Vad hoppas du på?

I min serie om gåvor givna av Den Helige Ande vill jag ta upp en text ur 1 Kor. 13:13 Vi läser:

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Och detta står i direkt samband med 1 Kor. 13:8:

Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, ….

I den så kallade “trosrörelsen” brukar det vara populärt att tala nedsättande om “hopp”. När någon inte lyckas prestera trosrörelsens surrogat för “tro” brukar man håna denne genom att säga att han inte trodde, bara hoppades. “Du trodde inte att du var helad, du hoppades bara.”

Vad kärlek är tror vi väl alla att vi vet. Och dessutom finns det tillgång till bra beskrivningar och definitioner i Bibeln.

Betydelsen av ordet “tro” finns även den definierad i Bibeln Hebr. 11:1, fast versen hör till de mindre lätta att översätta.

Vad det gäller “hopp” får vi nöja oss med att läsa texter där det talas om hopp och själva fundera ut vad det kan betyda.

För att riktigt krångla till det skulle vi ju kunna ta trons definition igen: Hebr. 11:1 Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser

Vi som tror på Guds kärlek skulle då kunna beskriva specialfallet att: “tron är en fast tillförsikt om den kärlek vi hoppas på”.

Och så är hjulet runt och alla tre beståndande begreppen hänger ihop med varandra.

Cirkelresonemang: Var kommer vattnet ifrån? Fick demonstranten som han ville?

 
Fast om dessa tre är “beståndande” så betyder det att tron och hoppet och kärleken i evigheten bara kan vara beståndande om de finns tillgängliga redan nu. Och då kan det kanske vara bra att känna igen dessa, redan nu.
 
Vi vill ju gärna berätta om vår tro. Fast, i Jakobs brev tycks det antydas att vi bör “visa” vår tro.
 
Vi är betydligt mindre benägna att berätta om vårt hopp. Fast, i första Petrusbrevet uppmanas vi att göra det “Och I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan.” (1 Petr.3:15).
 
Och kärlek då? Ja, den visar man väl genom att vara vänlig och snäll och hjälpsam. Nja, äkta kärlek kostar. Ofantligt mycket i vissa fall, Joh. 3:16.
 

  • Två gånger påpekas det att kärleken är beståndande och alltså inte kommer att förgå. Och vi nickar och tycker att det är ganska självklart. För visst måste det finnas kärlek i evigheten.
  • Att profetia inte behövs längre när allt är uppenbart, tycker vi också är naturligt och självklart.
  • Att tungotal inte har någon funktion att fylla när det bara finns kvar ett språk och vi känner Herren ansikte mot ansikte verkar inte heller svårt att förstå.

Men vad skall vi tänka om tro? För att inte tala om hopp…… Vad finns det kvar att tro om man vet allt? Och vad finns det att hoppas på om man har allt?

Svårigheten ligger i ordens gängse betydelse. De betydelser vi lägger i ordet tro, och ordet hopp, ligger långt ifrån de betydelser som Korinterbrevets författare avsåg.

I vår tid definieras “tro” som motsats till “vetande”. Ofta med den vaga betydelsen att man handlar mot bättre vetande.

Den som säger “Jag tror det.” menar ofta att han tvivlar starkt men hoppas att det kanske kommer att gå bra ändå.

Detta är inte alls det som ordet betyder när vi läser det i Bibeln. “Tron är en fast tillförsikt” definierar Hebréerbrevets författare. Den som vill fördjupa sig i saken kan läsa den text som ofta kallas för “trons epistel”. Hebr. 11.

Tro i NT beskrivs med de grekiska orden pistis och pistos. Orden betyder förtroende och trohet. Båda orden behövs, för det handlar här om en relation. Alltså inte om någon slags individualistisk prestation. Tyvärr hör hebreiska inte till de språk jag kan, men enligt vanligtvis välunderrättade källor används ordet “amman” i GT och det ordet utbildar ett spädbarns förtroendefulla vila i famnen på en trofast förälder.

Det är viktigt att vi förstår att vi inte kommer att avklädas vår personlighet i evigheten. Och eftersom det kommer att finnas personlighet finns det även utrymme för förtroende och trohet eller åtminstone frukten av dessa kvaliteter.

Men hur går det då med hoppet? Vad kan det finnas att hoppas på när allt är fullbordat?

Även här missleds vi av ordets nuvarande betydelse. Kommer han att bli frisk? Ja, jag hoppas det. Underförstått, jag tror inte det, men positivt tänkande är väl tillåtet så jag säger att jag hoppas det. Ordet uttrycker nästan hopplöshet.

Den ursprungliga betydelsen är ganska nära besläktad med det vi idag kallar tro. Om vi tror att vi kan klara något, eller tror att något kan gå med vinst, så är detta en starkt motiverande kraft för oss. Ett slags energi eller drivmedel för vår själ.

Den som någon gång varit förälskad torde kunna känna igen alla dessa ingredienser. Kärleken som omfattar helheten. Förtroendet och den självvalda troheten och all den energi man upplever.

När en gång, i härligheten, jag för evigt hemma är, kommer allt detta bli konkreta fakta. Klippfasta säkerheter. Inte bara övergående drömmar.

Det är inför detta som Paulus utbrister: (Rom 8:18) “Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.”

Frågan kvarstår då hur de tre beståndande kvaliteterna kan se ut i vårt vardagsliv.

Har du en kallelse? Hur tydlig är den? Vad blev, eller kommer att vara, ditt första steg?

  • 1. Har du en kallelse? Svaret är: JA!
  • 2. Hur tydlig är den? Kom ihåg att ju tydligare kallelsen är desto mer prövningar får du räkna med. Promeadsegrar hör till sagornas värld, inte till Guds Rike.
  • 3. Vad är då ett lämpligt första steg?Read your Bible, pray every day, pray every day, pray every day. Read your Bible, pray every day, if you want to grow!

Eller, med andra ord, se till att ditt dagliga liv är i överenstämmelse med det du undfått som insikt vad gäller din kallelse.

Tror du att Gud kommer att initiera och förse? Om inte, stanna kvar litet till i bön och trohet och förtröstan.

/Kjell

Visits: 34

4 thoughts on “Vad hoppas du på?”

  1. – Denna artikel är i min beskrivning, av alla de mkt bra artiklar som publicerats här, likt “pärlan i åkern”. Har läst den flera ggr, dock utan att kommentera. Och inser samtidigt att det verkligt dyrbara är något som är mycket svårt att dela, eller ens ge uttryck för.

    Bara kort: – Det är min uppfattning att den som i all sin erfarenhet av levande Gud inte har en upplevelse som innefattar Kärleken, i singularis bestämd form med stor bokstav, inte har något som är beståndande inför evigheten. Då finns heller inget hopp, och tron blir på sin höjd en bekännelse till något man inte känner, snarast en vantro.

    För den som förstår något av detta finns det gott hopp!

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  2. Kjell,

    “Betydelsen av ordet “tro” finns även den definierad i Bibeln Hebr. 11:1, fast versen hör till de mindre lätta att översätta”.

    Varken tron, hoppet eller kärleken, har med prestation att göra. Det är gåvor som vi får ta emot, när Anden leder oss, annars skulle det aldrig bli något annat än mänskliga plagiat!

    Så här tänker jag mig, dessa tre storheter: Tron är som att låta sig bäras på armen som ett litet barn. Att luta sig mot Guds bröst och vara stilla där. Det är Han som skall göra verket, inte vi. Tillit och trofasthet alltså.

    Hoppet är den gåva som gör att vi kan vänta på Gud, tills Han gör det som Han lovat! Och hoppet låter oss inte komma på skam! Är vi trofasta så får vi vad utlovat är.

    Kärlek har vi ingen i oss själva heller, det är något vi ofta får utbedja oss om. Och i Gemenskapen med Gud, som är Kärlekens urkälla, så “påverkas ” vi givetvis av Honom. Du blir ju lik den du umgås med, den som du ser upp till.

    Själv förglömmelsen, är själva hemligheten med helgelsen (Gudslikheten) är alltså ingen prestation eller något krav, från Guds sida. Det skulle ju bara leda till fariseism och självgodhet. Om vi är medvetna om att vi gör kärlekens gärningar, då är det inte kärlek, utan laglydnad. Tänk vad jobbigt det skulle bli om vi hela tiden gick omkring och tänkte: “Nu får du inte glömma att andas, det måste du ju göra, det är livsviktigt”! Då skulle vi nog inte orka med livet. Den fungerar utmärkt utan att vi ens är medvetna om det. Så tänker jag mig kärleken också. Ett omedvetet flöde från Gud till mig, från mig, till nästan.

    Men ibland är det också ett vilje beslut förståss. Som någon vis kvinna sade en gång: “Man kan inte tycka om alla men man kan bestämma sig för att älska alla”. Då får vi utbe oss om kärlek, eller handla som att vi redan hade den. Sedan kommer “känslorna” i fatt också.

    När vi vilar i Gud, verkar Hans Ande genom mig. Vi är som pennan som ligger i Hans mästarhand och som Han skriver sina kärleksförklaringar till mänskligheten med. Oftast vet vi inte ens om när detta sker. Och det är nog väl det, annars kanske vi skulle resa oss upp ur handen, och börja tacka och buga för alla applåderna!
    Mvh/Antonia

        (Reply)

  3. Sefast Tronde skrev: “Har läst den flera ggr, dock utan att kommentera”

    Käre Broder, så länge du och andra lovar att pröva och bara behålla det eventuellt goda, är det okay att inte kommentera.

    Sedan är jag givetvis alltid tacksam för tillrättavisning i saker som kan missförstås eller leda till fel tankar om dessa Högst Heliga läror i Skriften.

    Just nu håller jag på och “filar” på del tre i denna serie. Den kommer att handla om profetians gåva.

    När jag filat klart och själv har prövat den så gott det går, lägger jag ut den.

    /Kjell

        (Reply)

  4. Antonia Berglund citerade: “Man kan inte tycka om alla men man kan bestämma sig för att älska alla”

    Ja, det är sannerligen en gåva och inte egen prestation. Mycket viktigt påpekande.

    Av egen kraft kan man vara snäll och tolerant, men dessa är inga bra substitut för Kärleken.

    Man är snäll mot en hund om man “avlivar” den när den lider obotlig pina. Men man är kärlekslös när man behandlar människor på samma sätt.

    I Kärlekens anda bör man vara tålig och mild, med det är alls inte samma som att vara tolerant.

    Men innan man kan ta emot gåvan och “bestämma sig för att älska alla” måste man konkret få uppleva att Kärleken aldrig förhäver sig.

    Innan vi får förvandlas från inbillningen att vara “Saulus den illustre” till insikten att vi är “Paulus den oansenlige” kan vi bara ta emot Kärlek.

    Först efter köttets totala konkurs kan vi även ge Kärlek.

    /Kjell

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *