Utan förlåtelse ingen frälsning!
I serien om tro, karsmatik, lovprisning och bön fattas det kanske några reflektioner om förlåtelse. Följande texter får bli utgångspunkt för dessa tankar.
Psalm. 137:8-9 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
Men sälla nå’n! Hmmm, jag menar naturligtvis “snälla nå’n”. Så får man väl ändå inte säga eller skriva? Eller ens tänka!
Eller faller det under paragrafen “Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar”? (Fil.4:6)
Men nu skulle ju detta handla om förlåtelse och inte om “ljuv hämnd”. Så låt oss se om vi kan bli visare i Nya Testamentet….
Matt. 12:31 Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten. (Hädelse av Den Helige Ande har jag behandlat i en tidigare artikel.)
Förutsatt att vi kan förstå vad “hädelse mot Anden” betyder, låter detta som klara besked. Men hur går det då med den förmaning som Jesus gav i samband med att lärjungarna bad att han skulle lära dem att be.
Matt. 6:14-15 Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.
Här låter det ju som om det finns ännu en synd som inte kan förlåtas. Nämligen synden att inte förlåta. Och helt tydligt var budskapet om förlåtelse jobbigt även för lärjungarna. Det framgår av Petrus fråga. Tydligen ville Petrus hitta rimliga gränser för det man “tvingas” förlåta för att själv klassa för förlåtelse.
Matt 18:21-22 Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.
490 gånger om dagen. Låt oss antaga att man sover 6 timmar, då blir det 18 timmar kvar. Det är 1080 minuter. Delat med 490 blir 2 minuter och 12 sekunder. Skall man förlåta en person varannan minut?
Eller, om man inte ens får sova…. 24 timmar är 1440 minuter. Delat med 490 blir 2 minuter och 56 sekunder. Låt oss vara generösa och säga var tredje minut!
Är det kanske så att Jesus försöker lära Petrus att man aldrig kan förlåta tillräckligt för att själv klassa för villkorslös förlåtelse?
Eller talar Jesus om situationer som liknar hans egen vid tillfångatagandet, misshandlandet och tortyren till döds. Pågående tid! Konstant förlåtelse. Presens gerundium!
Eller handlar det kanske om saker som är så ingripande och hemska att man inte kan låta bli att tänka på dem? Saker som plågar ens sinne dag och natt. Saker som gör att man i förtvivlan pendlar mellan önskan att få “krossa huvuden mot murarna” och önskan att ändå kunna förlåta och bli befriad från sorgbundenhet.
De som utsatts för förakt och misshandel vet av egen erfarenhet hur det jagar ens sinne både dag och natt. Det kan ligga som ett mörker över ens liv och kapa alla tankar och allt hopp. Varannan, eller var tredje minut väller det upp med förlamande styrka.
Det finns inga ursäkter! Den som gjort detta får helt enkelt inte gå fri. Det vore hyckleri och vämjeligt att avskriva skulden. Jag kan inte förlåta! Jag klarar inte detta!
Då kan det vara gott att veta att det inte handlar om ursäkt. Ursäkt är motsatsen till förlåtelse. Ursäkt är just när man säger att förövaren egentligen inte kunde rå för att han handlade som han gjorde.
Nej! Förlåtelse betyder att man erkänner att överträdelsen verkligen är en överträdelse. Att man har full rätt att anklaga den skyldige inför domaren. Att man till och med har full rätt att göra alla sina önskningar kända för domaren. Och att man sedan överlämnar hämnden åt domaren.
Hebr. 10:30-31 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.» Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.
Och även detta att överlämna hämnden till domaren kan vara något man måste välja att göra varannan minut en längre tid.
Men förlåtelsens brunn är Jesu blod. Och varje gång vi gör anspråk på förlåtelsens brunn, finns det även läkedom och helande.
1 Joh. 1:9 Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Det finns inget som hindrar att man bekänner önskan att hämnas hellre än förlåta som “synd”. Det finns förlåtelse för den synden och det finns rening att få.
Det finns däremot inga formler och ceremonier och metoder som man kan tillämpa, för det handlar här om Evangeliets kärna.
Utan förlåtelse ingen frälsning!
/Kjell
Views: 38
Att förlåta är ett bud. Alltså något vi är pliktiga att göra om vi är vår himmelske Faders barn. Och då menas en förlåtelse av hjärtat, ärligt menat. Ofta mycket, mycket svårt, ibland till och med mänskligt omöjligt!
Hur kan någon förlåta fruktansvärda övergrepp. Tänk på krigssituationer, övergrepp och bestiala mord av närstående eller vad du vill. Det finns saker som mänskligt sätt är omöjliga att förlåta.
När du ställs inför att förlåta något som du omöjligen kan förlåta, vill jag ändå ge dig gott hopp, det går – men då måste du låta Gud hjälpa dig. Så då börjar förlåtelsen med att du ärligt och konkret berättar allt för Gud. Tala om hela situationen för Honom, och att du helt enkelt inte kan förlåta, och be Honom hjälpa dig att förlåta.
Att inte vilja förlåta är synd. Att då inte be Gud hjälpa dig göra det omöjliga möjligt blir då en synd som binder dig hårdare än järn. Om du därför har något att förlåta som du inte kan är mitt råd till dig att be Gud att hjälpa dig. Jag lovar att det fungerar. Jag har provat det själv.
MVH / Sefast Tronde
Sefast Tronde (Reply)
Citat från artikeln: “Psalm. 137:8-9 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.”
– Ja, säll är den som får krossa skötesyndens barn när de är späda och är lätta att döda. När de växt sig stora och starka blir det genast mycket svårare.
Små synder kan verka harmlösa, och rentav komiska och gulliga. Hur många är det inte som i oförstånd skrattar åt barn när de bär sig illa åt. Min mormor sa ofta till människor som gjorde detta: “- Skrattar du nu så skall du även skratta när de blivit stora och bär sig illa åt.”
Du skall vara hård och oförsonlig mot synden i dig, på en gång när du upptäcker den. Döda den genast, och bränn alla broar tillbaka till den. Varje liten oren tanke skall brutalt och skoningslöst krossas mot klippan.
MVH / Sefast Tronde
Sefast Tronde (Reply)
Sefast Tronde skrev: “Att förlåta är ett bud. Alltså något vi är pliktiga att göra om vi är vår himmelske Faders barn. /../ När du ställs inför att förlåta något som du omöjligen kan förlåta, vill jag ändå ge dig gott hopp, det går – men då måste du låta Gud hjälpa dig.”
Som vanligt är det inte svårt att hålla med dej i det du skriver. Och dock vill jag stanna litet vid ordet “bud”. Just därför att det hör till raddan av ord som det ständigt uppstår diskussioner om, eller kanske jag skulle säga dispyter.
Den ena sidan säger “bud” och rynkar på näsan och säger: Det var väl det jag visste! En massa “måste” och en massa “får inte”. Det finns väl ingen som klarar att prestera att komma över tröskeln in i himmelen!
Den andra sida säger att vi inte får vara laglösa: Det finns litet mer än 600 bud i Torahn och om man letar noggrannt finns det ungefär 2000 bud i Det Förnyade Testamentet, så det är bara att sätta igång och korsfästa sitt eget kött.
Den ena sidan kallar den andra “lagiska” och säger att “ordet dödar men Anden gör levande”.
Den andra sidan säger att dessa är “laglösa” och att straffet hänger över deras huvuden. Och Andlig GPS funkar inte!
Ordet “bud” och ordet “bjuda” har samma stam. Och om jag bjuder dej att komma och besöka mej så förväntar jag mej att du själv sörjer för biljetten och alla förnödenheter för resan. Till en viss grad och en viss tid “bjuder” jag sedan på mat och husrum om du som gäst uppför dig i enlighet med husets regler.
Om jag “bjuder” ett av mina barn att komma så kanske jag själv bidrar i biljettens kostnad och andra saker. Det kostar ju en hel del att resa 1000 mil.
I båda fallen har den jag bjuder möjligheten att välja att inte “lyda mitt bud”. Den enda konsekvensen är att vi inte träffas just då.
Men för alla av oss som i vår bön uttalar orden: “Ske Din vilja. Ty Riket är ditt.”; ligger saken litet annorlunda till.
Konungen “bjuder” och när Han gör det bjuder han även på allt vi behöver för att tacka ja till hans bud. Han förser, i sin “makt” och “härlighet” i allt som behövs för att vi skall kunna följa Hans “bud”. Och det får konsekvenser om vi tackar nej.
Visst är det ett “bud” att förlåta.
Ett “bud” som vore omöjligt att “tacka ja” till om inte Den Store Konungen redan hade betalat alla kostnaderna och fullbordat allt som behövs för att över huvud taget kunna förlåta.
/Kjell
Kjell (Reply)
Sefast Tronde,
I artikeln försöker jag visa på att “ursäkt” och “förlåtelse” faktiskt är varandras motsatser.
Jovisst vore det mycket bra om vi krossade syndens späda huvuden redan innan vår begärelse har väckts. Men i praktiken är vi alltför villiga att “ursäkta” oss själva.
“Jo, jag vet ju att man egentligen inte får……, men jag var trött, hungrig, ledsen, prövad, osv.” Så det finns faktiskt ursäkter!
“Och sedan var det faktiskt han/hon som började. Annars hade jag inte handlat som jag gjorde.” Så det finns faktiskt ursäkter!
“Det var ju inte min avsikt att handla som jag gjorde, men frestelsen blev för stark.” Så det finns faktiskt ursäkter!
Etc. etc. etc.
Och jag har nog tid på mej att rätta till det och sköta mej så att Herren ser att jag duger. Och förresten: “Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse.” (2 Petr. 3:4)
Och varför skall jag alltid behöva ta första steget? Han/hon visar ju ingen som helst tendens att be om förlåtelse. Om han/hon ber om förlåtelse och verkligen bekänner sin skuld, så kommer jag att ta ställning till saken. För i hans/hennes fall finns det faktiskt inga ursäkter!
Problemet ligger (så vitt jag kan se) i att vi mäter med två mått. Vi har så otroligt lätt att se skuld som måste förlåtas hos andra, medan vi är ganska blinda för egen skuld och tycker att det handlar om brister som kan ursäktas.
“Det kostar tåreströmmar, förrän jag helgats så” att jag kan se djupet av min egen synd och inse min totala konkurs utan “nåden”.
“Nåd har Han lovat, skall gå framför rätt” om vi vill ha nåd, naturligtvis. Men om vi kräver “rätt” kommer vi att få det i form av den eviga dom vi förtjänat.
Häri ligger förlåtelsens “gordiska knut”! Ge mej den rätt som jag har rätt till och låt andra få nåd om de förtjänar den och vill ha den.
Alla religioner och även villoläror som kallar sig “kristna” presenterar vägar att prestera så att man klassar för frälsning.
Men det finns ingen annan “avlat” än Herrens fullbordade verk på Golgata.
1 Kor. 1:23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.
Det står “för judarna en σκανδαλον”, en ‘skandalon’, en skandal. Och “för hedningarna en μωριαν”, en ‘morian’, total idioti!
Varför en skandal för alla som gör sitt bästa för att följa alla bud så att de kan klassa för frälsningen? Jo, därför att JAG som faktiskt gjort allt JAG kan för att tillfredställa Herrens krav kanske kommer att gå förlorad, medan DOM som inte alls har förtjänat att bli frälsta kanske kommer att frälsas av nåd! Köttet skriker “skandal”!
Och varför “total idioti” för dem som inte vill tro på gamla legender och sagor? Jo, för det finns varken rim eller reson i att en så kallad gud skulle bli människa och dö, och att hans påstådda uppståndelse skulle ha någon som helst betydelse för oss, nu, i våran upplysta tid, tusentals år senare.
Men det finns fortfarande några stycken galningar som inte ryggar tillbaka för skandalen och som predikar “Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” (vers 24 & 25)
/Kjell
PS.
Hur många gamla tanter måste man hjälpa över vägen för att sona en otrohet mot sin make/maka?
Hur många gånger måste man be Fader Vår, eller lägga extra mycket pengar i kollektboxen, för att gottgöra en lögn?
Kjell (Reply)
Sefast Tronde,
För att undvika missförstånd, vill jag bara tillägga att jag är helt ense med dej i det du skrev.
Kunde bara inte låta bli att utvidga tanken litet grand.
/Kjell
Kjell (Reply)