Kanske finns det en bra Svensk motsvarighet till rubrikens Holländska ordstäv.
Det betyder bokstavligen att “kasta in slagträ’t i hönshuset”.
Effekten torde vem som helst kunna föreställa sig.
Det beskriver ett handlande som bryter mot kutymen och det majoriteten anser vara anständigt.
Det Svenska ordstävet “om man kastar in en pinne bland en flock hundar så ylar den som känner sig träffad” uttrycker inte riktigt samma sak.
I fallet med hönsen flaxar alla runt och kacklar. De träffade blir skadade eller dör. Fjädrar flyger åt alla håll. Och de flesta blir uppskärrade av att andra blev uppskärrade.
Vad syftar nu detta på?
Jag tror att du redan gissade det.
Den allra hetaste debatten (låt oss kalla det så) just nu i bloggvärldens hönshus tycks handla om prövande.
Många diskussioner på olika bloggar och hemsidor, med eller utan möjlighet att kommentera.
Mitt i den stora oredan av kommentarer där personlig smak otvivelaktigt spelar en stor roll, kom det in två kommentarer av signaturen “Inhoppare”.
Denna “Inhoppare” har presenterat sig som en “pingstvän” som håller på att “konvertera” till katolicismen. Han/hon är välartikulerad och anger tydligt i sina kommentarer att han/hon helt sympatiserar med katolicismen.
“Inhopparen” är mån om att bevara sin identitet hemlig på grund av den ställning han/hon har i nuvarande läge.
NB: Personligen anser jag att detta bör respekteras i bloggarnas värld.
Men nu till saken!
Inhopparen skrev först följande kommentar hos Bernt Isaksson (Du kan hitta den här om du scrollar ner litet grand.):
2011-10-20 11:39:31 – Inhoppare
Kent-Åke (Umeå:
Vi är många som menar att detta är exakt vad de personer du nämner själva har gjort i flera år. Det mått som nu används är det mått som “väktarna” själva öst upp med. Jag är inte överraskad, det var väntat att kritiken skulle komma. Personligen är jag överraskad över att den dröjt så länge som den gjort. Orsak och verkan/Sådd och skörd är en tidlös princip.
För att riktigt förstå vad det syftar på måste jag citera även en bit av Kent-Åkes kommentar:
Jag har sett på en del bloggar att det finns de som kritiserar Ohlins och Jareteg och Isaksson och hånar att de utger sig för att vara väktare. Men vad de gör är att de först målar upp en riktigt ondskefull nidbild av väktarna Ohlins och Jareteg och Isaksson och sedan skjuter de skarpt på den nidbilden. Ett sådant agerande är vare sig kristligt eller kärleksfullt. Men detta är bara ett bevis på att Ohlins och Jareteg och Isaksson har trampat på ömma tår och sagt obekväma sanningar.
Vad Inhoppare säger är således: “Där fick de en ordentlig dos av egen medicin! Väl förtjänat.”
Litet senare samma dag skrev Inhoppare följande hos Aletheia:
MTC//
Om jag förstår dig rätt:
Du upplever…
- att DHR som rörelse blir förtalad då du inte tycker att Lennart har belägg för sina anklagelser.
- att DHR av Lennart stämplats som en villolära, varpå du utbrister: Varför inte lyfta fram de positiva sidorna?
- att Lennart använder sig av guilt by association när han jämför DHR med latter rain.
- att alla anhängare till DHR dras över en kam.
- att det är orättvist att Lennart vill placera DHR utanför det kristna trädet.
- att Lennart skvallrar när han delar med sig av information om vilken situation Chumney befinner sig i med TV-kanalen.
- att Lennart gör en felaktig tolkning av DHR och att han sedan lägger den felaktiga tolkningen i er mun.
- att Lennart uttalar en fruktansvärd dom när han säger att antikrists ande finns bakom DHRs tolkning av vem antikrist är.
- att Lennart drar allting till sin spets och väljer de värsta av tolkningar för att kunna stämpla DHR som en villolära.
Jag är beredd att hålla med dig. Men, Daniel: Hjärtligt välkommen till vardagen för katoliker/katolikvänliga kristna som besöker Aletheia och läser bloggposter och olika sympatisörers kommentarer:
- RKK blir ofta förtalad på Aletheia, ofta helt utan andra belägg än missförstånd och nedärvd avsky.
- RKK stämplas ofta som villolära på Aletheia, och man lyfter aldrig upp positiva exempel.
- RKK har på Aletheia regelbundet kopplats ihop med antikrist, den stora skökan, spiritism, ocksultism osv
- Vad du mött i Mexiko är för dig ofta synonymt med RKK i allmänhet.
- RKK som helhet placeras ofta utanför det kristna vinträdet
- Det skvallras ofta om den numera katolikvänlige Ulf Ekman. Inte ens hans privatliv lämnas ifred (trädgårdsprydnaden).
- I en av de senaste bloggposterna på Aletheia radades flera felaktigheter om RKK upp. Bengt Malmgren bemötte dessa i en bloggpost. Vågar man tro på bättre bloggposter i framtiden på Aletheia?
- RKK anklagas på Aletheia ofta för att ha antikrists ande.
- Aletheia drar ofta allt till sin spets och väljer de värsta av tolkningar för att kunna stämpla RKK som en villolära.
Obs! Märk väl att jag här syftar på vad som skrivits i både bloggposter och i kommentarsfältet, av både Aletheias egna skribenter och av de besökande flitiga debattörer som utan problem passerar censuren.
Mvh Inhoppare
(Not: Med DHR menar Inhoppare “Den Hebreiska Rörelsen” och namnet Lennart syftar på Lennart Jareteg. Bengt Malmgren är en välartikulerad bloggare och företrädare för ekumenik under RKK’s parasol. Eller är det ett paraplui?)
Och givetvis finns det stor chans att diskussionen på Aletheia därigenom spårar ur och blir en av de “vanliga” katolik-trätorna.
Men, vänner, det finns god anledning att fundera litet utförligare på det Inhoppare påstår.
Jag ser följande logiska möjligheter:
- RKK och DHR är båda skrifttrogna varianter på kristendomen.
- Varken RKK eller DHR är skrifttrogna varianter på kristendomen.
- Det kvittar vad man tror, bara man är övertygad.
- Ingen må anfalla det en annan tror.
Honor by association? Guilt by association? Ad hominem?
Låt oss pröva Inhoppares argument och se om vi kan lära oss något av det.
/Kjell
Views: 54
Och om vi då funderar litet grand på RKK, kan följande artikel kanske vara av intresse:
Spain’s stolen babies and the families who lived a lie.
Men ingen mängd fakta tycks ju kunna ändra på RKK’s egna bild av den egna sekten.
/Kjell
Kjell (Reply)
Se Daniels reaktion på Inhoppares kommentar.
http://aletheia.se/2011/10/20/mytwocents-svarar-lennart-jaretegs-anklagelser/comment-page-1/#comment-209334
Och reagera gärna i Aletheias 500-sal.
Enda anledningen till att jag tog upp det här är att diskussionen är för viktig för att störas i den tråd som just nu är mest aktiv hos Aletheia.
Oavsett vilken sida du står på är det bra om detta får komma till någon slags konsensus mellan kristustrogna.
/Kjell
Kjell (Reply)
Personligen kan jag inte kommentera något på Aletheia, eftersom jag har blivit utskälld, modererad och portad. – Lovad vare Herren! … Vilka ‘Kristustrogna’ menar du Kjell, ska komma till konsensus? Menar du att man ska kompromissa med Ordet för lugn och ros skull? Är det Herren vill? … Mvh.
Deborah (Reply)
Deborah skrev: “Menar du att man ska kompromissa med Ordet för lugn och ros skull?”
Nej, det menar jag absolut inte. Det är en mycket stor skillnad mellan konsensus och kompromiss.
Vid kompromiss skalar man bort allt som man inte har lika åsikt om och bortser från det. Det som blir kvar är oftast inte värt ett rött öre.
Och om man går vidare, i samarbete enligt denna kompromiss, så bygger man en grund på lösan sand.
Om däremot, kristustrogna har konsensus så betyder det att de kommer överens att utgå från den grund som redan är lagd. Du vet vem Han är.
Men jag inser att den svenska modellen har format 4 generationer nu. Den modellen handlar om “antingen – eller” och “kompromiss” och “51% majoritet”.
Den modellen funkar inte och leder inte till något gott. Den modellen verkar LO’s ekumenik följa. Och RKK flörtar gärna med.
Inhoppare hoppas kunna döva debatten om prövande, till förmån för RKK, genom att använda sig av “honour by association”.
Det vill jag stävja!
Och jag vill även peka på att det faktiskt finns saker där “både – och” kan gälla.
Om du tvivlar på mina motiv vill jag i första hand be dej kolla det jag har skrivit i tidigare artiklar.
Ta gärna upp det som du tycker verkat tvivelaktigt. Med citat så att jag kan svara korrekt.
/Kjell
Kjell (Reply)
Jag vet inte om min kommentar hör hemma här eller inte, men jag kom att tänka på ordet “enhet”.
Vi kristna pratar mycket om enhet, att vi måste ha sann enhet, Andens enhet, som är byggt på klippan Jesus Kristus. Men vi människor är bra på att skapa våra egna enheter. Och hur går vi då tillväga, när vi skapar vår egen enhet? Vi hittar gemensamma nämnare hos de som vi ska ingå enhet med. Om det inte finns någon gemensam nämnare, så kan vi inte ingå någon enhet.
Vi kan se på följande exempel på människoskapade enheter inom kristenheten:
1. Ekumenisk enhet. Vi har väl alla hört uttalanden som: “Vi försöker hitta vad som är gemensamt, så kan vi sedan sluta oss till dem.” Från protestantiskt håll har jag fått höra att det viktigaste är att vi i alla fall får ha kvar “namnet” Jesus, och sedan kan vi tillåta både det ena och det andra. (På detta sätt förnekar man i förlängningen Jesus Kristus och hans fullbordade verk på korset – OTRO!)
2. Enhet kring ett gemensamt “älsklingsbarn” (en favoritfråga). Vi är i huvudsak inte överens om de flesta frågor, men vi har hittat en favoritfråga som betyder MER än de frågor som splittrar oss, som vi kan bilda vår enhet kring.
Exempel från verkligheten inom kristenheten: “Israelfrågan”. Livets ord kan vi ju se att det är många som skyr som pesten, och många vågar inte ta i dem med tång ens. Men när det kommer till Israelfrågan så finns det tydligen ändå något gott att hämta ifrån Livets ord. Kring denna fråga går det bra att gå under samma paroll, i samma tåg, men annars inte. (Är inte detta egentligen någon form av hyckleri?)
Ytterligare “älsklingsbarn” som kan förena över gränserna: “Sabbat firas på lördag”, “Gudstjänst ska firas på söndag”, etc etc.
3. Enhet kring en gemensam “fiende” (också en typ av favoritfråga). Vi har egentligen inte mycket gemensamt, men håller ihop ändå, eftersom vi båda kan se att vi har en och samma gemensamma fiende. (Samma princip som i punkt 2).
Aktuella exempel från verkligheten inom kristenheten: “Katolska kyrkan är skökan, och måste motarbetas till varje pris. Vi måste stoppa tåget till Rom!”
Ytterligare exempel som kan förena över gränserna: “Trosrörelsen är den största boven inom kristenheten”, “Hebreiska rörelsen är den senaste största boven”, “Islam är fienden nummer ett”, “Judarna måste utrotas, och sen får vi frid”, etc etc.
Och vi kan se hur kristna grupperar sig, och grupperar om sig vartefter favoritfrågorna hopar sig.
Vad kan vi då tänka om dessa typer av enheter? Jag tror att vi kan se dem allihopa som människobyggda enheter, och inte byggda med hjälp av Herrens Ande. Sådana enheter kan vi räkna med inte kommer att hålla i längden eftersom de är byggda på fel grund. De håller inte som grund att stå på att hålla frid mellan varandra. Förr eller senare kommer bråken, vilket vi kan se tydligt exempel på i just denna debatt som pågår nu, och som du Kjell refererar till i detta blogginlägg.
Just i denna debatt tycker jag mig se följande:
Gemensamma fiender som har förenat över gränserna: “Stoppa tåget mot Rom”, “Israelfrågan”.
Det som nu har orsakat bråk: Ena parten har en älsklingsfråga (hebreiska rörelsen). Den andra parten däremot, ser den hebreiska rörelsen som en ny fiende som måste motarbetas.
Nu antar jag att vi kommer att få se nya gränsöverskridande enheter: Sådana som motarbetar Hebreiska rörelsen, och sådana som sluter sig kring den hebreiska rörelsen. Och dessa enheter kommer att bestå tills de upptäcker att de inte är eniga i någon annan favoritfråga som får ännu högre prioritet än just denna som förenade dem.
Och så här kan vi hålla på…
Mina tankar kring detta:
Kan det vara så att vi kristna har varit bra på att ha hjärtefrågor (fienden och/eller älsklingsbarn) som har betytt lite för mycket för oss? Som kan ha betytt mer än tron på Jesus Kristus och hålla hans kärleksbud? Kanske vi till och med kan se dessa hjärtefrågor som “avgudar”? Då kan vi räkna med att Herren kommer att bryta ner dessa, tills det till slut bara blir Jesus Kristus kvar.
Med Jesus Kristus som vår allra största favoritfråga, som betyder mer än alla andra frågor, så tror jag att vi skulle bli bättre på att hålla frid med varandra.
Herren skakar om allt och alla för att rena sin brud. Det är hög tid att vara öppen för att skaka av sig alla avgudar som står på högre höjder än vår klippa Jesus Kristus. Hög tid för var och en av oss att be om att eldens/reningens ande ska bränna bort allt som inte hör Kristus till.
Jag tror detta gäller oss alla mer eller mindre!
Vi måste våga fråga var och en av oss, pröva oss själva, vilken fråga det är som betyder mest för oss. Vilken fråga är det som driver oss? Är det Jesus Kristus? Eller kanske något annat?
Frid,
Eva Helen
Eva Helen (Reply)
Kjell… Tack för svaret. Det är som sagt svårt att uttala sig i 500-salen, när man inte är välkommen. …. Du kan nog inte bjuda in andra till någon annans blogg… Men vi får samtala vidare här på din blogg, jag återkommer senare, eftersom jag måste jobba. … Det vore intressant om du (under tiden) kunde utveckla tanken med ” både…och” som kan gälla! …. Vad menar du exakt att det är?… En jämkning? – Typ…?… Mvh.
Deborah (Reply)
Eva-Helen… Tänkvärt. Om Herren ‘renar’ sin Brud, Församlingen, då är det inte frågor kring eget tyckande (hjärtefrågor) som gäller, utan snarare en enda fråga vi borde ställa oss: Vad är Guds vilja? … Kan svaret vara, att vi ska längta efter att bygga upp Kristi Kropp? I stället för att snickra ihop egna modeller drivna av dolda motiv… Mvh…
Deborah (Reply)
Tack för en du tar upp ämnet! Och tack för förståelsen över min dolda identitet.
Jag skulle först vilja vara tydlig med att jag inte känner särskilt stor glädje över att kritiken nu vänts mot dessa s.k. väktare. Jag ville bara med mitt inlägg konstatera att lagen om sådd och skörd är en lag som sällan felar. Om man under flera års tid kritiskt granskar andra är det oundvikligt att man förr eller senare själv hamnar under förstoringsglaset.
Nu till dina fyra punkter:
1-2. En kyrkas eller rörelses trohet till Skriften och kristendomen är en knepig fråga. Det finns säkerligen dogmer som vi är överens om, på samma sätt som det finns skillnader. Min grundinställning är att det är bättre att försöka förstå varandras utgångspunkt vad gäller tolkning istället för att enbart fördöma läroskillnaden utifrån sin egen tolkningstradition. Vi behöver för den skull inte bli överens, men jag upplever att viljan att ta tag i just de frågorna inte finns. Det jag och flera andra upplevt är att många väktare har större glädje i att kritisera än att förstå.
3. Det kvittar absolut inte vad man tror. Jag befinner mig själv i den situation jag gör just för att jag är en sanningssökare.
4. Det är viktigt att granska, men det är lika viktigt att rannsaka sina motiv för granskningen. Jag vill citera vad Bengt Malmgren skrev, jag tyckte att det var väldigt bra:
“Det borde vara en självklarhet för alla, att innan vi tar ställning till en sak, t.ex. hur vi ser på medkristna, så borde vi:
1. fråga oss om vi har tillräcklig kunskap
2. fråga oss om vi förstår innebörden i det vi vet
– Först därefter kan vi bedöma och ta ställning till vad vi accepterar. Annars blir det frågan om just för-domar, då vi dömer innan vi checkat av (1) och (2). För att förstå andra kristna är det ofrånkomligt att lära känna dem personligen och lyssna till hur de själva förklarar det de tror på.”
Jag tycker att Bengt här sätter fingret på det stora problemet med “väktarna”:
Man förstår inte de dogmer man kritiserar. Man har inte tillräckligt mycket på fötterna för att kunna komma med en fällande dom. Innan jag lärde känna katolicismen var jag väldigt avogt inställd till den pga mitt protestantiska arv. Jag kunde rada upp anklagelser mot RKK som jag fått lära mig i kyrkan eller av andra kristna. När jag själv började läsa på om RKK kände jag mig lurad och besviken. Den kritik jag såg som sanningen om RKK var en nidbild!
Det är därför jag reagerar som jag gör. Granska gärna, men inte utan att förstå. Om katoliker gång på gång påpekar att kritiken är osann måste något vara allvarligt fel.
Inhoppare (Reply)
Inhoppare,
Låt mej börja mitt svar med att poängtera att jag kör ganska hård moderation. Påhopp tolereras inte här, så den risken löper du inte.
Sedan till din kommentar.
I början av mitt deltagande i bloggarna hade jag mycket kontakt med signaturen Tuve. Både i kommentarer och privat.
Min utgångspunkt gentemot RKK var tämligen liberal efter 30 år i det liberala Holland i det katolska Brabant.
Det var således en helt annan utgångspunkt än den du beskriver för egen del.
Tack vare respektfull kommunikation med Tuve blev det uppenbart för mej att det faktiskt finns läromässiga skillnader som jag inte kan kalla annat än oöverbryggliga.
Det är onödigt att radda upp dessa skillnader för du vet säkert vilka fem som toppar listan.
Jag ser bara två möjligheter till “gemenskap” med katoliker.
1. Ett respektfullt tigande om skillnaderna. Det gör jag i relation till kära personliga vänner som är katoliker och inte missionerar eller proselyterar.
2. Ett lika respektfullt konstaterande att det faktiskt finns oöverbryggliga skillnader.
Båda alternativen utesluter en ekumenisk samverkan, enligt mitt sätt att se det.
/Kjell
Kjell (Reply)
Eva Helen,
PS. Exempel på andra “hjärtefrågor” (eg avgudar) som kan förena eller splittra:
– Människor (t.ex. en pastor, evangelist, lärare, mamma, pappa, ens egna barn, politiker, musikidoler etc etc).
– Församling eller samfund (t.ex. pingst, eller katolska kyrkan)
– Finns säkert många fler exempel…
Allt som betyder mer, och står högre upp i rang än Jesus Kristus och hans kärleksbud måste flyttas neråt. Allt annat än Jesus och att älska sin nästa är sekundärt!
Guds ord säger ju att vi till och med ska vara beredda att ge våra egna liv för Jesus Kristus skull. Alltså ska inte ens våra egna liv komma i första hand!
Jag tror att vi gör rätt om vi väljer våra strider och våra enheter efter Guds vilja, och inte efter köttets vilja. Detta får vi nog var och en träna oss i. (Jag själv inräknad).
Frid,
Eva Helen
Eva Helen (Reply)
Eva-Helen… Exakt. Precis vad jag menade: inte efter köttet utan efter Herrens ledning. … Mvh…
Deborah (Reply)
Deborah skrev: “Det vore intressant om du (under tiden) kunde utveckla tanken med ” både…och” som kan gälla! …. Vad menar du exakt att det är?… En jämkning?”
Jag tror det blir konstlat att hitta på exempel. Låt oss hellre ta det när det kommer.
Det enda relevanta jag kommer på just nu är tolkningen av Rom. 14:5 Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. 6 Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren,
Och Kol. 2:16 Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat.
För den som inte vill tolka detta ensidigt kan det knappast betyda annat än att det är okay att fira Sabbat, och att det är okay att inte fira Sabbat.
Utan att nämna namn vet du likaväl som jag att en grupp säger att det gäller ensidigt, nämligen att man inte skall döma någon för att han firar Sabbat. Men samtidigt insinuerar man att det är fel att inte göra det.
Motståndarna får frossa och dömer dem som firar Sabbat medan de själva menar sig ha rätt att fira Söndag.
Och striden uppstår på grund av att man gör det till ett “antingen – eller”.
Men, som sagt, låt oss ta det när det kommer i diskussionerna.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell//
Om ekumenik mellan RKK och en protestantisk frikyrka (i betydelsen samorganiserad verksamhet) skulle kunna bli verklighet är jag osäker på. Den största nytta och glädje man kan ha av varandra i nuläget är förmodligen som trons försvarare i viktiga moraliska och teologiska frågor på det vis S-G Hedin och Anders Arborelius gjort. Att visa att kristenheten står enad i dessa frågor är viktigt.
Inhoppare (Reply)
Inhoppare skrev: “Den största nytta och glädje man kan ha av varandra i nuläget är förmodligen som trons försvarare i viktiga moraliska och teologiska frågor”
Jo, jag känner igen den biten.
Här i Kenya, där jag bor, uppträder ett “råd” av representanter för “religionen” och uttalar sig gemensamt om politiska händelser och beslut.
Där figurerar alla sekter och “denominations” av alla världsreligioner och lokala animister. Ofta i samklang med “Human Rights” som leds av icke-kristna eller humanister.
Jag ser dessa lobby-grupper som ett förspel till en kommande enhet mellan all sorts makt. Politisk, religiös och humanistisk.
Det intressanta är ju att bara de grupper som har en maktstruktur och hierarki får vara med.
I och för sig helt logiskt.
Du förstår, jag tror att Johannes, i Uppenbarelseboken, blev storligen förvånad för att han trodde att det fanns “god” makt och “ond” makt i människohänder. Och han blev varse att det bara fanns “ond” makt. (Upp. 17:6)
/Kjell
Kjell (Reply)
Jag är som bekant inte katolikätare. Men jag är för den skull inte anhängare till organiserad ekumenik på samfundsnivå heller. Jag tycker lika illa om det konstruerade samgåendet mellan metodister, missionsförbundare och baptister som någon slags officiell ekumenik mellan katoliker och pingstvänner.
Som Kjell skriver finns det oöverbryggbara skillnader mellan katolsk syn och klassisk pingströrelse. En del katolska företeelser är mindre viktiga, t ex Mariae eviga jungfrudom. Tror inte på den men stör ingen, om Jesus hade helsyskon eller kusiner avgör inte min evighetstillvaro. Mariae syndfrihet är allvarligare. Det fanns bara en syndfri människa på denna jord, han hette Jesus. Maria kan inte frälsa någon, ej heller sej själv. Helgondyrkan, jag förstår den, och man kan lära sej av helgon, både om dom heter St Anna eller Lewi Pethrus. Men att tro att dessa kan hjälpa mej från andra sidan är en oöverbryggbar skillnad. Deras liv är sedelärande berättelser precis som bibelberättelserna, inte mer.
Praktisk personlig ekumenik är något annat. Den är som Kjell beskriver den. Snälla medmänniskor med samma grundsyn på kristendomen och samma personkemi (det finns många pingstvänner jag inte skulle vilja spendera tio minuter med, så det handlar inte bara om lära), men där vi inte diskuterar eller betonar skillnaderna, låter dessa ligga för bedömning till domens dag, och istället förenar oss i gemenskap och bön om det som vi har gemensamt. Detta går dock bara att ha på personlig nivå, eventuellt mellan två kyrkor. Aldrig mellan samfund eftersom skillnaderna i samfunden är för stora och makt korrumperar.
Antag också att vi alla, jag inklusive, för ett år slutade att hacka på alla de kyrkor som påstår sig vara kristna, att vi slutade hacka överhuvudtaget på andra religioner. Att vi bara predikar, lär ut, försvarar vår kristna tro på ett lugnt sätt om vi blir utsatta. Det är förvisso en utopi men jag undrar vad som då skulle hända?
wildwest (Reply)
Kjell skrev
Jag ser bara två möjligheter till “gemenskap” med katoliker.
1. Ett respektfullt tigande om skillnaderna. Det gör jag i relation till kära personliga vänner som är katoliker och inte missionerar eller proselyterar.
2. Ett lika respektfullt konstaterande att det faktiskt finns oöverbryggliga skillnader.
Båda alternativen utesluter en ekumenisk samverkan, enligt mitt sätt att se
Så klockrent och förnuftigt sammanfattat.
obs
Nu verkar man helt plötsligt vara välkommen att skriva kritiskt och ifrågasättande på UEs blogg.
Ny tider, Romtider
Läsare (Reply)
Jag bara undrar: vem har kommit med det fruktansvärda begreppet ‘katolikhatare’?! … Enligt Ordet handlar det om att Rädda Människor från den ondes våld – ingenting annat. Det heter ju: ‘Ty så älskade Gud världen…’ för att vi inte ska förgås utan ha ett evigt liv. … De katolska jesuit-dogmerna är förkastliga, däremot inte människorna. Således borde det heta > ‘katolik-älskare’, vilka ska förkunna ett oförfalskat evangelium, för att det folk som vandrar i mörkret ska vända om, se Herren och leva ett segerrikt liv i Hans underbara ljus! … För övrigt: intressanta slutsatser, Kjell! …Mvh.
Deborah (Reply)
Deborah,
Jag vet inte hur gammal du är och om du har hört talas om Richard Wurmbrand. (Länkar nedan.)
När jag var tonåring hade jag förmånen att få lyssna till denne man i stora fillan i Stockholm.
Han talade på Engelska med tolk till Svenska.
Ibland sade han “I hate communism.” Och tolken översatte “Jag hatar kommunisterna.”
Varje gång korrigerade han tolken och sade “Not ‘communists’, but ‘communism'”
Analogt!
Vi ser ofta diskussioner om “katolicism” urarta i personanfall, ovårdat språk, tvivelaktiga och cyniska skämt, och dylikt.
Det jag vill göra lika klart som Richard Wurmbrand gjorde angående kommunister och kommunismen är att vi mycket väl kan totalsåga katolicismen och dess praktiker, fastän vi har en kärleksfull relation till katoliker.
Och man måste faktiskt inte alltid säga allt man tänker utan hänsyn till omständigheterna.
Det är nog vist att avsiktligt hålla sig avsidig i vissa sammanhang så att man t.ex. inte tvingas vara med när katoliker vördar benknotor. (Tyvärr gör ju vissa ledare nu det precis motsatta.)
Som tonåring ansåg jag i mitt omogna tänkande att man kunde säga “sanningen” hur som helst och när som helst.
Men Sanningen är även känd som Kärleken, så det handlar inte om två skilda saker.
Kärlek utan Sanning är ingen kärlek alls, på sin höjd snällhet som leder till förruttnelse.
Sanning utan Kärlek är brutalitet och ett dåligt vittensbörd om Herren.
Kanske är detta ett gott exempel på det jag menar med “både – och”.
/Kjell
Richard Wurmbrand
Tortured for Christ
Kjell (Reply)
Kjell! I det här fallet är det exakt som du säger – älskar man Herren, så älskar man Sanningen – och älskar man Sanningen, så vandrar man i Herrens nåd, i kärleken. … De farligaste villolärorna är sådana, som byter fokus från Honom, som är Sanningen och Nåden, till att förkunna Nästan sanning och bara kärlek eller skillnaden mellan ‘rätt och fel’ med egna försök att stenhårt kontrollera köttet genom lagen. … I dessa fall handlar det alltid om sammanblandning > ett sådant bedrägligt ‘både – och’… där man går utanför Herrens vilja och blandar ‘rent och orent’ i Guds ögon till en religiös lära och påstår, att den kommer från Gud… Det är vi ålagda att undersöka noga genom urskiljning, så att vi inte sväljer gift…. Varma hälsningar!
Deborah (Reply)