Jag vill peka på två artiklar i Dagen. En handlar om abort och den andra om frosseri. Och det dessa har gemensamt är rikedomsdyrkande.
Anti-abortlastbil rullar åter igen i Stockholm
Kort citat:
Nu rullar organisationen MRO:s “anti-abortlastbil” i Stockholm. – Sanningen behövs, menar ordföranden Mats Selander.
Han vet av erfarenhet att den kommer att väcka ilska. En ilska som enligt honom beror på att man reagerar utifrån de värderingar man tagit till sig i vår kultur.
– Och jag påstår att vi har indoktrinerats till en abortliberal inställning, säger han.
Den andra artikeln är en Ledare av Håkan Arenius
Som illustration lånar jag en bild från Aftonbladet, även publicerad hos Vakna Sverige.
Håkan Arenius har på ett tydligt och kortfattat sätt sammanfattat fakta om den skeva fördelningen av världens resurser.
Kort citat:
Kris utan rättvisa
När krisen slår till är det vi rika som klagar högst men de fattiga drabbas som vanligt hårdast.
Därför är det vår klagolåt som hörs, inte deras som går från undernäring till ren svält.
Det är ingen naturkatastrof som har ställt till krisen. Det är vi själva.
Här behövs det människor som går före med en alternativ livsstil. Folk som visar att det finns andra sätt att leva utan att förlora i livskvalitet.
Mina kommentarer till detta
Båda artiklarna handlar om hur vi behandlar dem som saknar makt. Och avsikten med vårt handlande är att öka vår rikedom eller vårt “välstånd”.
Att inte vara solidariska och acceptera ansvaret för egna handlingar. Att själv vilja bestämma vad som är rätt och fel.
Det handlar om att vara olydig mot de förnämsta buden.
»’Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.’»
Det är inte de fattiga som har förorsakat finanskriserna och råvarustriderna. Det är de rikaste på planeten som genom girighet och ohämmad vinstlusta har skapat ett pyramidspel som helt enkelt inte kan annat än kollapsa.
Om det är nu, eller senare får historien utvisa. Men att det kommer att kollapsa är säkert.
Jag känner mej ganska pessimistisk angående global sinnesändring, så att man börjar fördela rikedomarna rättvist, för girighetens cancer har spritt sig till alla länder och alla folk och alla system.
De rika och giriga finns överallt. Just nu, här i svältsituationen, upptäckte man att en Landshövding som hade uppgiften att distribuera mat genom den lokala regeringens hjälp-program, stal 50% av maten och sålde den.
Han hade altså mage att förrika sig, i direkt led, och direkt kontakt med människor som ligger i lorten och svälter ihjäl. Hur den synden ser ut i Guds ögon törs jag inte ens fantisera om.
Man tänker nu anlita “WorldVision” att ta hand om distributionen.
Sedan den känsla av hopplöshet som drabbar de rika länderna. Skenbart har vi ju gett utvecklingshjälp så länge vi alla kan minnas. Och det verkar inte hjälpa.
Nej, naturligtvis hjälper det inte så länge som infrastrukturen, med hjälp av “marknadskrafterna” suger ut betydligt mera än “hjälpen” pumpar in.
Och i praktiken vädjar man alltid till dem, både internationellt och lokalt, som fortfarande har ett hjärta av kött och blod. Som är villiga att ge för att göra matkön litet kortare.
Vi ser denna tilltagande vedermöda. Och många av oss vet orsakerna. Men ingen av oss kan ändra det galloperande systemets framfart.
Det enda vi kan göra är att vara trogna i det lilla och ge mat, dryck och kläder åt de helt maktlösa, åt dessa Herrens minsta bröder.
Ja, och visst kan vi fortfarande gå in i vår kammare och anropa Herren.
O, att Han kom idag!
/Kjell
Views: 41
Jag delar frustrationen, men jag delar inte utan vidare offertesen, att det i alla lägen alltid är synd om de människor som biståndet riktar sig till. En anledning till att jag aldrig varit kd-väljare hör ihop med biståndspolitiken. Att binda sej för ett procentmål av BNP och sen vräka ut pengar vart som helst bara för att procentmålet ska uppnås, oavsett om hjälpen kommer till rätt personer, hjälper på lång sikt eller ens har någon effekt är lika vettigt som Gudrun Schymans brännande av tusenlappar i Visby 2010.
I Svenska Dagbladet idag finns en utmärkt artikel om bistånd under Brännpunkt signerad Fredrik Segerfeldt. Jag har en god vän som jobbar i biståndssvängen och får även veta mycket därifrån.
Man ska ha klart för sej att biståndspolitiken är en egen tjänsteindustri precis som andra stora företag. Man slår vakt om sina bevillningar för att kunna behålla jobbet, man är ovillig till organisationsförändringar, man vill inte förändra arbetssätt. Det har varit en skyddad verkstad länge eftersom det är politiskt inkorrekt att ändra på biståndspolitiken. Min uppfattning är att det bistånd som t ex Sverige ägnat sej åt dom senaste decennierna är i stort sett verkningslöst! Det gör bara saken värre. Vi slår ut lokala producenter, dumpar priserna, förstör handeln, skapar incitament att inte anstränga sej, förändrar matvanor till sådant som inte odlas lokalt och därför måste importeras. Vi bidrar till en omfattande korruption, till maktmissbruk, till vapeninköp, till krig, sociala experiment (mest socialistiska) och vi reagerar inte ens eftersom allt dras i på skattsedeln. Om vi vore tvungna att lägga våra pengar i en kollektbox med påskriften: bidrag till inbördeskrig i Kongo, så skulle ingen lägga något i den. Det finns t ex något “fint” som kallas budgetbidrag, dvs utan krav slussas mina pengar in i statsbudgeten och kan där användas till vad som helst – jag har för mej att det är så Tanzania hanteras.
Det jag tror på är bistånd på micronivå, självhjälp. Att ge fattiga människor stolthet och upprättelse att ha kunnat förändra sin situation utifrån eget arbete, t ex genom att få en vettig plog och en vattenledning som inte läcker. Istället för att bygga ett vattenverk som ingen kan sköta, se fiaskot Baibang i Vietnam. Vi kan inte heller katapultera dessa samhällen in i nutid på bara några år. Vad vi måste vara ute efter är nöjda människor som själva får ta ansvar för sina liv utan att vi lägger oss i.
Några vi heller aldrig talar om, pga någon slags kollektiv skuldkänsla, är alla dessa vedervärdiga människor i mottagarländerna som förskingrar, stjäler och använder bistånd till nepotism och korruption. Det är alltid enkelt att skylla på gamla kolonialmakter eller på västvärldens njugghet. När tar man i biståndsländerna ansvar för sin egen situation och slutar vara offer? Det går – se på fd fattiga länder som Sydkorea och Indien.
wildwest (Reply)
wildwest skrev: “Man ska ha klart för sej att biståndspolitiken är en egen tjänsteindustri precis som andra stora företag.”
Jag håller (som vanligt) i princip med allt det du skriver.
Viktigt, dock, att påpeka att det oftast inte är egen personlig skuld det handlar om men kollektiv skuld i landet.
De “vedervärdiga människor i mottagarländerna som förskingrar” är vanligtvis inte de som lider nöd.
Och de som lider nöd drabbas just extra på grund av dessa giriga människors handlingar eller brist på relevant handlande.
Försök att reda ut skuldfrågorna i Somalia efter 25 års krig. Det går bara inte. Men de flesta flyktingarna har fötts mitt i röran där.
Sedan är det tyvärr även så att de som distribuerar hjälpen ibland (ofta?) använder sin maktposition för att tillfredställa sina egna begär.
Flyktingläger är allt annat än skyddade områden för unga flickor. Vi såg detta på nära håll här i Nakuru 2008 när vi hade inbördeskrig i Kenya.
Tonårskillar, snuskhumrar och hjälparbetare roade sig ordentligt med flickor och unga kvinnor.
Det var mycket sorgligt att se detta.
Jag skulle kunna berätta om saker från lokalplanet här som kan göra vem som helst, med ett hjärta, sorgsen. Men jag tror inte att det tjänar något gott syfte att älta dessa saker i bloggen.
/Kjell
Kjell (Reply)
wildwest,
– En kommentar som sammanfattar den relevanta kritiken mot vår biståndspolitik i ett nötskal. Kunde inte beskrivit det bättre själv.
Ett stort elände att grubbla över är dock varför våra politiker tycks vara så blinda för vad som sker och hur pengarna används. Den sammanfattande bild wildwest målar upp tycks ju till så liten del vara känd bland våra politiker och riksdagsmän, fastän vi som intresserar oss för det som sträcker sig lite längre än vad näsan räcker ser och förstår så pass mycket av eländet att vi faktiskt kan stava till ELÄNDE.
Att den administrativa nivån och SIDA skyddar och arbetar vidare med detta ELÄNDE kan jag väl förstå. Det byråkratiska organisationens egna självbevarande kraft är känd och dokumenterad sedan länge, bl.a. den i sammanhanget kände Max Weber dokumenterade det hela väl. Och han dog redan 1920!
Att SIDA är en organisation som skyddar och bevarar sin egen struktur är förståeligt, men att ingen hittills knackat hål på glassyren och reformerat denna kontraproduktiva organisation är svårare att förstå. Det är dags att dra undan förlåten och låta svenska folket få se hur dåligt biståndspolitiken sköts. Men då inte ens KD vill synliggöra eländet är det fråga om ett hopp om reformerad beståndspolitik stort som en “tummetott”.
Verkligt bra kommentar, widwest!
MVH / Sefast Tronde
Sefast Tronde (Reply)
Hulda,
Det otäcka med blindheten är ju att den leder till att man faller i gropar.
Det finns naturligtvis absolut inget försvar för mordet av 3500 människor genom att flyga in passagerarplan i WTC.
Men det finns lika lite försvar för att man mördar 4000 ofödda barn om dagen i USA.
Hur många spaltkilometer utrymme har 9/11 fått jämfört med barnamorden?
/Kjell
Kjell (Reply)