Pröva alla – och behåll bara de goda!

Du känner väl igen den bibeltext jag åsyftar? Låt mej citera den för säkerhets skull. Jag tar med litet mer av sammanhanget än som vanligtvis citeras. Första brevet till Tessalonikerna, kapitel 5, verserna 12-21

Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. Håll frid med varandra. Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor. Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont.


Alltså, jag tar det igen!

Förakta inte profeterna men pröva alla och behåll bara de goda!

Eller citerar jag fel?

Var och en som läser detta inser naturligvis att jag här tänker skriva litet om att vara på sin vakt och om att bedöma om det man ser och hör och läser verkligen stämmer med Guds Ord.

Som jag ser det, finns det minst tre aspekter som spelar en stor roll i hur vi klarar denna uppgift som givits åt oss alla.

1a. Den mänskliga naturen knorrar.

Gör följande experiment: Låt en grupp människor lyssna på samma föredrag och fråga sedan vad de tyckte om det som sades.

Nio mot ett att det blir kritiska kommentarer. Kan det verkligen stämma att ….? Jag tyckte att han överdrev med ….! Inte har han väl rätt i ….? Osv.

Efter styrning kan man mot slutet kanske få fram ett par positiva kommentarer.

1b. Kommentarer med regler.

Gör samma experiment med en annan grupp människor men styr kommenterandet genom att ställa upp regeln att var och en som kommenterar måste börja med minst en sak som han tyckte om.

Det blir oftast helt tyst, för de som ville klaga är blockerade i sina sinnen och lyckas inte tänka på annat än det de ogillade.

Efter mycket trugande kan det kanske bli några stycken som tvingar sig till att “fantisera” ihop något som låter litet grand positivt, för att de sedan skall få lätta på trycket och komma med sina klagomål.

(Om man ber om tre positiva saker kan man vara säker på att ingen kommenterar!)

Det är ingen slump att Guds Ord ger uppdraget att “pröva allt och behålla det goda”.

Vi gör nämligen av naturen precis det motsatta. Vi samlar på oss allt vi inte gillar.

Så det naturliga resultatet blir att vi kommer ihåg de saker vi reagerade emot till kostnaden av att vi missar det som eventuellt var bra.

2. Sympatier, antipatier, allergier och smaksaker

Inget förenar som gemensamma fiender, brukar man säga.

En talare som har samma antipatier som jag, eller som i alla fall verkar ha det, kommer mycket lättare att accepteras som en “sanningstalare” än om detta samtycke inte finns med i bilden.

En talare som verkar gilla samma saker som jag öppnar jag dörrarna för och riskerar att svälja allt med hull och hår, utan att pröva först.

En talare som verkar sympatisk och kunnig och är det vi felaktigt kallar “karismatisk” vet ofta ävan han att hoppa över ett antal steg i vårt prövande. Ljuv bakgrundsmusik, bra ljussättning, gemytlig inredning, etc. verkar sammalunda.

En talare som av någon anledning känns störande lider stor nackdel av detta. Det kan vara rösten, utseendet, kläderna, gester eller i stort sett vad som helst.

Det gäller alltså att inte låta sig luras av dessa saker. Uppdraget förblir “pröva allt”!

3. När person och budskap blir ett.

Det finns ett talesätt som säger: “En gång är ingen gång, men två gånger är en vana.”

Fortsättningen talar om att ytterligare repetition leder till en attityd som förr eller senare cementeras fast som en personlighet.

Det är bland annat på detta sätt som synder binder så att man blir syndens slav.

Och det finns bara ett sätt att bli fri från syndens bojor.

“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh. 1:9)

Det finns faktiskt förkunnare som har fastnat i syndens bojor och även för dessa gäller det att det bara finns en väg tillbaka. Genom bekännelse, bön om förlåtelse och omvändelse.

Så länge uppriktig ånger och verklig omvändelse saknas finns det således legitima skäl att i extrema fall “såga” en förkunnare.

Jag skall inte nämna några namn här, även om jag tror att det vore möjligt att göra så.

Det finns berömda förkunnare som jag aldrig (sic!) har hört säga något gott.

Men eftersom mycket beror på personkult (se punkt 2) har även dessa en fanclub, en hejarklack, som bara hör gott.


 
Det finns anledning att vara mycket noggrann innan man beslutar att någon skall “sågas”!
 
 
 

Slutsatser

Uppdraget att pröva allt gäller oss alla, var och en. I den meningen är vi alla kallade att vara väktare för oss själva.

Däremot är det inte alls lika säkert att vi alltid gör väl i att “pröva åt andra”.

Jag vill ta en liknelse.

Vi behöver alla, var och en, läsa Bibeln. Och vi är alla kallade till att vara vittnen genom att leva och handla i enlighet med vår övertygelse.

Men detta innebär inte automatiskt att vi alla är kallade att predika och profetera och bli lärare i teologi.

Samma gäller uppdraget att vara en väktare.

Det är alls inte säkert att vi därför alla är skickliga att offentliggöra resultatet av vårat prövande.

Så länge det handlar om att meddela det vi har funnit vara gott, kan det kanske inte skada.

Men om vi publicerar det vi “sågar” gäller det att vi står på den fasta grunden.

Att såga läror är givetvis mindre riskabelt än att såga förkunnare.

Jag tror inte att jag har skrivit något i denna artikel, som du inte redan visste om.

Och detta blir avslutningen på ett antal artiklar som har behandlat just vårt personliga uppdrag att “pröva allt”.

/Kjell

48 thoughts on “Pröva alla – och behåll bara de goda!”

  1. Kjell,

    Högaktuellt ämne du tar upp men också ett svårt sådant, finns diverse fallgropar, utefter vägen.

    Tror att det är viktigt att man först och främst gör en bodelning mellan kritiklusta (köttet i oss) och när man prövar på ett andligt sätt, lyssnar till Hjälparen som tagit sin boning i oss och som lovat påminna oss om allt som Han befallt. Men givetvis även genom att studera summan av Guds Ord.

    De som drivs av kritiklusta brukar oftast fokusera på det yttre, personkritik; exempelvis utseende, klädsel, konstig röst, predikar inte mina favorit verser och så vidare..Det är inte personen ifråga som skall granskas, från topp till tå, utan läran!

    En andlig prövning däremot syftar till att ge kärleken till sanningen rum i sina hjärtan och att inte låta sig bedras, utan bevara troheten gentemot Herren och Ordet.

    Den prövningen är till nytta både för förkunnaren själv men också för församlingen i övrigt. Och som Ordet påminner oss om. “Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att litet surdeg syrar hela degen” (1 Kor .5:6)

    Eller som du Kjell brukar säga: “Det är inte de 99.97% med bra mat som råttorna dör av, utan de 0.03% med gift” Alltså kan ynka lite gift medföra en dödlig utgång.

    Skulle vilja uppmuntra var och en av oss till att göra en sund prövning, för utan den kommer församlingen att hamna ur kurs, det är oundvikligt, och vem som gillar det vet vi alla. Det är också viktigt att komma ihåg, när man gör en sådan, att det som har förkunnats bör man finna på många ställen i Ordet. Sekter däremot brukar hålla sig till ett fåtal, som istället upprepas som “mantran”.

    Det är, tror jag, delvis på grund av ett auktoritärt ledarskap, som skrämt medlemmarna till tystnad, genom olika hotelser – istället för att uppmuntra fåren till prövning –
    som vi har fått all denna villfarelse idag. Vi är kallade av Gud att vara “renhållningsarbetare”, som skall avslöja all orenhet som vill besmitta Kristi Kropp. Det är ingenting fult i detta och handlar inte om att drivas av negativism eller kritiklusta, (eller att skrämma upp folk) men som sagt, det är viktigt då att man har ordentligt på fötterna.

    Hälsningar,
    Antonia

        (Reply)

  2. ““En gång är ingen gång, men två gånger är en vana.” … leder till en attityd som förr eller senare cementeras fast som en personlighet. …på detta sätt som synder binder så att man blir syndens slav. …det finns bara ett sätt att bli fri…“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh. 1:9)”

    Artikeln: Något som nu tydligen hela tiden nu måste upprepas.

    Jag upplever starkt att en av djävulens strategier för motatack nu kommit att bli en ny eskader av villolärare, som är ‘de självutnämnda väktarna’, som i och med att de skiljer sig från profetrollen heller inte har något bibliskt stöd. Och metoden är helt enkelt att misstänkliggöra nästan allt, föra in en anda av nagelfarande där den minsta felsägning stämplas, och metoden “guilt by association” används frekvent. Kort sagt en kritikens andemakt – där grupper av kritiker legitimerar och bekräftar varandra.

    En tidstrendig ny villolära med inkvisitionens anda och metoder: Våra självutnämnda väktare!

    Snart sagt alla välsignelser nu som kommer nu, verkar onekligen finna en avläggare som ohjälpligt dras ner i villfarelsens dike, och dessa villfarelser vinner mer än någonsin i historien sina proselyter. Så och med återupprättelsen av de urkristna värdena i kristendomens judiska rötter: Militanta villolärare likt MFS, och hatbloggen HGAI poppar upp.

    Villolärar-väktarnas reaktion var såväl förutsägbar som väntad. Några helt färska reaktioner:

    http://www.truereformation.net/2011/10/18/eddie-chumney-rotter-fran-vilket-trad/

    http://bibelfokus.se/blog/111016

    – Har nu utmanat författarna till ovan länkade artiklar att istället möta den de agerar åklagare, domare och bödel för, här bibelläraren Eddie Chumney, och ställa honom mot väggen. Chumney kommer nämligen snart till Sverige, och man har nu en enastående möjligheten att agera bibliskt (för ovanlighetens skull) i stället för att enbart förtala (vilket är synd!).

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  3. Sefast Tronde,

    Jag inser mycket väl att jag sticker ut nacken med min serie artiklar om prövande.

    Förmodligen kommer det att bli anfall från båda hållen.

    Men jag menar verkligen att vi måste skilja på prövandet av personer, och prövandet av läror.

    Vad gäller prövandet av läror tycker jag att signaturen Bibel_Zakri har skrivit några mycket bra kommentarer.

    Det vore mycket bra om de som kan överbrygga avståndet till mötena med Eddie, också fick chansen att föra dialog inför publik och kamera.

    /Kjell

        (Reply)

  4. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda….
    Det är det som framförs, budskapet, som vi uppmanas att pröva.

    Vanligen bygger lögnerna på sanningar, som ensidigt överbetonas. Under de senaste tvåtusen åren har det varit vanligt att betona Jesu mänsklighet (en sanning) på bekostnad av hans Gudom. Det är också frekvent förekommande att man framhåller Guds kärlek (en sanning) och undanhåller budskapet om Guds vrede och dom.
    Halvsanningen är förrädisk, eftersom att den har en kärna av sanning i sig.

    Vanligen är det budskapet om Guds Helighet och Jesu gudom som trängs undan.

    Läran om helvetet och den dubbla utgången, ersätts av Jehovas vittnens undervisning om förintelsen, (att den ogudaktige slutligen brinner upp och förgås) eller trosrörelsens tendens att förkunna universalism (att alla blir frälsta). Allt sker “i kärlekens” namn.
    Läran om Jesu gudom, anses pacificerande, och därför framhåller man hellre hans mänskliga drag, för att få oss aktiva. (Jehovas vittnen, Trosrörelsen).

    Allra allvarligast är att förneka Jesu gudom, eftersom att Jesus själv säger att om vi inte tror att han är Gud, så skall vi förgås i våra synder. Därför kan det vara lämpligt att noga syna huruvida Jesus framställs som Gud, eller inte. Å andra sidan får givetvis inte läran om Jesu Gudom ske på bekostnad av undervisningen om att han var fullt ut människa, då hamnar man i det andra diket.

    Näst Jesu gudom, är det vårt syndafall som ifrågasätts. Skälet är uppenbart: Ingen människa vill erkänna att hon “gjort fel”, särskilt inte gentemot Gud. Samtliga religioner och trosåskådningar som jag känner till, utom kristendomen, framhåller att människan innerst inne är god. Fariseismen trodde att vi längst inne bar på en gudagnista. Det är skälet till att Nikodemus har svårt att ta till sig Jesu budskap om att vi måste födas på nytt. I det moderna Sverige är humanismen en högljudd förespråkare för människans inneboende godhet. Det kristna budskapet om att vi är syndare i behov av frälsning kommer lätt i skymundan, när praktiskt taget alla läror ställer sig emot. Trosförkunnelsen förändrar budskapet till att vara en fråga om “uppenbarelsekunskap” och upplysning. Synden omskrivs då från att vara något som skiljer oss från honom därute (Gud), till att vara en fråga om att vi vägrar ta till oss “de goda nyheterna” att vi har en gudomlig natur, inne i oss, given i pånyttfödelsen. Budskapet blir därmed att vi skall ”tro på vår tro”. Man känner igen den här undervisningen på fraserna om att ”jag vet, att jag vet, att jag vet”, eller det ständiga ifrågasättandet av att ”vi ÄR syndare frälsta av nåd.” Hellre säger man: ”Vi var syndare, men är inte det längre.” Inte alla förstår att därmed så förändras läran om rättfärdiggörelse genom tron, i riktning mot katolsk tankegång.

    Att Jesu gudom ifrågasätts är inte underligt: Den var fördold, och endast Gud kan uppenbara att det förhåller sig på det sättet. När Petrus bekänner Jesus som Gud, får vi veta att det är den tro som skall känneteckna församlingen, och som skall övervinna dödsrikets portar. (Matt 16).
    Om Jesus är Gud, framstår alla läror som bara gör honom till en i raden av profeter, som falska.

    Om synden är vårt verkliga problem, då finns bara en frälsare: Jesus.
    Om det är bristande kunskap som är vårt dilemma, då blir svaren många. Visserligen försöker både Jehovas vittnen och trosrörelsen att framhålla att Jesus är den främste i raden, av de som ger oss kunskap, men det övertygar sällan om hans gudom. Särskilt inte när trosförkunnelsen inte gjort upp med läran om att Jesus behövde födas på nytt. Jehovas vittnen försöker ersätta talet om Jesu gudom med förkunnelsen om att han var en ängel (Ängeln Mikael). Trosförkunnarna försöker kompensera det som saknas, när man enbart framhåller Jesus som en svag människa, med att Anden gjorde det Jesus inte kunde. Både Jehovas vittnen och Trosrörelsen lägger tonvikten på att Anden skall förstås som en kraft. Därigenom tappar man lätt bort den mäktiga läran om att Den Helige Ande är en person. Fokus hamnar på ett jagande efter kraften, snarare än ett ödmjukt förhållningssätt, där vi frågar oss om HAN har tillträde till, och bor i, våra liv?

        (Reply)

  5. Bibel_Zakri skrev: “Halvsanningen är förrädisk, eftersom att den har en kärna av sanning i sig.”

    Mycket tänkvärda tankar du skriver!

    Just det där med att överbetona vissa saker så att grundläggande sanningar kommer i skymundan.

    Och kanske speciellt när dessa saker har “nyupptäckts” efter att ha varit glömda i 200 år.

    Jag minns att jag som ung i pingst faktiskt trodde att allt handlade om första Korinterbrevets tolfte kapitel, och även det fjortonde.

    Lite egendomligt att kapitel tretton hade klämts in däremellan som en slags poetisk parentes….. 😉

    Tilläggningsvis tror jag att man även kan överbetona felen hos andra. Sektarism börjar nästan alltid med jämförelser där man konstaterar hur mycket bättre den egna gruppen är än alla andra.

    /Kjell

        (Reply)

  6. Antonia Berglund,

    En andlig prövning däremot syftar till att ge kärleken till sanningen rum i sina hjärtan och att inte låta sig bedras, utan bevara troheten gentemot Herren och Ordet.

    Den prövningen är till nytta både för förkunnaren själv men också för församlingen i övrigt. Och som Ordet påminner oss om. “Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att litet surdeg syrar hela degen” (1 Kor .5:6)

    Eller som du Kjell brukar säga: “Det är inte de 99.97% med bra mat som råttorna dör av, utan de 0.03% med gift” Alltså kan ynka lite gift medföra en dödlig utgång.

    Jag har funderat några dagar på vad jag bör skriva och hur jag skulle kunna balansera det så att det blir till nytta.

    Exemplet med råttgiftet stämmer om 0.03% utgörs av ett dödligt gift. Och om dosen av detta gift är tillräcklig.

    Men det handlar då om läran.

    Läraren har budskapet i sitt eget bräckliga lerkärl, och jag är säker på att det inte finns någon “lärare” som inte både felaccentuerar och blandar in oväsentligheter och utelämnar väsentligheter.

    Detta kan gå så långt att det budskap han bringar saknar god behållning efter prövande.

    Beroende på om det han säger innehåller “giftiga” felaktigheter eller ej, blir då slutsatsen att man kan behöva såga den personen tills han bekänner sin synd och omvänder sig.

    Vad läran beträffar finns det givetvis saker som helt enkelt inte kan tolereras.

    Lögner om Jesu person. Lögner om försoning och frälsning. Lögner om Gud. Osv. Allt detta borde leda till att såga läran och klistra en stor etikett med texten “GIFT!” på den.

    Det leder samtidigt nödvändigtvis till att en förkunnare som kommer med den läran behöver portas. Och att man behöver varna för honom / henne.

    Tilläggningsvis vill jag mena att den text ur 1 Kor. 5:6 du citerar inte handlar om varken lära eller lärare, men om människor som stolt kallar sig kristna fast de bedriver otukt och annan grov synd.

    /Kjell

        (Reply)

  7. Kjell,

    Kjell,

    “Exemplet med råttgiftet stämmer om 0.03% utgörs av ett dödligt gift. Och om dosen av detta gift är tillräcklig. Men det handlar då om läran”.

    Kanske var jag inte tillräckligt tydlig, det var om läran jag försökte skriva? Med bibelcitatet i 1 Kor. 5:6 underströk jag hur farligt det är, även med lite gift. Och att det till och med kan vara dödligt! Exemplet med surdegen och råttgiftet, var alltså mina argument, för att poängtera hur viktigt det är att göra en biblisk prövning, av alla läror, även de med mindre avvikelser, för gott och ont är ju uppblandat, som i exemplen.

    Så tyckte nog att jag skilde på person och lära. Men viktigt att även tillfoga är att när det gäller just villolärare så måste man även ta avstånd från personen, i fråga. Om han/hon inte låter sig förmanas, som du också påpekade.

    En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång, (Tit 3:10)

    Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. (2 Joh 1:9-11)

    Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem (Rom 16:17)

    Vidare skriver du: “Tilläggningsvis vill jag mena att den text ur 1 Kor. 5:6 du citerar inte handlar om varken lära eller lärare, men om människor som stolt kallar sig kristna fast de bedriver otukt och annan grov synd”. Det kan också i ett visst sammanhang handla om otukt, det har du helt rätt i, men oftast gör det inte det”.

    Du kan se i nedanstående parallellställe, där jag tar med hela det sammanhanget, att det huvudsakligen handlar om läran.

    Under de fet markerade citaten står även lite korsreferenser, för tydlighetens skull.

    Men först “mitt citat”:”
    1 Kor. 5:6 Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att litet surdeg syrar hela degen” ?

    Matteus 16:6
    “Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
    ______________

    Svenska (1917)
    Galaterbrevet 5:7

    7. I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg, så att I icke mer lyden sanningen? 8. Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
    9. Litet surdeg syrar hela degen.

    Galaterbrevet 5:7

    “I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg, så att I icke mer lyden sanningen “?

    Galaterbrevet 2:2

    “Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som stodo högst i anseende — detta av oro för att mitt strävande nu vore förgäves eller förut hade varit det”.

    Galaterbrevet 5:10 “För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må vara”.

    Galaterbrevet 5:8

    “Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder”.

    Galaterbrevet 1:6

    “Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium”.

    Galaterbrevet 5:9

    “Litet surdeg syrar hela degen”.

    Matteus 13:33

    “En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat”

    Hälsningar,
    Antonia

        (Reply)

  8. Sefast Tronde,

    “Har nu utmanat författarna till ovan länkade artiklar att istället möta den de agerar åklagare, domare och bödel för, här bibelläraren Eddie Chumney, och ställa honom mot väggen. Chumney kommer nämligen snart till Sverige, och man har nu en enastående möjligheten att agera bibliskt (för ovanlighetens skull) i stället för att enbart förtala (vilket är synd!).”

    Är det Bibliskt att “ställa mot väggen”……..att ge villolärare en chans att förklara sig?
    Jag tror att dom (i Bibeln) bara varnar (det du kallar det förtalar)……..

        (Reply)

  9. Ja du Kjell, det var en tänkvärd titel du valde på artikeln:
    “Pröva alla och behåll bara de goda”.

    Det verkar som att många gör just så idag – att man prövar personen i sig, och inte så mycket det som sägs av personen. Vi är alltför PERSONFOKUSERADE!

    Det kan exempelvis gälla något yttre, dvs hur en person ser ut, eller hur denne talar, eller någon annan personlig egenskap.

    I en dröm jag fick för något år sedan, var vi ett gäng kristna som var samlade på en stor personfärja. En kristen kvinna som hette Tina gick omkring bland hytterna och ropade om någon hade sett var hytt “1303” fanns. Jag tänkte i drömmen att jag tyckte att hon var slarvig, och inte borde hålla på sådär och ropa ut sitt hyttnummer och därmed störa alla andra. Hon borde vara ett föredöme som kristen! Men då kommenterade en äldre kristen kvinna att jag inte alls behöver se Tina som slarvig, utan att Gud har skapat henne precis så som hon är, och att hennes personliga sätt kan bli en inväg för henne att börja prata om evangeliet. Nu skämdes jag för de tankar som jag hade haft om denne Tina.

    Alltså bör vi bli bättre på att acceptera varandras olikheter. Gud VILL att vi ska vara olika! Det är ett sätt för Gud att genom oss nå ut till olika individer.

    Ett annat sätt att pröva en person som jag tror blir fel, är när vi identifierar personer utifrån deras personliga tolkningar av Guds ord i enskilda frågor – och då menar jag i frågor som är av icke frälsningsgrundande karaktär. Dvs personen ifråga tror på Jesus som Guds son, och som den ende vägen till försoning med Gud, men har kanske en annan tolkning än vad jag själv har när det gäller exempelvis:

    – uppryckelsen
    – tusenårsriket
    – Israel/judarna
    – väckelse/avfall
    – fira gudstjänst på lördag/söndag
    – etc etc

    Ofta kan det också vara så att jag har fått den tolkning jag själv innehar från min favoritpredikant (eller från församling eller samfund), och alltså inte utifrån egen bibelläsning och uppenbarelse via den Helige Anden direkt till mig själv.

    Exempel från verkliga livet, på hur det kan gå när vi bedömer varandra utifrån våra personliga tolkningar:

    1. Jag fyller år, och andra kristna från olika slags samfund gratulerar mig. De önskar mig en fin dag. Sammanlagt ungefär 25 olika kristna personer. En av dessa skiljer sig dock från mängden genom att lämna följande gratulationshälsning: “Tyvärr tror jag att du är lurad som resten av kristenheten, som inte firar sabbat. Men grattis ändå.”

    Min reaktion: Det var en udda, och kanske inte så passande grattishälsning. Men Gud välsigne honom ändå!

    2. En kille kontaktar mig och diskuterar lite olika teologiska frågor, bl.a. frågor om ändetiden. Jag nämner bibelläraren Seth Erlandsson, och frågar om han har lyssnat på dennes undervisning. Han svarar: “Nej, det har jag inte. Jag har ju hört att han ska ha en annan tolkning av Israel/judarna än den som Sven Reichmann har.”

    Mina tankar om detta: Och därmed måste vi förkasta all Seths undervisning, pga att han skiljer sig i en tolkningsfråga från en annan bibellärare? (Jag själv har inte samma tolkning som Sven Reichmann när det gäller Israel/judarna, men jag uppskattar att lyssna på Svens undervisning ändå.)

    Alltså, följande tokiga ytterligheter kan uppstå när vi prövar på fel sätt:

    – vi finner en person som är “icke godkänd” (på en egentligen tvivelaktig grund), och förkastar ALLT denne säger.

    eller:

    – vi finner en person som är “godkänd”, och kan därför slappna av och lyssna på ALLT vad denne säger, utan att behöva göra några fler prövningar.

    Nu kan vi kanske tydligare förstå varför Guds ord säger: Pröva ALLT och behåll det som är GOTT, och inte “Pröva ALLA och behåll de GODA”. Om vi gör som det senare, kan vi räkna med att vi hamnar vilse i pannkakan! Jag är den förste att erkänna att jag själv har suttit i detta träsk, och faller dit ibland fortfarande, men inte lika ofta som förr.

    Istället för att ge rekommendationer om VEM vi kan lyssna på, respektive INTE lyssna på, så får vi bli bättre på att uppmuntra varandra till att bli prövande på ett sunt sätt. Personfokuseringen måste bort!

    Jag är övertygad om att ingen av oss har rätt i alla tolkningsfrågor. Om någon står upp och säger att just HAN/HON sitter på hela sanningen, så skulle i alla fall jag själv bli tveksam.

    Men jag är också övertygad om att Gud själv, genom sin Helige Ande, kommer att ge oss uppenbarelse och rätta till våra eventuella felaktiga tolkningar, om vi ödmjukt vänder oss direkt till honom, och inte enbart via mellanhänder (våra favoritpredikanter), när vi vill få ljus i Guds ord.

    Detta måste vi också bli bättre på att uppmuntra varandra till! Att själva läsa Bibeln, och lära oss att den Helige Anden kan uppenbara Guds ord inte bara för några enstaka, utan till alla som beder och söker. Annars förhindrar vi vår mognadsprocess.

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

  10. När Paulus säger “Förakta inte profetior, 21 men pröva allt, behåll det goda,” så utgår han troligen från vad som sägs i församlingen, inte att vi inte ska förakta profetior som kommer från villoläror och behålla det goda från dom.
    Det är vad jag tror.

        (Reply)

  11. micro,

    “När Paulus säger “Förakta inte profetior, 21 men pröva allt, behåll det goda,” så utgår han troligen från vad som sägs i församlingen, inte att vi inte ska förakta profetior som kommer från villoläror och behålla det goda från dom”.”Det är vad jag tror”.

    Micro: Eftersom vi inte får ha något umgänge, överhuvudtaget, med villolärare, enligt Ordet så borde din tolkning stämma.Vi riskerar ju att be-smittas om vi umgås med sådana som har låtit sig luras/bedras av mörkrets rike.

    Hälsningar,
    Antonia

        (Reply)

  12. Sefast Tronde,

    Broder Sefast,

    Har några frågor till dig ang. de tre citat som jag tagit från ditt inlägg.

    “Jag upplever starkt att en av djävulens strategier för motatack nu kommit att bli en ny eskader av villolärare, som är ‘de självutnämnda väktarna’, som i och med att de skiljer sig från profetrollen heller inte har något bibliskt stöd. Och metoden är helt enkelt att misstänkliggöra nästan allt, föra in en anda av nagelfarande där den minsta felsägning stämplas, och metoden “guilt by association” används frekvent. Kort sagt en kritikens andemakt – där grupper av kritiker legitimerar och bekräftar varandra.
    “En tidstrendig ny villolära med inkvisitionens anda och metoder: Våra självutnämnda väktare”!

    “Chumney kommer nämligen snart till Sverige, och man har nu en enastående möjligheten att agera bibliskt (för ovanlighetens skull) i stället för att enbart förtala (vilket är synd!).”

    Ser du inte själv att det som du anklagar dessa Bibel förkunnare för, är långt mera obibliskt än de fel som du anser att dom har begått! Det är fördömande Ord, utan någon som helst barmhärtighet som du kastar ur dig. Vad vet du om vad Gud har kallat dom till ? Och om allt övrigt som du också häver ur dig? Vad har du själv för bevis för alla dessa påhopp ?

    De har lyssnat på Eddie Chumneys undervisning, och sedan prövat den mot Ordet, varför upprörs du så till den milda grad av detta? Det är fullt bibliskt att pröva läror och kräver heller inte att man är helt ofelbar. För i sådan fall är det kanske bäst att ingen av oss gör någonting, eller hur?

    Tycker tyvärr att din reaktion är närmast fariseisk. Du mäter igen med två mått, Sefast !

    Hälsningar,
    Antonia

        (Reply)

  13. Kjell ger ovan exempel på hur vissa kapitel i Bibeln kan överbetonas på bekostnad av andra sanningar. Tex så kan 1 Kor 12 och 14 flitigt läsas, medan det mellanliggande 1 Kor 13 kommer i skymundan.

    Beträffande andebedömning, som huvudinlägget, handlar om funderar kunniga kännare väldigt mycket över huruvida det är fråga om en ensidig överbetoning, i trosrörelsens teologi, eller om det är en helt ny lära.

    I den enastående boken “Kristus i vattumannens tecken”, av Arild Romarheim, synas även Livets Ord. Undertiteln är “Nyreligiösa uppfattningar om Jesus Kristus”.
    Där konstateras att i de nyandliga strömningarna så BLIR Jesus Kristus.

    Utgångspunkten för newageinriktningarna är att Jesus från Nasaret är en vanlig människa, kraftlös med de förutsättningar som alla människor har, men att Jesus genom att bli döpt, erhåller smörjelse, och därmed kommer in under den övernaturliga kraft som senare kom att prägla hans verksamhet och tjänst. Han BLIR smord, dvs Han BLIR Kristus.

    “Kristus” uppfattas då som ett medvetandetillstånd som vem som helst kan komma in i, bara vi kan tränga oss fram till “smörjelsen”. Boken “Kristus i vattumannens tecken” påvisar att detta tänkande är vanligt i andra religioner: Buddha BLIR även han en “Kristus”, på samma sätt som vi alla kan bli små “kristusar”. Att BLI “Kristus”, betyder att man kommer in under en kraft, en energi, som kan yttra sig genom övernaturliga manifestationer.

    Den som BLIVIT Kristus befinner sig i ett nytt medvetandetillstånd, en upplysning där man upplever “den inre Kristus”. Det andliga uppvaknandet, den upplysning man får kallas “KRISTUS”.

    Det är viktigt att förstå att “Kristus” – i detta newagetänkande – inte längre betecknar en person, identisk med Jesus från Nasareth, utan är en upplevelse av en ny verklighet. En inre verklighet, där alla som gör upplevelsen ser vilka vi egentligen “är”, vår nya identitet.
    “Kristus” har skiljts från “Jesus”. Något som Johannes betecknar som antikrists speciella syn på vem Jesus är. (1 Joh 4:20).

    Frågan är huruvida Livets Ord, med sin lära om att “Jesus föddes på nytt”, kan kategoriseras som en nyandlig rörelse, eller om de enbart överbetonar Jesus mänskliga sida, på bekostnad av hans gudomliga natur?

    Arild Romarheim går först igenom Jesusrörelsen, som var stark på 1960-talet, och konstaterar att även om Jesus var “inne”, så tolkas de andliga upplevelser som gjordes av Jesusfolket inte som något “högre medvetande”, utan som en upplevelse av den personliga närvaron av “Jesus i ditt eget hjärta”. Jesusrörelsen menade den verklige, historiske Jesus från Nasaret. I det avseendet är alltså en avgörande skillnad mellan övrig nyandlighet och Jesusfolket.
    Jesusrörelsen byggde i huvudsak på Bibeln, medan den ockult-österländska lockelsen pekar mot en inre upplevelse, grundad på en esoterisk, hemlig insikt. En uppenbarelse som ligger utanför bibelordet.

    Arild Romarheim betraktar trosförkunnelsen som ett “gränsfall”.
    Citat: “Även om flera av trosförkunnelsens förgrundsgestalter har gjort uttalande som påminner om “gnostiska” och “ockulta” tankegångar, är rörelsen som helhet inte influerad av en ockult eller österländsk syn på Jesus”. Detta säger han med stöd av Matta, som skrev “The born again Jesus”.

    Vi har alltså två steg att ta ställning till:
    1) Huruvida trosrörelsen enbart ensidigt överbetonar Jesu mänskliga sida?
    2) Huruvida de inför något nytt, genom att proklamera “The born again, Jesus”

    För de flesta som kommer i kontakt med trosförkunnelsen så är det förmodligen steg, ett som gäller: Genom att delta i undervisningen så upptäcker man på nytt den Jesus som vandrade omkring, gjorde gott och hjälpte alla.
    Samtidigt skall man vara vaksam, eftersom att det finns ingen rök utan eld. Det finns ett ockult problem, när det betonas att Jesus hade “Satans Natur”, och därför behövde “födas på nytt”. Det är sannolikt ett mindre antal förkunnare som konsekvent driver den linjen.

    Hur kan man då upptäcka trosrörelse-undervisningen?

    Jag fann ett exempel igår, när jag försökte finna den exakta ordalydelsen på en väckelsesång som sjöngs frekvent i Maranatasammanhang.

    Kören lyder:

    Det kommer en ny tid i detta land,
    Anden ska falla sätta hjärtan i brand.
    Bojorna brister den fångne blir fri,
    det kommer en ny tid,
    det är Miraklernas tid.

    När jag skulle påminna mig om sångtexten upptäckte jag att det finns ytterligare en variant:

    Nu har vi en ny tid i detta land
    Anden den faller sätter hjärtan i brand
    Murarna faller den fångne blir fri
    Nu har vi en ny tid
    Det är Miraklernas tid.

    Version ett, uttrycker ett framtida hopp.
    “Det kommer en ny tid”, har en doft av förväntan på att det snart skall bryta fram något nytt.

    Version två, har förmodligen tillkommit senare för att justera sången i förhållande till trosrörelsens grunduppfattning, att riket REDAN NU är här. Vi har bara inte blivit MEDVETNA om det, och upptäckt att det förhåller sig på det viset.
    Version två lägger betoningen på att undrens tid REDAN ÄR här, och vill nöta in ett MEDVETANDE om detta.

    Att det finns fog för misstanken belyses av följande exempel:

    ”Du får inte längre säga som du har sagt”
    Vid ett tillfälle, när Birger Skoglund var i Jordanien, tog en man kontakt med honom. På klingande svenska profeterade mannen följande:
    ”Så säger Herren gå hem till ditt land och hälsa allt mitt folk att jag, Herren, har tänt en eld som brinner från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Från Smyrna i Göteborg i väster till Stockholm i öster. Du får inte längre säga som du sagt förut att det kommer en ny tid. Denna nya tid har redan börjat.”

    Lägg märke till att Gud sa: ”Du får inte längre säga som du sagt förut att det kommer en ny tid”. Detta sa Gud inte bara till Birger Skoglund, utan till oss alla. Vi får inte säga ”Det kommer en ny tid”, utan vi måste lyda Gud och säga ”Den nya tiden har börjat!” Om vi talar rätt förlöses den helige Andes kraft, så att profetian går i fullbordan.

    Det finns alltså en teologisk spänning, till vilken man tar ställning, när man sjunger.

    http://kellporten.wordpress.com/2010/03/02/veckans-predikan-vikten-av-att-tala-ratt/

    Det kan finnas anledning att återkomma i ämnet.

    Bibel_Zakri

        (Reply)

  14. Bibel_Zakri,

    Lägg märke till att Gud sa: ”Du får inte längre säga som du sagt förut att det kommer en ny tid”. Detta sa Gud inte bara till Birger Skoglund, utan till oss alla. Vi får inte säga ”Det kommer en ny tid”, utan vi måste lyda Gud och säga ”Den nya tiden har börjat!” Om vi talar rätt förlöses den helige Andes kraft, så att profetian går i fullbordan.

    Bibel_Zakri, nu är det inte riktigt halt klart för mej om du menar att detta stämmer, eller om du varnar för det.

    Skulle du vilja vara snäll och helt kort verifiera så att inga missförstånd uppstår.

    /Kjell

    PS. Jag sätter tillbaka länken när du har svarat.

        (Reply)

  15. micro,

    – Den bibliska vägen beskrivs med att först förmana personligen, för att därefter förmana med två eller tre personer, och om ingen hörsamhet därefter åstadkoms ta det inför hela församlingen.

    Som huvudregel kan jag inte se att det finns något stöd för att ‘anklaga någon på ryggen’, vilket måste betraktas som förtal – alltså en synd. Undantag bör väl kunna finnas när omständigheterna på något sätt tvingar.

    Jag kan i vart fall inte se något som helst bibliskt stöd för att underlåta den personliga tillrättavisningen före innan saken kommer till ‘offentlighet’. Alla explicita texter, och alla övriga tillämpningsbara bibliska texter talar tämligen entydigt i fråga om detta.

    Att tala illa om sin nästa är en av de starkaste frukterna av syndafallet, och tycks nära nog vara en av mänsklighetens stora drivkrafter: Att förtala, förlöjliga, ringakta, förminska ger upphöjande och rättfärdigande till det egna jaget. Att utse en syndabock befriar likaledes från ansvar. Allt detta är SYND – och verkar tyvärr ha blivit en av kristenhetens största skötesynder. Och inget rättfärdigar synden så som när motivet uttalas vara för Gud. En variant är att man menar att drivkraften är kärlek, tolkad som någon sorts ‘trons försvar’, renlärighet eller nitälskan. Likafullt falskt, och likafullt synd!

    Det finns tyvärr så mycket av förtal i dag inom kristenheten, driven av en allt mer tilltagande kritiklusta. En kritikens andemakt om du så vill. Och detta tillvägagångssätt vill jag å det starkaste fördöma och inte legitimera som någon huvudlinje, i fråga om att tillrättavisa eller förmana någon för felaktig eller vilseledande lära.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  16. Citat från Antonia:
    “Tycker tyvärr att din reaktion är närmast fariseisk. Du mäter igen med två mått”

    Jag tar tillfället i akt för att belysa och påminna om vad fariseism URSPRUNGLIGEN är för något. Många i vår tid tror att de som var fariseér hade en felaktig “attityd”, eller en slags “oresonlighet”. Det man missar med en sådan definition är att fariseism är en lära.

    Jesus klargör att det är fråga om en läroståndpunkt som han tar avstånd ifrån. Det framgår med tydlighet i samtalet med Nikodemus. Där har den kände farisén utgångspunkten att “människan är god”, att det finns “en gudagnista” hos var och en. Jesus avslöjar uppfattningen som falsk, och betonar att alla är syndare, som måste födas på nytt. Den fariseiska uppfattningen är tydlig hos dagens humanister, men finns även hos ganska många som betecknar sig som kristna.

    Innerst inne god?

    Den “moderne farisén” betonar att människan innerst inne är god. Detta ”innerst inne” brukar gärna betonas. Det är nämligen svårt att förneka att det händer mycket i denna värld som är allt annat än gott. Våra misstag och felsteg skulle alltså bero på olyckliga omständigheter. Romarrikets ockupation, eller dålig undervisning.

    Fariseismen lär att vi genom att mobilisera de goda krafterna inombords skulle kunna komma tillrätta med det mesta.

    Den fariseiska – optimistiska – grunduppfattningen skymtar även i den moderna psykoterapin och i olika meditationsrörelser.

    Den som har den fariseiska läran framhåller gärna att vi har lösningen till alla våra problem inom oss själva. Det är viktigt att observera att tron på människans inneboende godhet på något sätt hör till nutida folkreligiositet.

    Den som är idéhistoriskt bevandrad vet att resonemanget bland annat framfördes av den franske filosofen Jean Jacques Rousseau (d 1778) . Men rötterna går ännu längre tillbaka. De skymtar redan i den judiska fariseismen. I den bön som brukades i synagogans dagliga morgongudstjänst hette det bl a: ”Min Gud, anden som du har gett mig är ren”. Människan har enligt fariseernas uppfattning både vilja och förmåga att göra det goda. Man citerade gärna orden i den apokryfa Syraks-boken: ”Om du vill så kan du hålla buden”.

    Visserligen har människan också onda böjelser. Men det är – enligt fariseismen – hennes uppgift att besegra detta och inrikta sig på att göra det goda. Och för detta behöver hon Guds hjälp. Fariseismen blev på något sätt naturmänniskans religion. Det handlade i hög grad om att putsa upp det yttre, samtidigt som hjärtat redan betraktades som “gott”.

    Frågan är om detta optimistiska synsätt förbättrar människans situation. Enligt Jesus är det en falsk infallsvinkel:

    ” Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I” sade han till de självrättfärdiga i Israel (Matt. 21:31). Hur chockerande de orden måste ha tett sig för judarna kan vi knappt föreställa oss. Ett eko av dessa ord möter vi långt senare i Sören Kierkegaards tillspetsade formulering: ”Värre än den svartaste synd är den egna rättfärdigheten.”

    Att människan innerst inne skulle vara god är verkligen ett märkligt påstående. Invändningarna hopar sig. Man kommer att tänka på Storm Petersens visa fråga: ”Människorna är ju goda, ja men varför är de det då inte? Och om människan i själ och hjärta är god, varför ser den omgivning som hon skapat ut som den gör?

    Säkert kommer man sanningen bra mycket närmare om man talar om en inre ”brustenhet” eller ”avskurenhet från vårt livs rot och mening” för att använda ett par moderna termer.

    l Bibeln är det omöjligt att finna belägg för tanken på ”människans inneboende godhet.”
    ”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat”, heter det i GT (Jer. 17:9). Och ”hjärtat” är naturligvis inte muskeln som pumpar blod. Ej heller är det, som ofta på modernt språk, endast fråga om vår känslovärld. Det är vårt väsens innersta, vår personlighet. Att det är från hjärtat allt det onda kommer understryks starkt i evangelierna.

    ”Inifrån, ur människornas hjärtan kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet,avund, förtal, högmod, förblindelse”, säger Jesus i Mark. 7:21 a.

    Och på ett annat ställe heter det: ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av” (Matt. 12:34). Våra handlingar är inte en rad felsteg, isolerade från varandra. De utgör ett mönster. Och de har alla samma ursprung. Det är således inte lätt att skilja mellan synden och syndaren. ”I ären onda” säger Jesus (Matt. 12:34) Synden är ingenting vid sidan människan. Den har trängt in i hela vår varelse, för att använda Gert Borgenstiernas formulering: ”Synden är icke en defekt hos människan, utan är människan själv – såsom en falsk aktivitet och vilja inför Gud.”

    ***
    Sammantaget:
    Att vara fariseisk är ursprungligen inte att man är ond, och mäter ut dubbla mått, utan snarare, att man hävdar att människan innerst inne är god, och inte i behov av någon frälsning.

    Vårt moderna synsätt: Att uppfatta fariseismen som en “grym” hård attityd, är följaktligen inte rättvisande, utan en vrångtolkning, som inte tar hänsyn till deras grunläggande dogmer och värderingar, där människans inneboende gudagnista framstår som en dogmatisk pärla.

    Fariseerna på Jesu tid, hade höga ideal. De var noga med religiösa ting, även små detaljer. Dessvärre såg de inte sin egen synd, och därför blir det i praktiken ett hyckleri.

    Jesus fördömer fariseismen. Det sammanhänger med att de förutom att tro på gudagnistan inom människan, även förnekar att Jesus är Gud.

    Den som vill tränga in i ämnet kan med fördel studera Hugo Odebergs “Fariseism och Kristendom.” Hugo Odeberg har även skrivit artikeln om Fariseism, som finns publicerad i Illustrerat Bibellexikon, tre band.

    I den nya upplaga av Illustrerat bibellexikon, tio band, märks tydligt den moderna aversionen att dra lärdomar av Odebergs insikt, eftersom att faktarutan som finns tryckt i samband med artikeln om Fariseism, säger precis tvärtom mot det som står i artikeln. Den som moderniserat Illustrerat bibellexikon – så att det blev tio band – har alltså inte bemödat sig att förstå det som står i artikeln om fariseism, utan utgår ifrån den för oss självklara ståndpunkten att fariseerna var hycklare, som mätte upp orättvist, och hade en attityd som var frånstötande.

    Mer finns att säga i detta känsliga ämne…..

    ………

        (Reply)

  17. Sefast Tronde,

    “Den bibliska vägen beskrivs med att först förmana personligen, för att därefter förmana med två eller tre personer, och om ingen hörsamhet därefter åstadkoms ta det inför hela församlingen.”

    Jag hittar inte Bibelstället men har för mig den gäller otukt inte falska läror. Och dessutom utgår brevskrivaren (Paulus?) från församlingen, inte utomstående som inte delar tron.

    “Att tala illa om sin nästa är en av de starkaste frukterna av syndafallet, och tycks nära nog vara en av mänsklighetens stora drivkrafter: Att förtala, förlöjliga, ringakta, förminska ger upphöjande och rättfärdigande till det egna jaget. Att utse en syndabock befriar likaledes från ansvar. Allt detta är SYND – och verkar tyvärr ha blivit en av kristenhetens största skötesynder. Och inget rättfärdigar synden så som när motivet uttalas vara för Gud. En variant är att man menar att drivkraften är kärlek, tolkad som någon sorts ‘trons försvar’, renlärighet eller nitälskan. Likafullt falskt, och likafullt synd!”

    Det är läran som ifrågasätts, ingen talar illa om personen.

    “Det finns tyvärr så mycket av förtal i dag inom kristenheten, driven av en allt mer tilltagande kritiklusta. En kritikens andemakt om du så vill. Och detta tillvägagångssätt vill jag å det starkaste fördöma och inte legitimera som någon huvudlinje, i fråga om att tillrättavisa eller förmana någon för felaktig eller vilseledande lära.”

    Det är vad du tycker…betyder inte att det är rätt. Tvärtom så ska ju avfall ske i sista tiden och då är det på sin plats att det blir mer och mer varningar.

        (Reply)

  18. Bibel_Zakri,

    Zakri,

    “Citat från Antonia:
    “Tycker tyvärr att din reaktion är närmast fariseisk. Du mäter igen med två mått”

    I mitt exempel, var det närmast en blandning av hårdhet/lagiskhet jag tänkte på, just då. (Kan ju vara av temporär art också)

    Men för att keep it simple så definierar Wikipedia fariseism så här:

    Fariséer (lat. pharisæ|us, -i, av hebr. פרושים, perushim, från פרוש, parush, de avskilda), var ett judiskt parti som verkade vid tiden runt Kristi födelse. Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar.

    I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

    Hälsningar,
    Antonia

        (Reply)

  19. Antonia Berglund,
    Antonia säger: “Ser du inte själv att det som du anklagar dessa Bibel förkunnare för, är långt mera obibliskt än de fel som du anser att dom har begått!”

    – Nej det ser jag inte, tvärt om. Läs något av mitt svar ovan till micro.

    Antonia säger: “Det är fördömande Ord, utan någon som helst barmhärtighet som du kastar ur dig. Vad vet du om vad Gud har kallat dom till ? Och om allt övrigt som du också häver ur dig? Vad har du själv för bevis för alla dessa påhopp ?”

    – Beklagligt om du enbart ser det så.

    Alvaret i fråga om det förtal de återkommande gör sig skyldiga till tycks kräva att man påtalar så det hörs. Som jag ser det är det fråga om förtalssynder som är så blodröda de kan bli, och onekligen kommer att få konsekvenser. Det vilar dom över sådana handlingar, och omvändelse är den enda vägen att undvika detta.

    Många exempel skulle kunna ges, men ett är bl.a. det nyliga påhoppet av den gamle riksevangelisten Birger Skoglund. Grunden för detta var endast en filmupptagning från ett av hans sämre framträdanden… men inget så allvarligt övertramp att det motsvarar dessa fördömanden. – Förtal av grövsta sort.

    Antonia säger: “De har lyssnat på Eddie Chumneys undervisning, och sedan prövat den mot Ordet, varför upprörs du så till den milda grad av detta? Det är fullt bibliskt att pröva läror och kräver heller inte att man är helt ofelbar. För i sådan fall är det kanske bäst att ingen av oss gör någonting, eller hur?”

    – Nu är det inte främst Eddie Chumney detta gäller för mig, utan tillvägagångssättet.

    Jag vill inte ens ställa mig till Chumneys försvar vad gäller läran. Vet för lite om honom. Jag har inte vare sig lyssnat på honom i någon större utsträckning, eller ännu mindre träffat honom och talat med honom, vilket jag anser vara en förutsättning för att ta någon diskussion om vem E.C. är. En diskussion som jag ö.h.t. inte önskar eller förväntar mig för egen del.

    Antonia säger: “Tycker tyvärr att din reaktion är närmast fariseisk. Du mäter igen med två mått, Sefast !”

    – Jag har noterat att jag trampat på en av dina ömmaste tår, och tydligen i alltför obryska ordalag gått till rätta med några av dem du talat om som om de formligen suttit på pidestal. Detta har tydligen sårat dig. Jag är ledsen över detta, och jag skulle önska att du en dag kanske kan se på mig med andra ögon än såsom nu.

    Men, du bör likväl inse att jag måste följa mitt hjärta. Du bör även betänka att jag inte står med några stöd bakom mig, och jag varken har eller tänker skaffa någon egen blogg för den delen. Tror snarast att det är jag som står i större snålblåst än Lennart, Janne och Berndt, då jag i det mesta får stå ensam i fronten för det som jag ser som rätt, vilket gör att jag omöjligen kan tiga. Och, jag kan se människor i ögonen när jag talar med dem, var förvissad om detta. Och jag backar heller inte för orättfärdigheter om jag så står ensam mot en hel hop.

    En tröst kan jag ge dig: Kärleken är mitt motiv. Jag är pliktig att älska bröderna, och jag vet att jag när som helst kan få tillfället att ge dem ett bevis på denna kärlek.

    Förstår väl om du inte blivit ett vitten klokare av vad jag skrivit här. Alla tidigare förklaringar verkar inte haft någon större ingång i ditt hjärta.

    Förutom de gången jag tyckt att ‘du kantrat över’ mot fördömanden, i enlighet med föreliggande debatt, anser jag dock att ditt deltagande i blogg-världen varit mycket positivt, ja, du har varit en av de bästa. Och jag känner därigenom den största sympati, tillgivenhet och kärlek till dig, även om jag förstår att detta nu är allt annat än ömsesidigt.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  20. Ett bra citat från en kommentar i bloggen Aletheia, av Håkan Nilsson:

    “Watchman Nee skriver så här. ”Gud vill naturligtvis att jag skall skilja mellan det som är riktigt och det som är fel, men jag får inte göra andra till offer för min urskiljning.” ”

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  21. Vad jag velat säga med emfas är vad Bibleordet säger: “Pröven allt och behåll vad gott är.”

    Nu är det som om man sätter sig att äta i en restaurang, finner några ben i fisken, och därvid i vrede lämnar restaurangen med de grövsta tillmälen till kocken, under föregivanden att man skall skall avråda alla att ens besöka restaurangen mer.

    Jag kan inte annat än att påtala att detta beteende är okristligt – och en synd, och att det därtill är obibliskt.

    Själv har jag dock aldrig ätit en festmåltid på fisk annat än att det blivit åtminstone några ben kvar på tallrikskanten efter måltidens slut.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  22. Sefast Tronde,

    Men snälla Sefast, förstår vi verkligen varandra så dåligt?

    Det enda som jag vänt mig emot, är dina dubbla domar. Du får (be) döma vissa personer men denna rätt har ingen annan, för då börjar du genast prata om falska/självutnämnda väktare på muren och om hur viktig broderskärleken är och att vi inte skall döma varandra eller ens få pröva andras motiv och läror.Och om vi ändå skulle pröva en lära så ställer du upp en lista med olika kriterier i.s.f som först måste avbetas. Därför menar jag att du mäter med olika mått.

    Din väg är din, andras kan se annorlunda ut. Vi vet inte så mkt som vi kanske tror, om andras motiv och handlingar. Men vi får gå som vårt hjärta bjuder oss, i varje enskilt fall.

    Kan ärligt säga att när jag läste om ditt raseri mot Jareteg, Ohlin och Berndt, på Aletheia, så blev jag nästan förskräckt.Kändes ända in i hjärteroten. De är väl ändå våra bröder?

    Du har inte trampat på någon öm tå alls, men ditt hätska sinnelag är lite skrämmande ibland. Vet inte vad som döjer sig bakom denna vrede men hur som helst kan den väl ändå inte vara rättmätlig. Dessa bröder gör sitt uppdrag, efter som man får förmoda, sitt allra bästa.Men ibland kan man bomma likaväl. Så vill vi väl själva också bli bemötta?

    Jag hoppas att vi, trots vissa olikheter, kan vara vänner, och ha ett förlåtande sinnelag. Jag börjar gärna.

    Hälsningar,
    Antonia

        (Reply)

  23. Kjell citerar trorsrörelsens ståndpunkt:
    “Lägg märke till att Gud sa: ”Du får inte längre säga som du sagt förut att det kommer en ny tid”. Detta sa Gud inte bara till Birger Skoglund, utan till oss alla. Vi får inte säga ”Det kommer en ny tid”, utan vi måste lyda Gud och säga ”Den nya tiden har börjat!” Om vi talar rätt förlöses den helige Andes kraft, så att profetian går i fullbordan. ” (Slut på citat)

    Kjell frågar:
    Bibel_Zakri, nu är det inte riktigt halt klart för mej om du menar att detta stämmer, eller om du varnar för det.

    Skulle du vilja vara snäll och helt kort verifiera så att inga missförstånd uppstår.

    /Kjell

    PS. Jag sätter tillbaka länken när du har svarat.

    ..

    Min kommentar:

    Jag varnar för det!
    Länken leder till källan för citatet, och hela den sidan är ett exempel på hur “Name it, and clame it” – rörelsen resonerar. Länken till villfarelsen – “du får det du uttalar” – finns för att belägga att jag inte rycker citat ur sitt sammanhang.

    Trosrörelsen tänker sig att orden vi uttalar har magisk kraft, att förvandla oss. Tekniken går ut på att om vi säger och talar på det nya sättet, så sker undret.

    “Du får inte längre säga som du sagt förut”….
    Påståendet kan vara svårt att genomskåda, för den som inte känner till att för trosrörelsen, så är framtiden REDAN HÄR.
    I Bibeln stöter vi på Hymeneus och Filetus. De resonerar på detta lömska sätt, genom att hävda att uppståndelsen REDAN HAR inträffat.

    “Oandligt, tomt prat skall du akta dig för. De som befattar sig med sådant kommer att göra allt större framsteg – i ogudaktighet, och deras ord kommer att sprida sig som cancertumörer. Till dem hör Hymeneus och Filetus, som har kommit bort från sanningen. De bryter ner tron för somliga, när de säger att uppståndelsen redan har ägt rum. ” (2 Tim 2)

    Bibeln säger att detta sätt, att tala om framtiden som att den redan är här, bryter ned tron för somliga.

    Det som proklameras på Källportens hemsida, om de förvandlande ordens magi, kan ses som en cancertumör. Bibelställena som citeras är ryckta ur sitt sammanhang och inordnade i enlighet med en redan intagen nyandlig ståndpunkt. Nämligen att vi redan har “gudomlig natur”, och att våra ord därför är skapande på samma sätt som när Gud skapade världen.

    Bibeln lär att vi SKALL BLI delaktiga av gudomlig natur. Det innebär att vi en dag kommer att vara helt uppfyllda med gudomliga egenskaper, attribut och kvaliteer. Veersen i 2 Petr. 1:4 “…för att I skolen i kraft av dem bliva delaktiga av gudomlig natur…” säger inte att vi skall bli gudar: För Gud har sagt “…det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma.” (Jes.43:10).

    Bibelns ståndpunkt är att vi är syndare frälsta av nåd. Inne i oss pågår en kamp mellan det Gud vill och det köttet, det som står gud emot, tänker ut. Det är en fråga om sinnesändring, moralisk karaktär.

    Den nyandliga uppfattningen är att VI REDAN NU har vi lämnat synden bakom oss, och är syndfria i vår Ande, vårt innersta “verkliga jag.”, till vår NATUR. Hemsidan som länkas utgår ifrån den outtalade förutsättningen att vi redan nu är av samma NATUR som Gud. Bibelorden är inklistrade i ett försök att legitmera det newagebaserade grundresonemanget.

    Bibeln talar om syndafallet som en relationsfråga.
    Länken leder till en sida där skribenten utgår ifrån att syndafallet var en NATURfråga.

    Bibeln talar om frälsningen, upprättelsen, som en relationsfråga. Skillnaden mellan skaparen och det skapade består. Det är fortfarande en NATURSKILLNAD mellan oss.

    Länken leder till en sida där skribenten förutsätter ett newage-grundat resonemang om att vi nu har en ny NATUR, och därmed befinner oss i samma klass, på samma nivå som Skaparen. Resonemanget utgår från att det bara är en GRADSKILLNAD mellan oss och Gud.

        (Reply)

  24. Hur ska vi hantera villolärare?

    Som jag kan läsa i Ordet så ska vi vara barmhärtiga mot dem, och försöka rycka dem ur elden. Det vi däremot ska noga akta oss för är att ta del i deras synder. Vi ska inte gå i ok med dem, dvs inte följa dem i deras gärningar, och inte välkomna deras läror, utan måste själva stå fasta på klippan, i Guds ord.

    Vi ska inte sky dem (personerna i sig) som “paria”. Alltså, vi måste förbli i kärleken. Men tyvärr tycker jag mig se alltför ofta att många får förakt för de som får stämpeln “villolärare”. Man talar ofta om dem på ett nedlåtande och osmakligt sätt, som jag kan garantera inte hör hemma i himmelriket. Exempelvis: “kolla vad han gör nu då, nu umgås han med den och den” … “titta vad äcklig han är när han gör sådär” … “usch, det var det vidrigaste och mest osmakliga jag sett, fy vad vidrig han är” … “men vad andra måste vara dumma i huvudet som ens lyssnar på den där idioten. Det är ju glasklart att allt karln säger är falskt”.

    Om man pratar på detta sätt, så har man själv vandrat vilse. Ren gift från tungan, som inte är till välsignelse för någon!

    Guds ord talar ju också om för oss, att detta ska vara utmärkande för den sista tidens människor: skvaller, kiv, avund och förtal etc.

    Vi kan också fråga oss var gränsen egentligen går för när man kan börja kalla någon för “villolärare”. Vad säger Guds ord?

    Själv tror jag att gränsen går vid Jesus Kristus, och hans försoningsverk på korset (Johannes första brev). Om man förnekar Jesus Kristus som den han är, och förnekar hans fullbordade verk (att det inte skulle räcka), och lär ut att vi inte ska hålla kärleksbudet, så tror jag att man kan kallas för villolärare.

    Men kom ihåg, även om vi har fått korn på någon som verkligen i sanning är en villolärare, så blir det ALDRIG fritt fram för oss andra att låta oss själva glida iväg i ett språk och i handlingar som inte hör hemma i himmelriket…

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

  25. Bibel_Zakri,

    Jag förstår inte riktigt resonemanget. Kan vi inte se oss själva som nya skapelser som är döda/skilda från synden?

    Hur stämmer ditt resonemang överens med exempelvis Romarbrevet 6?

    Hur stämmer ditt resonemang överens med Jesus Kristus fullbordade verk på korset?

    Som jag uppfattar det du skriver, så verkar det som att vi trots allt ännu inte blivit befriade från våra synder i vår nya skapelse i Kristus, efter att vi fötts på nytt.

    Själv tror jag att det är viktigt att skilja på två saker:

    1. Vi är redan nu nya skapelser i Kristus (2 Kor 5:17). Guds Ande bor i oss (1 Kor 3:16, Rom 8:9), vi är förenade med Kristus i Anden (1 Kor 6:17), och denna nya skapelse i Anden tror jag garanterat är syndfri, annars skulle ju Guds Ande inte kunna bo där.

    Har vi då inte del i gudomlig natur?

    2. Sedan är det tänkt att vi ska leva ut detta nya liv redan här på jorden, och uppenbara det nya livet, vara “Kristi sändebud”, för de som fortfarande lever som “döda” i mörkret här på jorden. (Vandra efter Anden, hämta livet från Anden och uppenbara vår nya rättfärdiga natur, eller vandra efter köttet och vandra ut ur Kristus in i vår gamla syndiga Adamsnatur.)

    Jag blev osäker på ditt resonemang. Menar du att vi inte redan nu kan se oss själva som “födda på nytt”?

    Ska vi inte tro på: “Det gamla är förgånget, det nya har kommit”?

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

  26. Antonia Berglund,

    Antonia: “Men snälla Sefast, förstår vi verkligen varandra så dåligt?”

    – Ja, jag tror det. Men kanske är det även så, att vi betraktar från helt olika utgångspunkter.

    Antonia: “Det enda som jag vänt mig emot, är dina dubbla domar. Du får (be) döma vissa personer men denna rätt har ingen annan, för då börjar du genast prata om falska/självutnämnda väktare på muren och om hur viktig broderskärleken är och att vi inte skall döma varandra eller ens få pröva andras motiv och läror.”

    – Och detta kan jag ärligen säga att jag inte förstår. Jag vet inte vad du menar med dubbla domar. Och jag förmenar inte någon att pröva, tvärtom uppmanar Bibeln till detta. Men, förtal är inte att pröva, och det är förtal när man inte ens mödat sig om en enskild förmaning först. Man börjar med att hänga ut den ene efter den andre, på olika grunder där rätta och felaktiga saker blandas, och uppmanar till avstånd. Detta är en schavott-mentalitet, en förtalets anda att börja med att hänga ut någon offentligt. – Läs även citatet av W. Nee ovan.

    – Och jag förmodar att du inte håller med på beskrivningen?

    Antonia: “Kan ärligt säga att när jag läste om ditt raseri mot Jareteg, Ohlin och Berndt, på Aletheia, så blev jag nästan förskräckt.Kändes ända in i hjärteroten. De är väl ändå våra bröder?”

    – Visst är de våra bröder, och det vore nu helt fel att inte söka förmana dem för något man uppfattar som en svår synd, vilket jag gör.

    – Att kalla det hela “raseri”, måste väl ändå vara en skevbild, då jag inte använt hårdare ord och omdömen än vad Jareteg själv använder mot så många. Oftast har han säkert rätt sin grundbedömning, men helt summariskt hänger han även ut så många andra på lösa grunder och utan föregående personlig förmaning.

    Mitt faktiska budskap till nämnda herrar är att utmana dem att för en gångs skull bruka den bibliska vägen till personlig förmaning, nu när Eddie Chumney kommer till Sverige…

    – För övrigt har du ett flertal gånger uttryckt att jag varit “hätsk” etc. Det är inte min avsikt att använda ett ovårdat eller nedsättande språk, så i dessa stycken får du nog lov att förtydliga dig, och jag uppskattar väl en sådan förmaning – men jag måste då förstå den, annars är den meningslös. Citera alltså gärna fortsättningsvis.

    Antonia: “Jag hoppas att vi, trots vissa olikheter, kan vara vänner, och ha ett förlåtande sinnelag. Jag börjar gärna.”

    – Men kära lilla vän, jag har väl aldrig uttryckt någon antipati mot dig – utan snarare tvärt om. Skulle gärna ge dig en kram, här och nu, om så skulle vara möjligt. Helt ärligt menat, så att du verkligen skulle förstå att jag menar vad jag säger. Jag är mån om dig, vill ge dig uppmuntran i det mesta – just därför att jag upplevt det både andligt och rätt, med undantag för det jag nu sökt förklara i text som snart börjar liknar spaltmeter.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  27. Antonia Berglund påminner om vad Wikipedia säger om Fariseism:
    “I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.”

    Mitt svar:
    Även uppslagsverket Focus ger följande förklaring av ordet fariseism: lagiskhet, andligt högmod, skrymteri.

    När kristna ska beskriva fariseismen kommer gärna ord som gärningslära, egenrättfärdighet och skrymteri fram.
    Ofta framställs det kristna evangeliet som fariseismens motsats.

    Men stämmer detta verkligen?
    – Som jag förstår saken så är det en nidbild, som inte klargör vad de undervisade och lärde.

    År 1977 skrevs en bok som skulle bli banbrytande för en omvärdering av kristnas bild av judisk tro. Bokens titel är Paul and Palestinian Judaism och författaren E.P. Sanders.
    Sanders hävdar att judisk tro alltid har baserats på nåd. Människans lydnad är reaktionen på nåd som erbjuds av Gud. Vidare kom förbundet till på Guds initiativ. Lagens (torans) funktion var inte att åstadkomma frälsning utan beskriver hur livet ska levas för den som är i förbundet.

    Evangelierna ger exempel på vad fariséer lärde och vad fariseism är. När Jesus berättar om farisén och tullmannen som gick för att be, återger han typiska attityder och förutsättningar för fariseismen. Luk 18:9-14

    Det man kan utläsa om fariseisk teologi som förutsätts i berättelsen är :

    Farisén vände sig direkt till Gud – ansåg sig inte behöva någon förmedlare.
    Farisén hade en gudsbild där Gud är en Far – nära och intim relation.
    Farisén visste med sig att han var rättfärdig efter den norm han ställt upp för rättfärdighet (Jämför Fil 3:6).
    Vare sig för farisén eller tullmannen var frågeställningen hur man blir frälst. Frälsningen tycks förutsättas.

    VAD JESUS SA OM FARISÉERNA

    Lev efter deras undervisning – Matt 23:3a
    Överträffa deras rättfärdighet – Matt 5:20
    Hycklare – Matt 23
    Behov av nya livet – Joh 3
    Det räcker inte att vara född jude – Joh 8:31-47

    UPPRIKTIGHET

    Det finns ingen orsak att ifrågasätta att fariséerna över lag var uppriktiga. Paulus har inga anklagelser att anföra i den riktningen. Tvärt om kan han själv intyga att fariséerna hade en sann iver i sin gudstro – dock utan sann insikt. (Rom 10:2)

    När Jesus talar om fariséernas hyckleri måste han alltså avse något djupare än att medvetet spela falsk och förställa sig.

    VAD VI KAN LÄRA

    Kristna har beskrivit fariseismen som ytlig, formalistisk och egenrättfärdighet. Därmed har man samtidigt tyckt sig lätt kunnat identifiera den och automatiskt känna avsky. Men om nu den definition av fariseismen man levt med inte stämmer med verkligheten, finns det all anledning att ställa frågorna om igen: Vad är fariseism? Vad är skillnaden mellan fariseism och kristen tro?

    Evangelierna förutsätter att fariseismen inte bara är ett historiskt fenomen, utan ett i allra högsta grad närvarande i den kristna församlingen i alla tider. Det höjer angelägenhetsgraden att lära sig identifiera fariseismen.

    Man bör påminna sig om att Jesus inte beskriver en konflikt mellan “judiskt – kristet”, utan att “fariseismen” bör betraktas som ett fenomen inom den kristna församlingen.

    Källa:
    http://www.tyresopingst.se/darash/farisee1.htm

    Jesus är Gud
    Som jag förstått det, så bör vi akta oss för att förneka Jesu gudom. Försöken från fariseeskt håll att förneka att Jesus är Gud, och enbart erkänna honom som en rättfärdig människa återkommer i bibeltext efter bibeltext, och för honom slutligen mot korset: Anklagad för hädelse.

    Människan är en syndare (ond) i behov av frälsning.
    Vi bör även se upp med undervisning om “gudagnistan”. Den fariseiska judendomens bön i synagogan lyder: »Min Gud, anden som Du givit mig är ren.» Liksom grekerna kom den fariseiska teologin att hysa den uppfattningen att Gud, trots syndafallet, lämnat kvar en gudomlig gnista i människans inre. Orenheten kom sålunda inte inifrån utan utifrån. En människas orenhet beror följaktligen på hennes fria val, när hon väljer den onda böjelsen (»jesär haara») framför den goda böjelsen (»jesär tov») eller omvänt tyglar den onda böjelsen och låter det goda inom sig dominera.

    ….

        (Reply)

  28. Eva Helen:
    Vi kan också fråga oss var gränsen egentligen går för när man kan börja kalla någon för “villolärare”. Vad säger Guds ord?

    Själv tror jag att gränsen går vid Jesus Kristus, och hans försoningsverk på korset (Johannes första brev). Om man förnekar Jesus Kristus som den han är, och förnekar hans fullbordade verk (att det inte skulle räcka), och lär ut att vi inte ska hålla kärleksbudet, så tror jag att man kan kallas för villolärare.
    ….

    Min kommentar:
    Sann tro vidhåller att Jesus ÄR Kristus. Dvs: Jesus är Gud.
    Falsk tro försöker framhålla att Jesus BLEV Kristus. Ordet “Kristus” omdefinieras som ett medvetandetillstånd som han kom in i. Alltsedan slutet av 1800-talet har den falska förkunnelsen följt de riktlinjer som tydliggjordes av Madame Blavatsky. Hon menar att den andlige kan komma in i ett medvetandetillstånd, där man erkänner att “människans odödliga jag är allsmäktigt”. De nyreligiösa menar att “Kristus” inte betecknar en person, utan är ett tillstånd som alla har möjlighet att komma in i.

    Det Johannes skriver är alltså högaktuellt! Jesus är Gud, och motståndarna förnekar detta.

    Jesu fullbordade verk, skedde på korset. Mormonerna menar att det skedde när han svettades blod i Getsemane. Det är fel. Trosrörelsen hävdar att det inträffade i dödsriket. Det är också det fel. Försoningen fullbordas när Jesus dör fysiskt på korset.

    Precis som du nämner så är det viktigt att ta buden om att älska Gud, och sin nästa på alvar! Men eftersom att många villoläror tänker sig att vi kan komma till Gud om vi “gör vårt bästa”, så är det av betydelse att betona det vi nyss nämnt: Försoningen sker på korset. Jag rekommenderar Rosenius “vägledning till Frid”, för den som behöver påminna sig om förhållandet mellan lag och nåd.
    ……..

        (Reply)

  29. Antonia Berglund,

    Bästa Antonia,

    För övrigt kanhända det vore något som ytterligare kunde vidga dina perspektiv om den obibliska och fabulösa kritiska ande som du så okritiskt försvarat, att läsa Aletheias nya artikel, “MyTwoCent svarar på Lennart Jaretegs anklagelser”. Vilken tydligt ger ytterligare nyanser på det problem som vi här kommit i diskussion om.

    Sedan måste jag upprepa att jag är tacksam för om du noterar ett otillbörligt och kärlekslöst språkbruk från min sida, i vilka ordskiften som helst. Men då med citat och därtill hörande förklaringar, som jag kan förstå och ge respons på.

    Jag är nämligen mycket rädd om mitt personliga förhållande till levande Gud, och jag älskar bröderna, och vill på intet sätt lägga något hinder av kärlekslöshet i vägen…

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  30. Sefast… Lennart Jareteg har Prövat Chumneys förkunnelse enligt Ordet. Helt korrekt. Sedan finns det de som vill sätta sanningen på ‘avbytarbänken’ med risk att leka med Gud. … Den som inte följer sanningen kommer att bli Bedragen Av lögnen och hamnar i ett sådant mörker, att det till slut blir omöjligt att hitta vägen ut ur eländet… Jag upplever att du talar med en ‘kluven tunga’, då du går mot LJ’s klargörande, sunda artikel samtidigt som du säger, att (citat): “Jag är nämligen mycket rädd om mitt personliga förhållande till levande Gud, och jag älskar bröderna, och vill på intet sätt lägga något hinder av kärlekslöshet i vägen…” …. Men! Biblisk prövning har ingenting med kärleksllshet att göra – tvärtom! Den kan rädda mååånga liv, som annars skulle fastna i fiendens sluga nät. Det krävs bara att man är rak, enkel – utan falska motiv… Mvh.

        (Reply)

  31. Eva Helen:
    Jag förstår inte riktigt resonemanget. Kan vi inte se oss själva som nya skapelser som är döda/skilda från synden?

    Hur stämmer ditt resonemang överens med exempelvis Romarbrevet 6?

    Hur stämmer ditt resonemang överens med Jesus Kristus fullbordade verk på korset?

    Som jag uppfattar det du skriver, så verkar det som att vi trots allt ännu inte blivit befriade från våra synder i vår nya skapelse i Kristus, efter att vi fötts på nytt.

    Själv tror jag att det är viktigt att skilja på två saker:

    1. Vi är redan nu nya skapelser i Kristus (2 Kor 5:17). Guds Ande bor i oss (1 Kor 3:16, Rom 8:9), vi är förenade med Kristus i Anden (1 Kor 6:17), och denna nya skapelse i Anden tror jag garanterat är syndfri, annars skulle ju Guds Ande inte kunna bo där.

    Har vi då inte del i gudomlig natur?

    2. Sedan är det tänkt att vi ska leva ut detta nya liv redan här på jorden, och uppenbara det nya livet, vara “Kristi sändebud”, för de som fortfarande lever som “döda” i mörkret här på jorden. (Vandra efter Anden, hämta livet från Anden och uppenbara vår nya rättfärdiga natur, eller vandra efter köttet och vandra ut ur Kristus in i vår gamla syndiga Adamsnatur.)

    Jag blev osäker på ditt resonemang. Menar du att vi inte redan nu kan se oss själva som “födda på nytt”?

    Ska vi inte tro på: “Det gamla är förgånget, det nya har kommit”?

    ******

    Mitt svar:
    Jag går igenom fråga efter fråga, eftersom att detta är själva nyckeln om man skall förstå skillnaden mellan klassisk kristen tro, och trosrörelsens undervisning.

    Eva Helen:
    Jag förstår inte riktigt resonemanget. Kan vi inte se oss själva som nya skapelser som är döda/skilda från synden?

    – Mitt svar:
    Jag hoppas att du inser att man in trosrörelsen har fyllt orden “ny skapelse” och “död” ifrån synden med ett nytt innehåll. På ytan samma ord, vi är nya skapelser, men innebörden av detta viktiga påstående är inte längre detsamma som kyrkan framhållit i århundraden.

    Det var E.W.Kenyon som förändrade betydelsen av orden. Han beskriver i en av sina böcker hur de newageriktningar som han hade i sin närhet, nådde stora framgångar, och lockade mängder av amerikaner. Medan kyrkorna samtidigt tycktes tråkiga och avsomnade. Medlemmar försvann från församlingarnna och började intressera sig för de nyandliga strömningarna, eftersom att de upplevdes så levande. Syftet var gott, han ville hjälpa församlingen.

    Kring år 1927 skriver E.W. Kenyon att vi inte längre kan blunda för den häpnadsväckande tillväxten hos “Kristen vetenskap”, De unitariska församlingarna, Nytänkarna och Spritisterna. Människor som söker sig dit, är inte de ignoranta massorna, utan de mest utbildade och välbärgade som finns i landet.

    Den starkaste lockelsen är det övernaturliga elementet i dessa andliga strömningar. Alla vittnesbörd om helande är övertygande. Vi kan inte längre blunda för det faktum att i många av våra större städer på amerikanska västkusten, så har Mary Baker Eddy en starkare efterföljelse och en större närvaro på sina samlingar än vad vi har i våra äldre kristna trossamfund. Till detta kommer att majoriteten som dras till dessa kyrkor, ursprungligen har varit kristna tillbedjare. De har lämnat församlingen av den enkla anledningen att de får mera hjälp av Mary Baker Eddys undervisning, än de får från förkunnarna i de kristna leden. De kan berätta för dig, HUR de blev helade, och HUR de blev hjälpta i sina andliga liv, av dessa främmande andliga rörelser. Detta är en utmaning för den moderna kristna kyrkan. Det är inte endast en utmaning: Det är en kallelse.

    E.W. Kenyon har alltså ett gott syfte att förändra innehållet i orden. Han vill skapa en ny klass superkristna som klarar konkurrensen, och lockar tillbaka de som lockats av Mary Eddy Bakers undervisning.

    För att vara tydlig, så vill jag hålla fast vid den ursprungliga, bibliska betydelsen av orden “ny skapelse”, och död/skild från synden. I själva verket har även du, redan i ditt sätt att fråga avslöjat att du vill detsamma.

    Bibeln lär:
    När man lär känna Jesus, och öppnar dörren för honom, så kommer han in och tar sin boning hos den som tror. I den nya födelsen får människan ett nytt sinnelag, en ny natur. Hon får barnaskapets ande, hon drivs inte längre av världens ande. Guds Ande driver henne så att hon lär känna Guds vilja.

    Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. (Hes 36:26)

    Hjärtat är personlighetens centrum. Det blir förändrat i den nya födelsen. Människan får ett NYTT SINNE, EN NY VILJA och en NY KRAFT, som gör att hon vill leva för Gud. Bibeln säger att en ny människa har skapats. (Ef 2:15, 4:24; Gal 6:15)
    En kristen får genom den nya födelsen en ny inställning till Guds lag och Guds vilja.

    Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag. (Rom 7:22)
    Den troende älskar Gud som sin käre himmelske Far, och de troende ser hon som sina bröder och systrar.
    ……………………………………………….

    Det grundläggande felet i E.W. Kenyons doktrin om identifikation är hans felaktiga förståelse av människan och syndafallet. I hans skrifter talas om människan som ”Ande, själ och kropp”. Syftet är att framhålla att vi framförallt är en Ande, som händelsevis bor i en kropp. Vårt verkliga ”jag”, vår identitet finns på insidan. Det som kallas Anden.

    Den som känner sig Bibel, och vad den säger om människan upptäcker problemet: Bibeln lär oss att människan består av en helhet, som inte kan delas. Kroppens uppståndelse är lika nödvändig som Andens helgande.
    Den hebreiskt kristna synen på människan är att hon är en helhet, snarare än summan av tre separata delar. Bibeln lär att människan skapades av stoft, och att Gud blåste in sin ande i henne. Människan är därmed inte endast stoft som kan blåsa bort med vinden, inte heller är hon enbart Ande, Guds inandade liv.

    Lägg märke till att:
    Om upplägget som E.W.Kenyon gör kan påvisas vara felaktigt så faller hela trosrörelseundervisningen, eftersom att detta, den nya människosynen, är den hörnsten varpå bygget vilar.

    Egentligen vet vi redan inledningsvis att det är falsk lära eftersom att E.W. Kenyon så tydligt talat om att han INTE hämtat konceptet från Bibeln, utan från ”Kristen vetenskap”, unitarismen, fritänkarna och spiritisterna.

    Den obibliska människosynen, understödjer en felaktig syn på vad som inträffade i syndafallet, och slutligen en falsk förståelse för vad som sker vid upprättelsen, när vi blir nya skapelser. Det är det sista ledet i tankekedjan, ”den nya skapelsen”, som vi nu samtalar om.

    I kort sammanfattning:
    Att vara en ”ny skapelse” innebär INTE att vi blir gudomliga, av samma natur och i samma klass som Gud. Den som blir frälst blir inte en ”liten gud”. Den bibliska synen på frälsning är att bli det Adam – den första människan – skapades till att vara.

    Människan är verkligen ”en ny skapelse i Kristus” (2 Kor 5:17), men betoningen i den versen ligger på KRISTUS: Skapelsen, människan förblir SKAPAD. Skillnaden mellan Gud skaparen och det skapade kvarstår.

    E.W. Kenyon och trosrörelsen påstår nämligen att det endast är en GRAD-skillnad mellan oss och Gud, när vi är nya skapelser. Vi har kommit upp på Guds nivå, i Guds klass. Har samma NATUR som honom, och därmed en natur som kan SKAPA.

    Mer finns att säga…….

        (Reply)

  32. Eva Helen:
    Hur stämmer ditt resonemang överens med exempelvis Romarbrevet 6?

    Mitt svar:
    Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.
    (Romarbrevet 6:11)

    Här passar det måhända att begrunda det Torbjörn Swartling skriver:

    Citat:
    Att människan ÄR rättfärdig efter pånyttfödelsen är en feltolkning (och ibland felöversättning) av Bibelns Ord. När vi i Rom 4:24-25 läser att vi blir rättfärdiggjorda, så är det en felöversättning från grekiskans di-kai-oun som egentligen betyder ”rättfärdigförklarad”.

    Vi får som troende tillgodoräkna oss Jesu rättfärdighet, och Gud förklarar oss då rättfärdiga. Vi äger alltså inte – trots pånyttfödelsen – någon egen rättfärdighet. Detta är förklaringen till varför vi fortsätter att se synd i vår person trots pånyttfödelsen. Men tack vare Guds nåd är vi ändå förlåtna, och tack vare helgelsen får vi bli mer och mer lika Jesu rättfärdiga karaktär, men inte fullt ut här och nu. Den dag Jesus kommer tillbaka, DÅ skall vi bli lika honom, men inte förr (1 Joh 3:2).

    Den som fått undervisning om att man ÄR rättfärdig efter pånyttfödelsen, men ärligt ser att synden fortfarande verkar i sina lemmar, kan drabbas av en allvarlig troskris. Detta är en vanlig frukt av denna villolära om att de troende skulle vara rättfärdiga. (slut på citat)

    Hämtat ifrån följande länk:
    http://www.ingahopplosa.com/bibelundervisning/villol%C3%A4ra-nr-7-%E2%80%93-den-troende-%C3%A4r-r%C3%A4ttf%C3%A4rdig-h%C3%A4r-och-nu

    …..

        (Reply)

  33. Eva Helen:
    Hur stämmer ditt resonemang överens med Jesus Kristus fullbordade verk på korset?

    Svar:
    Jag tror att när Jesus dör på korset och säger att “det är fullbordat”, så är det som han säger.

    Ledarna inom Trosrörelsen menar att frälsningen inte blev fullbordad på korset, utan i helvetet. De påstår att Jesus blev torterad i helvetet av djävulen och hans demoner och att detta var lösensumman som Gud betalade till Satan.

    Kenneth Copeland började sin tjänst genom att memorisera Kenneth Hagins predikningar. Han ger sin version av vad som ‘verkligen hände’. “När Jesus utropade “Det är fullbordat” så talade Han inte om själva frälsningen. Det var fortfarande flera dagar och nätter kvar innan Han återvände till Tronen….Jesu död på korset var bara början av det fullbordade frälsningsverket.”

    http://www.solascriptura.se/wfaith5.html

    Den nuvarande glidningen mot katolsk undervisning gör det inte bättre. Katolska kyrkan lär nämligen att försoningen sker varje gång kyrkan firar nattvard. Jesus dör gång på gång på gång, varje vecka…..

    Svensk katolsk katekes, utgiven 1946, säger:

    -Det Nya Förbundets offer är Kristi korsoffer, som förnyas i varje helig mässa. Korsoffret och det heliga mässoffret är samma offer; vid båda finner vi samma offer och samme offerpräst. Det heliga mässoffret frambäres för hela kyrkan, för levande och döda.
    Enligt katolsk lära stiger Jesus ned från himlen till kyrkans altare vid varje mässa, alltså minst 400.000 gånger dagligen.

    I katekesen från 1946 sägs det att Jesu offer förnyas vid varje mässa. En av de sentida påvarna har använt uttrycket ”reproduktion”. Naturligtvis har många bibeltrogna teologer protesterat mot denna lära som står i motsats till Bibelns tydliga ord om att Jesus offrat sig för våra synder en gång för alla.

    Mer om detta finns att läsa här:
    http://www.midnattsropet.se/2010/05/den-ofelbara-kyrkan-kraver-monopol-pa.html

    ..

        (Reply)

  34. Bibel_Zakri,

    Tack för svar.

    Jag ser att du kan mycket och skriver mycket om Trosrörelsen. Du får förlåta mig, men jag är själv inte alls insatt i deras teologi, och har egentligen heller inget större intresse av dem. Jag försöker bara lära mig och utgå ifrån det som står i Guds ord.

    Jag blir bara snurrig i huvudet när jag ska försöka utgå ifrån och lära mig sådant som är falskt, och sedan, utifrån detta, lära mig det som är sant. Det är lättare för mig att först börja med sanningen, det som jag kan läsa i Guds ord. Och sedan kan jag lättare avvisa allt som är falskt.

    En annan sak som gjorde mig fundersam, som jag fann i ett av dina tidigare inlägg, var att det verkade som att du ville placera Birger Skoglund som en falsk lärare inom “trosrörelsen”, och detta enbart utifrån en tolkning du gör av en profetia given av en Jordanier, som Birger mötte för många år sedan. Jag tror det är vettigt att vara försiktig med att göra sådana bedömningar av en annan människa, utifrån enbart detta som grund.

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

  35. Eva Helen:
    Som jag uppfattar det du skriver, så verkar det som att vi trots allt ännu inte blivit befriade från våra synder i vår nya skapelse i Kristus, efter att vi fötts på nytt.

    Mitt svar:
    Jag tror att vi är ”syndare frälsta av nåd”. Samtidigt som jag är helt rättfärdig i Kristus, så är jag ändå en syndare i behov av frälsning. Detta sagt utifrån vårt förhållande till Gud.

    Ur en psykologiskt synpunkt så pågår en kamp. Den nya liv som vi erhållit i nyfödelsen vill utvecklas och prägla den gamla människan mer och mer. Detta kan endast ske genom kamp och strid. Det nya livet är fördolt Kol 3:3, men skall samtidigt förkroppsliga sig i vardagens handlingar så att vi bär Andens frukt. Det nya livet kommer dock aldrig att härska helt oinskränkt och totalt över den kristne här på jorden. Den gamla tidsåldern behåller ett grepp över oss. Syndafördärvet blir vi inte av med. Döden, sjukdomen, ålderdomen och förgängelsen drabbar även den kristna människan. Vi blir inte i detta livet en ny människa helt igenom. Gammal och ny människa kommer hela tiden att kämpa om herraväldet. Den nya människan har i kraft av Jesus död och uppståndelse och Andens nya liv den principiella rätten att triumfera, men den gamla människan, ”gammel Adam”, tränger sig ändå, likafullt in många gånger. Bara att beklaga till Gud. Man kan därför säga att människan ur den psykologiska synvinkeln är delvis syndare och delvis rättfärdig.

    Ur det frälsningshistoriska perspektivet, är vi ”simul justus et peccator”, samtidigt HELT rättfärdig i Kristus och HELT syndare i sig.

    Trosförkunnelsen, röjer att de hämtat sin undervisning från ockulta sekter, genom att de betraktar den fallna människan som satanisk. Vid upprättelsen blir hon helt gudomliggjord.
    E.W. Kenyon undervisar om att det är en NATUR-fråga: Den fallna människan, fylldes helt och hållet av satans natur, och blev en ”ny satanisk skapelse”. Reden denna utgångspunkt ger alldeles för mycket makt åt Satan. Han kan inte skapa, eftersom att han själv är en skapad varelse. Satan kan visserligen besätta människor på individuell basis, men det finns inga skäl att tro att han hade förmågan att ändra människans natur på en universell nivå. Bara Gud har makt att skapa och återskapa.

    Det är viktigt att observera att Bibeln lär att människan skapades med en egen natur: Den mänskliga. Människan erhåller inte sin natur från den andliga värld som för tillfället anser sig ha rätt till oss. Människans natur är ”GUDS AVBILD”.
    Det innebär att vi reflekterar Gud, och i en begränsad mening även har några av hans egenskaper. Men det betyder inte att vi skapades och blev Gud.
    GUDS avbild gör människan lik Gud, men det gör henne inte till Gud.

    Skillnaden mellan Skaparen och det skapade kvarstår. Han är Skaparen och vi är skapade även sedan vi blivit frälsta.
    Trosförkunnelsen menar frälsningen gör det möjligt för oss att passera den gränsen, och att vi nu kommit upp på “guds nivå”. Vi kan genom “uppenbarelsekunskap” förstå att vi nu befinner oss i Guds klass, och har en identisk gudomlig natur som den han har. Det ger oss andlig auktoritet.

    Kom ihåg:
    Frestelsen som Satan gav i Edens lustgård är fortfarande en lögn: ”Ni skall bli som Gud”.

    Trosrörelsen menar att den troende är en inkarnation av Gud. Men här säger Bibelordet tvärtom: Den fallna människan är inte en demonisk varelse. Den återupprättade är inte en liten gud. I Bibeln är frälsningen den process varigenom man genom tron på Jesus Kristus, återupprättas till det som Adam en gång var.

    Observera att Adam inte var en ”liten gud”. Han var en skapad människa, beroende av Gud. När Paulus säger att vi skall lägga av oss den gamla människan, och ikläda oss den nya, så refererar han i båda fallen till avgjort MÄNSKLIGA NATURER. (Ef 4:24). Den människa vi lägger av oss, är den fallna människan, den som vi ikläder oss är den nya, återlösta.

    Vad vi kan lägga av oss är inte EN SATANISK NATUR, och var vi tar på oss är inte EN GUDALIK NATUR. Trosrörelsens doktrin i den här frågan kan endast förklaras av lockelsen till de metafysiska kulternas människosyn, och inte ses som ett utfall av rejält Bibelstudium.

    ….

        (Reply)

  36. Eva Helen:
    Vi är redan nu nya skapelser i Kristus (2 Kor 5:17). Guds Ande bor i oss (1 Kor 3:16, Rom 8:9), vi är förenade med Kristus i Anden (1 Kor 6:17), och denna nya skapelse i Anden tror jag garanterat är syndfri, annars skulle ju Guds Ande inte kunna bo där.

    Har vi då inte del i gudomlig natur?

    …..

    Min kommentar:
    Här röjer du att du låter dig influeras av det ockulta tänkande som präglar trosrörelsen.

    Jag delar uppfattningen om att vi är nya skapelser, i Kristus (2 Kor 5:17), eller åtmintone att för den som kommer till tro, är skapelsen ny, som det står i grundtexten. Orden “vi är” saknas nämligen, och därmed kan man tolka stället som att den som blir frälst kommer att se skapelsen på ett nytt sätt.

    Att Guds Ande bor i oss, och speciellt i den som är troende, är sant.

    Sedan kommer misstaget, det som du lärt av trosrörelsen och E.W. Kenyon. Var står det att “anden är garanterat fläckfri”?

    Det var vad fienden på Paulus tid påstod, och vad newageinspirerard kristendom fortfarande hävdar. Paulus bemöter frågan på ett brilliant och smidigt sätt genom att säga att Anden måste helgas.

    Det finns endast ett enda Bibelställe som talar om Ande själ och kropp. (1 Tess 5:23). Där står:

    “Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst. ”

    Motståndarna hade delat upp människan i tre delar, ande själ och kropp. Syftet var att de lättare, genom att skilja de tre komponenterna i människan åt, skulle kunna tala om den syndfria anden.

    Paulus är gudomligt listig: Han fastnar inte i en svår diskussion om hur människans väsen egentligen är beskaffat, utan svarar klokt, att hela människan måste helgas: Ande, själ och kropp. Därmed faller motståndarnas argument platt till marken.

    För Paulus är människan en helhet, som inte går att dela. Det är inte så att vissa komponenter inne i oss är Heliga och andra inte. Frälsningen är allomfattande den berör hela varelsen, och den som läser noga kommer att se att kroppens uppståndelsen utgör själva kärnan i det Paulus förkunnar. Om inte hela människan är helgad, riskerar vi att missa målet.

    I själva verket är uppfattningen att Anden är fläckfri inte bara en ockult newageuppfattning, utan även den lögn varpå fariseismen grundar sina anspråk. De talar då om en gudagnista inne i människan. Den fariseiska judendomens bön i synagogan lyder: »Min Gud, anden som Du givit mig är ren.»

    Jesus är tydlig med vad som finns i ett människohjärta. Han såg vad som fanns på insidan.
    Synden i oss, gör att vi saknar härligheten från Gud. Bara genom Jesu försoning kan den relationen återupprättas.

    Johannes skriver:
    “Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” (1 Joh 1:8f)

    Påståendet om att “Anden i oss är syndfri”, strider alltså mot Jesu ord, Paulus undervisning och evangeliets grundläggande lära om synden.

    Jesus avslöjade hur djupt synden sitter. Den är inte bara på ytan, i själ och kropp.

    Hebreerbrevets författare skriver:
    Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, ….

    Här stoppar trosförkunnaren upp i sin läsning, eftersom att han vill framhålla att Guds Ord kan vägleda oss så att vi finner den “garanterat syndfria anden”.

    Det är dock inte det som står här, utan precis det motsatta:
    Verserna förklarar att Guds Ord tränger in i våra liv, ända in i våra innersta vrår. Andemeningen är att själ ande, led och märg URSKILJS. De är OMÖJLIGA att dela på. Guds Ord avslöjar varje falskt motiv, och klarägger att det inte finns något syndfritt, någon gudagnista, i oss. Fariserernas ståndpunkt är följaktligen felaktig.

    Om man bemödar sig att läsa de följande raderna, och inte rycker Bibelversen ur sitt sammanhang klargörs att Guds Ord blottlägger varje uppsåt och tanke. Uppsåten och tankarna URSKILJS. De är omöjliga att dela på. Guds Ord SKILJER inte UPPSÅT från TANKAR. Det urskiljer hur sammanflätade de är. GUDS ORD avslöjar att det INTE finns någon ren ande, därinne.
    Han som ser allt, vet att vi är syndare, och påminner om att vi en dag skall stå till svars inför honom. Då räcker det inte med att hänvisa till sin egen inneboende godhet. På domens dag är det endast Jesu tillräknade rättfärdighet som gäller.
    Följade verser, de som trosförkunnaren undviker, klargör att Guds Ord tränger djupt in:

    “…..och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars…”

    Fortstätter man att läsa blir det ännu tydligare:
    “Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

    Jesus var som oss, men utan synd! HAN HADE DEN SYNDFRIA ANDE som du talar om!
    Vår bekännelse är att vi är “syndare frälsta av nåd”. Den bekännelsen ger oss frimodighet, eftersom att han har “medlidande med våra svagheter”.

    ……….

    Återkom med frågor om något skulle vara oklart. Kristen tro skiljer sig från alla andra religioner på just den här punkten.
    Kristendomen lär att människan är ond, dvs står Gud emot, och är en syndare i behov av frälsning.
    Alla andra trosåskådningar lär att människan innerst inne är god, vilket kan uttryckas i termer av att hon har en syndfri ande.

        (Reply)

  37. Eva Helen:
    Har vi då inte del i gudomlig natur?

    Mitt svar:
    Visst har vi det! HAN, Jesus är vår gudomliga natur. När han kommer in i oss, har vi del i gudomlig natur!

        (Reply)

  38. Eva Helen:
    Sedan är det tänkt att vi ska leva ut detta nya liv redan här på jorden, och uppenbara det nya livet, vara “Kristi sändebud”, för de som fortfarande lever som “döda” i mörkret här på jorden. (Vandra efter Anden, hämta livet från Anden och uppenbara vår nya rättfärdiga natur, eller vandra efter köttet och vandra ut ur Kristus in i vår gamla syndiga Adamsnatur.)

    Jag blev osäker på ditt resonemang. Menar du att vi inte redan nu kan se oss själva som “födda på nytt”?

    Ska vi inte tro på: “Det gamla är förgånget, det nya har kommit”?

    Mitt svar:
    Det är som du skriver.
    Beakta dock noga att termer som ”nya livet”, ”uppenbara”, ”Kristi sändebud”, ”Vandra efter Anden”, ”Hämta livet från Anden” och ”uppenbara vår nya rättfärdiga natur” har bytt innehåll i trosrörelsens förkunnelse. Det är det främsta skälet till att rörelsen är beroende av fleråriga bibelskolor. Varje begrepp måste tömmas på sin gamla innebörd och få en ny. Det kan ta lång tid att tillägna sig det nya. Somliga elever lyckas aldrig ta till sig de nya begreppen, de är alltför fast rotade i den klassiska kyrkans förkunnelse.
    Jag håller absolut med om att vi måste ”födas på nytt”. Om inte det sker, så är vi ännu kvar i det gamla. Men jag reserverar mig för trosförkunnelsens förståelse av begreppet ”född på nytt”.
    Jag tror inte att Jesus behövde födas på nytt, från Satans natur. Däremot tror jag att VI måste födas på nytt.
    Jesus var syndfri. Han var dessutom Gud, dvs hade GUDS NATUR.
    Vi är syndare, och därför behöver vi födas på nytt.
    När Jesus talar med Nikodemus om pånyttfödelsen, så har Nikodemus utgångspunkten att ”människan” har en syndfri ande. Jesus går emot honom och säger att det som fötts på ett naturligt sätt, står Gud emot. Den naturliga födelsen gör ingen till Guds barn. Vi är vredens barn alltsedan födelsen (Ef 2:3).
    I trosförkunnelsen förutsätts att frälsningen förvandlar dig så att du blir som Gud”. Dvs frälsningen betraktas som en natur och substansfråga. Den pånyttfödde kommer upp på Guds nivå, i hans klass, och erhåller samma natur som Gud.
    Klassisk kristen förkunnelse, fasthåller att människan även efter pånyttfödelsen fortsätter att vara människa. Det är inte främst en fråga om en substans- och natur – förvandling, utan framförallt en relationsfråga.

    Trosbekännelsen lär oss att:
    Jesus hade identisk NATUR som Fadern. Vi är däremot skapade.
    Det är detta som nu ifrågasätts:
    Det sker när man hävdar att Jesus endast var en människa som vi, men som genom de initiationer som följde, dopet, döden och uppståndelsen transformeras, till att BLI Gud. Trosrörelse tanken är att varje människa kan genomgå samma utvecklingsprocess. Jesus är den förste i raden, inte den Unike.
    Den som vidhåller Jesu Gudom, och människans behov av frälsning från synd undgår att hamna i den filosofiska tankefällan.

        (Reply)

  39. Bibel_Zakri,

    Ojdå, vad skriver du nu?

    Du skriver:

    1. “Här röjer du att du låter dig influeras av det ockulta tänkande som präglar trosrörelsen.”

    2. “Sedan kommer misstaget, det som du lärt av trosrörelsen och E.W. Kenyon. Var står det att “anden är garanterat fläckfri”?”

    Mitt svar:

    Vad vet du egentligen om mig? Vad vet du vad jag har lärt mig eller ej, och vad jag låter mig influeras av? Känner du mig?

    Vad jag tror om pånyttfödelsen är att det skapas en helt ny människa, född av Anden, och denna nya skapelse i mig har garanterat aldrig syndat. Den har inte del i denna världen som lever under förgängelsen, under lagen, utan är en HELT NY skapelse, som INTE har del i denna världen. Denna nya skapelse hade jag inte innan jag tog emot Jesus som min frälsare. Så därför tycker jag att det inte är konstigt att säga att denna nya skapelse inte har syndat. Jag kan inte förstå hur du kan mena att detta skulle vara ockult tänkande?

    Som sagt, så har jag dålig koll på trosrörelsens teologi, och jag är som sagt inte särskilt intresserad av deras teologi. Det för sällan något gott med sig att lära sig saker utanför Guds ord. Jag har någon gång läst lite kort om detta “Vi är en ande, som har en själ, som har en kropp”, men jag har inte ens försökt sätta mig in i detta för att förstå vad de menar med det.

    Var försiktig med att uttala dig om andra och döma andra för snabbt…

    Och vad influeras du själv av? Kanske internetsidan “Sola scriptura” och Torbjörn Swartling? Det kan vara bra att pröva även allt som skrivs på den sidan, som till mycket verkar ha sitt huvudfokus på att “göra upp” med trosrörelsen, som de ser som den största fienden nummer ett. (Och kanske är också din fiende nummer ett?)

    Det vore bättre om vi fokuserade på Jesus Kristus istället, och vara hans vittnen, och följa dit han leder oss. Och att fokusera på att låta huvudfödan vara Guds ord, och inte allt annat mellan himmel och jord som får oss att fokusera på annat än Jesus Kristus.

    Och en sak till. Det som jag själv uppfattat om New Age, är att de lär ut att vi i oss själva, utan Jesus, utan Gud, är gudomliga. Men det är falskt. Vi är i oss själva ingenting, vi är “döda” och lever i mörker, skilda från Gud. Nej, för att kunna leva är vi beroende av Jesus Kristus.

    Och jag håller helt med dig att vår gamla natur, den vi är i första Adam, bara kan synda. Denna första Adam lever under förgängelsen, och är redan dömd. Vi får med hjälp av lagen se att vi inte klarar att leva ett rättfärdigt liv i oss själva, utan vi kan bara synda…

    Vi kan välja att ta emot frälsningen i Jesus Kristus, och se vårt beroende av Honom och hans rättfärdighet. Eller så kan vi stå emot den gåvan som erbjuds till oss alla, och tycka som fariséerna att vi klarar av att skapa vår egen rättfärdighet.

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

  40. Eva Helen:
    Ska vi inte tro på: “Det gamla är förgånget, det nya har kommit”?

    Svar – absolut!
    Därmed vore svaret tydligt om det inte vore så att detta påstående tolkas på ett annat sätt inom trosrörelsen än vad kristna genom århundranden gjort.
    I trosförkunnelsen gömmer sig en felaktig syn på syndafallet. ”Det gamla”, tolkas där som att det fanns en tid när vi var sataniska, hade Satans Natur.

    I trosförkunnelsen finns även förutsättningen att vi blir gudomliga och syndfria i vår Ande, när vi blir frälsta. Anden uppfattas som vårt verkliga ”jag”. ”Det nya” innebär att vi nu har Guds natur, och därmed befinner oss på samma nivå och klass som honom. Skillnaden mellan Skaparen och det skapade har upphört, vi har blivit lika honom, till vår natur.

    ”Det gamla”, gränslinjen mellan det skapade och skaparen är förgången. ”Det nya” innebär att vi till vårt verkliga väsen nu är identiska med Skaparen.

    Bibeln lär att i syndafallet så var det framförallt vår relation med Gud som brast. Vi hade fortfarande kvar något av Guds avbild i oss. Det är ur det perspektivet fråga om delskador.

    Bibeln lär vidare att vi som frälsta får kämpa med den gamla naturen, den del i oss som står Gud emot. ”Gammel Adam” hör till vår identitet. I detta perspektiv – det psykologiska – är vi DELVIS syndare och DELVIS rättfärdiga.

    I perspektivet vårt förhållande till GUD, vår relation med honom, så är vi samtidigt HELT rättfärdiga, och SAMTIDIGT HELT syndare.

    Trosförkunnelsen kan därmed sägas BLANDA två olika begrepp: Det psykologiska och det frälsningshistoriska.

    Min uppfattning är att det frälningshistoriska perspektivet bör ges företräde framför det psykologiska. Samtidig så kommer resonemanget om ”Satans natur” och ”människan som en liten gud” från en annan världsbild, med andra referensramar.

    OM synden är vårt verkliga dilemma och problem. Då finns endast en frälsare: Jesus Kristus.
    OM det är bristande kunskap om vår gudomliga natur, vår syndfria ande, som är vad vi söker, så ger alla religioner ett svar. Mystiska upplevelser eller högre medvetande blir svaret. Jesus blir en i raden av de som kan ge oss kunskap.

    Det är den allmänna diagnosen på verkligheten som fäller avgörandet.

    Jesus förkunnade ingen frälsningsteknik. Han avslöjar synden. Han kom för att frälsa oss från synden. Han gav sitt liv som försoningsoffer, för hela världen för att uppfylla allt som sagts i Bibeln, om ”Människosonen”.

    Bibel_Zakri

        (Reply)

  41. Eva Helen:
    Vad vet du egentligen om mig? Vad vet du vad jag har lärt mig eller ej, och vad jag låter mig influeras av? Känner du mig?

    Svar:
    Jag vet inte mycket om dig, men dina ord om den “nya skapelsen i dig, som garanterat aldrig har syndat”, är precis det Johannes varnar oss för att säga:

    “Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. ….. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” (1 Joh 1:8,10)

    Johannes skriver detta till sådana som hävdade att de hade “en gudagnista”, en syndfri ande.

    Vi som är nya skapelser, skall tala i enlighet med Guds Ord. Vi skall inte säga att vi är syndfria. Varför gör inte alla som respekterar Bibeln det?

    Det är just på denna punkt som E.W Kenyon manipulerar, efter att ha besökt de ockulta strömningar som präglade hans samtid. Han betonar gång på gång auktoriteten i “den nya skapelsen”.

    Detta sätt att tala, är förledande och för oss tillbaka till frestelsen i Edens lustgård: “Ni skall bli som Gud”.

    Gör pånyttfödelsen oss till gudar? Svar nej!

    Vad händer då i pånyttfödelsen?
    Det som sker i pånyttfödelsen, är att han – Jesus – kommer in i ditt liv. En relation upprättas mellan dig och Gud. Inför honom måste vi böja oss. Vi förblir människor, vi har kvar vår mänskliga natur, men vi överlåter oss till honom.

    Paulus talar vid några tillfällen om att vi är “adopterade”. Det innebär att vi är upptagna som Guds barn, med de rättigheter det innebär. Adoption sker även om man inte har de rätta genetiska förutsättningarna. Adoption innebär inte heller att vi får samma natur som den som adopterar oss.

    Trosrörelsens teologi säger att vi efter pånyttfödelsen ÄR helt och full rättfärdiga och alltså inte kan synda mer pga detta. Det här hör ihop med läran som säger att den pånyttfödda är en ande och att hon är gudomlig i sin ande. Eftersom människan enbart är en ande så är det alltså där rättfärdigheten sitter. Syndar ändå en pånyttfödd människa så är det inte hon själv som syndar utan kroppen och själen, menar man. Den pånyttfödda människan är då lik Gud/Jesus och den gamla människan är borta. Logiken blir, att den troende alltså äger en egen rättfärdighet.

    Att människan ÄR rättfärdig efter pånyttfödelsen är en feltolkning (och ibland felöversättning) av Bibelns Ord. När vi i Rom 4:24-25 läser att vi blir rättfärdiggjorda, så är det en felöversättning från grekiskans di-kai-oun som egentligen betyder ”rättfärdigförklarad”. Vi får som troende tillgodoräkna oss Jesu rättfärdighet, och Gud förklarar oss då rättfärdiga. Vi äger alltså inte – trots pånyttfödelsen – någon egen rättfärdighet. Detta är förklaringen till varför vi fortsätter att se synd i vår person trots pånyttfödelsen. Men tack vare Guds nåd är vi ändå förlåtna, och tack vare helgelsen får vi bli mer och mer lika Jesu rättfärdiga karaktär, men inte fullt ut här och nu. Den dag Jesus kommer tillbaka, DÅ skall vi bli lika honom, men inte förr (1 Joh 3:2).

    Eva Helen:
    Citat:
    “Vad jag tror om pånyttfödelsen är att det skapas en helt ny människa, född av Anden, och denna nya skapelse i mig har garanterat aldrig syndat. Den har inte del i denna världen som lever under förgängelsen, under lagen, utan är en HELT NY skapelse, som INTE har del i denna världen. Denna nya skapelse hade jag inte innan jag tog emot Jesus som min frälsare. Så därför tycker jag att det inte är konstigt att säga att denna nya skapelse inte har syndat. Jag kan inte förstå hur du kan mena att detta skulle vara ockult tänkande?”

    Min kommentar:
    – Jesus är den nya skapelse som kommer in i oss. Det är hans rättfärdighet som räddar oss.
    – Jag värjer mig mot allt tal om att “vi har en egen rättfärdighet”, “att vi aldrig har syndat”. Det är Jesus som var syndfri, och när han kommer in i våra liv får vi tillgodoräkn oss hans syndrihet. Det innebär inte att vi är syndfria i oss själva, inte heller att vi har någon auktoriter enbart i kraft av den “nya skapelsen”.
    Skillnaden mellan de två synsätten kan tyckas hårfin. Men om man inte betonar att nu sitter Jesus på hjärtats tron, så kommer vårt eget “jag” att stanna kvar.
    ……

    Egentligen har jag svårt att förstå problemet:
    Om Bibeln säger åt oss att inte säga att vi är utan synd, då skall vi inte prata på det viset!

    Ett vittnesbörd kan belysa saken:
    ”För mig ledde den här undervisningen till att jag försökte visa upp en yta av självtillräcklighet och egen styrka. Det ledde till att att jag kände att jag borde klara mig utan andra människors eller Guds hjälp. Jag kände att det var mitt ansvar att utveckla och använda min gudomliga natur. Misslyckanden och nedstämdhet ledde lätt till att jag klandrade mig själv. Jag hade inte gjort vad jag skulle. Allt jag behövde fanns ju deponerat i min ande. Det blev en sorts hyckleri. Jag försökte visa upp en yttre fasad som inte stämde med det jag upplevde inuti. Nära och avslappnade relationer blev ett hot som kunde punktera ytan. Bönen var inte längre ärlig på samma sätt som förut. Jag blev mer och mer utlämnad åt mig själv och åt den undervisning som skulle hjälpa mig att övervinna världen med hjälp av egna krafter. Det visade sig egentligen inte vara något evangelium.Efter att ha förtröstat på mina egna krafter på det här sättet, fick jag upptäcka evangeliet om att grunden för min frälsning ligger helt utanför mig själv. Jag upptäckte att jag kunde vara hur skröplig och syndig som helst i mitt innersta utan att det påverkade min frälsning, eftersom grunden för frälsningen inte har något med mig att göra utan enbart med Jesus Kristus. Jag förstod att det snarast är en fördel om jag inser hur orättfärdig jag är i min innersta identitet. Eftersom jag var mycket väl medveten om att det var så, blev det en befrielse att få erkänna faktum, och samtidigt att det finns grund för frälsningen som är hållbar på ett helt annat sätt än min egen andes natur. På ett annat sätt kan det sägas att min natur inte har något med frälsningen att göra, däremot Jesu natur. Han är alltigenom syndfri och rättfärdig. Det är hans verk allt beror på, inte bara när man blir född på nytt, utan även efter det. Den nya skapelsen är den människa som övergett tron på sig själv och istället vänt sig till Honom. Den människan blir helt rättfärdig i Honom, men grunden för den rättfärdigheten ligger hela tiden hos Jesus, aldrig i människan själv. Följden av detta blir att Gud älskar mig i mitt tillstånd som syndare.
    Genom trosundervisningen får man däremot uppfattningen att Gud älskar mig enbart på grund av ett naturbyte. Man tror inte att Gud kan ha något att göra med en människa som har en syndig natur i sitt innersta. Men pga att en människa fått en gudomlig natur i sitt innersta genom pånyttfödelsen, kan Gud umgås med den människan, menar man. Guds kärlek uppfattas [i Trosrörelsen] som relaterad till den nya rättfärdiga naturen, inte till något i människans identitet i övrigt.”

        (Reply)

  42. Eva Helen:
    Jag försöker bara lära mig och utgå ifrån det som står i Guds ord.

    Svar:
    I Guds Ord står:
    “Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” (1 Joh 1:8-10)

    Vid ett tillfälle, talade en god kristen vän om för mig, att han nu levt ett syndfritt liv i snart tre månader.
    Eftersom att vi satt vid köksbordet slog jag upp en intilliggande Bibel. Nästan alla verser i första Johannesbrevet var understrukna, men egenomligt nog inte de nyss citerade.

    När vi läst och begrundat, blev stämningen en annan. Det mottogs inte väl, samtidigt vet jag att man även måste påminna varandra även om sådant som inte upplevs gott för stunden, eller är oportunt med den modeteologi som för tillfället dominerar.

    Jag vet exakt vilken församling han gått tll för att lära sig “snacket”.

    Ibland har jag svårt att förstå problemet:
    Om Bibeln uttryckligen varnar oss för att säga att vi är syndfria, då skall vi inte göra det. Dessutom så undrar jag hur sådana som ändå yttrar sig är funtade: Ibland tänker jag att det är brist på fantasi. Ser de inte sin synd?
    Andra gånger föreställer jag mig att om de stod inför en Helig Gud, skulle de uppleva det annorlunda.

    Jesaja beskriver hur han skakade:

    “Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar
    och jag bor ibland ett folk med orena läppar,
    och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.”

    (Jesaja 6)

    ……..

        (Reply)

  43. Eva Helen skriver:
    En annan sak som gjorde mig fundersam, som jag fann i ett av dina tidigare inlägg, var att det verkade som att du ville placera Birger Skoglund som en falsk lärare inom “trosrörelsen”, och detta enbart utifrån en tolkning du gör av en profetia given av en Jordanier, som Birger mötte för många år sedan. Jag tror det är vettigt att vara försiktig med att göra sådana bedömningar av en annan människa, utifrån enbart detta som grund.

    Mitt svar:
    Birger Skoglund är en duktig och erfaren förkunnare, som med sina 47 år i tjänst, besitter värdefull bibelkunskap. Jag uppskattar hans förkunnelse och har under hösten lyssnat på honom vid ett flertal tillfällen, i samband med att han besökt församlignar i min närhet.

    Inlägget är skrivet av någon som står trosrörelsen nära. Mitt syfte med att citera händelsen var att belysa hur trosförkunnarna tänker. Läser du noga ser du att inget sägs om huruvida Birger Skoglund verkligen följde uppmaningen.

    Skribenten använder sig av Skoglund för att försöka legitimera den bakaomliggande läran, så att så många som möjligt skall börja prata på “det nya sättet”.

    Citat:
    ”Du får inte längre säga som du har sagt”
    Vid ett tillfälle, när Birger Skoglund var i Jordanien, tog en man kontakt med honom. På klingande svenska profeterade mannen följande:
    ”Så säger Herren gå hem till ditt land och hälsa allt mitt folk att jag, Herren, har tänt en eld som brinner från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Från Smyrna i Göteborg i väster till Stockholm i öster. Du får inte längre säga som du sagt förut att det kommer en ny tid. Denna nya tid har redan börjat.”

    Lägg märke till att Gud sa: ”Du får inte längre säga som du sagt förut att det kommer en ny tid”. Detta sa Gud inte bara till Birger Skoglund, utan till oss alla. Vi får inte säga ”Det kommer en ny tid”, utan vi måste lyda Gud och säga ”Den nya tiden har börjat!” Om vi talar rätt förlöses den helige Andes kraft, så att profetian går i fullbordan. (slut på citat)

    ..

        (Reply)

  44. Eva Helen:
    Var försiktig med att uttala dig om andra och döma andra för snabbt…

    Och vad influeras du själv av? Kanske internetsidan “Sola scriptura” och Torbjörn Swartling? Det kan vara bra att pröva även allt som skrivs på den sidan, som till mycket verkar ha sitt huvudfokus på att “göra upp” med trosrörelsen, som de ser som den största fienden nummer ett. (Och kanske är också din fiende nummer ett?)

    Min kommentar:
    Jag känner Torbjörn Swartling personligen. Vi har varit tillsammans både när han var på väg “in i rörelsen” och under processen när han kom fram till att det var dags att lämna.

    Givetvis skall fokus ligga på Jesus. I den här tråden, som handlar om olika trosuppfattningar, kan det vara lämpligt att fråga sig: Vilken Jesus skall jag tro på?
    Den Jesus som säger sig vara Gud, eller den som proklameras som pånyttfödd?

    Allt fler väljer att predika ett evangelium om “Jesus den pånyttfödde”. Skall vi kristna, som vill hålla fast vid den gamla läran om att han var GUD, inte förklara varför vi tror att det förhåller sig på det viset?

    Eva Helen:
    Det vore bättre om vi fokuserade på Jesus Kristus istället, och vara hans vittnen, och följa dit han leder oss. Och att fokusera på att låta huvudfödan vara Guds ord, och inte allt annat mellan himmel och jord som får oss att fokusera på annat än Jesus Kristus.

    Mitt svar:
    Sant! Det är det allra bästa.
    Om huvudfödan var Guds Ord, skulle många problem lösa sig. Det är avvikelserna från Guds ord som gör att trosförkunnelsen gång efter annan måste diskuteras.

    Eva Helen:
    Och en sak till. Det som jag själv uppfattat om New Age, är att de lär ut att vi i oss själva, utan Jesus, utan Gud, är gudomliga. Men det är falskt. Vi är i oss själva ingenting, vi är “döda” och lever i mörker, skilda från Gud. Nej, för att kunna leva är vi beroende av Jesus Kristus.

    Min kommentar:
    Så är det, jag delar din uppfattning.

    Eva Helen:
    Och jag håller helt med dig att vår gamla natur, den vi är i första Adam, bara kan synda. Denna första Adam lever under förgängelsen, och är redan dömd. Vi får med hjälp av lagen se att vi inte klarar att leva ett rättfärdigt liv i oss själva, utan vi kan bara synda…

    Mitt svar:
    Precis. Jag har iget att invända.

    Eva Helen:
    Vi kan välja att ta emot frälsningen i Jesus Kristus, och se vårt beroende av Honom och hans rättfärdighet. Eller så kan vi stå emot den gåvan som erbjuds till oss alla, och tycka som fariséerna att vi klarar av att skapa vår egen rättfärdighet.

    Min kommentar:
    Skälet till att fariseérna var så självsäkra, var att de trodde på en inneboende gudagnista.
    Den fariseiska judendomens bön i synagogan lyder: »Min Gud, anden som Du givit mig är ren.»

    Liksom grekerna kom den fariseiska teologin att hysa den uppfattningen att Gud, trots syndafallet, lämnat kvar en gudomlig gnista i människans inre. Orenheten kom sålunda inte inifrån utan utifrån.

    Bara Jesus kan uppenbara hur djupt syndafördärvet sitter!

        (Reply)

  45. Bibel_Zakri,

    Du skriver:

    “Jag vet inte mycket om dig, men dina ord om den “nya skapelsen i dig, som garanterat aldrig har syndat”, är precis det Johannes varnar oss för att säga:

    “Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. ….. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” (1 Joh 1:8,10)

    Johannes skriver detta till sådana som hävdade att de hade “en gudagnista”, en syndfri ande. ”

    ————

    Jag svarar:

    1 Joh 3:7-10

    7 Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig. 8 Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. 9 Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. 10 På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder.

    Som Johannes skriver det är precis så som jag uppfattar den nya skapelsen, som är född av Gud. “Den som är född av Gud kan inte synda”.

    Alltså: Min nya skapelse, som lyder under Kristus, som är skapad genom Kristus, och inhämtar livet och instruktioner från Honom, som följer Jesus Kristus, kan alltså inte synda! Och det är denna skapelse som vi ska låta växa och ta plats, den som är Kristus i oss.

    Därför tycker inte jag att det skulle vara obibliskt att skriva att min nya skapelse, som jag fick vid pånyttfödelsen, inte kan synda och har aldrig syndat. Men sedan kan jag vandra ut i köttet, och låta mig styras av den gamla naturen, och den gamla naturen syndar. Men från detta får jag omvända mig.

    Och självklart är det som Johannes säger om synd. ALLA har vi syndat, i den gamla Adam. Det kan vi inte komma undan! Om vi säger att vi inte har syndat, så skulle vi i så fall säga samma sak som att Jesus inte behövde dö för vår skull. Då förnekar vi Jesus Kristus.

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *