om “varför”. Det fick faktiskt inte Job heller” det får vi/ jag leva med..
God bless..
Marie O (Reply)
Ingela skrev: “Men det här med en frälsningsupplevelse med ‘dunder och brak’? Är det det enda sättet att bli frälst på?”
Låt mej först understryka att jag på intet sätt försöker förringa betydelsen av “frälsningens bön”.
När någon ber om frälsning utan att detta har manipulerats fram av andra är det, tror jag, just det steg man behöver ta över tröskeln till Guds Rike.
Men sedan finns det nog inga standard-föreskrifter för precis hur och var och varför of hur mycket man begriper.
Ett barn som har vuxit upp i ett troende hem vet vanligtvis att det kommer ett moment när det inte räcker att vara Guds barnbarn, utan att man själv måste deklarera sin önskan att bli ett Guds barn.
En vuxen som har levat loppan och inser att han har kört rakt in i bergväggen och behöver frälsning, har en helt annan utgångspunkt.
Att sedan föreskriva en ritual för hur detta skall ske tror jag är totalt mot Guds handlingsplan i det individuella fallet.
Den ene yttrar sig rationellt, den andre emotionellt. Att tvinga båda till samma mönster kan bara kallas “köttslighet”.
Här gäller att ge utrymme åt Gud att leda var och en på den rätta vägen. Singularis, bestämd form!
Men prioriteterna längs vägen kan se väldigt olika ut beroende på hur livet gestaltade sig innan man steg över tröskeln.
/Kjell
Kjell (Reply)
Bra svarat, Kjell!
Jag tänker på hur lärjungarna kallades, en efter en, att följa Jesus. ‘Och de följde honom’.
Det kanske var omvälvande, och samtidigt odramatiskt och självklart, de där första stegen i efterföljelse?
Kanske gick ljuset upp gradvis, över just Vem det var de faktiskt följde?
När Petrus sa ‘du är Messias, den levande Gudesn son’, så förmedlades den sanningen honom från ovan.
Petrus hann vara med om ett och annat längs vägen.
Utöver att ‘han grät bittert’ när han hade förnekat Herren, så kom också en riktig syndanöd över honom när han mötte den uppståndne Kristus vid Genesarets strand. Där uttryckte han hur han inte kunde stå inför Jesus. Han visste att han var en syndig människa. Och det var också där som han fick möta Herrens nåd och kärlek. Då, när han kände sig som mest avslöjad – och som minst värdig – fick han sitt förtroendeuppdrag.
Kanske är det först när vi nått botten av oss själva, när vi är som svagast, som Gud kan börja ha någon användning för oss? Och det kanske inte alltid sammanfaller med frälsningsögonblicket.
(För Paulus tror jag att det gjorde det. Det var en ‘dunder och brak-omvändelse’.)
Jag blir väldigt berörd av det du skriver, Kjell, om din mörka tid, när du bara genom ett viljebeslut valde att deklarera din tro – även fast känslorna inte hängde med. Förr eller senare, så kommer känslorna ifatt.
Du har så rätt i “att trofasthet från våran sida är ett belsut, inte en känsla”
Ibland behöver man säga till sig själv ‘prisa Herren, min själ, och glöm ej vad gott Han har gjort’.
Ingela (Reply)
Kjell
Jag blir så berörd av det som du och övriga har skrivit de sista dagarna.
Det jag känner i mitt inre….är en tacksamhet …..överväldigande tacksamhet till våran Far..
Gud välsigna er syskon.
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Ja Bengt-Olof,
Delar din tacksamhet över den här mötesplatsen. Det är väl inte precis dessa samtal som florerar vid kyrkkaffet.
(Hade som vanligt tänkt lägga till ett frågetecken men jag låter det stå som ett påstående, även om jag sällan är i kyrkan och när jag är det går hem innan kaffet…)
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Bra tankar Kjell! Jag hörde en gång ett bibelstudium över just detta “att vi är frälsta”. Enligt denne finns det bara en enda text i NT som tydligt säger att vi ÄR frälsta, plus en till som är osäker. 1,5 vittnesbörd i bibeln är inte ett starkt underlag för en lära. Han hade då gått på grundtexten och inte efter översättningar.
Den massiva undervisningen i bibeln är att frälsningen är en process, eller något som inte är fullbordat förrän vi ställs inför den evige domaren. Men visst kan man säga att vi är frälsta samtidigt som vi håller på att bli frälsta eller för att använda ordet räddade.
Men den underbara sanningen är att “den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förgånget och något nytt har kommit”. Är vi i Kristus så är vi frälsta. Det det handlar om är att se till att hålla sig där. 🙂
Derek (Reply)
Tack alla ni som skrivit i denna bloggpost, och tack till dig Kjell för att du skrivit detta! Det har varit så uppmuntrande för mig att se att jag inte är ensam utan att det är flera som har liknande erfarenheter och tankar som jag har. Jag kommer att skriva lite mer senare, eftersom jag strax måste ge mig iväg. Önskar er alla Guds frid och rika välsignelse
MS (Reply)
K skrev: “När åldern gör att man väntar på att få flytta hem, så mycket dyrbarare blir Herrens nåd. ”
Visst är det så. I mitt fall tacksamheten att ha blivit bevarad från synd till döds.
Jag brukar tänka på följande text ur Predikaren 12:1:
Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
/Kjell
Kjell (Reply)
Derek,
De gamle brukade uttrycka dessa saker med följande ord: “Redan, och ännu icke!”
Det finns en liten “rolig” historia just om frälsningen. Den är påhittad och du har säkert redan hört den, men jag skriver den ändå.
Baptistpastorn, som predikade “en gång frälst, alltid frälst”, och pingstpastorn, som predikade att man kan avfalla från tron, gav sig ut på en fisketur.
Baptistpastorn fick napp. Reste sig i båten och föll i vattnet. Han kunde inte simma.
Pingstpastorn drog upp honom i båten igen.
Efter någon timme hände det igen att baptistpastorn fick napp. Och igen blev han ivrig och föll i vattnet.
Rädda mej, ropade han till pingstpastorn.
Pingstpastorn svarade: En gång frälst, alltid frälst!
/Kjell
Kjell (Reply)
När jag var nyfrälst fick jag en bild av hur Herren arbetade med mig. I stället för att ta itu med allt mitt gamla genom att “rycka undan mattan” för mig i ett enda svep, byter Han ut det bit för bit mot Sitt eget. (Jag fick ofta förklaringar och svar på mina funderingar i form av bilder när jag var ny i tron. Det händer sällan nu.) Den förklaring jag fick var att jag skulle tappa fotfästet helt, inte ha något att stå på, om allt rycktes undan. Genom att ta bit för bit blev det inte så omvälvande för mig. Ingela skrev “Kanske att Gud har nåd med oss, så att han inte låter oss drabbas av den fulla sanningen om oss själva, om vår synd, innan vi är mogna nog att kunna ta det?” För mig var det så definitivt.
Dessutom är jag helt övertygad om att Herren väntade med att låta mig se hur genomfördärvad jag är i mig själv tills jag hade fått uppleva Hans godhet och kärlek, och fått förvissning om att Han alltid är god. Utan den vissheten skulle jag inte ha klarat av att se sanningen om mig själv och fortsätta tro och ha hoppet om evigheten.
Jag blev frälst i vuxen ålder, men det tog lång tid, kanske uppemot tio år, innan jag började inse hur illa ställt det var med mig. Efter det har insikten om mig ökat, men också tacksamheten till Herren. Även jag har haft depressioner. Det är inget jag längtar efter att gå igenom igen, men för varje sådan omgång har tilliten och kärleken till Herren ökat! I backspegeln kan jag konstatera att det lett till något gott. Det samma gäller de olika prövningar, svårigheter och eländen jag varit med om. De har fört mig närmare Herren, jag har lärt känna Honom bättre, och det har bara blivit bättre. Nog har vi en fantastisk Herre!
Min tro är att vi ständigt måste välja att fortsätta vandra med Herren. Vi måste välja att låta Herren avslöja vad som finns i oss, låta Honom blottlägga avgrunden i oss. Det kan svida, men det är det värt.
Ända tills för några år sedan hände det att jag tvivlade på om Gud verkligen finns. En dag när jag var på promenad kom det där tvivlet igen. Då bestämde jag mig för att fortsätta tro. Jag sa till och med högt ungefär så här: “Även om du inte finns Gud, så väljer jag att tro på dig.” Efter det har jag inte drabbats av sådant tvivel. Det är underbart!
Det blev lite spridda tankar märker jag. Hoppas det kan vara till välsignelse för någon.
MS (Reply)
MS,
det var till välsignelse för mig!
Jag delar din erfarenhet.
Tack och lov att vår gode Herde varsamt leder modertackorna, och att han bär lammen på sina axlar. Kanske just dessa Herdens attribut är förklaringen till varför han inte ‘rycker bort gräsmattan under klövarna på oss’?!
Visst går vår färd stundom genom mörka dalar (vår själs egna?) – men Han för oss också ut på gröna ängar, till friska vattenbäckar, som vederkvicker vår själ.
Ingela (Reply)
MS skrev:
Det finns en berättelse om en judisk rabbi i koncentrationsläger, i en av Hitlers förintelsefabriker. Jag vet inte om berättelsen är autentisk eller påhittad.
På väg in i gaskammaren sade denne rabbi: “Gud, du har gjort allt för att jag skulle förlora min tro. Och du har inte lyckats!”
I en tidigare kommentar skrev Ingela om frälsningsupplevelser med ‘dunder och brak’.
Oavsett mängden av känslor och/eller rationalitet är det ett faktum att viljan måste finnas med.
Utan ett personligt val att be universums Herre om frälsning kan processen inte börja.
/Kjell
Kjell (Reply)
Precis, Kjell.
Vår vilja måste finnas med – för visst är det någon stans människans fria vilja det har handlat om ‘hela tiden’, ända sedan Adam och Eva?
Här skiljer du dig från till exempel Paul Washer – en dyr broder, som ändå har mycket bra att komma med – han predikar att vi inte kan vilja/välja själva, utan att frälsningen enbart är en suverän akt från Guds sida. Om jag förstår hans resonemang rätt, så menar Washer i praktiken att Gud frälser vem han vill – oavsett de vill det eller inte!
Men det tycker jag inte stämmer med Skriften. Ta bara Jesus, på väg in i Jerusalem, som mycket rörd utbrister “Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta hade jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna – men – ni – ville – inte.”
Korset är Guds erbjudande – till ‘hela världen’, och till ‘var och en som tror’. Gud handlar allsmäktigt och suveränt med sin skapelse. Men jag tror inte att Han handlar egenmäktigt med vår fria vilja, när det kommer till frälsningen. Även i en ‘dunder-och-brak-upplevelse’ som Paulus hade, så fanns utrymme för Paulus egen respons.
Ingela (Reply)
Ingela skrev: “Korset är Guds erbjudande – till ‘hela världen’, och till ‘var och en som tror’.”
Här ligger en av själafiendens mest lyckade lögner.
Uttrycket ‘var och en som tror’ betyder inte rationellt, vetenskapligt, bekänna att man “håller för sant”.
När det talas om “TRO” i Bibeln handlar det för oss om vår trohet.
Ungefär samma sak som Derek skrev i sin kommentar: “Att förbli i Kristus”.
Viljan, och våra beslut tar inte slut innan vi lämnar vår jordiska kroppshydda.
Och så vitt vi vet finns det inga sätt att reparera detta efter att denna kroppsliga död har skett.
Evangelium? JA! Men inte en egen version av evangelium. Och sannerligen inte “trosförkunnelsens” eller “framgångsteologins” eller “nyjudaismens” versioner heller.
Någon sade: Själafienden introducerar alltid sina lögner i “till synes” motsatta par.
Eller praktiskt….
Finns det lagiskhetens förkunnare kommer vi lika säkert som att stenar faller till marken att veta att även laglöshetens förkunnare kommer att uppträda på scenen. Och vice versa.
Et cetera ad finituum 🙂 (och så vidare intill änden)
/Kjell
Kjell (Reply)
Jag hänger inte med, Kjell?
Menar du att jag går själafiendens ärenden?? Eller kommer jag med ‘en egen version av evangelium’?
(Har svårt att tro att det är det du menar. men ibland är du så insinuerande, att jag inte vet vad du insinuerar…)
Självklart menar jag inte ‘alla som tror rationellt’. Det handlat om att förtrösta på, och sätta all sin tillit till – den Sanne Jesus Kristus, och inte någon falsk messiasvariant, som inte kan frälsa.
Det handlar om att bli funnen i Honom, och att förbli i Honom, fast rotad i trädet – omsluten av nåden, greppandes korset.
Jag håller för övrigt helt med dig om det du skriver. Många ska med sin mun bekänna ‘Herre, Herre’, men det behöver inte alls betyda att de hör himmelriket till. Sorgligt nog.
Ingela (Reply)
Ingela skrev: “Menar du att jag går själafiendens ärenden?”
Nej, inte alls!
Mitt svar till dej var menat att jag håller med dej. Hur kan det förstås annorlunda?
Jag menar bara det jag skrev.
Nämligen att ordet “tro” har förlorat sin mening för många.
Tro betyder inta “för sant hålla”!
Det betyder för oss “trohet” och trohet har med den egna viljan att göra.
Igen!
Jag håller alltså helt med dej och insinuerar ingenting.
Förlåt om jag uttrycker mej så kryckigt att man kan tänka motsatsen.
/Kjell
Kjell (Reply)
Ingela,
Till ytterligare förtydligande….
Jag håller helt med dej i allt du har skrivit i kommentarerna här.
Ville bara understryka det du skrev och peka på det jag tror är en bakomliggande orsak.
Nämligen missförståndet av vad “tro” betyder.
/Kjell
Kjell (Reply)
Nej, jag trodde aldrig på allvar att du menade något sånt.
Men jag hängde ärligt talat inte med.
Vi får skylla på min hjärndimma. 🙂
Ingela (Reply)
Ingela,
Och jag får i sanning hoppas att alla som tycker att jag uttrycker mej fel gör som du och säger till. (Bloggar som bara funkar som klubb för inbördes beundran tror jag inte är nyttiga.)
Annars kan ju missförstånden bli permanenta.
Tack för ditt svar.
Kjell
Kjell (Reply)
Kjell, ta gärna bort mina inlägg som rör missuppfattningen.
Jag ber om ursäkt. Självklart skulle jag inte ens ha tvekat på vad du menade.
Jag tycker jag brukar hänga med i det mesta du skriver. Men ibland gör jag tydligen inte det!
Jag är seg i hjärnan idag.
Ingela (Reply)
Ingela,
Kära Ingela,
Inte behöver du ångra att du var öppen och ärlig och frågade eller påpekade. Du gjorde ju inget fel. Kommunikation beror alltid på båda parterna.
Visst kan vi “radera” men är det inte bättre att det får stå kvar som exempel på att vi kan vara helt öppna med varandra?
Jag skulle föreslå att det får vara kvar.
Det kan nog vara till hjälp för någon att se att man kan vara fri i umgänget med varandra.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell skrev tidigare: “Det finns en liten “rolig” historia just om frälsningen. Den är påhittad och du har säkert redan hört den, men jag skriver den ändå.”
Nej, jag hade inte hört den. Mycket rolig, he, he!
Jag såg att Paul Washer nämndes, han är förmodligen påverkad av Calvins lära om predestination. Om jag inte tar fel så har USA-baptisterna sitt ursprung från Calvins Holland. Det vet säkert du Kjell bättre än mig. Men jag tycker att Washer är en bra motvikt mot det lyckoevangelium som det finns i överflöd av i USA.
Du skrev: “Evangelium? JA! Men inte en egen version av evangelium. Och sannerligen inte “trosförkunnelsens” eller “framgångsteologins” eller “nyjudaismens” versioner heller.”
När det gäller frälsningsfrågan så är det väl ingen av dessa som anser annat än att det sker av nåd genom tro? Att det sedan kan förekomma olika läror som inte är bibliska är förvisso sant. Vi bör gå på Apg 15 & Gal 2:14 vad som är att judaisera.
Eller vad anser du?
Derek (Reply)
Derek skrev: “När det gäller frälsningsfrågan så är det väl ingen av dessa som anser annat än att det sker av nåd genom tro?”
Vad gäller de texter du angav håller jag med dej. Men vad gäller bekännelsen att “det sker av nåd genom tro”, vill jag tillägga följande:
Munnens bekännelse är väl inte till mycket nytta när livsvandel och praktik säger motsatsen?
I trosförkunnelsen överröstas nåden av “det glada budskapet” att vi blir små gudar som har makt och att det är vår sak att fixa allt som trosförkunnelsens maktlöse “jesus” sörjer över att han inte själv kan uträtta.
I den närbesläktade framgångsteologin överröstas nåden av “det glada budskapet” att bara vi presterar tillräckligt med tro så kan vi “ta ut” vadhelst vi vill ur det himmelska förrådet. De som förblir fattiga och sjuka “tror” inte på rätt sätt.
I den lagiska förkunnelsen, som söker sina levnadsregler i Bibeln och den judiska traditionen överröstas nåden på ett mera smygande sätt.
Det finns alltid några framträdande medlemmar eller ledare som skapar oro och förvirring med sina uttalanden. Och resultatet blir att en del medlemmar anser att de håller måttet, medan andra förlorar modet för att de anser att de inte håller måttet.
Hur som helst kommer förr eller senare prestationen att överrösta nåden.
Munnens bekännelse? Tja, bra! Men på frukten skall vi känna igen trädet.
I alla tre nämnda fallen kommer det att finnas dem som anser sig ha lyckats och är stolta (högmodiga?) över det. Och dem som anser sig ha misslyckats och förlorar modet eller blir utstötta.
/Kjell
Kjell (Reply)
Frid kjell
Tack för detta ämne…..behöver det.
Nåde gåva “kraschen” beror det på den stora miss tolkningen….att folk tror att nåde gåvorna är till för dom skälva……en upphöjelse med synliga medaljer glänsande ..glittrande…..ett status fenomen.
En ande nådegåva utbildning med teknik övningar och praktisk handledning.
B-O
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Bengt-Olof Lindskog,
Nu är det ju faktiskt så att något man får “av nåd” utesluter att man har fått det “av förtjänst”.
En nådegåva får man fastän man inte förtjänar den.
Sedan är det faktiskt så att det ord som har översatts med “nådegåva” lika rätt kan översättas med “tacksamhetsgåva”.
Om man då tror att man rätteligen har förtjänat gåvan så är det varken en “gåva” i ordets rätta betydelse, eller något att vara tacksam för.
2 Kor. 4:7 Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.
1 Kor. 4:7 Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?
Den rätta reaktionen på en gåva är tacksamhet. Inte högmod och självberöm.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell
Den gåvan jag får….har ett korsets pris…..förkrosselsens väg……en smärtsam gåva som är gratis……men varför ska jag krossas först….för att ta emot denna gåva av nåd.
B-O
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Kjell
När jag sedan har överlämnat mig i denna andliga mottagarprocess med…mottagit av gåvorna……. fordras det en ständig “liten kross” för att utvecklas med gåvan…och behålla dess kraft.
B-O
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Bengt-Olof Lindskog,
I Guds Ord står det att gåvorna ges så att de kan bli till nytta. Underförstått för dem som jag eller du får meddela gåvorna till.
Visa mej en enda text som säger att gåvorna är permanenta!
Sedan talar du om att krossas först.
Men du har ju själv barn. Då borde du kunna förstå att en god far aldrig torterar sina barn bara för skojs skull.
Kände du dig någon gång tvingad att använda “makt” i uppfostran av dina barn?
Då vet du att det handlade om tillfällen när de (enligt din bedömning) riskerade att skada sig själva för att de inte ville acceptera dina regler.
Det handlade för dem om att lägga ner sin egen vilja till förmån för en bättre ledning.
Okay! Visst kan det kännas som att bli krossad när man mycket motvilligt avser från sina begärelser.
Men, är det verkligen det?
Begrunda Hebr. 5:8 Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande.
Så mycket mera måste samma gälla oss.
Storleken av våra, så kallade, kors är direkt proportionella till vår egensinnighet.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell
Nej Kjell jag hittar inget ord som säger att gåvorna är permanenta.
Jag tror att man ibland vill frånsäga sig gåvan….när man har insett ett vist korsets pris…..en liten del i kristi lidande.
Kjell jag har lämnat in en ansökan att få del av nådegåvorna…..och är beredd först nu att ta en del av korsets lidande…………efter många egna tillbakadragande av ansökshandlingarna under åren….Men Kjell jag kan inte säkert lova den här gången heller.
B-O
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Men Kjell
Jag tror att det är större chans att jag inte tar tillbaka “ansökan” VARFÖR !
TACKSAMHETENS FLÖDE BÖRJAR INFINNA SIG INOM MIG.
B-O
Bengt-Olof Lindskog (Reply)
Eftersom min utmattning nått nya nivåer har jag beslutat mig för att lämna bloggvärlden. Eftersom denna blogg är en oas och en plats att bara vara kommer jag förmodligen ändå att kika in här då och då.
För att finna kraft valde jag att skriva ordet “evangelium” i sökrutan och fick över 50 kraftfulla träffar.
Är du också utmattad? Tag och ät…Drick ur den rena källan:
http://www.folkbibeln.net/vers/search?offset=0&text=evangelium
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Kjell skrev: “… varje dag var en fest med läsandet av Guds Ord hände det sig att festen helt plötsligt tog slut och mörker sänkte sig över mej. Jag vet fortfarande inte varför detta hände.”
Jag gör inte anspråk på att veta varför saker händer i enskilda fall, men ett par ord kom till mig som har mycket större djup än många tänker sig. Det första ordet var:
“… se, Satan har begärt att få sålla er som vete. ” (Luk 22:31)
Det andra ordet var “betryck.” Men först några ord om sållandet.
Mörkret. Jesus talade faktiskt om mörkret. Men i form av en liknelse, som han dock inte utvecklade. Men alla kan föreställa sig vad Jesus menade. Förr i tiden lät man vetet soltorka. Detta för att vetekornen skulle lossna från allt skräp runtomkring själva det värdefulla kornet.
Jag väljer avsiktligt att beskriva saken på just detta sätt. Så kommer den dag då tiden för torkning är över. Notera att redan torkan i sig kan vara “plågsam”, för vetekornet alltså. Men efter torkan är det dags för käppen. Och fortfarande är vi inte helt framme vid kärnpoängen för Jesu liknelse.
Skräpet vi omger våra föreställningar med behöver alltså “torka ut”, så att vi blir rent ut sagt utmattade och less på allt nonsens. Även på vårt eget ändlösa religiösa pladder (jag menar sådant pladder som inte håller för pröv… jag menar skräp som bleks och spricker och lossnar av solens brännande hetta). Och det som inte lossnar av sig själv skall slås lös. Det är det man använde käppen till. Klappa sönder eländet så det sista av skräept spricker och ut ramlar det enda värdefulla i skräphögen – vetekornet.
Men än så länge har vi i bildspråket bara nämnt “postiva” faktorer och aktörer som sliter hårt med att få oss människor att släppa våra köttsliga (avn)föreställnignar. För nu är vi framme vid Satans roll i det hela. Ja just det, varför skulle inte han också få göra lite nytta?
Vinden. En dag när det blåser. De flesta vet att både på hebreiska och grekiska så var det samma ord för både ande och vind. Och när man sållade vete förr i tiden hade man itne rostfria finmaskiga nät, man använde vinden. Man kastade upp vetet rakt upp mot vinden.
Låt oss alltså gå rakt på sak – inte alla vindar är angenäma vindar. Eller, bildspråkets dubbla betydelse: – inte alla andar är av Gud. Detta att kasta upp det torkade sönderklappade vetet mot vinden kunde lika gärna uttryckas så här:
“En dag, när alla dj… um, när alla onda andar är ute och flyger (dvs en dag “när det blåser”) då kastas vetekornet, eller Du, rakt upp, och vad händer? Jo, du ansätts av andliga anfäktelser sådana du aldrig skulle kunnat föreställa dig. Torkan och till sist även vinden och tar fullständigt musten ur dig. Mörkret. Allt fallar samman. Och krafterna är helt slut.
Och Jesus då, vad gör Jesus för att hjälpa dig? Han lyfter faktiskt inte ett finger. Han har ju ett deal med Satan. Nämligen att mörkrets makter får ansätta dig och dina tankar, tydligen med det uppenbara syftet att se vilka av dem som verkligen håller, egentligen. Men förresten, en sak gör Jesus faktiskt. Han ber och manar gott inför Fadern för den som för tillfället är hårt ansatt. För den som är utsatt för “sortering” (dvs vars föreställningar blir sållade).
Jesus bad alltså att Petrus tro inte skulle bli om intet i den fasanfulla prövning som låg väntade Petrus (mfl). Jesus visste att mörkret skulle sänka sig över hans efterföljare, och att han INTE skulle ta bort denna prövning, men istället förbereda dem, och be att de genom trons kraft skulle stå emot.
Och vad blir resultatet av en sådan sållning? Jo, allt nonsens “blåser all världens väg” och ner dimper bara det värdefulla – vetekornet.
Nån nytta får väl även de onda andarna göra, vad skall man annars ha dem till?
Det andra ordet var betryck, eller ned-tryckt som man också kan säga. På engelska blir ned-tryckt “de – pressed”, dvs depressed, eller depression. Nedtryckthet. Att vara betryckt är inte en sjukdom, däremot är det en normal reaktion på ett svår situation. Det kan för vissa vara ett “eldprov” eller faktiskt en del av en “sållning” där man kan få nya perspektiv på saker. När nonsens torkar och spricker upp och “lossnar” och man blir less på tomhet och dumheter överhuvudtaget.
Man kan bli betryckt av att yttre omständigheter tvingas på en och som pressar ner sinnet och man tappar livskraften. Men som bibeltexten antyder kan också en rent andlig anfäktelse komma över en människa och man töms helt på kraft och livsglädje och… ja allt.
Det är då man lär sig vad det betyder att det är Jesus som håller oss i sin hand i de mörkaste stunderna då vi känner att vi faller ner i en avgrund. Det är inte vi som (orkar) hålla fast i hans hand. Eller Jesus egen version av detta:
Till sist: Man sållar inte ogräs. Jesus talade om vete. och varenda korn landar nog där de skall. Men skräpet, det far … tja, vem vet vart, och inte vill vi veta heller.
Jag tror inte att bildspråk skall användas för att skapa normerande teologi, men det tröstar oss att veta att Gud har koll på läget även när “vinden ligger på” och “vågorna går höga” samt när “torkan” utmattar oss, och när anfäktelser förskräcker och… så vidare.
Överkurs: Kornbröd. Anyone? 🙂
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Rolf…
“…och jag känner dem…” säger Jesus. Det är det där som är min enda tröst när jag dippar. Huvudsaken är att Jesus känner mig. Att jag själv går omkring och frågar “Jesus vart är du” medan svordomarna och hemska scener och känslor far omkring i min kropp spelar mindre roll. Det är bara arbetsamt men utan verklig betydelse.
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Rolf Lampa,
Intressant analys och betraktelse.
Från min kant skulle jag vilja tillfoga att det inte är nyttigt att försöka fundera ut i vilken fas av dessa processer man befinner sig.
Tack för din utförliga kommentar.
/Kjell
Kjell (Reply)
Nu undrar jag vad som hänt för jag känner mig alldeles fri från det som plågade mig nyligt. De tankar, känslor och annat som styrde omkring i mig är borta och jag känner livet i mig igen. En handvändning.
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Kjell,
Sant, bättre att bara inse att Bibeln förutsäger olika saker som vi människor kan komma att möta i livet, inte ordningen, och att detta kan innefatta både det ena och det andra.
Det heter ju också att “i världen får ni lida betryck”, vilket låter en aning utdraget. Och många är ju de som vet hur sant detta ord är, och att den “ordning” i vilken livets svårigheter drabbar inte alltid är den optimala, sett från vårt eget perspektiv.
Men Gud har lovat att ge oss kraft att komma igenom allt som vi möter. Inte komma runt men “komma igenom.”
Och inte minst Jobs bok antyder att eventuella teorier om vår andliga och följdriktiga utveckling kan spricka väldigt snabbt. I alla fall om Satan får för sig att känna sig provocerad av vår andliga präktighet…
Gårdagen är dock förbi, och morgondagen har vi inte sett. Men idag hjälper Herren.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Ulrika,
Är glad för din skull. Herrens Jesus stillar fortfarande vindarna och vågorna som gungar vår båt måste lägga sig. Vi får inte glömma att tacka Gud för hans (ofta) osynliga under inom oss. Guds under gör att vi kan få vara så nöjda med att bara vara. Som barn. Guds barn.
// Rolf Lampa
Rolf Lampa (Reply)
Tack Rolf,
Det finns så mycket att samtala om men det är lite för mycket för att passa in i “bara vara” så det får bli sedan…
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Kjell, du skriver:
“Storleken av våra, så kallade, kors är direkt proportionella till vår egensinnighet.”
Det där skulle man kunna förstå på mer än ett sätt.
Ingela (Reply)
Ingela skrev: “Det där skulle man kunna förstå på mer än ett sätt.”
Det har du rätt i. Tack för påpekandet.
Min avsikt var att relatera det till den text jag citerade.
Här måste det helt enkelt finnas en relation mellan lidandet och eventuell olydighet, eller brist på lydnad.
Men, jag vill på inget sätt påstå att om vi får lida så är det alltid självförvållat.
Det kan vara det, men det finns gott om “oskyldigt” lidande också.
/Kjell
Kjell (Reply)
Jobs bok står ju i kontrast till ett självförvållat lidande.
Det hade ingen relation till Jobs olydnad, utan var en prövning som kom över en människa Gud räknade som rättfärdig.
Jag tycker mig alltså se exempel i Skriften på både ‘självförvållat’ och oskyldigt lidande.
Ingela (Reply)
Ingela,
Du får nog hjälpa mej på traven.
På vilket sätt tolkar du det att jag påstår något annat?
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
Kan du lägga ut länken till Reichmanns predikan om Andens gåvor igen. Eller rättare sagt vart ligger den?
/Ulrika
Ulrika Jansson (Reply)
Ulrika Jansson,
Den finns ju i början på denna bloggpost. Tredje raden.
/Kjell
Kjell (Reply)