Guds avbild?

Forsta Mosebok, kapitel ett, verserna 26 och 27:

Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.» Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

 
Endera hajjar Gud inte skillnaden mellan singularis och pluralis, eller så har vi missat något väsentligt här.

Du får välja själv. Om du tror att Gud uttryckt sig galet kan du sluta läsa här.

Men tror du att vi bara hajjar oändligt lite, kan du läsa vidare.

Detta kommer att handla om den historiska striden mellan man och kvinna.

Märk väl att jag skriver “historiska” för i evigheten kommer det bara att vara en fånig och genant parentes.

Signaturen Gabriella skrev en kommentar hos Berndt Isaksson, men det var några dagar sedan så det kan vara svårt att hitta den. (2011-07-12 12:13:39) Därför citerar jag här:

Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att ta till mig läran om mannens roll som huvud i familjen. Likaså att jag inte kan förstå varför en kvinna inte ska be barhuvad (vilket väl står i samma kapitel). Det kan ju bero på att jag själv är kvinna. Skulle det vara tvärtom, att kvinnan skulle vara mannens huvud, så är jag ganska så övertygad om att män hade haft svårt att ta till sig läran på samma sätt.

Jag är inte en militant feminist. Jag anser att vi i vårt samhälle går för långt i våra försök att utplåna kön. Män och kvinnor är inte lika på alla vis, och det ser jag som positivt. Jag skulle aldrig drömma om att placera mitt barn i en “genusfri” förskola exemplevis. Löjeväckande i mina ögon.

Men att tala om den Bibliska modellen. När i historien kan vi se att en sådan modell har funnits och fungerat? Måhända i lustgården, men knappast någon gång efter syndafallet. Bör vi söka tillbakagång till säg 1700-talet där kvinnor var livegna slavar? Bör kvinnor inte ha rösträtt? Eller är det att föredra att en änka, som jag antar att det var på Jesu tid, praktiskt taget ska svälta ihjäl då hon saknar sitt “huvud”, dvs en man som försörjer henne?

Vårt västerländska samhälle är byggt på ett sådant sätt att det har blivit en nödvändighet för kvinnan att arbete. Det är inte många barnfamiljer som klarar sig på en lön. De allra flesta har alltså inte möjlighet att välja en “Biblisk modell”, kan vara bra att ha i åtanke.

Dessutom så kan jag inte låta bli att tänka på de svårigheter som kan uppstå om mannen i familjen faktiskt inte är ett bra “huvud”. Bör en kristen kvinna underordna sig sin ofrälste man? Ja, frågorna kan bli många om man spinner vidare på detta hjul.

Jag personligen ser Gud som min chef och ingen annan. Tack och lov för det, hur mycket jag än älskar min man så kan han ibland fatta riktigt dåliga beslut (vi är ju alla blott människor). Jag är glad att jag har en egen röst, kan tala för mig själv och faktist inte måste följa eller tycka likadant som min man. Det kallar jag en enhet.

Sannerligen inga lätta frågor. Mycket av det jag tänker skriva kommer från en predikan av Sven Reichmann som han kallat Kvinnan tiger (Lyssna till den först om du inte redan gjort det. Då blir kanske det jag skriver här begripligt.)

Det hjälper inte vilka bilder man än väljer. Det finns alltid möjligheten att missförstå eller missbruka dem. Skissen ovan har jag gjort efter att ha lyssnat på broder Svens predikan.

Låt mej börja med de enkla bitarna.

Varför betäkt huvud? Ja, inte för att jag begriper, men det verkar faktiskt som om änglarna kan bli frestade vid åsynen av kvinnor.

1 Kor. 11:5 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

1 Kor. 11:10 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.

Det finns en ganska dunkel text i Första Mosebok som troligen handlar om detta.

1 Mos. 6:1 Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem 2 sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i. 3 Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid bestämd till ett hundra tjugu år.» 4 Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.

Jag känner mej inte kallad att brodera vidare på detta, men kanske bara en liten fundering.

Lucifer frestade kvinnan och i processen blev kvinnan en frestelse för änglarna?

Vissa saker kan vi inte begripa, men det bör nog inte hindra oss att vara lydiga.

Men nu tillbaka till problemet.

Låt oss börja med bilden där allt är okay. Hela familjen i Kristus och Kristus i hela familjen. (Jag försöker illustrera det med färgen.)

Men det skulle i praktiken betyda att alla nått fullkomning i helgelse. Och kanske detta inte är den mest förekommande situationen.

Om var och en söker sitt eget kanske det skulle kunna representeras med ovanstående bild. Samma men med “egna” färger.

Fast i praktiken ser det kanske ofta ut såhär:

Nu har jag ritat det som om det är mannen som vill vara delvis utanför Kristus. Men det kan givetvis lika gärna vara kvinnan.

De små cirklarna i alla dessa tekningar föreställer barnen.

Förvirringen hos barnen blir stor.

Till man och kvinna skapade han dem! Det är en gemensam uppgift att presentera Gud för barnen.

Nu tänker jag faktist stanna här.

Lyssna till Svens predikan genom att klicka på länken ovan.

Jag ville bara illustrera synligt. Och kom ihåg att det inte har med makt att göra, utan med tjänande och utgivande.

Fundera på det och tänk på Jesu egna ord.

“Om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.” (Markus 3:25)

/Kjell

PS. Det finns fyra predikningar i denna serie:

8 thoughts on “Guds avbild?”

  1. Att Gud talar om sig själv i plural vid människans skapelse är en underbar självklarhet, och samtidigt ett uppenbarande av evangelium om Jesus Kristus Guds son. Men, den fulla förståelsen av varför Han skapade människan till man och kvinna, med en reproduktiv förmåga, där Han själv känner var och en i alla generationer efter Sin underbara kunskap och vilja är alltjämt under ett täckelse. Men Han har likafullt lovat att en dag: “..då skall ni inte behöva fråga mig om något..”, allt skall bli uppenbarat för dem som får frälsningens gåva till arvedel.

    De motsättningar mellan könen som finns i denna värld är ett satans utsäde, och en frukt av syndafallet med det egentliga syftet att vidmakthålla den ondes uppror mot Gud – bland människorna som är skapade till Hans avbild.

    Varför skapade då Gud människan? Av alla i skrift präntade förklaringar har jag tyvärr inte sett någon vare sig trovärdig eller vettig förklaring. Teologiämnets och den mänskliga klokskapens fullständiga fiasko!

    Personligen har jag mina skäl att tro en annan förklaring, som jag väl kan finna stöd för i Bibeln, men som kräver en så omfattande utläggning att det inte låter sig göras här: Människan skapades för frälsning från satan och hans ondska! I den vidaste bemärkelse. Vi kommer onekligen där mycket nära det s.k. teodiceproblemet, hur ondskan kunnat uppstå när vi har en allvetande, allsmäktig och GOD GUD.

    I fråga om skapelseordningen prövas såväl kvinnor som män, genom fnuttigheterna i ‘denna världens tänkesätt’, som efter syndafallet står emot Guds vilja. Den kvinna som inte kan underordna sig sin man faller onekligen för en rebelliskhet mot Gud, som hindrar henne att ta emot Guds kärlek. Den man som i världslig bemärkelse ser sig som överordnad kvinnan, genom världslig makt, faller onekligen för ett högmod som skiljer honom från levande Gud. Tyvärr ser man tydliga spår efter dessa av synden befläckade svagheter alltför ofta även i kristna sammanhang.

    Himmelriket har ibland beskrivits som världen annorlunda, vilket syns mycket träffande. Där gäller radikalt andra regler än världens: “Ingen har större kärlek än den som giver sitt liv för sina vänner”, “Störst av allt är kärleken”, “Kärleken söker inte sitt.”, “Störst är den som är de andras tjänare.”

    Det är skillnad på Guds nåd, som inte kan förtjänas, och världslig framgång. Värderingarna och tänkesätten skiljer sig så markant mellan Guds rike och denna världens tänkesätt att de inte går att jämföra. Det känns ofta alltför sorgligt när man hör världens tänkesätt från diverse predikstolar, och då i högre grad från de mer guldkantade och kända. Vad har jet-set-predikanter och rika -lyxvilla-förkunnare för något gemensamt med tänkesättet i Guds rike. Jag har svårt för att se det.

    Evangelium är inget fattigdomsideal, men likafullt varnar evangelium så ofta för rikedomens bedrägliga makt med människor. Varför? Svaret är närmast självklart. Också något att tänka på för alla knösus-förkunnare.

    Svårigheten för många av oss kristna är överlåtelse, alltså vår rädsla för att ta emot Guds gränslösa kärlek. Det är att dö från sig själv och överlåta sig till Gud. Men allt inom oss formligen ropar: – jag vill inte dö, jag vill inte ge upp (vare sig segelbåten, lyxbilen, mångmiljonvillan eller kanske främst bankkontot). Då är tyvärr problemet uppenbart, och det finns inga undantag.

    Och kan vi inte ta emot av denna gränslösa kärlek från honom som är Kärleken, har vi bara dåligt bryggd substitut att erbjuda, och det blir då heller inga förvandlade liv och ingen frälsning hos dem som vi bjuder detta förgiftade hopkok på.

    Men Gud vare tack och lov! Han har inte släppt greppet, eller förlorat kontrollen över detta avfälliga släkte. Han älskar. Och Han bjuder oss av det rena vattnet, evigt liv, och vi får ta emot fritt och för intet, både män, kvinnor och barn.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  2. Sefast Tronde,

    Broder Sefast,

    “Varför skapade då Gud människan? Av alla i skrift präntade förklaringar har jag tyvärr inte sett någon vare sig trovärdig eller vettig förklaring. Teologiämnets och den mänskliga klokskapens fullständiga fiasko”!

    Har själv funderat mkt på den frågan och den enda logiska slutsats jag kan komma till är att; Han som är kärleken “personifierad” behövde någon att älska.Och så valde Han, med risk för att bli avvisad, att skapa oss människor. Den som själv är uppfylld av kärlek måste ha någon att älska, annars förtärs man inifrån. Sådan är kärlekens natur.

    Gud måste ha vetat om från början att människan skulle svika denna kärlek, så det kom nog inte som någon överraskning för Honom. Och därför hade Han också tänkt ut en utväg för mänskligheten, Herrens offerdöd på korset.Så gärna ville Han ha tillbaka den förlorade gemenskapen, genom syndafallet, (Edens Lustgård) att Han var villig att dö på ett kors.Mänskligheten fick alltså en chans till, en som kostade Herren allt! Kan vi förstå en sådan kärlek, vi som ofta inte ens är villiga att gå den där extra milen, med våra medmänniskor ?

    Men det fanns ju ett upprorsproblem till som behövde åtgärdas.Det som tidigare hade skett i Himlen.Precis som Adam och Eva ville bli som Gud, så ville Lucifer (med en 1/3 av änglarna) även bli detta. Och när Han förrådde Jesus, visserligen genom människor, och dödade honom på Korset, då gick han sin egen undergång till mötes Han förstod inte, förrän det var försent, att därför att han utgjöt oskyldigt blod så kunde lagen döma honom till ett evigt straff. “Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige, vilkas makt bliver till intet och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre” .(1:a Kor 2:6-7). Så Gud slog alltså två flugor i en enda smäll, kan man kanske säga.

    När denna tidsålder är till ände så ligger vägen därför öppen för oss alla att ha en fullständig kärleks relation med Gud, utan syndens inblandning och begränsningar. Men vi får redan här och nu börja med att försöka lära känna Honom, tills den dag, vi får se Honom så som Han är. För personligen tror jag att detta är vad allting går ut på och då kommer även allt det andra på sin rätta plats. Då söker vi inga andra Gudar…vi har ju redan allt i Honom!

    “Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig. “Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,
    men ALLENAST ETT ÄR NÖDVÄNDIGT.(mina versaler) “Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne”. Lukas 10:39-42

    Guds välsignelse,
    Antonia

        (Reply)

  3. Sefast Tronde skrev: “De motsättningar mellan könen som finns i denna värld är ett satans utsäde, och en frukt av syndafallet med det egentliga syftet att vidmakthålla den ondes uppror mot Gud – bland människorna som är skapade till Hans avbild.”

    Man kan inte undgå att tänka på Paulus ord i Efeserbrevets femte kapitel och speciellt då den slutsats Paulus uttalar: “De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen.”

    Jag väljer avsiktligt 1917 års översättning eftersom den använder ordet “varda” och uttrycker det som kallas “preteritum gerundium”. Det innehåller såväl betydelsen av att “bliva” som betydelsen av att “vara”. Det brukar ibland uttryckas med frasen: “Redan nu, och ännu icke.”

    Svenskan har tyvärr blivit fattigare så att vi saknar ord och verbformer och tvingar till att skriva hela meningar istället för ett ord.

    Och när Paulus poängterar detta, med att varda, och talar om hemlighet, använder han ordet “μυστηριον” (mustärion) som vi har importerat i latinsk form och kallar “mysterium”.

    (Som parentes kan sägas att den katolska översättningen Vulgata inte använder ordet “mysterium” i den versen, men har bytt ut det mot ordet “sacramentum”, alltså sakrament. Det gäller att vara försiktig med KK’s omsnickrande av Guds Ord.)

    Ordet “hemlighet” tycker jag är missvisande. Det låter ju som om Gud skulle vara snål med uppenbarelsen. Men troligare är att det handlar om något som vi inte kan begripa. Alltså ett mysterium.

    Dock tror jag faktiskt att det går att begripa mera än bara teoretiskt. Om man nämligen, mot egen köttslig vilja, följer Herrens instruktioner för relationen mellan man och hustru.

    Det blir ju litet ihåligt om man säger sig vara beredd att “offra sitt liv för sin hustru” men i praktiken inte ens är villig att “offra” sina egna intressen till förmån för gemensamma intressen.

    Det finns en liten historia om mannen och hustrun i samspråk:

    – Mannen bedyrar att han “skulle gå genom eld och vatten” för sin hustru.
    – Hustrun ber då mannen att gå till affären och köpa socker.
    – Mannen genmäler: “Vad då? Är du inte klok? Det regnar ju!”

    Att verkligen agera som ett, i nöd och lust, och försaka alla andra, kostar!

    Att “offra sitt liv” kan börja med att man behärskar sitt humör eller går ut med slaskhinken istället för att vara klistrad till något TV-program. Etc. etc.

    Det nyttar föga att offra sitt liv i teorin, om och när det skulle handla om bokstavligt handlande, om man inte ens kan stiga ur egoismen in vardagens små händelser.

    Och om man så följer Herrens instruktioner för samlivet kan man med årens lopp få en liten försmak och insikt i detta mysterium.

    “Kristus och församlingen” är ju evangeli kärna.

    /Kjell

        (Reply)

  4. Kjell,

    Kjell,

    “Man kan inte undgå att tänka på Paulus ord i Efeserbrevets femte kapitel och speciellt då den slutsats Paulus uttalar: “De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen.”

    Med tanke på äktenskapet och vikten av att vara ens till sinnes , så skaldar Nils Bolander så här:

    Vi gingo båda i fällan
    och tappade sans och takt.
    Nu står där ett ord oss emellan,
    ett ord som aldrig blev sagt.

    Det vackraste ord vi äga
    skiljer oss ännu åt.
    Vem av oss två skall säga
    först ett blygt: Förlåt?

    Jag gömmer en isnål i blicken.
    Du äger en sylvass häl.
    O, om det bara gick en
    majdag fram i vår själ.

    Vi sträva mot samma stränder
    och sitta i samma båt.
    Här har du mina händer!
    Reskamrat, förlåt!

    Mvh,
    Antonia

        (Reply)

  5. Antonia Berglund,

    Jag känner inte till många dikter. Oftast tycker jag dikter är svåra att förstå. Men denna var djup och bra.

    Dock undrar jag om det inte är litet förenklat.

    Inte sällan händer det att den ena parten säger något som den andra parten misstolkar och blir ledsen.

    Den sårade partnern vill att den andre ber om förlåtelse för något han inte sagt och inte menat.

    Ett “Förlåt att jag uttryckte mej fel så att du blev sårad.”; upplevs av den sårade partnern som en undanflykt och inte en bön om förlåtelse.

    Att be om förlåtelse för något man inte sagt eller menat känns inte genuint och ärligt.

    Så, visst är ordet förlåt kanske “det vackraste ord vi äga”, men tänk så mycket sorg och missförstånd vi skulle kunna undvika med den enkla och ärliga frågan: “Hur menar du?”

    Så viktigt det är att verifiera vad den andre menar, och inte bara tolka ensidigt och bygga på det.

    /Kjell

        (Reply)

  6. Människan och skapelsen!

    Jag har tidigare skrivit en gästbloggs- artikel:
    http://unajuaje.niwega.net/2011/06/07/det-manniskocentrerade-evangeliet/

    Läser du den inledningsvis kanske du förstår något mer av nedanstående.

    Vad är det som får oss människor att tro att Guds oändliga gränslösa kärlek inte omfattar både änglaskaror och allt i Guds skapelse? Eller vad är det som får oss att prioritera oss själva före allt annat skapat? Javisst, vi är skapade till Guds avbild. Javisst, Gud lät Sin älskade Son Jesus Kristus bli ett försoningsoffer i vårt ställe, för att frälsa var och en som tog emot Honom.

    Men, … detta är först och främst ett mänskligt, världsligt tänkesätt: Vi rangordnar, prioriterar och söker likt lärjungarnas förvirrade diskurs söka utröna vilken som skulle få den främsta platsen i himmelriket, närmast sin Frälsare. Dödsdömt resonemang, icke värdigt himmelens härlighet.

    Vår främsta uppgift är att älska och ära Gud. Räcker det inte? Måste vi i all vår fåfänglighet söka utröna vem som är högre i rang i himmelriket? Måste vi söka prioritera våra roller som man och kvinna? Vilken är högst och viktigast i rangordning? Vilken skall i vilken särskild bemärkelse underordna oss varandra? Vilken är huvud och vilken är svans? Är vi ett svar på Guds behov av att älska? Ett svar på Hans behov av gemenskap och att älska? – What a bullshit!

    Något av det grundläggande vi bör förstå, om vi enl. Paulus är mogna för någon annan andlig föda än barnmaten modersmjölk är: – att världen annorlunda, himmelriket, inte har detta rangordnande tänkesätt, och att vi inte skall sätta oss främst i detta tänkesätt om vi vill förstå Guds rike. Alltså: – Vi måste förstå och tänka enligt kärlekens principer. “Kärleken söker icke sitt.”!!!

    Gud är Gud! Och människa är människa! Visst är vi älskade av Gud, långt mer än vad vi själva förstår. Men detta innebär inte att vi själva vare sig skall ringakta änglarna, som underordnade oss, eller något annat i Guds skapelse. – ATT TÄNKA ENLIGT GUDS TÄNKESÄTT ÄR ATT ÄLSKA! Här är det inte fråga om man eller kvinna, inte fråga om människans stora betydelse, höga kallelse att vara evangelii budbärare och Guds tjänare etc. Nej, det är fråga om motiven med vilket du utför din kallelse, om det är efter Guds vilja, i Kärlekens Ande, eller om det är av för din egen präktighets eller självrättfärdighets skull.

    Frälst är du om du tror evangelium, och Jesus Kristus är din Herre och Frälsare. Javisst! Men huruvida du överlåtit ditt liv, och låtit dig förvandlas till likhet med Honom är en annan sak. Att dö är smärtsamt! Sorgligt nog får man tid efter annan, stund efter stund höra högst privata, hemsnickrade teologiska resonemang där kompletta utläggningar sker av människor som fått en Gudserfarenhet, och kanhända vilat i nåden endast några få år. Med denna grund vill man hastigt nog mena sig vara redo att döma både över det ena och det andra, och även gärna fördöma tidigare historiska troshjältars utläggningar om vad evangelium är.

    Visst, visst, vi har även ordet om att “kunskapen skall växa till”, vi får bygga vidare på fädernas tro. Men, vi närmar oss denna tidsålders avslutning, och vi har även ordet om att vi som i någon mån menar oss ta ton till att undervisa “skall få en strängare dom”. Var är då kärlekens anda, kan man alltför ofta fråga sig, den som är från Hjälparen, Kärlekens Ande?

    Det är lätt att förstå den förvirring som råder, mitt i den villfarelse nu som råder, och som även är eskatologisk Biblisk. Men, om inte huvudbudskapet är den kärlek Gud bevisat i det Han utgav Sin enfödde Son, Jesus Kristus vår Herre, befrämjar teologin endast förvirring och villfarelse.

    Konklusion: – Det är min mening att vi inte skall tänka i graderingens och rangordningens världsliga tänkesätt, utan växa till i Guds tänkesätt, Kärleken, som inte sätter sig själv främst. Huvuduppgiften blir då det främsta budet mer än allt annat: ”..att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av all sin kraft och av hela sitt förstånd.” Därmed behöver vi inte äga fullständig kunskap om allt här och nu, trots att vi väl skall söka all kunskap som hör Guds rike till.

    Att älska och ära Gud är förmer än att genom kunskap och förstånd, hur stort det nu vara må, underordna alla evangelii hemligheter. ”Lydnad är bättre än offer, och att höra Guds röst bättre än det feta av vädurar.”

    En bra bloggpost, som väl ställer ett och annat till eftertanke. Vill då även ödmjukast be om överseende med denna hetsiga reaktion, syftande till att återfokusera på målet för vår tro, Jesus Kristus vår Herre. Om nu någon förstår något av vad jag menar…

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  7. Kjell,

    Kjell,

    “Så, visst är ordet förlåt kanske “det vackraste ord vi äga”, men tänk så mycket sorg och missförstånd vi skulle kunna undvika med den enkla och ärliga frågan: “Hur menar du?”

    Ja, det har du helt rätt i, om kommunikationen mellan parterna fungerar bra så är det givetvis det ideala, om man kan undvika gräl, genom att ställa dessa enkla frågor. Men jag tror att det kräver en viss andlig mognad och även stabilitet av bägge parterna. Båda måste vara mera måna om relationens bevarande, än om sin egen prestige och sårade stolthet. Detta gäller nog inte endast för äktenskapet, utan för alla mellan mänskliga relationer.

    Men erfarenheten/statistiken visar tyvärr på motsatsen. Vi har ju den fallna naturen att räkna med också. Och hos den gäller öga för öga, och tand för tand som du vet.
    Men i exemplet jag tog med poemet, så hade båda gått i fällan och tappat både vett och sans. Och när det väl gått så långt, då är det enda ordet som kan återställa relationen, ett uppriktigt menat förlåt. Just i detta fallet handlar det alltså inte om “förljugenhet” utan om mod och ödmjukhet.

    I Ordspråksboken 12:18 står det: “Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom”. Man talar alltså först och tänker sedan. Därför tror jag att Salomos vishet kan vara oss till stor hjälp, när det gäller att undvika både gräl och missförstånd.

    Mvh,
    Antonia

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *