I en artikel i Dagen sägs det att man inte måste “tro på helvetet”.
Kristna måste inte tro på helvetet
Uttalandet låter kanske okay vid första ögonkastet, men om man betänker att Jesus är den som talar mest om helvetet bör man kanske tänka både en och två gånger på konsekvenserna.
Frågan är hur mycket av Kristi uttalanden vi kan stryka om vi fortfarande vill kalla oss Kristna!
Min svar skulle bli: Inte ett enda!
Men sedan är det givetvis en annan fråga hur centralt läran om helvetet måste vara i förkunnelsen.
Och givetvis bör förkunnelsen vara centrerad runt Jesus, Evangelium, Frälsning …..
Se vidare min artikel om Vad finns i helvetet?
För utan frälsningen har vi nog stor anledning att fundera litet på alternativet.
Alternativet är nämligen helvetet.
/Kjell
PS. I och för sig handlar väl även artikeln om de baptistförsamlingar som ställer sig avvisande till det nya samlings-samfundet även om denna fråga.
Frågan om var man kan dra gränserna för vad som ryms inom “kristen tro” innan det handlar om något helt annat.
Views: 29
Detta är min största fundering idag (bortsett från de personliga som jag skrev om i förra bloggposten)! Jag tror det är vattendelaren för oss i västvärlden på ett mycket konkret sätt. Och det kan nog vara en smärtsam upplevelse för många att tvingas kalla sina medmänniskor för icke kristna, de är ju så fina människor.
Jag tror det finns åtminstone två skäl att detta är viktigt. Det ena är att människor som kör den smala vägen på två hjul har ett gnagande dåligt samvete och inte vill höra det rätta budskapet. Hur får man då tyst på det? Två sätt: hålla för öronen själv eller försöka bli av med budbäraren. Med andra ord: vi blir nedtystade, bortargumenterade och förföljda främst av s k kristna. De som inte vill ha den fulla sanningen. Det stör deras sinnesfrid (och det ska det naturligtvis göra!). Det tredje alternativet, att ta emot korrektion, det är inte populärt i den värderelativistiska nutiden. I detta sammanhang kan vi också se hoten om mot yttrandefrihet, religionsfrihet och demokrati. Om man vill få bort budbäraren, sanningen, då tar man till vilka medel som helst, vägen dit måste banas, men antydningarna idag är fler än förr om åren.
Det andra skälet är att de av våra medmänniskor som är helt ovetande om kristen tro (det stora flertalet om man inkluderar andra religioner), får en helt fel bild av kristendom. Det blir en vrångbild som vid dagens slut visar sig ledde dem totalt fel. “Det är bättre att en kvarnsten hängs om villolärarnas hals och de sänktes i havens djup…”.
Jag glömmer aldrig ett inslag på tysk tv för kanske 15 år sedan. En sekulär tv-station delade ut biblar och skulle se vilken effekt det fick bland unga människor. Sedan blev några av dessa inbjudna till studion och mötte en präst. Många av de unga var berörda. Men prästen hade en överlägsen attityd, tyckte nästan synd om dessa dårar som börjat tro på Bibeln, han plockade av dem allt som de börjat få en gryende aning om: undren var fabulerade, uppståndelsen skulle uppfattas bildligt, jungfrufödelsen har inte ägt rum, himmel och helvete finns inte utan ska ses som olika tillstånd i vårt jordeliv. Motfrågan var då: varför ska jag då läsa Bibeln, följa dess budord och bry mej när ingenting är äkta och inget spelar nån roll?
Så blir det när s k “kristna” “evangeliserar”. Man dödar intresset och drar effektivt löje över hela kristendomen, attityderna från allmänheten hårdnar.
Därför är det viktigt att definiera vem vi ska värna som vår kristna broder och vem som vi ska anse i bästa fall vara en sökare på väg. Och vem som är villolärare. Varför skulle de sistnämnda bli färre under den sista tiden?
wildwest (Reply)
wildwest,
Jag måste erkänna att jag känner vrede när jag läser om det program som du såg på Tysk TV.
Det är väl ungefär bokstavligen att “förföra dessa Herrens minsta” att plocka bort en spirande tro ur deras hjärtan.
Men den generella frågeställningen är inte helt enkel att ge svar på.
Dels tror jag att det finns en tidsaspekt. Man börjar ju alltid någonstans på vägen, i vandringen med Herren.
Och då kommer man in på det där vanskliga begreppet om helgelse.
Det går alltid galet om man försöker kvantificera helgelse. Både när man gör det i sitt eget liv och när man menar sig kunna bedöma hur långt andra har hunnit i sin helgelse.
När jag var ung hörde jag följande förenkling:
Man bör kanske inte lägga detta till grund för en ny ministry, men jag tror att det ligger något i det.
Och sedan har jag ofta citerat Jesu ord till Petrus. De hade då vandrat tillsammans i ungefär 3 år.
“Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.” (Luk. 22:31-32)
“När du en gång har omvänt dig!” Petrus hajjade noll just då, men grät strax därefter bitterligen.
Och inte sällan (alltid?) behövs det att man inser sin personliga konkurs och totala hjälplöshet innan man av hjärtat vill vända om.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell, “Om du ser på dej själv blir du förtvivlad.
Om du ser på andra blir du förvillad.
Om du ser på Jesus blir du förvandlad.”
Oj va sant detta är! Det vet jag av egen erfarenhet. De gånger jag syndat mest är när jag se på mig själv. Och detta leder till att man anstränger sig allt mer för att ej synda. Det blir en enda ond cirkel.
Det är också därför jag menar att vi ska se på Herren istället för kunskapens träd, lagen.
Detta uttalande kommer jag spara för det stämmer så väl. Ska ej starta ministry dock, lovar 😉
Andreas Frost (Reply)
Andreas Frost skrev: “Det vet jag av egen erfarenhet. De gånger jag syndat mest är när jag se på mig själv. Och detta leder till att man anstränger sig allt mer för att ej synda. Det blir en enda ond cirkel.”
Vi hade ett längre elavbrott här så jag kunde inte reagera tidigare.
Jovisst är det som du skriver. Och tyvärr går det illa även när vi tycker att vi har lyckats.
Det som saknas idag är just ärliga vittnesbörd av den typ som du ger här.
Samvaron har blivit alltför mycket teoretiserande runt teologiska formler.
Knappast det som avses med att vara ett vittne.
/Kjell
Kjell (Reply)