Personligt vittnesbörd – att välja

Bara några månader innan jag blev 14 år gammal tänkte jag att det inte var någon brådska med att personligen be om frälsning. Det kunde jag ju göra när jag blev “äldre”.

Att jag skulle bli tvungen att ta detta steg förr eller senare visste jag väl. Jag var ju ett Guds barnbarn, äldsta barnet i en familj där föräldrarna varit med i pingstsammanhang sedan unga år.

Och det hände nu och då att “super-religiösa” tanter och farbröder kom på besök. Jag minns hur jag som tioåring ville sjunka genom golvet bakom soffan där jag gömde mej när dessa frågade mina föräldrar rakt på sak: “Har Kjell bett frälsningens bön ännu?”

Missionsbefallningen?

Avsikten var givetvis att jag skulle höra detta och krypa fram och be om frälsning!

I en tidigare artikel har jag beskrivit de barndomsminnen jag har från en opedagogisk och kanske felaktig förkunnelse om Herrens återkomst och uppryckandet av de som är redo.

De manipulativa antydningarna om mitt behov av frälsning spädde givetvis på i den oro som redan fanns att bli lämnad ensam kvar i mörkret efter uppryckandet.

Men som sagt, fortfarande några månader innan jag blev 14 ville jag helst skjuta upp detta beslut tills en obestämd framtid.

Förföljerser måste ju komma

Största orsaken var nog att jag insåg att det skulle kosta att bli bekännande kristen. Redan innan hade jag vid flera tillfällen blivit kallad “kristna åsna” av andra barn i skolan och andra sammanhang. I Sverige var det inget vidare acceptabelt att vara kristen.

Dessutom var jag en ganska rädd liten unge för jag mobbades ofta i skolan och hade fysiskt misshandlats ett antal gånger av andra barn och ungdomar. Till och med en gång bundits fast vid ett träd i skogen för att få frysa ihjäl i den kalla vintern.

Inget vidare perspektiv att få ta emot ännu mera förakt.

Verkligheten tränger sig på

Men så hände det sig, denna sensommardag, eller kanske jag borde skriva sensommarkväll, att solen gick ner och min 3 år yngre bror inte återvände efter att ha gått ut på en liten vandring.

Kvart i tolv på natten vaknade jag och såg fel på klockan. Jag trodde det var ett par minuter före nio på kvällen för lamporna var fortfarande tända och mamma satt vid telefonen och väntade.

Bara någon minut senare ringde pappa från sjukhuset och meddelade att läkarnas försök att rädda min bror hade misslyckats. Han dog av de skador han hade fått när en vårdslös bilist, som samma dag hade fått sitt körkort, körde på honom bakifrån i för hög fart på en smal och kurvig väg. Det hjälpte inte att kirurgen försökte tömma de hjärnblödningar som uppstått. Det var för sent.

Motiven?

När pappa kom hem bad jag, med gråten i rösten att han och mamma skulle ledsaga mej i frälsningens bön. Det var tydligt för mej att ingen kan veta om han lever i morgon. Jag ville vara redo.

Var motivet riktigt? Jag vet det inte! Men Gud drog mej och jag svarade med den lilla överlåtelse jag hade. Och jag kan sannenligt vittna om att en frid fyllde mitt hjärta.

Jag minns att en av de första tankarna jag hade var en sorts förvåning att det kändes så otroligt svårt att ta detta steg fastän det efteråt kändes som om tröskeln var låg. Naturligtvis var det Herren som bar mig över den oändliga ravin som ligger mellan ett liv utan Honom och ett liv med Honom. Det var Han som tog tröskeln. Inte jag.

Vad hände sedan?

Ja, jag berättade nästa dag för vår helgjutna pastor i Bromma/Vällingby-gruppen att jag nu hade lämnat mitt liv i Herrens händer och ville bli döpt.

På den tiden var man tvungen att komma upp på podiet i Stora Filan på Rörstrandsgatan, i ett Församlingsmöte, och bli förhörd av pastorer och äldstebröder innan man fick bli döpt.

Visst! Min pappa hade hjälpt mej med bibeltexter för att kunna motivera min önskan enligt “konstens alla regler”. Jag lyckades prestera det och blev godkänd som dopkandidat.

Dopets dag kom och det var en välsignad dag. Värmen, friden och kärleken jag kände var stark när jag fick stiga ned i dopets grav. Jag vet säkert att detta var ett moment med evighetsbetydelse.

Tråkigt att man fick gå ner, bakom skynket, och bli hjälpt av äldstebröder att göra sig iordning och klä på sig igen. Jag var en blyg pojke.

Och ytterligare tråkigt att det sedan var förpliktat att gå till ett bönemöte i lilla salen där man skulle tvingas att tala i tungor i en utmattande seremoni där den ena äldstebrodern efter den andra kom och pumpade med sina händer på min rygg.

Men Herren var även där! Bredvid mej låg en ung flicka, 3 år yngre än jag, Kastbergs dotter, och talade klockrent i tungor. Hon var sänd av Herren för att ge mej mod och tydligt visa att det inte handlade om sektariskt tvång och bluff.

Herren var närvarande!

Vad blev resultatet

Jag skall hålla det kort. Det får bli nästa kapitel i serien…..

Efter att ha blivit “frälst” utan riktig syndanöd, jag var ju en bra kille (trodde jag), blev jag först Farisé, senare Skriftlärd, etc…..

Men Herren gav inte upp. Han tog min trosbekännelse och min stapplande bön om frälsning på allvar. Annars hade det ju bara varit en tom ritual.

Genom prövningar och sorg ledde Han mej fram till att kasta bort fariséismen och dömandet. Det har kostat allt men samtidigt varit värt allt.

Fortsättning följer.

/Kjell

19 thoughts on “Personligt vittnesbörd – att välja”

  1. Vilket starkt vittnesbörd. Om du vill så berätta gärna mera om hur du och familjen gick vidare i sorgearbetet efter din brors död. Fick ni önskvärt stöd från vänner och församling?

        (Reply)

  2. Att bli frälst utan syndanöd och att Herren sen börjar bearbeta en, så var det för mig med.
    Jag är glad för att det var så, för utan de processerna är det inte säkert att Guds djupa verk hade blivit av.
    Jag sa ja, Jesus det här vill jag, utan att veta vad det handlade om och något hände som faktiskt syntes. Inte i livsstil, utan att några uttryckte, jag märkte direkt att något hänt, du utstrålade frid.
    Efter det började jag läsa bibeln, lyssna på band och läsa böcker, såsom man bör gör, men det dröjde ca 1,5 år innan Gud började peta på synder jag begått och det var många. Jag och en pastor satt i flera timmar under andens ledning, där han tog upp sak efter sak. Detta var en sk huvudutrensning.
    För ca 15 år sedan började Guds nerbrytningsverk och har väl inte slutat ännu, men jag har kommit till den punkten, att jag i mig själv inte har något att komma med, inget att visa upp, inte på något område och det är bra!

    Bb

        (Reply)

  3. Våra egna vittnesbörd om vår väg till frälsning är alltid härliga, och mycket givande att få läsa om. Det blir uppenbart att Herren möter oss, och leder oss på olika sätt, på olika vägar. Det finns ingen färdig mall eller metod för hur det går till. Herren handskas med oss, var och en, personligen.

    Liksom för dig Kjell, och för Björn som skriver i kommentaren ovan, kände inte heller jag någon syndanöd vid frälsningstillfället. Den har kommit senare, och pågår fortfarande.

    Tack för att du delar med dig, Kjell! Och det ska bli intressant att få ta del av fortsättningen.

    Hälsn Eva Helen

        (Reply)

  4. Sätten att ta emot Jesus Kristus som Herre och Frälsare i sitt liv kan nog vara många. Men gemensamt är att det bara finns en väg till Gud: Jesus!

    – Flertalet av de som jag betraktat som mina verkliga vänner tillhörde en tidigare generation där alla nu är döda. Många i den generationen talade om “att komma igenom”, beträffande frälsningen. Det var en kamp de beskrev. Och att drabbas av syndanöd kan nog vara en bra hjälp, för den driver en människa mot Gud.

    Sedan har jag upplevt andra som gått en väg till att lämna sitt liv till Gud, som kan beskrivas som ett rent viljebeslut utan känslomässiga anspänningar.

    Andra har kallats fram, eller manats under mer eller mindre påtryckningar att läsa med i en s.k. frälsningsbön.

    Vägarna till frälsning har stor variation.

    Min egen väg kan närmast beskrivas som en dramatisk omvändelse från mörker till ljus.

    Och tråkigt nog upplever jag erfarenheten av att det förekommer avfällighet från de flesta vägarna till omvändelse, speciellt bland yngre människor. Tårar är ingen garanti för livsförvandling. Tråkigt nog verkar det som om vissa blir frälsta och andra bara “halvfrälsta”, om man får uttrycka sig som en dåre.

    Men en gemensam nämnare beträffande all avfällighet är: – att den som blivit vidrörd av Gud aldrig någon sin kommer ifrån detta.

    Jag är i vart fall ingen anhängare av lätta vägar, genvägar, till Gud, såsom handuppräckning i möten etc. Jag tror en allt för tillrättalagd väg alltför ofta kan bli en väg med personliga förbehåll, halvhjärtad uppriktighet och brist på överlåtelse.

    Jag tror också att möjligheterna till en livsförvandlande frälsning är små, för människor som “lockats fram” med en falsk förkunnelse, där man framställt Gud som en fixare som löser alla dina problem och helst av allt vill göra dig framgångsrik och förmögen.

    I vart fall ser jag i samtliga fall att alla behöver omvända sig och med sin mun bekänna Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare, för att få erfara livsförvandling och en verklig kontakt med levande Gud. Det är alltså en överlåtelsefråga. Och alla har vi områden i våra liv som behöver förvandlas. Vi skall ju “låta oss förvandlas till Kristi avbilder”. Där ingen livsförvandling märks finns heller ingen överlåtelse, och livet i Gud är en för allvarlig sak för att göra halvhjärtat. Faktum är att jag tror endast att det går helhjärtat.

    MVH / Sefast Tronde

        (Reply)

  5. Alltid lika intressant ta del av vittnesbörd om vägen till Jesus. Gud välsigne dig!
    Jag ska lägga upp en länk till din blogg

        (Reply)

  6. Jakob Bernardsson,

    Det blev en hel del kommentarer på kort tid. Skall försöka reagera på alla, var och en.

    Jag kan minnas att det var som en slags mardröm. Vi gick likasom i en sorts verklighetsfrämmande dimma.

    Massor av saker hände på kort tid. På grund av min pappas stora engagemang i församlingen fylldes huset snabbt med blombuketter. Jag är inget vidare på namnen på snittblommor, men jag minns ännu lukten.

    När jag känner den lukten tänker jag på död och begravning. Massor av församlingsmedlemmar kom och kondolerade. Precis vad som sades vet jag inte för de talade ju med mina föräldrar.

    Jag vet att sorgen aldrig helt försvann för mina föräldrar och jag vet att min mamma tog illa vid sig av mindre genomtänkta ord avsedda att trösta. Som t.ex. “du kan ju i alla fall vara glad att han är hemma hos Herren”.

    Vi, kvarvarande 4 barn drabbades även i olika grad av sorgen. Jag vill inte gå in på privata detaljer, men ett av syskonen sörjde i flera decennia och sörjer nog i viss grad än.

    Jag tror nog att det fanns positivt stöd från församlingsmedlemmar och pastorer, men till syvende och sist måste ju var och en kämpa igenom sorgearbetet själv.

    /Kjell

        (Reply)

  7. Björn bloggaren,

    Nu vet vi ju, i alla fall teoretiskt, att “där synden blev större, där överflödade nåden mycket mer”. (Rom. 5:20)

    Men förmodligen skulle man inte klara en full insikt på en gång.

    Fast när (och om) man får insikt om syndens storlek, blir ju tacksamheten för nåden desto större.

    För “den som får litet förlåtet, han älskar ock litet”. (Luk. 7:47)

    /Kjell

        (Reply)

  8. Eva Helen skrev: “Det finns ingen färdig mall eller metod för hur det går till.”

    Jag tror, och vet av erfarenhet, att just “mallarna” för hur man blir frälst har förorsakat skada. Speciellt när sökande forcerats att be frälsningens bön innan det var deras eget beslut.

    Ofta tänker vi väl på synden och världen när vi hör att Jesus står redo att dra oss upp ur fördärvets grop.

    Psalm 40:3:

     Han drog mig upp ur fördärvets grop,
         ur den djupa dyn;
     han ställde mina fötter på en klippa,
         han gjorde mina steg fasta;

    Men, tack och lov, drar han oss även upp ur fördärvliga sammanhang som vi kan hamna i som nyfrälsta.

    Han leder oss, om vi vill, till sunda insikter även om vi börjat vandringen i sammanhang som inte var helt renläriga.

    /Kjell

        (Reply)

  9. Sefast Tronde skrev: “Jag är i vart fall ingen anhängare av lätta vägar, genvägar, till Gud, såsom handuppräckning i möten etc. Jag tror en allt för tillrättalagd väg alltför ofta kan bli en väg med personliga förbehåll, halvhjärtad uppriktighet och brist på överlåtelse.”

    I de sammanhang jag växte upp var det ganska vanligt att de vuxna utövade tryck på barnen att be om frälsning.

    Ibland redan vid så unga år att man skulle kunna tala om manipulativt tvång.

    I och för sig kan man nog inte sätta en minimi-ålder på detta, men de vuxna bör i alla fall vara försiktiga att inte forcera barn till beslut de inte är mogna för.

    I vissa sammanhang tillämpades till och med sektariska metoder med uttröttning och belöning för att manipulera barn så unga som 8 eller 9 år.

    Jag känner till sådana fall och återkommer kanske till det i någon framtida artikel.

    /Kjell

        (Reply)

  10. Trots den gripande berättelsen kan jag inte låta bli att småskratta lite åt din beskrivning av frälsning utan syndanöd, och vägen vidare som farisé och så vidare… För där känner jag igen mig själv – lägg till hycklare och ‘förlorad dotter’ också – jag fattar inte hur Herren kunnat ha sånt tålamod med mig.
    Amazing grace.

    Men syndanöden kom – efter en ganska lång tid – och omvändelsen.
    Sedan dess har jag haft syndanöd många gånger. : )
    mvh, Ingela

        (Reply)

  11. Kjell,

    Tack för att du berättat om din smärtsamma väg till frälsning!

    Det är uppenbart, i din berättelse, att det ofta finns drag av yttre påverkan som inte alltid är så sunda!

    Många gånger utövade i oförstånd av “fanatiska” kristna! Att skrämmas med en förkunnelse om ett “uppryckande” exempelvis, är ju en form av manipulation, minst sagt!

    Det är ju direkt ångestskapande för ett litet barn att få höra om sådana ting. Det som skulle bli till en oerhört positiv upplevelse, att för alltid få var med Jesus, blev istället till en mardröm för dig, som jag förstår det. När man strör så starka ord omkring sig, såsom självklarheter, utan att ens förklara för barnen vad det innebär, då är risken stor att man påverkas negativt istället.

    Guds godhet skyms, gör det svårare att lära känna Honom. För hur skall man kunna lita till en sådan “oberäknelig” Gud? En Gud, som utan minsta förvarning, kan hämta hem ens föräldrar och lämna ett ängsligt barn, ensamt kvar.

    Men trots all mänsklig o-vishet så hittar Gud ändå fram till ett längtande hjärta!

    Skrattade lite lätt igenkännande, åt din beskrivning av äldste brödernas försök att få dig att tala i tungor. Många ceremonier, särskilt inom Pingst, liknade mera magi än Andens friska vind och vidrörande!

    När man betänker alla hinder, både inom en människa och även de yttre, så är det överhuvudtaget ett stort under att en människa kan bli frälst! All ondska, oförstånd och elakheter, får även samverka till att driva oss in i armarna på Gud!
    Antonia

        (Reply)

  12. Trosstärkande och tröstande att läsa era vittnesbörd. Inte heller min frälsning började med syndanöd utan Gud drog helt enkelt i mig. Det har varit flera felsteg och synder sedan dess. Under flera år gick jag utan Gud (trodde jag). Har gjort så mycket dumt och syndigt att jag flera flera gånger tänkt att nu är det kört. Men Herren är trofast. Han tuktar ibland oss så det verkligen känns, men det är pga att Han älskar oss.

        (Reply)

  13. Antonia Berglund skrev: “När man betänker alla hinder, både inom en människa och även de yttre, så är det överhuvudtaget ett stort under att en människa kan bli frälst!”

    Jag måste ofta tänka på följande text: “Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp. 7:14)

    Visst vet jag att jag tar den ur sitt sammanhang, men sedan syndafallet har det inte varit någon brist på “bedrövelser” både andliga och materiella.

    Och 6000 år bedövelse är väl ändå att betrakta som “stor” bedövelse.

    Problemet med manipulation i kristna sammanhang uppstår när man vill byta jobb med Den Helige Ande.

    Det är vårt jobb att “vara vittnen”. Det är Den Helige Andes jobb att dra människor till Gud genom förmaning, tröst och ledning.

    När vi försöker detta blir det i stället hot, belöningar och manipulation.

    Och se, det är något helt annat det.

    Tänk så svårt det är att lita på Gud att Han gör resten bara vi vittnar ärligt och förblir i ljuset.

    /Kjell

        (Reply)

  14. Andreas Frost skrev: “flera gånger tänkt att nu är det kört”

    Jag förstår vad du menar. I backspegeln kan jag se att Herren varit där och bevarat mej från “synd till döds”.

    Det blir så lätt att man fastnar i liturgier och teologiska formler som blir tomma skal.

    Men det finns bara ett sätt att förstå att man inte kan “förtjäna” frälsningen, och det är att uppleva total konkurs.

    Förr eller senare ligger man där på “rockbottom”, helt förlamad i syndanöd. Och då vet man att om man inte får “nåd” så återstår inget annat än en skräckfylld väntan på änden.

    Och, när Herren sedan drar en upp ur fördärvets grop kan man sjunga av hjärtat:

    Det enda jag vet, det är att nåden räcker.
    Att Kristi blod, min syndaskuld betäcker.
    Det enda jag har, att lita till en gång.
    Det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.”

     
    Du kan säkert ana hur jag längtar till den situation som Johannes förespråkar (1 Joh. 1:5-10) :

    Gud är ljus, och att intet mörker finnes i honom. 6 Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen. 7 Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 8 Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. 9 Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10 Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en ljugare, och hans ord är icke i oss.

     
    /Kjell

        (Reply)

  15. Tack alla för era vittnesbörd och tankar! Jag måste hålla med Andreas, att det verkligen är trosstärkande och tröstande.

    Människor gör det många gånger sannerligen inte det lätt för andra människor att nå fram till Gud och lära känna Honom, och vill alltför ofta gärna ta över den Helige Andens roll.

    Tänk att det är så svårt för oss att kunna lita på att vi faktiskt har en Herde som tar hand om ALLA fåren! Ofta hoppar vi in i rollen som antingen “åklagare”, eller “herde” gentemot våra syskon, utan att ha varit ledda av Anden själva. Och det kan ju aldrig ge någon särskild god frukt.

    De som vuxit sig starka i tron, brukar kanske inte ta skada av att utsättas för sådant beteende, eftersom de lärt sig hur människor fungerar. De som är svaga däremot, kan ofta råka riktigt illa ut, och få sår i själen som Gud sedan måste läka. Det är så otroligt många som far illa pga sina syskons beteenden (oavsett sammanhang/samfund/trosinriktning)! Jag tror vi alla, mer eller mindre, fått oss törnar och smällar genom åren. Jag har själv blivit utsatt för både det ena och det andra, men har också själv hoppat in i rollen som “åklagaren” och “hjälparen” för mina nära och kära. Dock har jag nu fått lära mig, och se hur fruktlöst detta har varit. Jag har blivit bättre på att inte “lägga fingrarna i blöt”. Dvs det händer inte lika ofta som tidigare.

    Jag kan berätta om en syster som har bekymrat sig, och lidit något oerhört för andra familjemedlemmar, och försökt tänka ut vad HON kan göra i situationen för att ställa saker till rätta. Vid ett tillfälle, när hon gick fram för förbön, så fick hon följande trösterika ord från Herren via förebedjaren (utan att hon själv nämnt något om situationen till förebedjaren): “Så säger Herren: Du behöver inte bekymra dig för din familj, över hur det ska gå för dem. Tror du inte att jag kan ta hand om dem bättre än dig? Jag har all makt. Jag har kontroll.” Och därmed kunde hon släppa bördan att HON måste ställa saker till rätta. Nu kunde hon istället överlämna familjen i Herrens händer, och sluta bekymra sig så mycket.

    Ett ytterligare vittnesbörd: En nära bekant till mig var väldigt förtjust i Todd Bentley, och själv visste jag ju vad denne “Herrens tjänare” gick för. Jag försökte hjälpa min bekanta med att förstå att det Todd lärde ut var farligt och vilseledande och inte alls från Gud. I samband med att jag skrev ett mail till min bekanta, med en massa länkar till youtubes-klipp, som jag tänkte att “genom dessa måste ju ändå min bekanta förstå att Todd inte är bra”, så fick jag en syn från Herren: Jag fick se hur min bekanta tog emot en skrivelse från mig, och hur min bekanta knycklade ihop det och slängde det åt sidan. Min bekanta läste den inte ens. Synen hjälpte mig förstå att jag inte genom eget handlande (utan att först ha fått Andens ledning) kunde få min bekanta att vakna upp för vad denne Todd gick för. (Om Anden hade lett mig till att skicka dessa klipp, hade det antagligen gett frukt. Men nu var det alltså jag själv som gjorde det, på eget initiativ.)

    Såhär 1,5 år senare kan jag berätta att min bekanta idag inte är en anhängare till Todd. I backspegeln kan jag se att Gud hela tiden haft allt under kontroll. Jag kan också tydligt se att vi alla har olika vägar att vandra, och att Gud hjälper oss fram på olika sätt. Nu ser jag att den väg som min bekanta fått gå, ändå kommer att samverka till det bästa, och antagligen ge mer frukt, än om jag hade försökt få min bekanta att ändra kursväg tidigare. Gud möter oss var och en personligen, och i rätt tid. Och vem är väl bättre på att ta hand om oss än den som är DEN ENDE som vet allt och känner allt och alla?

    —-

    Att förstå “nåden” genom att hamna i syndanöd, och få se sin egen otillräcklighet är just en del av den fostran som vi får för att “bli små” och mjukna, och tvätta bort det hårda, dömande, och högmodiga etc.

    När vi mer och mer förstår nåden/kärleken får vi också större överseende med människors beteenden, och väljer att se på dem med Guds ögon, som “försonade”, och älskar dem i alla fall – hur svåra och jobbiga de än är. Vi lär oss att besegra det onda med det goda. Men det är sannerligen inte lätt alla gånger! Här gäller det att “kämpa sig fram”.

    Jag vill avsluta med att berätta ett ytterligare vittnesbörd, som kan hjälpa oss förstå att den Helige Anden hjälper var och en av oss, personligen, och inte behöver människors blöta fingrar:

    En predikant hade precis lett frälsningsbönen för en ung kille, som var “hårdrockare”. Killen var ganska ovårdad i sin klädsel, hade långt stripigt hår, och ett halsband runt halsen, med en symbol som vi kan säga inte stod för kristendom.

    Den unge killen var jätteglad för att han tagit emot Jesus. Han utstrålade mycket glädje från ansiktet.

    När predikanten fick syn på halsbandet runt killens hals, och var på väg att säga till killen vad denne tyckte om halsbandet, att den inte passar sig för en kristen, så hindrar den Helige Anden predikanten från att yttra sig. Anden sade till predikanten: “Detta är MITT jobb och inte ditt. Jag tar hand om det i rätt tid.”

    Alltså: När vi ser saker som är “fel” hos våra medsyskon, så ska vi aldrig vara snabba att påtala det. Fråga Herren först, och be om Hans ledning! Då ger det god frukt, och det blir ju också per automatik Han som får all ära för “jobbet”.

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

  16. Eva Helen skrev: “det händer inte lika ofta som tidigare”

    Ytterligare en juvel som vittnesbörd.

    Tack Eva!

    Att tillägga något vore att ta fokus från ditt vittnesbörd.

    /Kjell

        (Reply)

  17. Ja, tack, Eva Helen, för ditt vittnesbörd. Jag känner så ofta igen mig i det du skriver – och dig också, Anreas. Hur många gånger har inte jag själv tänkt att – nu är det kört!

    Tänk då, vad skönt det är att få komma in i vilan från egna gärningar – den verkliga sabbatsvilan – när man inte längre behöver bära ansvaret för allt och alla. Vilken tröst och tillit som växer fram när man får rätt Gudsbild. Förr bekymrade jag mig också mycket över alla mina ofrälsta familjemedlemmar och släktingar, och har också ‘lekt helig ande’ många gånger. Men efter att ha nått ‘rockbottom’ har livet med Jesus fått en underbar vändning. Strävan fick ett slut, eftersom jag inte orkade någonting.
    Då jag plötsligt tvingades kapitulera, och lägga ALLT i Guds händer, fick jag också uppleva hur underbart befriande det var. Att det håller.

    Herren tar hand om mig och de mina. Tron blev till tillit och förtröstan.
    Från att ha gått och oroat mig för om jag ens kvalade in för himmelskt medborgarskap, kan jag nu med tillförsikt sjunga kör med Kjell:
    “Det enda jag har att lita till en gång,
    det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.”

    Och det, mina vänner, tror jag är den sanna innebörden av Herrens Sabbat.
    mvh, Ingela

        (Reply)

  18. Ingela,

    Tack Ingela, för ditt fina inlägg om att få komma in i vilan. Jag känner igen mig jag också, i mycket av det du skriver.

    “Tänk då, vad skönt det är att få komma in i vilan från egna gärningar – den verkliga sabbatsvilan – när man inte längre behöver bära ansvaret för allt och alla.”

    Liksom du har jag också nått botten, och det har ju förstås varit (och är fortfarande) en riktigt jobbig upplevelse. Kroppen och inte heller huvudet har knappt någon kraft kvar, och vissa dagar går det bara att blunda. Men desto enklare att verkligen lämna allt åt Herren, precis som du skriver. Det finns inte så mycket annat som kan göras! Och så otroligt skönt att få släppa allt ansvar, alla bekymmer och all prestationssträvan.

    Frid,
    Eva Helen

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *