Mission och Trefaldighet

Varken ordet “mission” eller ordet “trefaldighet” (oftast kallat tre-enighet) finns med i Bibeln.

Som bekant finns det många miljoner människor, nej faktiskt miljarder, som inte tror att Jesus är Gud.

För att zooma in kan vi ju börja med alla muslimer för vilka Jesus [Issa] var en profet av lägre rang än Muhammed. Sedan kommer troligen materialisterna till vilka jag räknar animister, humanister och ateister som alla förnekar en allsmäktig Gud. Sedan vet vi att många judar inte ännu känner Jesus som “deras Herre och Gud”. Och till sist har vi en grupp messianer som även de förnekar att Jesus är Gud.

Hasse Boström, Ledarskribent och debattredaktör på Dagen filosoferar litet grand angående mission. Och det ville jag också göra här mitt under den stekande decembersolen i ekvatoriala Afrika. Faktiskt bara 3 mil söder om evkatorn.

Jag börjar med att citera det vi brukar kalla missionsbefallningen i Matteus kapitel 28, verserna 16 till och med 20:

De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Och ur denna text vill jag peka på två viktiga saker.

  1. Det står: “när de såg honom, tillbad de honom“; och ordet som används i grundtexten är “proskuneo”. Något oväntat, kanske, utbildar ordet hur en hund kryper och slickar sin husbondes fötter och händer. Det handlar om total underkastelse och blidkande. Det handlar här om tillbedjan av en grad som bara tillkommer Gud. Helt omöjligt att de Israeliter som tillbad Jesus skulle ha gjort detta om de inte verkligen trodde att han var Gud.
  2. Sedan tror jag att vi måste titta litet grand på “alla folk” som i grundtexten heter “panta ta ethne”. Just denna ordkombination förekommer på flera ställen i NT och översätts oftast “alla hedningar”. Men det kan inte bara handla om den “kollektiva” aspekten för hur döper man ett folk? Det finns således en personlig och individuell aspekt också.
    Jämför dock Matteus 24:14 Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.
    Här kan det inte handla om “alla människor (individer)”.

Sedan kan vi kompletera genom att citera Apostlagärningarnas första kapitel, verserna 4 till och med 8:

Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han [Jesus] dem: “Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” När de nu var samlade frågade de honom: “Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” Han svarade dem: “Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

Ordagrannt står det “och ni skall bli mina vittnen” i grundtexten “kai esesthe moi martures”. Och det kan faktiskt ordagrannt även översättas “och ni skall bli mina martyrer”. Och det är mycket begripligt att man behöver den kraft som Den Helige Ande ger för att kunna utstå detta.

Men det jag speciellt vill belysa här är att det handlar om att vara ett vittne.

Tänk dej att du har kallats som vittne i rätten. Då förväntas det av dej att du bara berättar om det du verkligen har sett och hört och erfarit. Ingen är intresserad av dina teorier och fantasier. Ju mer du kan begränsa din beskrivning till verifierbara fakta, desto trovärdigare är ditt vittnesbörd.

Och faktum är att det kan kosta väldigt mycket att tala sanning i rätten. För den anklagade kan ha bulvaner i publiken. Och dessa kommer att ta noga reda på alla fakta om ditt namn, vem du är och var du bor.

Det kostar att tala sanning, och ett vittne är bara ett vittne om han talar sanning. Ser du kopplingen med ordet “martyr”.

Vad har nu allt detta att göra med mission?

Jo, att vara ett vittne är något som vi alla är kallade till. Vi kan bara vittna om saker vi själva har erfarit.

Det handlar om att fungera som vittne där man är. Först i sin familj, sedan i släkten, sedan i byn eller stadsdelen, sedan i landet och till sist kanske intill jordens ände. Jämför: “Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

Och det handlar inte om prestationer i egen kraft utan “när den helige Ande kommer över” oss.

Det finns en hel del att säga om institutionaliserande av mission, men det får vänta till en annan gång.

/Kjell

Views: 60

7 thoughts on “Mission och Trefaldighet”

  1. Intressant reflektion angående ordet “vittne”. Dock undrar jag om liknelsen i domstol omedelbart går att använda? Jag har ingen erfarenhet av domstolar (ska man säja, tack och lov) och vet inte vad som där krävs av ett vittne, men man brukar förstås fråga vittnen om mer än vad han personligen sett och hört, man frågar även om annat. För vi måste ha med att vittna om den tro som är oss given. Oavsett om vi själva upplevt allt det som Bibeln talar om. Jag har inte sett någon död uppstå, jag har inte sett någon bli synbart helad, inga ben har växt ut, inga öron har öppnats, men jag tror fullt och fast på att detta kan hända och räknar med det när jag ber.

        (Reply)

  2. wildwest,

    Du ger nu själv ett bra exempel genom ditt vittnesbörd. Du håller dej till fakta. Det är långt ifrån alla som gör det.

    Du vittnar om dej själv och vad du tror.

    Du vittnar om dej själv att du inte har sett dessa saker i praktiken men ändå tror att de hör till Guds handlingsprogram.

    Men om du nu skulle försöka definiera vad det betyder att vara ett vittne så att det leder till att du får leda andra till en sund tro på Herren. (Lärande dem att hålla allt vad Han har befallt oss.)

    Då kommer du förr eller senare att upptäcka att vare sig dogmer eller sensationshistorier eller spekulationer nyttar något till.

    Och det har du säkert redan upptäckt.

    Att vara ett vittne innebär ju även att man är genuin och otvetydig.

    En stol behöver inte förses med en skylt som deklarerar att det är en stol. Alla kan se det.

    En säck med rutten potats kan förses med en skylt som säger “stol”, men den som en gång satt sig på den säcken kommer aldrig mer att lita på dylika falskdeklarationer.

    Du är ju ett vittne på din arbetsplats och övrigt i din umgängeskrets. Det är vi alla där vi lever och befinner oss.

    Vi är nog även alla litet besvikna över hur liten effekten blir på t.ex. arbetsplatsen, eller kanske i familjen.

    Att då dra ut och vittna längre hemmifrån i entusiasm ger inte en korrekt bild av verkligheten. För även där måste gedigna relationer uppstå och då skall man upptäcka att det inte finns genvägar som kan kompensera för idogt och uthålligt arbete.

    Artikeln är ju ganska kort, men kanske kan denna kommentar förklara litet mer om hur jag tänkte när jag skrev artikeln.

    Och jag vill passa på att säga att jag givetvis inte har något emot evangeliserande. Men även då måste man se till att det finns mer täckning än bara ett uppträdande.

    /Kjell

        (Reply)

  3. En broder i Herren som jag känner är ett ypperligt exempel på vittne/martyr. Han och hans familj har gått igenom så oerhört mycket plågsamt och hemskt. Trots allt elände har han en förunderlig tillförsikt till och förtröstan på Herren. Han är trygg i Herren och fylld av hopp och salighet. Denne broder har alltsedan vi lärde känna varandra sagt till mig när jag haft det tungt: Se på Herren, håll dig bara till Honom, lita på Honom. Det är inga tomma ord utan han lever precis som han lär. Tack vare Guds nåd att jag fick lära känna denna broder kan jag idag förtrösta på Herren i alla lägen. Tryggheten har vuxit, hoppet och tron likaså.

    Denna typ av vittne behövs det många fler av. Trovärdiga vittnen, som har fått uppleva Guds nåd, barmhärtighet, trofasthet och kärlek, och som trots svårigheter fortsätter att vandra med Herren. Vittnen som inte står i gathörnen och basunerar ut sina fantastiska nådegåvor, eller vad Herren gjort i deras liv, eller på andra sätt upphöjer sig själva. Nej, sådana vittnen som har dött och har sina liv fördolda med Kristus i Gud: Kol 3:3 ” Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.” Jag är övertygad om att sådana vittnen väcker människors längtan och hunger efter att vilja omvända sig till Herren. Dessa vittnen spelar inte teater utan de är äkta och sanna.

    Min önskan är att själv vara ett sådant vittne, och jag vet att det bara är Herrens nåd som kan åstadkomma det.

    Klag 3:22-23 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

        (Reply)

  4. Jag tror på att vara ärlig. Jag tror inget annat håller. En del talar om att vilka medel som helst är tillåtna för att en medmänniska ska bli kristen. Jag är tveksam. Det kanske håller ett tag, det kanske håller i en generation, men sen?

    Folk tycker det är märkligt att jag är ärlig mot ickekristna, de tycker jag svartmålar kristen tro genom att berätta att det faktiskt inte alltid funkar att be, man får inte ens det som verkar 100% logiskt. Jag tror istället att det ger en större trovärdighet. Att lova guld och gröna skogar när man blir kristen, alla problem löses, livet är alltid ett party, nej, så är det inte. Det blir en enorm backlash när folk upptäcker det. Och oerhört många som lämnat Gud talar just om detta: det blev inte som jag trodde, Gud hjälpte inte som en läskautomat. Vad beror det på? Delvis på falsk undervisning.

    Kristet liv handlar ytterst om mening och om ett hopp. Gud finns, han är medveten om vad som händer. Och jag har ett hopp på rättvis dom en dag. Det håller mej flytande.

    Jag tror mycket på dom personliga relationerna. Jesus visade på detta. Han umgicks med många människor på ett personligt plan. Ganska sällan hade han massmöten. Men istället har vi sedan länge i frikyrkan fått för oss att vi ska avhålla oss från umgänge med människor ute i “världen”, de skulle kunna få oss på fall. Det borde vara precis tvärtom! Vi ska engagera oss i andra människor så mycket det går, vara med på deras partyn, ta del av deras vardagsliv, lyssna på deras åskter och samtal, visa att vi bryr oss, det är nämligen en stor bristvara idag. Då får vi också chansen, då och då, till det som jag brukar kalla “det goda samtalet”, där vi kommer in på viktiga frågor.

    Jag är inte bra på det här heller numera. Förr var det bättre, när jag var ute på stan mer. Frampå nattkröken vid en bar kunde man ha helt fantastiska samtal med människor. Man undrar hur mycket det kan ha påverkat.

        (Reply)

  5. wildwest skrev: “Att lova guld och gröna skogar när man blir kristen, alla problem löses, livet är alltid ett party, nej, så är det inte.”

    Nej, sannerligen inte. Och jag tänker precis som du här.

    Var dej själv. (Någon annan kan du knappast vara!)

    Var ärlig, men presentera sanningen med god krydda och allt förstånd.

    Att skrämma eller locka in folk i “Guds rike” håller inte.

    Övertygelsen är Den Helige Andes jobb.

    Vi kan bara vara ärliga, genuina vittnen.

    Jag önskar dej Guds välsignelse i denna uppgift i ditt dagliga liv 2012.

    /Kjell

        (Reply)

  6. Tack Kjell för nyårsönskningen. Önskar Dig detsamma.

    Det personliga själavinnandet är ett ständigt dåligt samvete och har så varit genom gudstjänstlivet sedan jag var liten. Ärligt sagt har inte mycket hänt, förutom den karismatiska väckelsen i slutet av 70talet (som nog mest lyfte upp redan kristna), annars ser jag ingen rörelse. Jag tror det är för många som för mej: det har gått kramp i det här!

    Jag har inte detaljstuderat men jag ser sällan att Jesus dyvlar sina uppfattningar på folk som inte vill lyssna. Han talar om att vara en läkare för dom sjuka, inte dom friska. Men han finns i sammanhangen. Det är möjligt för människor att ta kontakt. Några gjorde det, om så bara att nudda hans mantelflik.

    Jag tänker på den gyllene regeln. Hur sannolikt är det att jag, trött efter jobbet, med snabba steg mot tunnelbanan, har lust att stanna upp och diskutera/få till livs något om tillvarons djupaste frågor? Jag är inte mottaglig. Så är inte andra människor heller avseende min kristna tro. Jag måste ha respekt för det. I väldigt många sammanhang passar det sej inte att plötsligt ramla in genom dörren med en fråga om livets mening eller Guds existens.

    Däremot, och där gäller att vi tar oss tillvara allihop, NÄR en kantring i samtalet sker måste jag hänga på. Undrar vad livet är bra för, säger någon deppig kollega. Dags att ta bladet från munnen. Det måste vara ondska som drivit Breivik – dags att hoppa in.

    Men i många fall får vi helt enkelt inte vara mera påstridiga än vår Herre själv var. Om krampen släpper, om talet om korset för oss blir en vardaglig naturlighet, då tror jag också det ger effekter.

        (Reply)

  7. wildwest,

    Du kanske inte får glömma att vi är starkt programmerade att tänka individualistiskt. Och det skymmer nog sikten ganska ordentligt på vissa texter i Guds Ord.

    Paulus budskap om en Ande och en kropp kan vi höra många gånger om och fortfarande tro att ett lillfinger skall gå ut på gator och torg och evangelisera. Men lillfingrets roll är att vara lillfinger.

    Det tillkommer inte oss att utmäta vilken delaktighet som förebedjare hade och vilken delaktighet den som talade hade när någon kommer fram och vill bli frälst.

    Det kommer att bli många överraskningar hemma hos Herren.

    /Kjell

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *