Får lovprisning se ut hur som helst?
Det finns två texter i Bibeln som borde förvåna vem som helst som vill studera “metoder för lovprisning”.
Så berättar Lukas om vad som skedde när Jesus, fastspikad på korset, lämnade sin Ande i Faderns hand (Lukas 23:44-47):
Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
Den soldat som övervakade avrättandet stod inte med händerna i vädret och kände sig flummig! Dock meddelar Skriften att det soldaten gjorde var att prisa Gud. Det handlar inte om en felöversättning av det grekiska ord som står i grundtexten. Det handlar om ordet “doxazo” som rätteligen bör översättas med: ge ära till, upphöja, förhärliga och prisa.
Den andra texten som är något förbryllande skrevs av samme Lukas i Apostlagärningarna 11:15-18:
Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem, alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss. Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: ‘Johannes döpte med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.’ Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava kunnat sätta mig emot Gud?» När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den bättring som för till liv.»
Hallelujastämning till ackompanjemang av ljuv musik? Nej, knappast! Med motvilja tvingades de acceptera att frälsningen gällde även utlänningar, hedningar, främmande folk, barbarer och skyter ….. De gåvo sig till freds.
Och detta kallas i Skriften att upphöja, förhärliga och prisa Gud.
Jag vill tillägga en tredje text där prisandet inte heller tycks stämma med det vi idag anser vara “lovprisning” och “lovsång”. Det är Petrus som meddelar detta i sitt första brev 4:14-16:
Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder. Det må nämligen icke ske, att någon av eder får lida såsom dråpare eller tjuv eller illgärningsman, eller därför att han blandar sig i vad honom icke vidkommer. Men om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.
Resten av texterna i Bibeln som handlar om att “prisa Gud” berättar om hur under sker och människor häpnar eller blir tacksamma och ger Gud äran för det goda de just bevittnat. Jag ta bara med ett exempel på detta.
Matteus 15:29-31:
Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön. Och han gick upp på berget och satte sig där. Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta, blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för hans fötter, och han botade dem, så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man prisade Israels Gud.
I det man nu för tiden kallar lovprisningsmöten får jag ofta känslan av att det handlar om att beveka eller manipulera Gud så att Han blir mera benägen att ge svar på bön och dela med sig av sina välsignelser.
Säkerligen handlar det dock om lovprisning, driven av kärlek och tacksamhet, hos en del av deltagarna.
Men visa mej att detta bör ske under ljuv musik och manipulation från talarstolen. Visa mej att det är en metod att manipulera Gud så att prövningar försvinner och välsignelser strömmar.
Berätta, ärligt, vilka former av “manipulerande av Gud” som du undervisats om i din församling. Men människa, vem är du som …… tror att du kan manipulera den Allsmäktige?
Det gäller att vara vaken och se var lärorna spårar ut. Hur kan man annars skilja villoläror från Guds Ord och bara behålla det goda?
Att prisa Gud är att erkänna att Han vet bäst och alltid har rätt, och handla därefter, även när vi ogillar det. Att prisa Gud har lika litet med känslor att göra som kärlek. Äkta kärlek är det som blir kvar när känslorna inte längre får regera.
/Kjell
Views: 56
Fantastiskt visa ord kjell, ligger mycket i vad du säger.
Känns som att vi vänt på ordningen.
Läsare (Reply)
Jag ska nu berätta en personlig sak som hände för många, många år sedan.
På grund av svåra omständigheter och därtill tillstötande allvarlig ohälsa hade jag kommit till vägs ende, som man ibland uttrycker det. Och dessutom så pass allvarligt att jag insåg att ett fortsatt liv var utom horisonten för mitt förstånd. Jag var förtvivlad, jag grät och utgöt mitt hjärta iför Gud. Jag klagade på Gud, och frågade Honom: Varför? Det syntes mig så oförståeligt och meningslöst.
Plötsligt mitt i min smärta accepterade jag och resignerade fullständigt. Jag sa till Gud, att nu går jag till dig, och glädjen började då strömma in i min själ. Min förtvivlan över hela situationen och att mitt liv hastigt gick mot sitt slut, utbyttes plötsligt i glädje och lovprisning. Jag tackade och prisade Gud i lite drygt tre dygn i sträck. [Ja, jag lovar dig att man kan vara vaken så länge.. och förmodligen gav Gud mig kraft därtill.] Sedan somnade jag. Då jag till sist vaknade var min första tanke att något var fel, något var inte som det skulle, och till sist kände jag att jag var frisk och livet hade återvänt, och inte minst Gud hade både helat mig och svarat på en av mina innerligaste böner någonsin. Jag visste att bönesvaret redan kommit innan jag fick se det med mina fysiska ögon.
_______________________
Jag berättar ovanstående därför att jag vill förmedla att man kan lova och prisa Gud, mitt i det att man gett upp allt hopp. Eller såsom Job prisade Gud mitt i sin svåra prövning, “Dock vet jag att min förlossare lever, och när denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.” Inte illa va!
Emil Gustavsson visste tydligen vad det var fråga om, innan han skrev den underbara sången, “Ett stilla barnahjärta”. Den sången förklarar så mycket.
1.
Ett stilla barnahjärta
man får ej hur som helst.
Det går ej utan smärta
att så bli genomfrälst.
Det kostar tåreströmmar
förrän jag helgas så,
att alla mina drömmar
i Jesu anda gå.
2.
Den Herren vill förära
att bli en Abraham
sin Isak måste bära
som lydnadsoffer fram.
Ej utan sorg fullbordas
en sådan offerdöd.
Min sköna Rakel jordas
ej utan hjärtenöd.
3.
Men vill än hjärtat brista,
när tanken fästes på
att offra allt, ja mista
sitt eget liv också,
dess djupare är fröjden
att lyda Herrens bud,
då vi på offerhöjden
fått vittnesbörd av Gud.
4.
Som Aron stilla tiger
vid Herrens hårda slag
och sig på nytt inviger
att vörda Herrens lag,
så skall du, o mitt hjärta
i vördnad för hans bud
också uti din smärta
tillbedja Herren Gud.
5.
Se, över sorgevågen
jag ser en härlig syn,
Guds löfte, segerbågen
som glänser uti skyn.
Så vill jag Herren bida,
han inga misstag gör,
och sorgefloden vida
till Jesu hjärta för.
_______________________
Så sant, så sant: Han inga misstag gör!
MVH / Sefast Tronde
Sefast Tronde (Reply)
Sefast Tronde,
Ett starkt vittnesbörd som man kan läsa mer än en gång och begrunda.
Det du fick uppleva hade du aldrig kunnat läsa dig till i än så många böcker.
Relationer är alltid ett resultat av konkreta erfarenheter med varandra, aldrig teoretisk kunskap om varandra.
Teoretisk kunskap är bra, och kan ligga till grund för “älskande” av all kraft och allt förstånd.
Men erfarenheter med varandra är det enda som kan leda till “älskande” med hela hjärtat och hela själen (livet).
/Kjell
Kjell (Reply)
Sefast Tronde,
Vilket härligt vittnesbörd Broder Sefast! Gud tronar sannerligen på våra lovsånger (de äkta vill säga).
Tänkte på de väsen som stod inför Guds tron, dag och natt, och prisade Honom i Upp.bok. Vet inte om detta skall tolkas bokstavligt, men visst står tiden stilla när man lovprisar Herren!
Har själv upplevt kraften och glädjen i lovsången.I situationer som varit rent “omänskliga” har lovsången lyft min ande och vederkvickt densamma och glädje har fyllt mitt hjärta.
Jag tror att när vi prisar och lovsjunger Gud, så ser vi vilken stor och mäktig Gud vi har.Då förminskas också problemen och får de rätta de proportionerna. Om svårigheterna såg ut som berg innan, så blir de som små sandkorn, efteråt.
Men detta bör inte var drivfjädern till vår lovsång, förståss.
Har ett litet vittnes börd, ang. lovsång, sett ur Guds eget perspektiv!
Var på ett möte under någon av de första åren i mitt kristna liv. Det var på “Folkets hus” någonstans och jag visste inte ens då vad trosrörelsen var för ngt.Trodde först det var ett “vanligt möte”, jag kom till.
Hela salen var full av glada människor och alla stod med upplyfta händer och lovsjöng för full hals. Försökte sjunga med men orden stockade sig halsen och i hjärtat kände jag bara sorg. Blev riktigt orolig att något var fel, mellan Gud och mig därför, eftersom jag ju älskar att lovsjunga..
Smög mig ut i kapprummet och frågade där Gud, varför jag kände en sådan sorg inombords?
En stilla röst svarade:”De lovsjunger mig inte, därför att de älskar mig, utan för vad de kan få av mig”..
Fick i min ande känna ett litet uns av all den sorg, som Gud måste uppleva när vi försöker utnyttja/manipulera Honom.
Sen åkte jag hem. Väldigt förbluffad över det svar jag fick!
Antonia
Antonia Berglund (Reply)
Bästa vänner Kjell och Antonia,
Tack. Det känns så trösterikt att man hela tiden får erfara att Gud i Sin oändliga kärlek också vidrör andra människors hjärtan, Hans ära till lov och pris. Det ger ger hoppet om att det inte är hopplöst, hur mycket ytlighet och bluff och båg som än vill få en att tappa hoppet om denna sargade, förvillade kristenhet.
Gud är trofast! Tänk vilken dag det skall bli när vi ansikte mot ansikte med Honom tillsammans får prisa Gud.
Vad jag ovan berättat, om än i mycket förtäkta ordalag, kan jag inte ens tänka på, än mindre skriva med mindre än att tårarna rinner. Men det är inte sorgens tårar, men väl en smärta som hela tiden fört mig närmare Gud. Tänk att man även kan känna så mycket tacksamhet för några av de svåraste passagerna i livet.
Var välsingnade!
MVH / Sefast Tronde
Sefast Tronde (Reply)
För mig att prisa och tillbe Gud är att lyfta blicken bort och helt från sig själv till att se och vara helt fokuserad på Jesus. Sefast vittnesbörd säger en hel del. Nog inte bara jag som känner igen sig i dom orden
Tony Malmqvist (Reply)
Sefast Tronde,
“Tänk att man även kan känna så mycket tacksamhet för några av de svåraste passagerna i livet”.
Ja, Sefast, det är nog tack vare dem som vi tvingas att söka oss närmare Gud.Utan stormar, heller ingen rot stadga.Tror att lidandet är Guds skola för att lära oss lydnad!
Det står om Jesus att: “Fastän han var Guds Son lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Han ödmjukade sig och blev lydig ända intill döden på korset”. Hebr. 5:8-9
Det är tack vare denna lydnad som vi kunde räddas till ett evigt liv med Honom.
Alltså ingen oväsentlig del av lärjungaskapet! Men ack, stundom så smärtsam.Står så väl beskriver i ett “Stilla barna hjärta” som du citerade.
När vi möter prövningar/lidandet så finns det två riktningar att välja ; närmare Gud, eller också längre bort ifrån Honom! Gud hjälpe oss alla att ta det första alternativet!
Brukar tänka i prövningens stund :”Herre till vem skulle vi gå, du har ju det eviga livets Ord”?
Antonia
Antonia Berglund (Reply)
Antonia Berglund,
Antonia, jag vill bara säga amen till det du skriver. Det är bara genom lidande och prövningar jag kommit närmare Herren och lärt mig lyda.
Gud välsigne dig syster
Majlis (Reply)