Detta blir den tredje artikeln i serien om lidande. Här hittar du nummer ett och nummer två.
Texten tar jag ur Romarbrevets åttonde kapitel, verserna 18 till och med 28:
Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.
Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder.
Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.
Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.
Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser?Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.
Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.
Som vanligt säger Paulus en hel del med några få meningar och jag tänker bara belysa en del av det han säger. Bilden avslöjar att detta kommer att handla om lidande som har med åldrande och förgängelse att göra.
Det finns gott om religioner, metoder, taktiker och medel som lovar samma sak som ormen lovade Eva. “Nej, visst inte skall ni dö!”
Man går så långt att man slutar respektera människors liv för att försöka se litet yngre ut eller leva litet längre. Man använder sig av aborterade barn eller dödade “in vitro” foster för att producera medel som kan dölja åldrandet eller kanske förlänga livet litet grand.
Och vi som redan blivit “gamla” vet att en hel del saker i kroppen funkar sämre och sämre. Och en hel del av de saker som fortfarande funkar gör ont.
Och en av de mest förbryllande saker jag vet är följande.
En man och en kvinna ingår äktenskap. De arbetar båda troget att bygga enhet och samförstånd så att de till sist verkligen blir “en kropp”. Och när de inte längre kan leva utan varandra så tillåter Gud att en av dem dör och lämnar “en halv kropp”, med ande och själ, kvar att sörja.
Guds Ord lovar att ingen skall prövas över sin förmåga. Men nog verkar detta vara på gränsen!
Och vad skall man säga om sjukdomar som som långsamt fortskrider och under både fysiskt och psykiskt lidande leder till att man blir mer och mer invalidiserad och till sist dör?
Lade du märke till att Paulus talar om “vår kropps förlossing”.
Lägg märke till att han inte skrev “förlossningen från vår kropp”.
Vi lever nu i “ett slaveri under förgängelsen”. Varför slaveri? Jo för att det som utmärker en slav är just att han inte kan befria sig själv.
Men vi får ha “hoppet att skapelsen skall befrias från detta slaveri”. Och i det hoppet är vi frälsta (nutid) skriver Paulus, fastän det “ännu inte är uppfyllt” (framtid).
Och han menar att just detta leder till att vi “väntar uthålligt”. Tja, vilka andra alternativ finns det om man inte vill vända Gud ryggen och bli en rebell.
Men om vi väljer att tro, alltså behålla förtroendet för Gud och vara Honom trogna, så hjälper Anden oss mitt i eländet så att vi inte blir existentialister, eller värre, genom de tankar vi frestas uttala.
Och, om vi således “älskar Gud” med allt vi har och kan ge, med hjärta, själ, kraft och förstånd, ja då kommer allt detta att samverka till det bästa.
Och då kommer vi en dag att få konstatera att “den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som” vi då har fått.
Det skadar inte att öva sig i dessa tankegångar och lära sig att acceptera förgängelsen som ett faktum vi inte kan undvika.
Kan du fortfarande knåda deg utan att fingrarna värker?
Kan du fortfarande gå i trappor utan att knäna värker?
Kan du fortfarande laga mat, diska och hänga tvätt, utan att ryggen värker?
Hör du fortfarande på båda öronen?
Kan du läsa utan att ögonen rinner?
Predikaren 12:1
Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
Och om du är ung, och fortfarande tror att livet är långt och att du har god tid på dej ….
Må Herren ge dej vishet så att du inser att detta inte är fallet.
/Kjell
Views: 41
Det är denna förkunnelse som inte hörts på länge. Det passar oss inte i dagens samhälle att tala om förgängelse och död. Enligt en berömd psykiater så är vi oerhört rädda för döden idag vilket för med sej en hel massa beteenden som inte heller fanns förr när döden sågs som port till evigheten – det var på den tiden vi åtminstone hade en grundtro i samhället.
Lidandet är där och det är ibland extremt svårt att få ihop med en älskande Gud. Det låter som en standardklyscha, men har man råkat ut för detta på ett handfast sätt så är det inte lätt att bära, dessutom till synes utan orsak och mening (jämför med Job).
Nu talas i bloggposten om ett tänkt läge i ett välfärdsland. Vi kan till allt detta lidande lägga till svält, krig, flykt och resurslöshet. Någon säger att helvetet redan är här när man tänker på sådana människor. Jag tror att detta lingvistiskt är något slags helvete men det finns trots allt fortfarande hopp, förlossning och allt det som bibelstället ovan handlar om. Ta den maximalt mest eländiga tillvaron och ta bort hoppet om en Gud, den faktiska icke-existensen av Gud, då får du helvetet på riktigt. Att denna tillvaro kan beskrivas som ett ställe av gråt o tandagnisslan är inte konstigt.
wildwest (Reply)
wildwest skrev: “Det är denna förkunnelse som inte hörts på länge.”
Ja, så kan det gå när gamla stofiler har en internetuppkoppling. 🙂
Vidare skrev du: “Någon säger att helvetet redan är här när man tänker på sådana människor.”
Vad sägs om vedermödan?
Personligen tror jag att “Den Stora Bedrövelsen” började när Eva bet i frukten, och att den pågår än. Tills Jesus kommer tillbaka.
Sedan finns det en ganska intressant tanke som C. S. Lewis presenterade.
De som kommer till Himmelen kommer att se tillbaka och se att de alltid var där eller i alla fall i dess förgård.
Och de som kommer till helvetet kommer att se tillbaka och se att de egentligen alltid varit där.
Perspektiv att fundera litet grand över.
/Kjell
Kjell (Reply)
Det där med vedermödan är en besvärlig historia. Jag studerade ämnet för många år sedan och kom fram till att nästan varje skribent hade en annan åsikt om saken. Jag kan helt enkelt inte ämnet.
Men att vedermödan kommer och går bland olika folk och länder under olika perioder av historien – det känns inte riktigt logiskt. Personliga, familjära, nationella, kontinentala, världsvida vedermödor i olika hierarkier. Jag lär mig gärna mer om detta men min uppfattning nu, utan att jag kan rabbla bibelcitat, är att vedermödan inträffar efter uppryckandet av den kristna församlingen, men före tusenårsriket. Vad sedan vedermödan ska ha för effekt på människor som inte blivit uppryckta förstår jag inte. Varför människor som inte trott på Jesus ska få ta del om tusenårsriket med evig fred och paradisiska omständigheter förstår jag inte heller. De är ju ändå dömda till evig död, trodde jag.
Koncentrerar man vedermödeundersökningen bara på Sverige så har även vårt land haft sina vedermödesperioder, t ex hungersnöden som föregick USA-emigrationen, t ex krigen under stormaktstiden med tillhörande missväxt och pest. Inte var det roligare tider att leva i. Men jag vet inte om någon präst då tyckte att man levde i vedermödan.
wildwest (Reply)
Personligen anser jag att livet är en plåga och att leva som ofrälst är livsfarligt.
HL (Reply)
wildwest skrev: “min uppfattning nu, utan att jag kan rabbla bibelcitat, är att vedermödan inträffar efter uppryckandet av den kristna församlingen, men före tusenårsriket”
Den uppfattningen kom i modern tid till runt 1830 när en ung skotsk kvinna Mary McDonald (tror jag hon hette) fick detta som “profetia”.
Profetian togs upp av John Nelson Darby. Han som stiftade Plymouthbröderna. En extrem sekt som ansåg att inga andra än dem var de riktigt frälsta och därmed Guds Utvalda Folk.
Tyvärr slog denna villolära an och blev en självklarhet i stora delar av kristenheten.
Vad gäller det där med pre-trib har jag alltid undrat hur man kan gå på det….
Jesus säger: “Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:39-44)
Hur många dagar finns det kvar efter “den yttersta dagen”?
Inte många va? I alla fall inte 7 år.
Koppla det med 1 Tess. 4:16-18 “Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. Så trösten nu varandra med dessa ord.”
Så när uppstår då “de i Kristus döda”?
Jo på den yttersta dagen!
Kolla sedan Upp. 20:4 Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år. 5 (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. 6 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.
Hur många uppståndelser finns det före den första uppståndelsen?
Svar: Inga.
Och vilka uppstår då, bland andra?
Jo de som inte tillbad Antikrist.
I rest my case.
/Kjell
Kjell (Reply)
Vet inte hur min uppfattning skilde sej Din? Uppryckandet före tusenårsriket. Vedermödan före tusenårsriket. Vi regerar med Kristus under tusenårsriket, dvs vi är uppryckta när vedermödan kommer.
Men varför ska det finnas ett paradisiskt tusenårsrike när bara onda människor finns kvar på jorden? Eller blir vi återplacerade där efter uppryckandet?
Det här är inte ett ämnesområde som jag lagt mycket vikt vid. Min praktiska uppfattning har alltid varit att om jag håller mej nära Jesus så ordnar det sej.
wildwest (Reply)
wildwest,
Skillnaden är denna:
Du skrev: “vedermödan inträffar efter uppryckandet”
Jag skrev: “vedermödan inträffar före uppryckandet”
Annars stämmer inte kombinationen av Upp. 20 och 1 Tess. 4
/Kjell
Kjell (Reply)
Jag håller med – det här är predikan vi skulle behöva mer av.
Både biblisk och relevant.
Annars har jag hört en del ‘relevanta’ predikningar, som inte haft mycket Bibel i sig.
Och för all del även ‘religiösa’ predikningar, som kännts ganska irrelevanta för den värld och tid vi lever i.
“Vilken tur att gamla stofiler har internetuppkoppling!” 😀
Ingela (Reply)
Kjell,
Det man kanske blir mindre glad över att läsa är att vedermödan, då jag absolut tror vi är kvar på jorden, verkar vara väldigt tuff.
Mat 24:21 Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.
Mat 24:22 Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.
Varför skulle Herren säga så om kristna nu inte fanns kvar på jorden?
Andreas Frost (Reply)
Andreas Frost skrev: “Det man kanske blir mindre glad över att läsa är att vedermödan, då jag absolut tror vi är kvar på jorden, verkar vara väldigt tuff.”
Nu tror jag visserligen att slutklämmen blir de omtalade 7 åren.
Att det kommer att finnas gemensamma nämnare och utverkningar på global nivå verkar rimligt.
Och för Svenskar kan det vara svårt att förstå, men även mitt under krig är en stor del av tillvaron nästan “normal”.
Det kommer troligen att finnas ganska stora skillnader från land till land, eller plats till plats.
Och vi har tillåtelse att göra det bästa vi kan av situationen.
Sedan får vi väl förtrösta på att Herren har lovat att inte “pröva” någon över förmågan.
Jag tror således att det kommer att finnas överraskande ljuspunkter mitt i bedrövelsen för de som inte avsvär sig tron.
/Kjell
Kjell (Reply)