Vetande – Så är det ju!

Jag tänkte starta en liten serie bloggposter med avsikten att avslöja falska grunder och falsk bevisföring inom villoläror som ateismen, humanismen och diverse sektariska sammanhang som kallar sig kristna.

För att kunna kommunicera det jag vill säga blir det nödvändigt att börja från grunden och använda en vedertagen nomenklatur.

Många kommer troligen att tycka att det blir både torrt och teoretiskt. Ja kanske till och med irrelevant. Det bästa är då att bara hoppa över denna artikelserie.

För om du är säker på att du vet vad du tror, samtidigt som du tror att du vet vad du vet, ja då finns det givetvis ingen anledning att ifrågasätta detta. 🙂 Eller hur?

Då kan du lungt stänga både ögonen och öronen och ägna resten av livet att proklamera: Så är det ju!

Just det lilla ordet ju! med utropstecken är viktigt i sammanhanget.

Jag kommer att citera definitioner från Wikipedia. Inte för att detta är en ofelbar källa, men det speglar den gängse uppfattningen. Och du kommer att se att den gängse uppfattningen är materialistisk och sekulär.

Därför kommer jag att kommentera citaten och försöka ge ett perspektiv som jag tror stämmer med det jag anser vara absoluta fakta, nämligen Guds Ord.

Det är faktiskt riktigt svårt att veta var man skall börja, för det handlar om saker som är starkt beroende av varandra. Men jag tror jag börjar med det som den sekulära filosofin en gång definierade som utgångspunkten för allt tänkande och all kunskap.

Det var René Descartes, lat. Renatus Cartesius (i Sverige stavat Kartesius), född 31 mars 1596 i La Haye (nuv. Descartes), Indre-et-Loire, Frankrike, död 11 februari 1650 i Stockholm, fransk matematiker, filosof, vetenskapsman och jurist.

Han antog följande tes som en absolut nollpunkt i filosofin. En utgångspunkt från vilket resten kunde bevisas.

Dubito, ergo cogito, ergo sum — “Jag ifrågasätter, därför tänker jag, alltså finns jag”

Den första term jag tar upp är “kognition” som kommer av “cogito”.

Wikipediacitat:

Kognition är en psykologisk term och kan kort förklaras som en samlingsterm för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information. I klassisk psykologi talades om kognition, emotion och volition, alltså tänkande, känsla och vilja som de tre begrepp som styr psyket.
 
Kognition och perception, det vill säga de psykologiska processer som är aktiva då vi tolkar sinnesintryck, är inte två helt skilda områden utan överlappar varandra något.

Lägg märke till att det handar om “viljestyrda mentala processer” och de styrs av tänkande, känsla och vilja. Det handlar om hur vi handskas med information och kunskap.

Det är därför viktigt att vi lär oss känna igen vilka metoder det finns att utöka sin kunskap.

På bilden här bredvid representerar den violetta biten saker vi inte har kapaciteten att veta. Den gula biten representerar det vi skulle kunna veta. Den blå fläcken representerar vad vi personligen verkligen vet.

Och här börjar dilemmat. Man kan nämligen själv inte veta vad som finns utanför den blå fläcken.

Eller med andra ord: Man kan själv aldrig veta vad, och hur mycket, man själv inte vet.
 
 
Det finns i princip tre olika sätt att expandera den blå fläcken. Alltså att vinna kunskap om något man inte redan visste.

1. Den första är “uppenbarelse”. Det vill säga att man antar fakta och information från någon man har förtroende för.
    
   Allt vi kan veta om Gud har vi fått ta emot i form av uppenbarelse. Utan denna uppenbarelse skulle vi inte ens kunna ana att det finns en Gud.
    
   Men vidare är det mesta vi anser oss veta “uppenbarelse” som vi har fått genom andra människor. Det kan vara lärare, uppslagsböcker, dokumentärer eller vad som helst.
    
   Exempelvis så vet du inte genom egna fakta att ön Rarotonga finns, om du inte själv har varit där. Och även om du tror dej ha varit där har du tvingats lita på data att det verkligen var Rarotonga och inte Samoa.
    
   Det gäller för både Gudstroende och sekulära vi har fått majoriteten av allt vi anser oss veta, vår kunskap, genom att acceptera någon annans auktoritet.
    
2. Nummer två handlar om slutledning av typen “deduktion”. Det går ut på att man härleder slutsatser från givna premisser.
    
   Detta gör man genom att formulera propositioner. Om alla premisserna visar sig vara sanna, vilket betyder att de inte kan motbevisas, så anses de propositioner som använder sig av dessa (och inga andra premisser) vara sanna om de inte kan motbevisas.
    
   Man har då en slutsats som kan anses vara “vetande”.
    
   Premisserna måste i detta fall bestå av data och information som befinner sig inom ramen för det man redan vet, och således kan verifieras objektivt.
    
   Den så kallade vetenskapliga metoden använder sig av deduktion. Man repeterar ett experiment under givna förutsättningar och om resultatet visar sig vara reproducerbart anser man sig ha hittat en av naturens sanningar.
    
   Detta är en bra metod. Och det bör tilläggas att den på inga sätt står i motsats till “tro”. Gud har skapat naturen och dess lagar. Den vetenskapliga metoden fungerar bara på grund av Guds trofasthet.
    
3. Den tredje metoden att försöka invinna kunskap utanför det man redan vet kallas “induktion”. Tekniskt sett är den raka motsatsen till “deduktion”.
    
   När man sysslar med induktion formulerar man propositioner som man sedan försöker hitta passande premisser för. Och när man anser sig ha hittat tillräckligt många premisser som stöder propositionen deklarerar man denna som varande sanning och vetande.

Allt som kan kallas “tro” i betydelsen “för-sant-hållande” har sitt ursprung endera i uppenbarelse eller induktion. Det man antar som sanning genom uppenbarelse bygger även på “tro” i betydelsen av “förtroende”.

Jag vill nämna ett sekulärt exempel på induktiv bevisföring. Ett exempel som alla känner till, nämligen evolutionsläran.

Det började på på 1700-talet när en man som hette James Hutton fantiserade ihop att jorden var miljoner år gammal, i motsats till den gängse uppfattningen att den var ungefär 6000 år. James Hutton skrev en bok om detta.

Boken inspirerade Sir Charles Lyell till att 1830 fantisera ihop ‘the geologic column’. Han skrev en bok ‘Principles of Geology’ och angav själv att hans målsättning var att bli kvitt Moses.

Charles Darwin tog med sig Lyells bok på sin resa som bland annat förde honom till Galapagos. Den boken ledde till att Darwin blev ateist. Han publicerade sin bok “Origin of the Species” 1860 eller kanske 1859.

Evolutionslärans målsättning är att bevisa att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud inte finns. I linje med den målsättningen har man konsekvent förkastat alla data som tydligt strider mot denna målsättning. Däremot presenteras varje liten tand, eller benbit man finner, tillsammans med vidare utbyggnad av den fantasi man inbillar sig själva och andra att den är “sanning”.

Kanske bör jag tillägga att induktiv slutledning är en nyttig metod om den utförs objektivt. I till exempel juridiken är den omissbar.

Om två personer råkar i diskussion och den ene tolkar data genom deduktion, medan den andre använder sig av induktion för sin tolkning, då kan dessa aldrig enas om en gemensam slutsats.

Ett bra exempel är diskussionen om uppryckandet. De som argumenterar att uppryckandet sker efter Antikrists regerande (post-tribulation) grundar detta på deduktiv tolkning av Bibelns uppenbarelser. De som argumenterar att uppryckandet sker innan Antikrist framträder (pre-tribulation) använder sig av induktiv tolkning av Bibelns uppenbarelser.

Det är viktigt att kunna känna igen dessa tre “metoder”. För verifikationen skiljer sig per metod. Och man kan undvika onyttiga debatter som aldrig leder någon vart, så fort som man kan konstatera att parterna använder sig av olika metoder, och således står på olika trosgrund.

Vid uppenbarelse eller auktoritet handlar det om att verifiera auktoritetens trovärdighet. Följderna av att investera sitt förtroende i någon som är en bedragare torde vara uppenbar.

Vid deduktion måste man se till att termerna är otvetydiga och att premisserna är verifierbara. Sedan blir trovärdigheten beroende på om propositionerna håller vid prövning mot motargument.

Här gäller att allt får ifrågasättas. Ja till och med måste ifrågasättas. Några andra uttalanden som tillskrivs Descartes är:

• Dubium sapientiae initium — “Tvivlet är vishetens begynnelse”
• De omnibus dubitandum est — “Man bör tvivla på allt”
• Ex nihilo nihil fit — “Av intet kommer intet”

Kanske kan du se att alla dessa uttalanden hör till metod nummer ett, auktoritet och uppenbarelse. Men de handlar om hur man skall umgås med data enligt metod nummer två.

Evolutions-ateister har accepterat de två första uttalandena men förkastat det tredje. Det vill säga, även de två första har de bara accepterat selektivt. För de anser att bara det som strider mot deras egna dogma bör betvivlas.

Vid induktion är det inte möjligt att pröva med vetenskapliga metoder. En vältalig, så kallad karismatisk person kan mycket lätt leda sina åhörare till att tro att de premisser han fantiserar ihop är sanna.

Detta är anledningen till att det finns villoläror som ateism, humanism, evolutionism och en massa sekter bland dem som kallar sig kristna.

Jag avslutar artikel nummer ett med detta. I nästa artikel kommer jag att behandla hermeneutik och intuition.

/Kjell

Views: 42