Sanningens pris!

En gästblogg av Broder Sefast Tronde. – Att det handlar om en debattartikel bör ingen tveka på. – Skulle du som läser här vilja skriva en artikel? Kolla fliken Gästartiklar

Sanningen har ett pris, ett verkligt dyrt pris, som alla som vill stå upp för den måste betala. Priset är så dyrt att betalningen verkligen känns, ibland så det svider ordentligt i skinnet. Alla som någon gång stått upp för sanningen har erfarenhet av detta, och då i synnerhet de som stått upp för Sanningen med stort S, Jesus Kristus vår Herre.

Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus få lida förföljelse.

2 Tim 3:12

Räknar du dig som frälst genom den försoning som vanns på Golgata kors? Räknar du dig som rättfärdiggjord genom vår Herre Jesus Kristus? Ja, då har du väl också erfarenheter av förföljelse. Jaså inte! Ja men då säger ju bibelordet [motsatsvis legal tolkning] att du egentligen inte är frälst, genom att du inte står upp för evangelii sanning: Jesus säger ju även att Han i Sin Faders rike skall blygas för alla de som blygts för Honom här.



Vad innebär det då att lida förföljelse? Ofta när frågan tas upp invänder någon att detta lidande skall vara för Jesu skull, och så snävar man av det hela därför att det inte direkt och uttryckligt gäller bekännelsen av Jesus som Herre. Det är i och för sig med tacksamhet man får ta emot hån och smädelser därför att man bekänner sig vara en kristen, men glöm inte att Jesus även är Sanningen – personifierad.

Den vanligaste typen av förföljelse någon får erfara är att stå upp för sanningen! Som barn får vi ofta oss ihutat (lärt) från vuxna att vi skall lära oss tala sanning. Att ljuga och fara med osanning är en skam, åtminstone för dem som fått en något så när ordinär eller bättre uppfostran. Vi börjar snart förstå sanningens rätta vikt i de flesta avseenden. Och många av oss förstår sedermera att sanningen är något av det livsviktigaste vi har, ja, fullkomligt livsavgörande, för den skiljer slutligen mellan himmel och helvete.

I alla tider har det funnits krafter som vill få oss till ”main stream”, det vill säga att få oss att följa den huvudsakliga rådande meningen, som alltid företräds av ett erkänt etablissemang och dess officiella ledarskap och auktoriteter. Följer du denna kraft, till ’main stream’, slipper du motstånd och ideliga gensägelser, men viker du av från huvudfåran, när du uppfattar den som orättfärdig, möter du genast hårt motstånd.

Jag skall tala om en hemlighet för dig: – Huvudfåran, ”main stream”, är fel och orättfärdig, orättvis och mycket auktoritär i de allra, allra flesta fall. För huvudfåran är inte förenlig med Sanningen med stort S. Huvudfåran har inte till syfte att ära Gud, även om den bland kristet religiösa kretsar ofta påstås det, den har i stället syftet att ära människan, kunskapen och i förlängningen något annat diffust som det till och med är fult att säga…

När sanningen undertrycks, förnekas eller modifieras börjar ett flummigt tillstånd av osäkerhet. Inga sanningar blir absoluta, allt blir relativt och alltid beroende av vår mänskliga kunskap. Så det blir viktigt att kunna bevisa varje sanning. Laglösheten växer till och kärleken börjar kallna. Den som inte kan bevisa något har ingen sanning. Och misstankar och insinuationer vinner mer trovärdighet än själva sanningen. För misstänksamheten ifrågasätter ju åtminstone och ger därmed ett sken av sanningssökande [kunskapssökande].

”Guilt by association” är ett känt uttryck som syftar till att skapa en likhet mellan ett objekt och ett relaterat referensobjekt. Ju närmare relationen kan bindas dess säkrare anses, enl. uttrycket, likheten vara. Det har varit en närmast klassisk metod för att tillskriva personer skuld eller klandervärda egenskaper till följd av deras kontakter med människor man rent sakligt kan tillskriva det klandervärda.

Genom ”guilt by association” bör man i logikens namn kunna tillskriva vår Herre Jesus Kristus allt möjligt klandervärt och orättfärdigt, eftersom Han ju är en skökors och syndares vän.

Priset att stå upp för sanningen i alla dess former är ett obehagligt pris som snart ingen vill betala. Det blir än obehagligare när man någon gång försökt, och av pöbelhopen [etablissemanget följt av majoriteten] blivit nedtystad, åthutad och förment överbevisad om att svart verkligen är vitt, därför att det är så inom det rådande paradigmet.

Så kan den ene efter den andre, såväl vänner som bekanta på goda grunder ifrågasättas, i heder, moral, handel och vandel, men inte minst som kristen – ifråga om lära. De som du förr trott på, ansett som mest tillförlitliga, sanningsälskande och hederliga ifrågasätts nu ’på goda grunder’, och det blir ett alltför tydligt associationssamband att vidare våga stå upp för dem. Då blir du ju med automatik också själv villolärare, eller i bästa fall förlöjligad och hånad.

Det finns inget utrymme för undantag. Har du varit i Lakeland, så är du antingen dum, förförd eller absolut en villolärare. Detsamma gäller om du känner, visiterat eller haft kontakt med någon klandervärd predikant. För att inte tala om, om du mot varningar och bättre vetande är formellt associerad med någon klandervärd person eller organisation.

Orkar du bära fördömelsens och förkastelsens tunga ok? Fråga dig själv: Skulle jag orka vara Benny Hinns vän, Bill Johnsons vän, Rick Joyners vän, John Arnots vän eller Ulf Ekmans vän? Inte så att jag råder någon att söka ovanstående herrars personliga vänskap, jag känner ingen av dem, men som exempel för vad jag menar kan de duga gott.

Ja, du och jag skulle kanske överge våra vänner, som tämligen uppenbart kommit på villovägar, och har barlasten av en så stor plattform att de inte ens förstår att de blivit villolärare. Vem vågar stå upp för så nedsmutsade och illa beryktade vänner att priset blir att du själv förlorar hela ditt goda anseende och en stor del av din bekantskapskrets. – Jag kan tala om för dig en som inte bara vågar utan också vill och kan: Jesus!

Det kostar att stå upp för sanningen. Att stå upp för sina vänner, och låta dem förbli vänner, även om de farit vilse och kommit i vanrykte. Att gå in i ett sammanhang som du vet är besmittat av diverse villfarelser, klandervärda personer och orenhet, därför att du upplever att Gud vill att du skall gå in och förändra, påverka och göra hela skillnaden – det kostar.

Få av oss svarar spontant ja till om vi är villiga att underkasta oss förföljelse. Verkligheten bakom svaret är kanske ett pris vi till och med tror vi inte har möjlighet att betala. Även om skälet är det bästa kanske några av oss svarar ja med tvekan. Men då kan jag bara trösta dig med det inledande citerade bibelordet: – Det är inte ett val om du vill leva gudfruktigt i Jesus Kristus vår Herre, det gäller ALLA.

Det kanske rentav krävs ett pris för att vi skall bli så luttrade och renade, att vi blir vår Herre Jesus värdiga inför Lammets bröllop.

/ Sefast Tronde

Visits: 40

14 thoughts on “Sanningens pris!”

  1. Tack Sefast Tronde

    Detta var riktigt bra. Alltid nyttigt när resonemang tar “en extra runda” och man upptäcker sånt man annars skulle ha missat. Kanske rubriken skulle ha varit Sanningens pris!/Vänskapens pris!

    Detta att följa Sanningen med stort S, alltså Jesus, handlar på något sätt alltid om verklig vänskap där Han med kärlek och stor bestämdhet frågar om vi verkligen ser Honom i vår nästa, även vår nästa som vi uppfattar som allting annat än vår nästa. Om vi ser Honom även i dem som vi anser att de står i lögnens och bedrägeriets tjänst? Dessa som Han dog för på korset i minst lika hög grad som han dog för mig, i kärlek bortom allt förstånd?

    Ja, visst kan vi sedan alltid “gömma oss” bakom att det handlar om att skilja på sak och person, att vi inte har något emot personen i fråga utan att det bara gäller sakfrågor i deras åsikter som vi ogillar. Men Gud lurar vi inte, Han läser våra hjärtan som en uppslagen bok…

        (Reply)

  2. I linje med detta har jag tänkt och försökt levt i många år, och mycket trevande ibland och rädd och osäker och ovilligt och motvilligt… Och mer anat än förstått, och mer tvivlande och osäkert, än övertygat tänkt och trott och frimodigt, försökt handlat efter, mitt i de omständigheter och funderingar och mognad och villighet, eller brist på, jag haft och levat i, och tvilande, anat och förståt, så här ska det nog vara…

    Och ibland och inte så sällan heller, när jag velat sägga, och sagt Kejsaren har inga kläder, eller något trevande om sanningen, undrat och velt resonera om den. Hur är det egentligen och ska det var så här….

    Och är det här rätt syn i tro på Gud och Guds Ord och vilja, om det, eller det, vad det än varit om…

    Då har jag blivit nedtystad och utfryst och utpekad av andra, och mitt eget samvete, och andra av mig också ibland… Och inte vågat söka sanningen och bli klar över och stå för, och förstås andra så pågrund av mig, då jag handlat så mot dem, jag gjort det med…

    Och när jag stått för sanningen i min svaghet ibland, blivit nertystad och varnad för följderna om jag inte höll mig till min kant, och teg… Och ibland har jag haft fel och handlat fel med… Och med sanningen på ett okänsligt och sårande och kränkande och skadligt vis också… Fast jag förstått bättre, och ibland för att jag inte förstått bättre… Och man måste ha i åtanke att så är det med oss alla människor mer eller mindre… Och att folk och vi handlar fel med vet och vilja, och mot bättre vetande, och ibland utan att förstå bättre också…

    Men sen ett par år, kanske längre, har jag talat sanningen och tänkt och lärt och handlat efter, och försökt förhålla mig till Gud och Guds Ord och vilja och nåd och tro på Gud… Lite mer än för och att vara frimodig och orädd och ödmjuk och behärskad och trygg med i Gud och Guds nåd och sanning, och trots allt, Och prövat leva i omvändelse och Herrens välsignelse och förlåtelse och ta mitt ansvar och frid med Gud, och andra så mycket det kommer an på mig och uppmuntra andra att försöka gör och låta lära oss och andra och varandra. Och i tro på Gud och Guds Ord och vilja enligt Bibeln.

    Och med ambition och strävan som mål, och till, i förhållande med hur de är med Gud och livet och Guds Ord sunt och tryggt och rätt i hans nåd kärlek och sanning och omsorg. Eller att det ska kunna bli så, och så väl det kan bli alltid, igenom Guds nåd och sanning i Gud…

    Och att man kan lär sig att accpetera verkligheten och sanningen som den är, och varit, och kommer att bli… Och tro Gud och Guds Ord och vilja om… Och hur man kan gå vidare som Gud vill, och hur det kommer att gå om man gör det, och om man inte gör det…

    Och att det är aldrig för sent att ändra sig och göra det rätta för någon eller oss, och inte heller för villolärare, för Jesus älskar dem med, för korset försoningen gäller alla också dem… Och att det är även vår skyldighet i Gud att visa dem nåd, och förkunna dem den saningen med, som för alla, och oss själva i Gud tror jag, och lära oss och andra led av Anden enligt bibeln… Som en gåva av nåd i Gud och stå för och lära, såväl som hela Guds nåd och sanning enligt Guds Ord bibeln, ja hela evangeliet.

    Och lär att bli ödmjuk för Gud och nästan och oss själva och även villoläraren, och även om det skulle vara en själv, som är villolärare i nån bemärkelse, att vara ödmjuk och barmhärtig i Gud…

    För Gud har inget ansende till personen, utan handlar licka med oss alla, för han älskar oss… Och vill fostra oss, och ledda oss till tro på Honom och sitt Ord bibeln till trons lydnad för Gud.. och trohet mot Gud och Guds Ord och Goda vilja med livet, och hans nåd och sanning om det hela och i stort och smått…

    Och kärlek och omsorg om Gud och alla och oss och livet och Guds församling vi kristna. Och livets alla sammanhang, och Guds församlingar som Gud vill bara… Vad det än är om tror jag, och med särskild hänsyn till alla omständigheterna, som det blir bäst för Gud, och allt och alla och våra egna och deras liv och oss, och vårt liv, och livet i stort och smått, och personligt och överhuvudtaget..

    För han förstår och ser och vet, och rår över allt, dock ingen annan, och inte vi heller…. Och han vårdar sig om nästan och hennes liv, och tro på honom och Ord och vilja och nåd och sanning och frälsning, och licka så för våra egna, och oss och vårt liv, och livet i allt… Och att missions befallningen blir uppfylld där hans nåd tas emot, och att människor blir välsignade av Gud och får frid med Gud och Guds Ord och blir ledd av honom och hela livet som han kan tillåtta det enligt sitt Ord… Och låtta oss också bidra med det i Honom vår Gud, tror jag och ber om i Jesus namn, amen…

    Och där synden överflödade, överflödade nåden ännu mer… Och även till en villolärare, likt rövaren på korset bredvid Jesus Kors, och den andre rövaren, på Golgat höjden, där de, med Jesus Herren Korsfästes…

    Och nåd endast för Kristi Kors och uppståndelse från Gud, och i förhållande med hur det är för tillfället, och blir bäst för Gud, att livet Går vidare. Och för tid och evighet… Och med repekt för Gud och Guds Ord och Guds vilja, och min nästa och minna egna och min egen församling, och oavsett vem, och för mig själv, och som det särskilt och allmänt och personligt behövs nu och alltid och för evigt giv oss Gud i Jesus namn amen… Frid Ronny

        (Reply)

  3. Jakob Bernardsson,

    Broder Sefast: “Det kostar att stå upp för sanningen. Att stå upp för sina vänner, och låta dem förbli vänner, även om de farit vilse och kommit i vanrykte. Att gå in i ett sammanhang som du vet är besmittat av diverse villfarelser, klandervärda personer och orenhet, därför att du upplever att Gud vill att du skall gå in och förändra, påverka och göra hela skillnaden – det kostar”.

    Broder Jakob: “Om vi ser Honom även i dem som vi anser att de står i lögnens och bedrägeriets tjänst? Dessa som Han dog för på korset i minst lika hög grad som han dog för mig, i kärlek bortom allt förstånd”?

    I princip håller jag med er båda. Det är alltid bättre att tiga, än illa tala. Och att visa kärlek till vår nästa. Men kärlek kan också uttryckas genom att förmana/varna.

    Men är intresserad av hur ni ställer er till Bibelns uppmaningar? Exempelvis att vi skall strida för sanningen (stå upp för den) och inte låta något ont be smitta vår menighet. Och uttalanden som “Lite surdeg syrar hela degen”. Och villolärare skall vi visa ifrån oss, efter att ha förmanat dem två gånger. Men även att vi uppmanas att pröva andarna, för inte alla är från Gud.

    Personligen tror jag att det är viktigt att vi inte är ute efter att fördöma utan att “döma rätta domar”. Kritiklusta och elakt förtal är inte att döma rätta domar. Men när oärliga män och kvinnor leder fåren vilse och även utnyttjar dem för sina själviska begär, då måste någon höja sin röst.

    De som då varnar, blir ofta förföljda och misstänkliggjorda. Istället borde vi kanske ge dom allt vårt stöd så att denna uppgift inte blir så tung.

    Att vi skall gulla med onda människor som uppträder som vargar i församlingen, kan jag dock inte se i Guds Ord. Till och med Jesus som var öm och kärleks full mot alla sjuka och lidande människor kunde även säga ifrån på skarpen och Paulus var också mycket skarp i tonen när det gällde falska bröder och villolärare.

    Lukas 13: 31-32

    “Just då kom några fariséer till honom och sa: “Gå genast härifrån, för Herodes tänker döda dig!”

    Jesus svarade: “Hälsa “den räven” att jag driver ut onda andar och botar sjuka idag och imorgon, och att jag på den tredje dagen når mitt mål. Ja, idag, imorgon och i övermorgon måste jag fortsätta min vandring, för en profet som framför Guds budskap kan inte bli dödad någon annanstans än i Jerusalem”.

    Det finns stenhjärtan och till sådana använder Jesus slägga, (fariséerna exempelvis) men till hjärtan av kött och blod, där handlar Han mycket finkänsligt. (Som t.ex. Kvinnan vid Sykars brunn)

    Gud välsigne er,
    Antonia

        (Reply)

  4. Antonia Berglund, “Men kärlek kan också uttryckas genom att förmana/varna.”

    Absolut. Och verklig kärlek förmanar och varnar. Motsatsen till kärlek kanske är likgiltighet, och den likgiltige bryr sig inte om att förmana och varna när man ser faror som hotar.

        (Reply)

  5. Jakob Bernardsson,
    Broder,

    Det du skrev, säger jag Amen till! Det är likgiltigheten som är kärlekslös och inte förmaningen.
    Mvh, Antonia

        (Reply)

  6. Broder Sefast,

    Tack för din debatt-artikel. Hoppas flera får modet att ventilera sina tankar och vittnesbörd genom att bidraga med gästbloggar.

    Nu blir det kanske litet mycket kommentarer att svara på. Jag ser att 3 kommentatorer redan hunnit för mej. Så ta din tid.

    Det finns några saker jag har litet svårt att få ihop.

    1. Att ha vänner, och vara vän till ateister, agnostiker, sekulariserade, buddister, shintoister, muslimer, prosperity-anhängare, messianer och så kallade kristna av olika valör är väl inte så svårt.

    Jag har vänner och bekanta i alla dessa (och flera) kategorier.

    Men jag skulle nog tycka det vore jobbigt att umgås med dem om de vore ledare eller lärare som propagerade och missionerade för den livsåskåding/religion de företräder.

    Det handlar alltså om mer eller mindre övertygade “medlemmar”.

    Och jag måste erkänna att en relation med övertygade New-Age-are, Jehovas Vitten, Mormoner, Hinduer och andra dylika fanatiska aldrig har kommit till stånd.

    2. Det är ofta mycket jobbigt att kommunicera med dessa vänner och bekanta.

    Jag vill ta två exempel.

    En kär, före detta kollega, i Amerika, som vittnar om sitt möte med Jesus och som sedan blev katolik. Mycket svår balansgång i vad man kan, och inte kan säga.

    En extremt god vän i Holland. Sekulariserad och utan vetskap om egen religion fastän han kanske räknar sig som katolik.

    Sist när jag talade med honom om vikten av att välja nu, medan vi fortfarande lever. För en gång blir det för sent. Var hans svar mycket sorgligt. Han övertygade mej, med skenbar glädje, att han hade ställt upp ett laga giltigt kontrakt att om något hände som gjorde det omöjligt för honom att kommunicera, så skulle han bli avlivad genom euthanasi.

    3. Jag skulle alls inte vägra Ulf att komma på personligt besök.

    Men kommunikationen skulle givetvis bli begränsad på grund av våra motstridiga trosriktningar. Det vore, i det närmaste omöjligt att undvika kontroversiella samtalsämnen.

    Någon stans överskrider ledare i andra evangeliers läror en gräns, där samvaro blir lika svår, eller omöjlig, som med övertygade Jehovas vittnen.

    /Kjell

        (Reply)

  7. Antonia Berglund, Antonia, ett stort AMEN till ditt inlägg. Guds Ord är tydligt med hur vi ska förhålla oss till villolärare, och vi gör bäst i att hålla oss till vad Ordet säger.

    Var välsignad

        (Reply)

  8. Jakob Bernardsson:
    ” Ja, visst kan vi sedan alltid “gömma oss” bakom att det handlar om att skilja på sak och person, att vi inte har något emot personen i fråga utan att det bara gäller sakfrågor i deras åsikter som vi ogillar. Men Gud lurar vi inte, Han läser våra hjärtan som en uppslagen bok…”

    – Ja, det gäller att i alla stycken se till sina motiv och sina ordval. Och eftersom vi inte kan lura Gud kanske det är bäst att tänka, tala och handla efter samråd med Honom.

    Ronny:
    ”Och när jag stått för sanningen i min svaghet ibland, blivit nertystad och varnad för följderna om jag inte höll mig till min kant, och teg…”

    – Den erfarenheten har vi nog alla i någon mån. Hur svårt det är att stå upp för sanning och trofasthet när det verkligen prövas.

    ”Och att det är aldrig för sent att ändra sig och göra det rätta för någon eller oss..”

    – Gud gläder sig mer över en omvänd syndare än hundra rättfärdiga. Det är tur för oss alla att det hela tiden finns möjligheter att ändra sig, även för oss som menar oss vara kristna. För det händer ibland att vi prövas och faller för orättfärdiga påtryckningar och frestelser. Den som menar sig aldrig svikit och alltid stått upp för sanningen är en lögnare. Och den som inte kan stå fast vid given vänskap, till följd av att vänner faller för bedrägligheter, har ingen vänskap att ge. Vår uppgift blir då istället att arbeta för att föra våra vänner tillrätta.

    Antonia:
    ” Men kärlek kan också uttryckas genom att förmana/varna.”

    – Ja, detta är en mycket viktig del av kärleken, som inte får försummas.

    Men, det är då mycket viktigt att det sker i kärlekens anda. Alltför ofta, tyvärr, sker det inte så. Utan den förmenta förmaningen/varningen blir till smädande och allmänt avstånd från personen i stället för läran. All Guds aga sker i kärlek, och så skall vi också tala och handla, därför gäller ständig bön i allt, och i synnerhet för den som håller i svärdet.

    Att så objektivt och sakligt man kan informera, återge och visa på hyckleri, lögn och ljusskygga ord och handlingar talar för sig själv. Eller att rent konkret visa på vad Bibeln säger kontra den vilsenhet som framförs. Vissa gör det bra, andra gör det självpåtaget och kärlekslöst, och gör därmed större skada än om de hade tigit. Vilka som har uppgiften given är uppenbart.

    Frågan relaterar till Sanningen, som är den avgörande prövostenen. Sanningen i sin tur relaterar till Kärleken.

    ”Personligen tror jag att det är viktigt att vi inte är ute efter att fördöma utan att “döma rätta domar”. Kritiklusta och elakt förtal är inte att döma rätta domar.”

    – Just det!

    Kjell:
    – Dina exempel är bra. Det finns alltid så svåra passager att vi inte kan klara dem själva. Ibland kan vi be någon broder/syster om hjälp som vi upplever mer skickade för uppgiften – det är en förmån att få tillhöra en kropp, en syskonskara som är ett i Kristus Jesus vår Herre.

    Givetvis skall allt vi gör mot/för/till människor ske under bön. Och ibland kan det vara det enda vi kan göra. Men vi får vara förvissade om att det även är det bästa vi kan göra.

    Tyvärr, tänker vi dock allt för ofta på världsligt vis: Vi väger, mäter och vill se mätbara resultat, helst på en gång. Då är det gott att trösta sig med att läsa om fader Abraham, och tänka på hur länge han fick vänta. Och än i dag väntar några av bönesvaren, men de kommer!

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  9. Något av det viktigaste jag velat förmedla, är att vi aldrig skall kompromissa med sanningen för några som helst påtryckningar, förment rättfärdiga motiv eller lärofrågor. Den kompromisslösa sanningen tycks vara en bristvara idag.

    DET FINNS INGEN SANNING UTAN KÄRLEK! Och tvärt om.

    Att dessutom trofast stå upp för sanningen är att aldrig överge vänner, till följd av att de kommit vilse. Att våga vara vän med den som förkastas och förlöjligas, även om skäl tycks finnas, är även att stå upp för sanningen.

    Och inte minst, man får alltid betala ett pris för att kompromisslöst stå upp för sanningen. Ibland känns priset verkligen högt, och smärtsamt. Men den luttringseld som smärtan onekligen innebär är i själva verket bra för oss, om vi kan härda ut och betala priset. Det är min erfarenhet att alla som Gud använt till Sitt namns förhärligande är människor som prövats och luttrats såsom guld. Bibeln ger även många exempel på detta.

    Vore jag nu vän till någon av de utpekande villolärare jag nämnt i artikeln skulle jag aldrig i tiden överge någon av dem, om de inte skulle kränka vänskapen på ett personligt plan. Då finge det hellre kosta mig både heder och ära. Det är bättre att vara känd av Gud än väl hedrad bland människor. Trofasthet, kärlek och sanning hör ihop, därför kan man inte vara utan någotdera om man älskar Gud.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  10. Sefast Tronde skrev: “DET FINNS INGEN SANNING UTAN KÄRLEK! Och tvärt om.”

    Ja det måste ju stämma eftersom Gud ÄR Kärleken och Guds Son ÄR Sanningen.

    Där fick vi in litet trefaldighet igen. 🙂

    Dock måste det nödvändigtvis kunna förekomma att vägarna skiljs åt. På samma sätt som fadern älskade sonen som lämnade hemmet för ett liv i sus och dus.

    Fadern stod klar när sonen ångrade sig. Men så länge sonen var på villovägar var de likafullt skilda.

    Kärleken tog inte slut från faderns sida, men sonen levde inte i sanningen.

    Det tål att fundera på, dethär.

    /Kjell

        (Reply)

  11. Tack för ett bra ämne Sefast Tronde …Och ett fint lärande ödmjukt bytte av tankar och frågor och svar ….Och för rätten ,att få stå för sin egen åsikt ,och tänka själv ,och kunna ändra sig , om man har fel med tiden, om man så upptäcker och vill…Guds frid och Gud välsigne er!!! 1 Kor 13 kärleken förgår aldrig…

        (Reply)

  12. Ja, visst är det likgiltigheten som är kärlekens motsats.

    I kärlek till en annan människa kan jag använda starka varningsord, motiverade både av kärlek och omsorg för henne, och i övertygelse om vad som är rätt och sant.

    Ser jag att hon går in i destruktiva beteenden måste jag adressera det.
    Och jag hoppas att det finns någon där att tala mig tillrätta, om jag halkar snett.

    Att vara tyst eller bara jamsa med, är inte kärlek.

        (Reply)

  13. Ingela,

    Och kanske man kan tillägga att det inte duger att ta sig själv friheten att tala om man samtidigt hindrar andra att göra det.

    Viktigt att dokumentera det man säger och skriver, och inte mäta med två mått.

    /Kjell

        (Reply)

  14. Du ska ha en eloge, för att du låter andra få ‘friheten att tala’ här.
    På så vis föregår du med gott exempel.

    Vi måste ställa oss frågan ‘vill jag vinna människan, eller bara vinna debatten’?

    Men sedan finns det kanske en tröskel, som när den passerats gör det i stort sett omöjligt att ‘vinna människan’.

    Jesus kunde bemöta människor väldigt olika, beroende på om de ‘passerat tröskeln’ eller ej. Och inget är omöjligt för Gud. Även den mest hårdnackade motståndaren kan få ett förändrat sinne, i mötet med Honom.

    Men då kanske det krävs en uppenbarelse, likt den Paulus hade?

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *