I serien om lidanden med första delen här tänkte jag ta upp mobbing.
Följande funderingar nådde mej:
Vissa människor har varit utsatta för väldigt mycket svårigheter i sina liv i form av verbal mobbing på ett abstrakt vis. I form av elak ironi, antydningar, spydighet, därför har de aldrig känt sig älskade och tror att allt som människor säger är provocerande elakheter.
Och jag tänker börja mina egna funderingar med litet grand av mina egna erfarenheter.
Alldeles innan jag skulle börja andra klass i skolan flyttade vi från ett hus i utkanten på en mindre stad till ett nybyggnadsområde strax utanför staden. Det hade alltså varit landsbygd men blev nu plötsligt en “sovstad”.
Troligen var inte alla som bodde där glada över att skogen försvann och blev en villastad. Och som nykomling blir man lätt mobbad.
Det visade sig på olika sätt. Den värsta händelsen var när jag och mina lillebröder blev tvingade till ett närliggande grustag och fastbundna vid ett träd. Ligisterna som gjorde det snötvättade oss och hällde kallt grus i våra kläder. Det var vinter och vi frös. Sedan lämnade de oss bundna vid trädet.
Jag minns inte längre hur vi kom loss, men jag minns att vi var både kalla och trötta och ledsna när vi sent om sider kom hem till en orolig mamma.
Vi bodde inte värst länge där för min far bytte jobb och därför flyttade vi till Stockhom. En flytt på 20 mil. Där började jag tredje klass.
Och igen var jag en utböling som talade annorlunda än resten av barnen i skolan. Stockholmskan skiljer sig en hel del från Närkingskan. Jag var nu en [svordom] bond-[svordom].
Och igen fanns det “tuffa” grabbar i skolan som inte nöjde sig med verbal mobbing men även utövade fysiskt våld.
Innan jag började femte klass flyttade vi igen. Till ett nybyggnadsområde alldeles utanför Arboga. Och precis samma scenario utspelade sig. Där vara jag en [svordom] storstads-[svordom]. Och dessutom en “kristen åsna”.
I skolan fanns det en mindre begåvad pojke som hade suttit kvar ett par gånger. Han var alltså lekamligen mycket större och han var en bully. Han brukade mishandla mej både nu och då.
Sådant smittar och det fanns flera ligist-typer som likasom hakar på och misshandlar dem som de ser som försvarslösa och veka.
Tills en dag jag upptändes i vrede och slog kvarsittaren ordentligt. Han hade inte räknat med detta och han överrumplades.
När jag skulle börja min 2 kilometer långa cyckeltur hem efter skolan stod han och väntade på en ganska trång gata. Nu skulle han minsann slå ihjäl mej.
Men jag tänkte inte låta det hända och istället slog jag först. Jag slog så hårt jag kunde och den store bullyn byttes om i en gnällande fegis.
Ryktet spred sig och jag mobbades aldrig mera.
När vi igen, efter två år flyttade tillbaka till Stockholm, till en annan del av staden, visste jag att jag skulle spela tuff vid första minsta vink att man ville mobba mej.
Det lyckades och jag tror att det är alldeles fel att lära små barn att vända andra kinden till när de mobbas. Men det är en annan historia.
Nu vill jag berätta varför den citerade funderingen ovan gick rakt in i mitt hjärta.
Min erfarenhet med mobbing har nämligen lett till både negativa och positiva saker.
Negativt att jag är rädd för vissa typer av människor och tycker illa om gruppaktiviteter, sport, fester och dylikt, och är rädd att vara ute efter mörkrets inbrott.
Positivt att jag kan känna mej hemma var som helst och tar initiativet oberoende av vad andra tycker och tänker.
Ja, så kan det gå!
Men, till sist vill jag lägga till något till den citerade funderingen.
Om inte den som känner sig anfallen kommer ut i ljuset och vittnar om sitt lidande finns det faktiskt ingen som kan veta att han/hon är ett offer för mobbing. Han/hon kan då själv upplevas vara mobbare.
1 Johannes 1:3-10
Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig. Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.
Kom ut i ljuset om du lider av följderna av mobbing eller andra lidanden som har gett ärr som inte vill läka. Det leder till gemenskap.
Ingen annan kan göra det i ditt ställe.
/Kjell
PS. Vill påpeka att detta är en annan “Kjell” Kjell blev mobbad för sin tro
Views: 64
Tack, Kjell, för att du är så modig och självutlämnande.
Jag tror inte heller att vi ska lära våra barn att vara passiva. Några vänner till oss gjorde så med sin son, och han åkte på rejält stryk gång efter gång. Hade han fått stöd hemifrån att försvara sig, så hade han kunna stå upp mot sina förtryckare.
Bara när man har redskapen för att kunna försvara sig, kan man senare förstå och välja att vända andra kinden till. Då blir det inte som ett hjälplöst offer, utan som ett medvetet ställningstagande.
Barn kan vara så otroligt gymma!
Den som säger att de ‘tror på det goda i människan’ tycks vara totalt okunniga om hur det går till i sandlådan.
Själv har jag inte fått stryk i skolan, men jag har både retats, och emellanåt retat andra eller försvarat dem som retats. Så jag är själv i någon mån skyldig till det jag har utsatts för.
Däremot har jag ofta upplevt mig vara ett andrahandsval hos mina kompisar – de kom till mig när de var osams, och sedan när de var sams, så viskade de bakom ryggen på mig, och gjorde sig lustiga på min bekostnad. Ibland kom de och frågade om de fick gå ut med min hund – men mig ville de inte ha.
Det smärtar ett barn att inte känna att någon vill ha en som vän, förutom som reservkompis. Jag har insett att, varje gång jag hamnar i en liknande situation, med två väninnor, och så jag som tredje hjulet, så drar jag mig lite tillbaka, även som vuxen. Något i mig tar för givet att de inte vill ha mig, och det har under många år präglat mig, och gör det kanske ännu.
Men det har också hänt något i mitt hjärta.
Jesus har hjälpt mig så otroligt mycket med att se saker i ett nytt ljus, och att förstå att det jag upplevde som kränkande många gånger var omedvetet från andras sida. Han har läkt mycket av det som kändes trasigt, och hjälpt mig att förlåta, och lämna det förflutna bakom mig.
Än idag har jag dock svårt att ‘tränga mig på’, när jag upplever att några redan är tajta vänner. Känner inte att det finns plats för mig. Men det har å andra sidan Herren vänt det till något gott, för jag märker en tendens i mig att se andra som är ensamma eller utanför, och uppmärksamma dem.
Det vi har genomlidit får vi också en större förståelse för i andras liv. Därför kan jag ändå tacka Jesus för det som varit svårt, om jag med det vunnit empati för andra.
Han samverkar allt till det bästa i våra liv. : )
mvh, Ingela
Ingela (Reply)
Intressant. Jag skulle idag inte uppfostra barn, om jag hade några, till att acceptera förnedring utan be dem “säja ifrån”, på ett eller annat sätt. Kombinerat med en för övrigt kärleksfull hemmamiljö tror jag inte att det skapar en ny ligist. Det finns nämligen alldeles för många exempel på det omvända, att särskilt kristna ska vända andra kinden till och acceptera vad som helst, för att sedan lida resten av livet. Den tanken är felaktig.
Inte ens Paulus vände andra kinden till. Han hävdade sina medborgerliga rättigheter. Att lida för Kristi skull är en annan sak än acceptera att vara hackkyckling.
Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad även om jag var en knubbig person som barn och mina föräldrar inte hade råd med märkeskläder (mamma sydde allt själv). Men så gick jag, tack och lov, i en dräggfri skola, det har inte alla förmånen att göra.
Däremot fick en del av mina föräldrars välmenade kristna åsikter stort, och inte alltid så positivt, inflytande på mig. Man ska som förälder vara noga med hur man talar till sina barn. Jag fick t ex höra att man inte ska diskutera. Vad mina föräldrar menade var att man inte ska ifrågasätta sin kristna tro och tillåta att man vänder och vrider på den genom att andra försöker få en att tvivla. Jag tolkade förstås “diskutera” som att detta var synd rent generellt och avhöll mej från alla dialoger i klassrummet vilket påverkade mej att vara tyst, alldeles för tyst, som lärarna sa varje föräldramöte.
wildwest (Reply)
Tack Kjell, Ingela och Wildwest för alla modiga vittnesbörd!
Visst kan barn var grymma, hörde i sen – somras att BRIS var nedringda inför skolstarten.Det var så många barn som gruvade sig för att komma tillbaka till sina “plågoandar”, att höra sådant gör verkligen ont i hjärtat.
Själv minns jag min mellanstadietid i skolan, som en mara helt enkelt! Hade motsatta problem till dig, Wildwest, växte nämligen så det knakade och var mager som en sticka.
Idealet idag, men tyvärr inte då 🙂 Jympan gruvade jag mig alltid mest för, för då skulle man ju ta av sig! Annars försökte jag att dölja min kropp under stora och bulsiga kläder.
“Spetan”, Solstickan, pinnen och andra trevliga smeknamn duggade tätt, och alltid när man minst önskade det. Maximal pinsamhets effekt alltså! Det gick så långt att jag till sist började skolka från gymnastiken.
Men i högstadiet kom räddningen, för då bytte jag skola och hade hunnit runda till mig lite på höjden också.Var inte längre platt som en planka menar jag 🙂
Men komplexen för mina långa, smala, ben satt i länge. De obetänksamt uttalade orden, formade lite bilden ut av mig själv.
Hälsningar,
Antonia
Antonia Berglund (Reply)
Å andra sidan är vi alla människor och det är svårt att veta vad som kommer sitta fast i en person länge eller inte alls av det man säger. Det blir omöjligt att föra ett otvunget samtal om man ska väga varje ord på guldvåg. Med det inte sagt att man ska vara obetänksam. Min uppfattning om senare tiders generationer är att man är så ömhudad och lättdiskriminerad att det inte går att säja nånting. Vi har hamnat i ett annat dike.
Det är också skillnad på uttalanden man kommer ihåg och det som verkligen krånglat till livet. Jag kommer förstås ihåg när min farfar sa till mej att jag var för tung när skruvarna ramlade ur trehjulingen som jag älskade att susa runt på. Då var jag fem år. För övrigt tycker jag fortfarande att något av det roligaste som finns är att susa runt på hjulförsedda fordon.
Jag kan inte säga att något uttalande har skadat mej på något avgörande sätt. Även om man kommer ihåg dem. Det som krånglat till livet för mej har varit diverse kristna beteendemönster, läror och välmenade varningar som fått motsatt effekt.
wildwest (Reply)
Tack Kjell och ni andra som skrivit och berättat om era erfarenheter. Jag ska komma ut ur mörkret också och berätta lite om vad jag varit med om, och vilken effekt det haft på mig. Jag har blivit mobbad både som barn och vuxen, både fysiskt och psykiskt, i skolan, av kollegor och av närstående. Det har gett ärr som både gör ont och märks av då och då, på olika sätt.
Jag brukade förut tänka om mig själv att jag är asocial, men det gör jag inte längre. Den beskrivning Kjell ger stämmer bra med mig. Jag tycker illa om gruppaktiviteter, fester och dylikt, däremot är jag inte alls rädd för att vara ute efter mörkrets inbrott. I stället känner jag obehag om det är en trång korridor i t.ex. en skola och så står det folk och tittar mot mig, då kan jag bli lite skärrad (det var ofta på sådana platser mobbningen skedde).
Det är skoltidens mobbning som var mest fysisk, svår misshandel dagligdags av pojkar i klassen, så småningom mycket kränkande behandling av flickor från min egen och andra klasser (det var så äckligt så det vill jag inte berätta). Ingen grep in, vare sig i skolan eller hemifrån. Denna misshandel tog slut (efter ca två och ett halvt år) när de knuffade omkull mig, jag slog i huvudet i en sten och svimmade av och fick en hjärnskakning. Efter det blev jag lämnad i fred.
Sen var det på ett av mina jobb, där fick jag höra av mina kollegor att det hade varit bäst om jag aldrig blivit född, och att jag var orsaken till att det inte fungerade bra på arbetsplatsen. När jag nu tänker på det förstår jag bättre varför jag kan känna mig oönskad och ovälkommen.
Den tredje mobbningen var inom familjen, en familj jag inte längre tillhör. Där fick jag gång på gång höra att jag kom från en sämre familj, att jag hade tur som kom till den mycket finare familjen, att mina ideal, det jag uppskattade och tyckte om inte var “rätt”, kort sagt att hela jag var “fel” och inte dög. Och så trodde jag – ända tills jag blev frälst!
Tänk en så god Gud vi har! Han räddar oss, Han ger oss liv. Herrens ord i Joh 10:10 är en verklighet för mig:”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” Herren har gett mig liv, Han har rest upp mig igen och ställt mig på den stadiga grunden, Han själv.
Efter att jag blev frälst (blev det i vuxen ålder) försökte jag länge hitta någon församling där jag skulle kunna passa in och fylla en funktion. Det har jag inte gjort ännu, och nu söker jag inte längre. Jag vet att Herren beskyddat mig och besparat mig från att gå alltför vilse genom att inte fastna i osunda sammanhang, jag har sett hur en del av de sammanhang där jag varit tidigare har spårat iväg rejält. I stället ser Herren till att jag lär känna syskon, inte så många, men äkta syskon, framför allt här på nätet. Herren vet vad som är bäst för oss, och jag vet att allt har sin tid. Idag är det tid för gemenskap med ett fåtal, en annan dag kan det se annorlunda ut.
Herren har också befriat mig från fruktan att bli utnyttjad, lurad och trampad på igen. Den längtan jag hade att vara omtyckt, önskad, välkommen gjorde mig mottaglig för smicker och beröm från skrupelfria människor (framför allt män). Det gjorde att jag blev lurad både en och flera gånger. Sedan slog det över åt andra hållet och jag blev oerhört misstänksam mot människor. Nu tänker jag att nog kan jag bli lurad igen, men det gör inget, för jag vet att Herren är med mig, jag är aldrig ensam och något mycket bättre väntar! Upp21:4 “Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” Evighetshoppet, kära syskon, det är så dyrbart och ljuvligt! Mörkret har fått ge vika i mitt liv, tack gode Gud för det!
En liten parentes: trots att jag som barn blev mobbad i skolan och som vuxen i skolvärlden också är det ändå i skolvärlden jag helst vill vara idag! Det kan inte vara någon annan än Herren som vill ha mig där. Hade inte Han gett mig den glädje jag har över att jobba som lärare (det är inte alltid kul att ha med tonåringar att göra, men jag kan inte tänka mig något annat jobb ändå) hade jag aldrig satt min fot i en skola igen.
MS (Reply)
Vänner,
Tack för alla vittnesbörd. Flera är välkomna.
Jag tror ingen kan läsa detta och förbli oberörd.
/Kjell
Kjell (Reply)
Läs artikeln i Dagen om mobbing. Vill påpeka att detta är en annan “Kjell” Kjell blev mobbad för sin tro
/Kjell
Kjell (Reply)
Ingela,
Hej Ingela
tack för det du skrev, Jag blöir så gald när någon skriver och berättar att Jesus hjälper den som är /har varit utsatt för det är verkligen så.
Kjell Svedman (Reply)
Kjell Svedman,
Kjell, du ha skrivit en bok om mobbning. Var kan jag köpa den? Kanske jag kan ha lite nytta av att läsa den också.
MS (Reply)
Tack, Kjell!
Man kan ju tro att det som skett i barndomen ska stanna i barndomen…
Men vi har väl sett bevis i dagarna – med statens offentliga ursäkt – att det barn blir utsatta för, det sitter kvar hela livet.
Hade det inte varit för Jesus, så hade jag nog varit fylld av bitterhet och ömma sår än idag. Vem vet vad och var jag hade varit idag om det inte vore för Honom.
Tack och lov – underbara nåd.
Ingela (Reply)
Hej Kjell.
När jag fick din bok i min hand kunde jag inte sluta förrän jag sträckläst ut den, vilken uppväxt!! Du klarade av det där de flesta skulle gett upp, den berörde mig djupt.
hoppas vi hörs.
Björn
Björn Hamberg (Reply)
Björn Hamberg,
Vittnesbörd är alltid värdefulla.
Men jag förmodar att du syftar på Kjell Svedmans bok som presenterades i Dagen.
Det är alltså en annan Kjell, så vi får hoppas att han läser här någon gång och ser din kommentar.
/Kjell
Kjell (Reply)