Sjunger det i ditt hjärta?

Stig Melin erbjöd följande betraktelse som gästblogg. Jag vill passa på att upprepa inbjudan till alla som vill “gästblogga”. Välkommen att erbjuda dina tankar och funderingar. Under fliken Gästbloggar finner du information.

Stig har en egen blogg. Här finner du den: Viktigt och oviktigt. En pensionär med rätt att tycka tar upp aktuella ämnen och bloggar om dessa.

Jag överlämnar ordet åt Stig.

Vart tog sångarglädjen vägen?

Ingemar Helmner är reseevangelist med Norden som arbetsfält.

Han skrev en artikel I Hemmets Vän för en tid sedan med med ovanstående rubrik. Vart tog sångarglädjen vägen?

Artikeln andas sorg och saknad över att uppleva att församlingarna har ett verktyg i sin hand som inte används optimalt. Jag upplever inte att det bara är nostalgiska tankar han för fram.

Han skriver bl.a.:

Vad är det som hänt med frikyrkornas rika musikliv? Utvecklingen de senaste tjugo åren är häpnadsväckande och vemodig. Kan någon förklara för mig hur detta gått till?
 
Jag blev riktigt glad då jag gästade Tabernaklet i Göteborg en helg, skriver han. Denna stora baptistkyrka har dragit mycket unga människor till sig på senare år. Då jag tittade ut över folkhavet på söndag förmiddag var det mest unga ansikten jag såg. Inledningen av gudstjänsten var helt underbar. Den blandade kören, bestående av människor från tjugo till sjuttiofem äntrade estraden och sjöng med härlig inspiration. Vid den stora kyrkorgeln satt en ung, begåvad musiker, vid flygeln en annan. Flera andra instrument var med och gjorde klangbilden mycket skön. Nya lovsånger, gamla psalmer, finstämda bönesånger. Min hustru och jag satt på första bänk med tårade ögon, så berörda blev vi, och så hoppfullt kändes det, att sången och musiken även i dag kan få fungera så rikt och välsignat. Till den gudstjänsten hade jag vågat inbjuda vem som helst…


Allsång på skansen och Lotta på Liseberg visar hur mycket svenska folket tycker om allsång, den gemenskap vi upplever genom att sjunga tillsammans. I en tid som vår tycker jag att frikyrkan ska gräva upp sitt pund och bjuda svenska folket på klingande sång och musik!

Återupprätta musiklivet! Forma folkliga, öppna gudstjänster med sångens och musikens hjälp, avslutar Ingemar Helmner. Begränsa inte Gud!

Om man ändå vågade tro att svenska pastorer, sångare, musiker av olika sorter, ville använda en del av sin välbehövliga semestertid i hängmattan till att en stunds reflektera i de banor som Ingemar Helmner tänker.

Om man tillåts drömma kanske man kan drömma om att en samverkan mellan församlingar I en evangelisationskampanj, I sången, glädjens och den evangeliska nådens tecken skulle kunna etableras.

Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta av min ande över allt kött, och era söner och era döttrar skall profetera, och era gamla män ha drömmar, era ynglingar skall se syner.” Joel 2:28

/Stig Melin

4 thoughts on “Sjunger det i ditt hjärta?”

  1. För att komma dithän måste vi lämna enkelspårigheten och elitismen bakom oss. Jag undrar om man generellt i församlingarna är beredd till det?

    Vi har som bekant en tröttsam lovsångskultur där ett antal mer eller mindre klädda ungdomar studsar runt och mer eller mindre tonsäkert skriker något ohörbart på ett främmande språk i en mic, därtill musikförstärkt till den grad att inte ens 5000 medsjungande i en kyrkolokal ens skulle höras. Varför ens anstränga sej att försöka sjunga med utan när man varken hör sej själv eller grannen – personlig medhörningsutrustning till alla i salen kanske är en lösning? Varför ens anstränga sej att sjunga med på ett annat språk något som jag varken förstår eller begriper? Det kanske är här som discokulturen har kommit in. När bara rytmer och musik hörs så kan man dansa till musiken, men inte så mycket mer. Den blandning av åldrar o musikstilar som Helmner skriver om förekommer knappt någonstans.

    Elitism – vågar verkligen en lovsångsledare i kyrkan släppa loss församling o grupp i fritt sjungande? Hur många gånger har jag inte varit med i en gudstjänst när någon modig äldre (45+) person stämt upp en känd psalm/kör varvid musikerna på estraden förvånat tittar på varann och inte kan följa ens med ett ackord – det var ju inte en sång som var inövad? Blir inte så mycket spontanitet över detta, vi som påstår att Anden har frihet i våra gudstjänster.

        (Reply)

  2. wildwest skrev: “Vi har som bekant en tröttsam lovsångskultur” /../ “Hur många gånger har jag inte varit med i en gudstjänst när någon modig äldre (45+) person stämt upp en känd psalm/kör varvid musikerna på estraden förvånat tittar på varann och inte kan följa ens med ett ackord”

    Håller helt med i detta. Framför allt snuttifikationen där man repeterar 5 ord tusen gånger istället för att sjunga en sång med undervisande innehåll.

    Sedan är många av snuttarna egocentriska och talat mer om jag än om Jesus.

    Och så får jag så ont i ryggen av att tvingas stå så länge!

    Men som Stig skriver, om god sång får accompaniera god predikan, är det ju en välsignelse.

    /Kjell

        (Reply)

  3. Varifrån kommer egentligen idén om att man ska stå upp lite här och då? Man känner sej som en fällkniv ibland. Varför ska man stå en timma när det är lovsångsuppvärmning?

    Eftersom jag ligger sjuk hemma så har jag mer tid än eljest att läsa NT. Hur mycket skriver inte Paulus i sina brev om att inte gå på alla läror om gärningar och att man blir heligare av att utföra rutiner? Det roligaste av allt är att många av dessa karismatiska kyrkor som gillar stående, sittande, flaggviftande vid vissa sånger etc annars är så kritiska mot de historiska kyrkornas gudstjänstliturgier. Man håller ju på med samma saker, dock mindre genomtänkt bara.

        (Reply)

  4. wildwest skrev: “Det roligaste av allt är att många av dessa karismatiska kyrkor som gillar stående, sittande, flaggviftande vid vissa sånger etc annars är så kritiska mot de historiska kyrkornas gudstjänstliturgier. Man håller ju på med samma saker, dock mindre genomtänkt bara.”

    Jag är lite äldre än du och minns när Arne Imsen marknadsförde Maranata i Sverige.

    En av de saker som man gjorde reklam för var just “friheten”.

    Dels skulle det ju vara mer andliga manifestationer, mer hålligång, och dels var matrikeln något mycket dåligt. (Där kanske Imsen hade rätt :-))

    I alla fall skulle det bli toppen av frihet.

    En äldre man, kanske över 40 🙂 jag var ju tonåring…… vittnade om denna frihet. Han sade:

    Det är så fritt, så fritt, att frittare har det aldrig varit!

    Vi fnissade.

    Liturgin var annorlunda och just detta marknadsfördes som frihet.

    /Kjell

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *