Vad menar du?

Varför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Har du blivit beskylld för saker som du inte har sagt, eller absolut inte menat?

Om inte undrar jag om du över huvud taget har sagt något, någonsin, i ditt liv.

Min erfarenhet är nämligen att missförstånd och misstolkanden inte hör till ovanligheterna i umgänget med andra människor.

Varför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Gud gav oss möjligheten och förmågan att kommunicera med ord. Den egenskapen finns inlagd i skapelsen.

Jag har läst någon gång om ett tvillingpar som, av någon anledning jag inte kommer ihåg, fick växa upp isolerat utan kommunikation med andra. De utvecklade ett eget språk.

Hur det gick till med Adam och Eva vet vi inte, men jag förmodar att Gud gav dem ett språk. Det gör Han ju även i våra dagar med en del av oss. Det kallas tungotal. Enda skillnaden är att den som talar i tungor inte vet vad han/hon säger. (1 Kor. 14:2 Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning hemlighetsfulla ord.)

Så låt oss återgå till vår egen kommunikation med hjälp av ord.

Det påstås att bara 7% av kommunikationen i dagligt umgänge är “verbal”. Resten handlar om “non-verbala” saker som hållning, röstläge, ansiktsuttryck, gester och eventuell fysisk kontakt. Men även omgivning och andra närvarandes interaktion spelar en roll.

Och sist, men inte minst spelar historien en roll. Historien i detta fall kan vara språkhistoria. Ord ändrar betydelse. På 1700-talet betydde ordet “kåt” inget annat än “glad” utan någon specifik anspelning. Det finns massor av sådana exempel.

Den historiska aspekten blir därför kännbar om det är en väsentlig åldersskillnad mellan parterna i en diskussion.

En annan historisk aspekt är livs-erfarenheten. Det är stor skillnad på kommunikationen med en person som man har levat tillsamman med i många år, och en person man just mött. I det förra fallet har man gemensamma erfarenheter och känner bättre till vilka associationer som orden ropar upp. I det senare fallet får man treva sig fram.

Men vi lever i en fallen värld och det är tyvärr ingen garanti för kommunikation utan missförstånd att man har en gemensam historia.

Istället kan det vara så att ett missförstånd leder till att man får en skev bild av varandra. Och tyvärr blir detta en liten snöboll som sedan rullar ner för sluttningen och blir bara större och större. Så stor att den kan krossa relationen.

  • “Jag vet nog vad du menade!”
  • “När du tittar på det där sättet …..!”
  • “Det är ju inte första gången som …..!”
  • “Tänk om du även skulle handla i enlighet med dina ord.”
  • “Ja, jaa, gnöla på bara.”
  • “Ha! Nu tog jag dej på bar gärning. Jag visste väl att du tyckte så.”

Varför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Jag utgår från att du någon gång (troligen flera gånger) har drabbats av att bli totalt missförstådd.

Troligen har du då även flera gånger försökt att förklara vad du menade.

Och troligen fick du då som reaktion att du försökte ändra på det du sade. Att du försökte slingra dej ur det. Att du aldrig kan erkänna dina fel. Att du är oärlig och talar med kluven tunga. Etc. etc. etc……

Ditt dilemma i sådana situationer blir att välja mellan att be om förlåtelse för något du absolut inte har menat. Eller att bara med sorg acceptera de relationsproblem som avslöjades av kommunikationsproblemet.

Helt ärligt! Vem vet bäst vad avsikten är med uttalade (eller nedskrivna) ord?

Den som talade (skrev), eller den som lyssnade (läste)?

Men så länge man tror sig veta mer om en annan person än den personen vet om sig själv, så inbillar man sig att man vet bättre vad den personen menar än han själv vet det.

Detta kallas “lagen om bjälkar och flisor”.

Varför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Svaret är att vi alla har upplevt skador i relationer. Vi har alla erfarenheter av bedrägeri, uttnyttjande och lögn. Och därför är det svårt att erbjuda någon annan förtroende.

Därför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Men då bör vi komma ihåg att Gud erbjuder oss förtroende för intet. Utan att vi på något sätt har förtjänat det eller kan förtjäna det.

Och förtroende är något som har med en relation att göra. Helt isolerad kan man inte ha förtroende. Förtroende existerar helt enkelt inte om man är helt allena. (Det är ju detta som är helvetets egenskap. Total isolation.)

Förtroende kan man aldrig kräva eller fejka. Man kan bara ge det.

Givet förtroende kan bemötas med trohet, men risken finns att det bemöts med otrohet.

Givet förtroende som bemöts med trohet är precis det som Bibeln kallar “tro”. (De ord som används i Skriften betyder just förtroende och trohet.)

Varför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Jo, därför att syndafallet lade grunden till all otrohet och förlusten av förtroende.

Därför är det så svårt att fråga “Vad menar du?”

Tänk en sådan skillnad det skulle bli på diskussioner och kommunikation, även i bloggarna, om vi hade TRO. För då skulle vi ha RO.

Därför skall vi inte bli förvånade att de som skadats mest råkar i mer dispyter än de som skadats minst.

De som skadats minst bör kasta ut (erbjuda) första “förtroendet”.

/Kjell

3 thoughts on “Vad menar du?”

  1. Ordet “varför” är också bra. Någon med konservativ livsåskådning säger alltid det när nymodigheter dyker upp. De som tänker förändra det som funkat bra till innevarande tidpunkt har bevisbördan att förklara varför det som man vill införa är så mycket bättre. Oftast finns (ännu) inget track record som överbevisar. Den som säger “varför” får dock inte med det ordet stoppa allt som är nytt. Men det är välbehövligt att reflektera över bakgrunden till nymodigheter. Ibland är det från Gud (annars skulle reformationer och väckelser aldrig uppstå), ibland är det faktiskt inte alls Gud.

    På tal om missförstånd och kommunikation så märker jag efter några års bloggkommenterande en viss “etablering” – både från mej själv och från de som till äventyrs läser va jag skriver. Jag tycker inte om det, men det fordrar ständig medvetenhet att “rycka upp sig”. Med detta menar jag att jag, och många andra med mej, efter ett tag placeras i ett fack och förväntas hålla mej där. Gör jag det inte kommer förvånade, irriterade, arga, ironiska kommentarer från andra – “sådär trodde jag inte du var”, “har du kommit bort från vägen”, “jag är ytterst förvånad”, etc, etc. Jag hoppas inte att jag tappar bort förmågan att säga “varför”!

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *