Lidande och intighet

Detta blir den fjärde och sista artikeln i serien om lidande. De tidigare inläggen finner du här: Den korrupta naturen – ett lidande, Beskyllningar – ett lidande och Sanningen – ett lidande.

Rom. 8:18-22

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.

Paulus var ju bevandrad i lidande så han måste ha insett något viktigt här. Men det jag vill koncentrera på i denna artikel är det som handlar om att “hela skapelsen suckar och våndas”. Det gör den för att den “har blivit lagd under förgängelsen”. Ordet i grundtexten “mataiotes” betyder nyttolöshet eller meningslöshet eller intighet.

Låt oss fantisera ihop ett exempel. Vi tänker oss att det är vinter och halkigt väder. Du har blivit litet försenad och måste skynda dej att åka till Arlanda för att inte missa ditt flyg. Det blir jäktigt och du håller litet för hög hastighet. I en kurva åker du av vägen. Bilen sitter fast och är skadad men du själv är nästan oskadd.

Inget nätverk, så du kan inte använda mobilen. Genvägen du tog trafikeras sällan så där sitter du. Och du missar ditt flyg. Stort förtret. Men efter några timmar kommer det en snöplog och du får hjälp att kontakta bilbärgningen. Medan du väntar hör du på nyhetsutsändningen som rapporetrar att flygplanet du skulle ha varit ombord på har störtat och alla ombord har omkommit.

Du blir givetvis chockerad och tackar Gud att du bara flög ur kurvan och bara kvaddade bilen. Men så inställer sig frågan om det kanske var Guds mening att du skulle halka av vägen så att du missade planet. Det är lätt gjort att tänka så.

Men i så fall måste frågan besvaras om det var Guds mening att de andra 350 passagerarna skulle dödas i krashen. Inga lätta frågor att besvara, och man gör nog väl i att vara mycket försiktig med vad man säger till de inblandade.

Ja men, säger du, inte ens en sparv faller ju till marken mot Guds vilja. (Matt. 10:29-30, Lukas 12:6-7) Och till och med håren på våra huvuden är räknade. Och så grubblar vi vidare men vi kommer inte att hitta svaret innan “intighetens välde” har avskaffats.

Predikaren är en epsitel tillägnad nyttolöshetens välde. Så här skriver han:

Pred. 1:2 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren. Förgänglighet och åter förgänglighet! Allt är förgängligt. 3 Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen?

Jag tycker 1917 års ordval är starkare: “Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”

Intighet och nyttolöshet, allt är nyttolöst och meningslöst, säger Predikaren. Men han avslutar sin dystra epistel med några visdomsord:

Pred. 12:1 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;

Pred. 12:13 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. 14 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

I Nya Testamentet avrundar Paulus med ett liknande uttalande:

Romans 8:28a Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa

Det finns en anledning till att jag tar upp det här. Det uppstod nämligen ett meningsutbyte efter att en person skrev följande:

Person 1: “Herren använder sig av sjukdom och lidande för Sina syften.”

Reaktionen blev:

Person 2: “Vill först säga att ingen av oss har svar vad gäller sjukdom och lidanden här på jorden. Men, att säga att ‘Gud skulle använda sjukdom (!) och lidanden för Sitt syfte (!) är väldigt konstigt och upprörande.”

Ytterligare en person replikerade:

Person 3: “Min fundering blir: Herren kan tillåta det, men det är inte han som sänder det.”

Och då måste vi väl kolla om dessa motargument kan stämma.

5 Mos. 28:22 HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås.

Psalm 106:15 Då gav han dem vad de begärde men sände tärande sjukdom bland dem.

Apg. 12:23 Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.

Upp. 2:22 Se, jag lägger henne på sjukbädden, och de som bedriver otukt med henne skall komma i stor nöd, om de inte omvänder sig från hennes gärningar.

Så, vad kan man då komma fram till?

Jesus säger: “Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Johannes 16:33)

Hebr. 12:5 Ni har glömt den uppmaning ni får som söner: Min son, förakta inte Herrens tuktanoch tappa inte modet, när du tuktas av honom.

Hebr. 12:11 För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.

Tuktan kan man ta emot med öronen. Och det handlar inte om örfilar, om man lyssnar:

Ords. 1:8 Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.

Har du någon gång hört uttalandet: “Genom nöd lär man sig bedja”? Det är inte sant, för det kan lika lätt leda till att man lär sig förbanna.

Det finns ingen inbyggd mening med sjukdom och lidande, men för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, och vi kan vara vid gott mod för Jesus har övervunnit världen.

Om vi har vårt mål i Himmelen så samverkar allt, både lidande och glädje, både brist och överflöd, till det bästa. Det har Herren lovat oss.

Paulus uttrycker det så här: “Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig; jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist. Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.” (Fil. 4:12-13)

Utan Honom som ger oss kraft blir allt meningslöst.

/Kjell

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Lina Sandell

Views: 44