En man hade två söner

Detta kommer att handla om lag och nåd, så spänn fast säkerhetsbältet.

I Lukas 15:11-32 finns den liknelse upptecknad som vi brukar kalla “Liknelsen om den förlorade sonen”.

Det är viktigt att förstå i vilket sammanhang Jesus berättade denna liknelse. Vi får veta det i kapitlets första 2 verser:

Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: “Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.”

Liknelsen börjar med att en av sönerna inte tycker att det är tillräckligt håll-i-gång hemma. Han är inte tacksam för det han har hemma.

Han tar med sig en förmögenhet, en del av hemmets resurser, och drar ut i världen för att festa. Han kan nu leva precis hur han vill utan att följa hemmets regler. Men avskuren från Fadern tar resurserna förr eller senare slut.

Hungrig, smutsig och förnedrad står det att “han kom till besinning“. Han beslutar att det till och med är bättre att vara slav hemma, och hålla regler, än att vara avskuren från Fadern.

När han kommer hem och bekänner sin synd, och ber om förlåtelse, tar Fadern upp honom i familjen igen. “Den som har fått mycket förlåtet kommer också att älska mycket.” Kanske vi kan säga “kommer också att vara mycket tacksam”.

Så långt nickade säkert fariseerna och de skriftlärde belåtet. För så långt hade de själva kunnat hitta på denna liknelse.

De visste mycket väl att det handlade om nåd från Faderns sida. Men deras förståelse av “rättfärdighet” var inte korrekt.

När nu Jesus fortsatte med den andra delen av liknelsen förstod fariseerna och de skriftlärde att det handlade om dem. De blev säkert mycket arga.

De ansåg att de ägde rättfärdighet och lyckades nog lura sig själva att de var (ganska eller väldigt) goda.

Men synd-problemets kärna fanns kvar. Hjärtat var hårt på grund av avsaknad av tacksamhet. Om de hade förstått att detta var verklig, konkret synd, så hade de kunnat be om förlåtelse och fyllas med tacksamhet.

Men så funkar det inte så länge som vi tror att de synliga synderna är större än de osynliga.

Antonia formulerade detta mycket bra på Andreas blogg:

Utan en verklig omvändelse blir nåden verkningslös. Man riskerar att förhärda sitt hjärta, som blir hårt och kallt, och riskerar därigenom att falla ifrån tron, och bli bedragen.

Vi får inte veta hur det gick med hemmasonen. Men vi kan veta att om han också “kom till besinning” så var han fortfarande välkommen hos Fadern.

Om Jesus skulle ha skrivit en bloggpost i dagens Sverige, tror jag att han skulle ha börjat:

“En man hade tre söner”

För vår tids fariseer och skriftlärda finns i båda dikena. Skenbart i stor konflikt med varandra. Men de har det gemensamt att hjärtat är hårt och att de tror sig äga en egen rättfärdighet.

Ny-fariseerna och de ny-skriftlärda vill inte veta av att Fadern har normer och regler för samlevnaden. De tror sig förtjäna rättfärdighet just genom att kalla dessa normer för förlegade.

Det är samma synd som Adam och Eva drabbades av. De vill själva bestämma vilka reglerna är. De vill ha sin ära i att själva besluta och inte underordna sig. De känner till historien om de andra båda sönerna och vet att Fadern har ett vekt hjärta.

Och de upphöjer sina egna tankar och normer till högre status än Faderns tankar och normer.

De hoppar från den ena sidan till den andra av staketet som omger gården, allt eftersom gräset ser grönare ut på andra sidan.

De uppträder inte sällan som “ayatollor” mot de andra båda bröderna. Och detta gör de med hjärtats hårdhet och i stor trätlystnad.

De konfronterar inte Fadern direkt, utan genom hans andra två söner.

Deras problem är att de tror sig kunna vara hos Fadern och samtidigt vandra sina egna vägar.

Vi får inte veta hur det går med dessa ny-fariseer och ny-skriftlärda. Men vi kan veta att om de också “kommer till besinning” så är de fortfarande välkomna hos Fadern.

/Kjell

Visits: 36

12 thoughts on “En man hade två söner”

  1. Jag har alltid haft svårt för liknelsen om den förlorade sonen.

    Rakt upp och ned så tycker en av två söner att det är jättetråkigt hemma med rutiner, regler och ett liv som bara lunkar på. Han begär – och får! – ut förskottet på sitt arv. Det borde alltså avräknas den dag fadern dör och i bästa fall går sonen plusminus noll, i sämsta fall blir det en skuld till dödsboet.

    Hur som helst, han drar iväg ut och lever ett häftigt liv i Stora Staden. Han har dålig koll på var pengarna kommer ifrån (lite dålig uppfostran av pappan där, tycker jag), han fattar inte att de består av en ackumulering av sparande efter en god lön eller goda investeringar. Detta känns väldigt modernt. Många ungar som flyttar hemifrån och tidigare fått barnbidraget och veckopeng och extratilldelningar vid resor blir förvånade, för att inte säga panikslagna, över hur snabbt en nybörjarlön går åt.

    Sen kommer sonen hem, efter att ha insett att två val återstod, att ta livet av sej resp långsamt dö av svält (men varför kommer han inte på idén att jobba och tjäna egna pengar???) eller komma hem till familjen och eventuellt leva som slav (men har han inte lite baktankar här att hans far ändå inte skulle låta honom leva som slav eller att hans slavtillvaro som fd son bland andra slavar ändå skulle ge honom en särställning?).

    Sonen kunde ju behandlats korrekt utan bestraffning, men han skulle ändå blivit tvungen att långsamt återbetala sitt förslösade arv genom förverkning av lönearbetet under lång tid, han borde fått ett antal bannor, men istället blir det världens party med trerättersmeny, årgångsviner och inbjudna artister. Han får några nya Armanikostymer och en 50 grams guldring och han återinsätts som Son i familjen. Tjänarna baxnar.

    Jag har ofta tyckt synd om den äldre brodern. Kanske för att han delvis liknar mej. Han jobbar och sliter, tillåter sej ytterst få nöjen, sparar, vet kanske inte riktigt vad han sparar till, det finns inget att anmärka på vandel och omdöme, han har gott ekonomiskt sinnelag, han förökar sin faders arv genom idogt arbete, försiktiga investeringar, han festar inte, dejtar inga tjejer, får inga barn lite här och där, röker inte en kubansk cigarr och tar knappt ett glas i solnedgången (då sitter han vid datorn och försöker hitta nya affärsmöjligheter). Han försakar mycket av det som allmänt benämns livets goda (typ vin, kvinnor o sång), han är riskaversiv, vill inte ens komma i närheten av farligheter och tveksamheter.

    Han tycker han borde förtjäna lov och beröm för sitt återhållsamma och stilla liv, han borde bli belönad för sitt livs långa slit och för sin trofasta hållning mot sin familjs rykte. Men plötsligt kommer hans motsats hem, slarvern, som spelat bort allt, som visserligen upplevt mycket, men som inte haft vett nog att stoppa i tid, all fokus är riktad på den yngre brodern, ingen bryr sej om den äldre som fortfarande jobbar och inte ens fattat att ett party har dragit igång. Varför ska den äldre brodern tycka att det är kul att fira den som har gjort precis varenda grej fel? Jag skulle också blivit sur, jag skulle tyckt att det inte var rättvist, jag fick inget för min återhållsamma livsstil, jag belönades inte för att jag hållt mej till varenda regel och lag.

    Man kan nästan tycka att liknelsen uppmanar till ett mer riskbenäget liv, testa livets goda, det var säkert inte alla erfarenheter och alla upplevelser som den förlorade sonen hade som enbart var onda, även om slutresultatet blev katastrof. När det blir katastrof är det alltså bara att inse sin dumhet och komma tillbaka till fadern, jag förutsätter verkligen ånger här, inte “synd på nåden”. Men riskbenägenhet verkar premieras…

        (Reply)

  2. wildwest,

    När man tolkar skrift (och allt annat) blir det vanligtvis en blandning av eiseges (att läsa in) och exeges (att läsa ut).

    I din tolkning står eisegesen för största delen.

    Vi får ju lite bakgrundsinformation som hjälper oss med exegesen. Helt tydligt var fariseerna stötta av att Jesus tog emot syndare och var tillsammans med dessa.

    Vi kan läsa ut att det finns förlåtelse, benådande och upprättande för den som vet med sig att han har gått i konkurs, och bekänner detta utan krav.

    Jag tror att vi kan läsa ut att Jesus vill visa på att hur lydig man än är, och hur bra man än sköter sig, så ändrar det inte sinnelaget.

    Men om sinnelaget ändras bör det leda till att man blir lydig och skötsam.

    Men visst kan jag förstå dina funderingar.

    Jag förmodar att du har liknande funderingar kring Marta och Maria.

    Jag tror inte att din slutsats stämmer, att riskbenägenhet premieras.

    Men däremot tycker jag mej ana att ärlighet och öppenhet är gott i Guds ögon. Även om man har tankar som inte är “politiskt” korrekta.

    Gud älskar en glad givare. Ge inte om du inte kan göra det med glädje.

    Varm eller kall, men inte ljum för de skall han “spy” ut ur sin mun.

    Men det är en liknelse, alltså en bild, och man missar den huvudsakliga betydelsen om man hårddrar den.

    /Kjell

        (Reply)

  3. Hur snett debatten om Lag och Nåd har kommit visar ett inlägg från en viss Derek, när han med rätta frågar:

    ”Skulle det vara fel att undervisa den unge vad tio Guds bud lär? Var det fel att lära det svenska folket Luthers katekes, så att de visste vad som var synd så att nådesbudskapet i bönehusen kunde ge en rik frukt?” Slut citat ( *se länk nedtill)

    Den berättigade frågan tycker jag sätter fingret på det som kan hända när man slänger ut barnet med badvattnet hos dem som feltolkar begreppet Lagen och hamnar i en förvriden nådesförkunnelse.

    http://www.vaknasverige.se/2012/02/17/har-jesus-kristus-framburit-ett-enda-syndoffer-for-alla-tider/#comment-3810

    Berndt

        (Reply)

  4. Jag vet inte om jag håller med Dej om att inte riskbenägenheten premieras. Men det kanske ska formuleras på ett annat sätt.

    Det tycks mej som om Gud gillar de män som vill stora saker och frustande av självförtroende kastar sej ut för att vinna. Självklart är det ingen av dessa som kastar sej ut utan att ha Gud med sej, men små, försagda varelser som gömmer sej i grottor är inte några som Gud gillar. Och med all rätt på sätt och vis – för dessa är såna som inte tror att Gud är allsmäktig och kan göra under.

    David var en framåt kille, Abraham vågade dra ut till okända länder, båda var Herrens vänner. Simson, Daniel, Josua, Mose (senare i alla fall) var män som vågade mycket och inte hukade under tältduken.

    Ska man säga riskbenägen efter Guds tilltal och uppdrag?

    Och visst förstår jag egentligen att brist på glädje, att bara “träla”, att ägna sej åt nån slags gärningslära för att beveka Gud att belöna mej, inte heller är nånting annat än synd och otro, ett förakt för nåden. Men, ärligt talat, är det inte ofta så uppfostran var i den gamla frikyrkan? Gör inget som ens kommer i närheten av gränsen till att kallas synd! Håll dej ifrån allt som inte handlar om Bibel, bön och botbänk. Be och arbeta. Lön och glädje kommer, om man består provet, på andra sidan. Detta liv är en tåredal.

        (Reply)

  5. Berndt Isaksson,

    Tack Bernt Isaksson för din uppmuntran. Den extrema nådesförkunnelsen är den andliga mylla som får företeelser som Tod Bentley att växa fram. Den andliga GPS:en (som Kjell brukar tala om) störs mer än man tror av den egna viljan och själen. Det måste finnas en fast punkt att korrigera mot och inte bara lita på subjektiva känslor. Den fasta punkten är Guds bud.

    Det kan aldrig vara fel att lära den unge de rättfärdiga vägarna. Tio Guds bud bör präntas in i medvetandet hos alla. Det gjordes förr i tiden och då visste man också vad som var synd. Avskaffar man lagen finns det inget längre som heter synd.

        (Reply)

  6. Sedan är det ju så också att Messianska Föreningen Shalom (MFS) har stor del i att frågan om Lagen blivit så inflammerad och kantrad.

    Den sunda balans som har rått där man i huvudsak ändå skiljt på lagiskhet och det som handlar om att ha Guds bud sammanfattade i de 10 Guds budord som levanadsregler och riktmärke har varit vägledande och till hjälp för Guds folk genom tiderna.

    Men MFS (och liknande strömningar) får som konsekvens att både lagiskhet och den förvridna nådesförkunnelsen blir ett hot mot den sunda tron och sunda läran.

        (Reply)

  7. wildwest,

    Jag skrev lite grand om Superhjältar i inledningen till en bloggpost i Maj förra året.

    Det var ju dem det handlade om i söndagskolan och även hemma blev det just dessa bibeltexter som användes för att hålla barnen intresserade.

    Jag trodde i min ungdom att dessa historier vad huvudsaken i Bibeln och drog slutsatsen att “jag kunde Bibeln”. Vad det ledde fram till får du läsa i bloggposten jag länkar till.

    Men 99.9% av folket var inga supehjältar. I alla fall inte på spektakulära sätt. Och nog handlar Guds frälsningsplan lika mycket om dessa 99.9%

    I vanliga livet har varje dag sin “beskärda del av fröjd och smärta” och det finns tillfällen tillräckligt där man kan välja att agera enligt Guds vilja eller egocentriskt.

    Det antyds i Guds Ord, jag skall ge ett exempel, att varje rätt val utgör ett slags brohuvud som har inflytande på många.

    “Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud. ” (2 Mos. 20:5-6)

    Sedan är jag i efterhand lite tacksam att jag utsattes för syndkataloger, rättfärdighetskataloger och överdrifter.

    När Gud är med samverkar allt till det bästa. Och efter det att man upptäcker sin totala konkurs och hjälplöshet utan Jesus, kan man då av nåd få insikt i att det inte bara är “andra” som drabbas av problem.

    Man kan då få upp ögonen för att man faktiskt inte är kapabel att döma om vad som var självförvållat och vad som var “oskyldigt” lidande.

    Då kan man bli tacksam och få ta emot Guds kärlek som förändrar sinnet och är tillräckligt stor för att dela med sig av.

    Tacksamhet, kärlek, förtroende och frihet är saker man varken kan kräva eller fejka.

    Hjältestatus är heller inte en väg till tacksamhet, kärlek, förtroende och frihet.

    /Kjell

        (Reply)

  8. Derek,

    Jag har länge sökt en bra term för den “extrema nådesförkunnelsen” och när jag läste din kommentar i den föregående bloggposten kom jag på en möjlighet.

    Vad sägs om “Nåd-utan-lag förkunnelse”.

    Ett uttryck som “Laglös nådesförkunnelse” kanske kan upplevas alltför provokativt.

    /Kjell

        (Reply)

  9. Berndt Isaksson,

    Ja inte går det att hitta Sanningen om ordet nåd blir ett meningslöst mantra och ordet lag beläggs med tabu.

    Det var tråkigt att Andreas bloggpost förstördes. Budskapet i den bloggposten är oerhört viktigt.

    Men samtidigt känns det bra att det fick urarta så pass att vem som helst som vill se, kan se.

    Jag skrev en bloggpost om dylika saker i Juni förra året.

    Bloggposten heter Väktare på muren och behandlar just hur trovärdigt det man läser på internet är.

    Det finns en strof ur en sång som passar bra:

    “Vad hjälper det, om du säger du tror, när ditt liv slår ihjäl dina ord?”

    /Kjell

        (Reply)

  10. Jag skulle vilja tilläga en sak som jag tror är viktig att hålla räkning med.

    Jag har fått nåden att lära känna personer som absolut inte är “nådes-flummare” och inte tror på de extrema läror som förekommer angående “nåd-utan-lag”.

    Men kanske de kom i kontakt med kristenheten just i kretsar där den tendensen fanns och lärde sig “kristen” jargon i dessa kretsar.

    Som följd av detta uttrycker de sig ofta på ett sätt som leder till att man kan tro att de förespråkar denna villolära.

    Detta förorsakar onödiga strider om saker där man i grund och botten inte har olika tro.

    Samma gäller givetvis för andra saker. Så kan en person använda uttryck som förekommer hos lagiska grupper, utan att han därför själv är det minsta lagisk.

    /Kjell

        (Reply)

  11. Haha Wildwest jag gillar dina reflektioner det låter som om du pluggar till Jurist eller nåt? 🙂

        (Reply)

  12. Dante,

    Dante: Jag tycket JÖKen på universitet var mycket intressant och hade toppbetyg i kursen, men jag pluggade en gång till ekonom och jag är för gammal för att sadla om. Annars hade juridik nog legat lite för mej.

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *