Ropet om en stark ledare är inget nytt. Har Gud kanske synpunkter på detta?
I första Samulesbokens åttonde kapitel, verserna 4 till 9 läser vi:
Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: “Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har.” Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: “Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till HERREN. Då sade HERREN till Samuel: “Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem.”
I en artikel i Dagen, med titlen Goda ledare är nyckeln skriver Daniel Grahn: “Kyrkans kris går djupare, den handlar om brist på självinsikt, förändringsvilja och dåligt ledarskap.”
Det jag här skriver är inte avsett som kritik, mera som komplement. Är det verkligen säkert att Gud ser medlemsantal som det viktigaste för sin församling?
Genom att studera “Växande församlingar i Sverige” har man lyckats hitta hur vi skall göra för att få flera medlemmar i församlingarna.
- Hade de “växande församlingarna” en sund lära, eller var de sensationsdrivna?
- Vad motiverade de nya medlemmarna att bli medlemmar?
- Var kom medlemmarna ifrån? Andra församlingar?
Jag minns en predikan av Sven Reichmann. Han berättar om en begränsad undersökning om vilket uttryck som var vanligast i frikyrkliga kretsar. Det visade sig vara just: ”Det är inte lätt”.
Stefan Swärd skrev en gång för mer än 2 år sedan på sin egen blogg: ”Det är sannerligen inte lätt att vara kristen ledare.”
Frågan uppstår om man kan vara en “god kristen ledare” utan att vara en “herde” och en “lärare”!
En herde är en ledare eftersom får faktiskt är djur som inte klarar sig själva. Man kommer osökt att tänka på samtalet mellan den uppståndne Jesus och Petrus. Uppmaningarna var: ”föd mina lamm”, ”var en herde för mina får”, ”föd mina får”. För Petrus torde detta säkert ha varit en pleonasm, alltså att säga samma sak efter varandra med olika ord. Ungefär som ”Jag har huvudvärk i huvudet”.
Om jag inte är fel underrättad betyder det Hebreiska ordet för herde, just en som ser till att fåren och lammen får mat. Och detta sker alltså huvudsakligen genom att leda dem dit där maten finns.
Eftersom Jesus kallas ”Den Gode Herden” får vi väl dra slutsatsen att een ”Kristen Ledare” alltså bör vara en ”God Herde” för alla fåren oavsett deras ålder. En som vet att ge dem passande mat i rätt tid vare sig de är lamm eller får.
För att återknyta till ”Det är sannerligen inte lätt att vara kristen ledare.”; torde detta då betyda att det endera är svårt att vara ”god” eller att det är svårt att ”föra fåren dit där de har tillräckligt med mat”.
I första brevet till Timoteus skriver Paulus “En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare.” (1 Tim. 3:2)
I Dagen-artikeln sägs det att: “Unga måste få ledaransvar, innan de lämnar kyrkan för andra utmaningar i samhället.”
Vi får väl hoppas då att dessa “unga” är “en enda kvinnas man” etc. enligt kriterierna i Skriften.
En herde är en ledare eftersom får faktiskt är djur som inte klarar sig själva. Man kommer osökt att tänka på samtalet mellan den uppståndne Jesus och Petrus. Uppmaningarna var: ”föd mina lamm”, ”var en herde för mina får”, ”föd mina får”. För Petrus torde detta säkert ha varit en pleonasm, alltså att säga samma sak efter varandra med olika ord. Ungefär som ”Jag har huvudvärk i huvudet”.
Om jag inte är fel underrättad betyder det Hebreiska ordet för herde, just en som ser till att fåren och lammen får mat. Och detta sker alltså huvudsakligen genom att leda dem dit där maten finns.
Eftersom Jesus kallas ”Den Gode Herden” får vi väl dra slutsatsen att een ”Kristen Ledare” alltså bör vara en ”God Herde” för alla fåren oavsett deras ålder. En som vet att ge dem passande mat i rätt tid vare sig de är lamm eller får.
För att återknyta till ”Det är sannerligen inte lätt att vara kristen ledare.”; torde detta då betyda att det endera är svårt att vara ”god” eller att det är svårt att ”föra fåren dit där de har tillräckligt med mat”.
En ”ond” herde (contradictio in terminis) är inte en herde. En som kallar sig herde och göder lammen och fåren för att sedan konsumera bryter mot sin kallelse. Likaså en som kallar sig herde men inte leder fåren dit där de kan finna föda och vila på gröna ängar.
Jag tror att Johannes refererar till olika åldersgruppers olika behov och uppdrag. 1 Joh. 2:14 Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder, I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder, och I haven övervunnit den onde.
Kan ynglingar vara ledare? Det verkar så, men det verkar även som om ynglingarna behöver ledning från de äldre. Till och med fåren hjälper ju till att föda lammen om tackorna bara får mat, vatten och vila.
Kanske lyser det nu igenom, ganska tydligt, varför jag är framgångsteologernas fiende. En god herde exploaterar inte fåren. En god herde kokar inte ihop en massa mat, kryddad till egen smak och sammansättning.
En god herde leder fåren just till den välbalancerade diet som Den Gode Herden sammanställt och gjort tillgänglig. För att kunna göra det behövs det att man ”lärt känna honom som är från begynnelsen”. Vad var det Jesus svarade satan i öknen: ”Men han svarade och sade: Det är skrivet: ‘Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.”
Det är skrivet! Jesus visste var maten fanns!
Min slutsats är att den som vill vara en ”kristen ledare” måste hålla sig inom sitt kompetensområde. Inte bli sig själv nog. Vandra i Den Gode Herdens fotspår. Och framför allt se till att den fårskock han leder får mat och vila i rätt tid.
/Kjell
Views: 38
Den här undervisningen behövs verkligen, särskilt nu när alla pastorer vill vara som de amerikanska tv-predikanterna. Stjärnor upphöjda högt över folket.
Jakob Bernardsson (Reply)
Väldigt starka ord och ren lögn när du säger att ALLA pastorer vill vara så!
Omvänd dig från din lögn!
Bengt Hååk (Reply)
Bengt Hååk skrev: “ALLA pastorer”
Citera gärna det som du misstolkade till att mena detta.
/Kjell
Kjell (Reply)
Kjell,
En bra artikel och dessutom i rättan tid. Det är bara självutnämnda Herdar som kan vansköta sin flock.En Herde efter Guds hjärta gör ju inte så.
Skulle vilja tillfoga att en Herde också skall skydda sina får, mot olika angrepp.Det kan vara att skydda för rovdjursangrepp, falska lärare etcetera, som kan sarga fåren.
Görs inte detta skingras flocken till slut och blir därigenom ett lätt byte för Vargen, vare sig han bär päls eller ej.
Ett stort ansvar vilar därför på honom för han skall ju avlägga räkenskap en dag, för alla de får som anförtrotts i hans vård.
Så Herren måste utse, annars går det käpprätt åt skogen! Själiska/köttsliga Herdar kan heller inte ge någon riktigt sammansatt andlig näring, till fåren som du påpekade. De har ju gjort buken till sin gud och söker därför i sin själviskhet, efter de jordiska välsignelserna istället.
Hälsningar,
Antonia
Antonia Berglund (Reply)
Lämnade en kommentar på Dagen om saken.
Fast jag håller inte med om att medlemstal inte är viktigt! Redan i Bibeln nämns siffror, det var 5000 som blev bespisade, det var ett visst antal som döptes på Pingstdagen, etc, etc. Å andra sidan förstår jag invändningen i dessa tider när medlemsskapsbegrepp inte betyder nånting. Och jag förstår också att man blir trött på flockmentaliteten, att kyrkor med andlig krydda samlar tillfälligt fler, tills det gnistrar till nån annanstans. På nåt vis är ju det dock ett sundhetstecken, människor nöjer sej inte med vad som helst.
Jag för min del skulle, precis som Bibeln, räkna antalat besökare under gudstjänsttid och inte bry mej om vilket slags folk som är där. Det skulle vara mer rättvisande. En kyrka som drar har då många besökare, en kyrka där en predikan är en dikt av Cornelis Vreeswik skulle ha rätt få…
Jag har problem med unga predikanter! Jag försöker ha ett öppet sinnelag, men det stupar allt som oftast. Man ska inte behöva fastna i irritationsmoment på klädstil, språkbruk eller märkliga referenser! “Å ja va på en skithäftig konsert med Dirty Harry på Håvet, asså, o det var en nästa andlig stämning. Tänkte vi kanske inte har så långt till varann. Amen?” säger nån med mera hål än jeans på sej. Eller en ung kvinnlig predikant som hade så snäva kläder på sej att jag som utsvulten singel mest försökte räkna ut vilken färg stringtrosorna kunde ha (rosa för övrigt). Det är varken ödmjukt, det gagnar inte någon seriös stämning, det ger en liten klick av besökarna någon referensram överhuvudtaget, det är ingen nivå som man som sökare behöva lyfta sej till, det stöter bara bort. Livet är inte bara en klackspark. Var det inte grundaren av Elimrörelsen i England (Colin Dyes företrädare) som menade att ingen skulle få bli pastor utan att ha gått igenom en radikal livskris (själv hade han varit mycket sjuk en längre tid).
Så får jag alltid i skallen att Lewi Pethrus var minsann ung han också. Stämmer och han gjorde en och annan tabbe också. Men han hade fått kämpa både med sin tro, med sina tvivel och hade inte klarat sej utan umgänget med Jesus, han hade växt i stormen. Idag verkar det istället vara bäst att vara en hög blåklocka som syns bra och som böjer sej för vilket vinddrag som helst, ibland nästan till marken. Man ska helst av allt kunna förväxlas med ungdomar på stan en lördagkväll. Då är man relevant.
Om Hanny Mandey, pingstledaren i Indonesien, sägs det att han skickar sina unga pastorskandidater på 20+ ut i ett halvår/år till byar och områden där inga kyrkor finns. Där får de leva utan större understöd och klara sej själva mot fientliga bybor, arga imamer och sina egna tillkortakommanden. Jag lovar att när dessa pionjärevangelister kommer tillbaka till Djakarta så är det starka personer som har gjort andliga erfarenheter som gör att de aldrig vacklar och de kan prioritera – själavinnande framför läxläsningshjälp, bön för sjuka framför att arrangera aids-galor, etc.
wildwest (Reply)
wildwest,
Kvantiteten är bara viktig (och bra) om kvaliteten finns där.
Tron kommer av predikan, säger Skriften.
Inte av mysighet och kamratskap och hippa ledare.
C. S. Lewis har skrivit en essä som heter “First and Second Things!”
Eftersträvan av medlemstal är definitivt inte “first thing”.
En levande tro på en levande Gud är “first thing”.
Och om den finns där är givetvis glädje och kärlek och vänskap och medlemstal allihopa mycket bra.
Uttalandet i Dagenartikeln får mej att fundera.
Jesus säger att inte ens helvetets raseri kommer att rå på “kyrkan” (Guds församling)
Att då ambitiösa ungdomar skulle “rädda kyrkan” genom att få uppgifter de inte är mogna för, är närmast heresi.
/Kjell
Kjell (Reply)
Tror inte vi är oense på den punkten, om antal. Antalet ska spegla verkligheten och inte något annat. Verkligheten är skilt från medlemsmatrikeln, den är förvisso även något annat än en frikyrklig groupie-attityd, det är däremot svårare att avgöra utifrån.
En kyrka med en framtid är också en kyrka med blandade generationer. En kyrka med enbart ungdomar (verkar ju finnas såna, åtminstone låter det så på målgruppsuttalanden) kommer inte överleva. Livserfarenheten är för grund när det stormar. Då lämnar för många. De som är kvar blir desillusionerade och orkar inte kämpa. Det finns ju en anledning att vördnad för äldre finns med som en viktig del i alla religioner, i alla kulturer – saknas bara i svensk superkarismatisk frikyrklighet.
wildwest (Reply)